Det är dagen innan Julafton och vi får vakna till det här.

Det där vita täcket som även lägger sig som mjuk bomull i magarna och ger julkänsla på en gång. Så, har du inte egen snö utanför fönstret, delar ja gladeligen med mig här i form av några glimtar från gården..

Det här är hemma. Så tryggt. Vyn mot kyrkan är god.

Jag behöver ingen dyrbar resa långt bort för att fylla på med energi. En långpromenad med en vän runt småbyarna. Som den häromdagen, med sovande småttingar i vagnarna. Det är själagott för mig. Eller helt sonika, som idag, en tur i sakta mak bara runt gården..

… gamla gården som är mer än 200 år gammal men som fortfarande står så stadig och grann. Ikran står och spejar efter sin Hästmamma.. det blev brokigt för oss när han var den första häst i livet som jag råkade falla i rädslans famn för.. efter drygt en vecka tillsammans av rosa moln och fluff. Men jag vet bättre än så, han vill inte göra mig illa.. han ville bara se om det fanns något skinn på den där Hästmammans näsa, egentligen.. om han kunde lita på henne, luta sig mot henne med sina 600 kilo, eller?

.. och det börjar han förstå nu. Att det kan han. Den där mulen doftar himmel på jorden.

Är vi bara inom en trevlig zon, där Ikran nu känner sig trygg, så är han min och M´s stora ”hund” och den häftigaste häst jag mött. Vi börjar bilda ett språk tillsammans.

Är vi däremot på lite för spännande marker, lite för långt ifrån lilla ponnybundisen.. då är det fortfarande fasligt otryggt och för spännande för ”Lilla vännen” varpå han svarar med flykt och vill hem till trygga lagårdsstallet. Det kan man ju förstå, eller hur? Än om otåligheten i mig skaver. Men, vi skyndar långsamt… pressar inte på. Imorn, på självaste julafton, har vi haft hästpojkarna hos oss i prick fyra veckor. Inte klokt, det känns som att vi haft dom i en evighet.. men så är ju verkligen inte fallet. Är så otroligt nytt ännu. Jag ÄLSKAR det alldeles egna hästlivet, älskar att få dela det med M och barnen..än om det också under dom första veckorna stundvis känts som ni vet, när man tagit körkort och skulle köra bil själv för första gången…?

Dagen före julafton och snön utgör ett lugn. Snälla Bonden kommer med ny bal till hästarna. Dom sista klapparna slås in. Det donas och grejas i köket. Brandispappan har klivit på sin jour.. någon ska ha det också, trots juleveckan eller hur? Storebror leker i granngården. Katterna varvar soffhäng med utespring och hästspaning..

Efter friskluft går vi in..

Granen har visst fått en hop klappar under sig och det är några små som trippar på tå i kring och är ”smått” ivriga.

När jag tittar på smällkaramellen minns jag pysselstunden hos min mamma och pappa. Den stunden, som i sin tur gjorde att jag mindes pysselstunderna hos farmor, som liten. Alla dessa minnen. Som jag nu får vara med och skapa för mina barn. Sånt är svindlande..

”Jag älskar hjärtan”, sa Juniflickan lyckligt när hon sett ett paket med hjärtan på som det dessutom stod hennes namn på.

Den skäggige vet hur han ska charma sin fru. Fem röda rosor, en för varje familjemedlem, och lite guldigt krusidull. Sånt älskar jag.

Så vacker kärleksförklaring.

Ok. Nu ska jag och min flicka gå ner till lagårn och ge hästarna nytt vatten och gosa lite. Idag får hästarna vila från motion. Men gos och tillsyn får dom flera gånger om dagen i alla fall.

Från oss alla här på drömgården, till er alla som kikar in här..

-En önskan, om En Riktigt, Riktigt God Jul!

Ta hand om er, allt ni bara kan.

Emmeli