Mest har vi önskeplaner om att bara vila och ta igen oss. Varva ner och ladda om. Både stora och små.
Hitta på sånt som fyller päron och småfolk med ny energi. Som att ge oss ut och andas skog. Bilderna här, är från när jag packade in ungar och ved och tändstickor, en hop korvar, bokstavskex och väldans scoutig känsla och glatt humör. För några helger sedan. Pappan behövde göra annat, men vi hade det otroligt trevligt ändå. Ett storlitet äventyr som gjorde oss alla gott, i all sin enkelhet.
Leta sig en pinne.
Att tälja till grillpinne.
Göra upp en eld och grilla sin egen korv.
Släcka elden när det är klart med grillandet.
Finula, fundera och fika (eller amma) på toppen av allt. Och att komma hem sedan, rökstinkande och så där möra och trötta som man bara kan bli av ett storlitet äventyr likt det där. Helt underbart.
…
Precis, precis sånt där, önskar jag av Höstlovet; någon mysig utflykt. Tid att bara vara, hela familjen tillsammans. Träffa vänner och familj. Ta dagen som den kommer. Möta vintertiden..
Önskar er alla en god sista oktoberhelg… jaa, för nu är det ju bara helg, ju.. seeen börjar lovet, på måndag. Åhåhå, så sagolikt mysigt det känns!
– så många fantastiska andrahandsskatter jag funnit senaste tiden? Ja vissa är faktiskt ända sedan i våras, men har väntat i spargömmorna till nyss, då dom blev till födelsedagspresenter.
Magisk duk i gammalt, så vackert vävt linne. Med en söt spets och vackert broderi. Den gjorde nästan lite ont att ge bort, samtidigt som det är det roligaste jag vet; att ge något riktigt fint, till någon jag tycker väldigt mycket om. Stjärnan som fick den, blev väldigt glad, så kul!
Länge länge har jag sökt efter en sådan ljussläckare.. eller vad den kan tänkas heta? Nu har jag en. Väldigt nöjd. Särskilt då den är väldigt vacker… och jag gav tio eller femton kronor för den.
… några ugnssäkra småskålar för några kronor styck, perfekt komplettering till den lilla samling av dylika skålar vi redan har. Dessa använder inte bara barnen till morgonyoghurten, även perfekta till crème brûlée, en utav livets efterrätter, ju!
Söta kakfatet på fot. Blev också en födelsedagspresent.
Likaså den redigt stora och lika vackra skålen. Skålen påminner mig om något som min Farmor Gertrud skulle ha kunnat ha i sitt köksskåp.
Skymtar gör också en utav dom två stora, stora linnedukar jag fyndat nyligen också, nere på Röda korset i byn. Till en kostnad av strax över hundringen respektive strax under tvåhundringen .. alltså förstår ni!? Stordukar, i redigt linne, hela och hejdlöst vackra. Du kan inte finna en ny, stor, linneduk ens i närheten av det priset och med den kvalitén. Dessa kommer att få leva med oss hela livet.
Ljuslampetter i tenn, kann bli riktigt dyra på auktion. Fann dessa på lokal andrahandsbutik, två för hundra. Materiell lycka.
Ett sött litet kit, med en skål på fot och en vackert broderad duk, som även det blev inslaget och bortgivet i födelsedagspresent.
.. slutligen denna vackra kökshandduk.
Ett år köpte jag kökshanddukar och broderade initialer på, att ge till några hjärtenära. Himla mysigt påhitt. Men tusan alltså, vad soft det kändes nu, när broderitiden är knapp…., att jag fann just precis rätt bokstav på en kökshandduk i kraftigt linne, för ynka 25 kronor. Svart, rosa och krämvit. Kunde inte passa henne bättre. Min Systeryster.
…
Jag vet att det kanske blir tjatigt. Men äär ni inte redan ute och svassar på andrahandsmarknaden, tar er en svängom! Det är så otroligt roligt. Nu inför jul, spana andrahand i förstahand, det är så gott, på alla sätt!
Föll du för något utav allt ovan? Har du andrahands-fyndat något roligt senaste tiden? Berätta!
Å men himmel.. det där var sannerligen en fräsigt fullmatad, alldeles särskilt fartig oktobervecka..
Vi tar en kik, vetja. Veckan som gick..
Startade med måndag och älskade vardagsrutiner. Mysmorgon för mor och barn. Skolskjutsande. Och sen ut för djuren, tillsammans med småbrollorna. Hästar ska fodras och vattnas, hönsen släppas ut och ses om.
Vi hjälptes också åt att vintra i växthuset, nu hade allt frusit totalt. Experimenterade lite också.. vi får se vad det blir av det hela, till våren.. vi petade nämligen ner ett gäng vårlökar i en utav bäddarna.. jag tycker alltid att vårlökarna tenderar att blomma aaaalldeles för sent här uppe i norr, så vi tänkte att växthuset kan hjälpa till. Jag önskar pingstliljorna till pingst, liksom.. inte till försommaren.
.. fast ett gäng lökar fick också hamna här, vid stenrabatten. Vi hoppas på en härlig blomning på båda ställena.
Det blev tisdag och vi bakade en massa Mammabröd och bjöd hem vännerna på fika- och lekdejt, hade så mycket liv att ta i kapp, så efter ett gäng timmar var vi inte alls färdiga med varandra. Papporna kom hem från var sina arbeten och kvällen fylldes med tillsammans-middag i all sin enkelhet, maximalt spontant, maximalt härligt. Vi är så tacksamma för dessa hjärtevänner här i byn!
Något historiskt och för oss heeelt makalöst härligt hände också till sena tisdagskvällen; det nya värmesystemet tog fart i ännu ett rum.
”Det funkade ju!”, sa M efter att ännu en gång ha pysslat med något han aldrig tidigare gjort. Det äär ju inte sådär skitenkelt att göra dessa kopplingar och alla moment för att det plötsligt ska sitta ett element där på väggen och ”goffte govärmen!”.. Jag är så vansinnigt imponerad. Och tacksam. Den skäggige ska mata på och sätta in radiatorer, rum för rum nu är tanken.. obeskrivlig känsla att bergvärmen är igång.
Hejdå mardröms-elräkningarna!!!
Nu var det mitt i veckan och i gammköket bakades det storsats vetebullar av den allra kalasigaste varianten. Den vi fyller med en smörig, försvinnande god chokladkräm.
Mor satte sig ner i ”Vilofotöljen”. Med en kaffekopp och nybakt bulle. Blundade några minuter och hörde ungarna klucka nöjt. ”Alltså mamma, vilken DRÖM att få komma hem till nybakta bullar efter skolan!”, utbrast ena lillungen. Värmer ett modershjärta, enormt.
Överrumplade till fullo blev vi till onsdagseftermiddagen när löven föll med vinden och vi inom loppet av fem minuter, gick från höst, till vinter. Skönt att mumsa maten inne i ligghallen, tyckte ponnyfarbrorn med vinterns första lilla snö på ryggen.
Här, också ett gäng som tyckte det där med snö kom väldigt plötsligt. Något dom ju aldrig varit med om, småttingarna där. Dom knatade in i lagårn igen och kurade vidare under värmelampan..
Tvåårsdag med födelsedagsbarnet i syn. Aj mitt hjärta, det är så vansinnigt gulligt med tvååringar, tycker jag. Lilla Minimänniskan som babblar på, med så mycket vilja att man ibland bara får skratta åt det… ”kan själv”-tiden, nu kör vi!
Här ser ni vad Lillminsting fick av oss i födelsedagspresent.
Pippiväskan från när jag var liten, god kvalitet som hållit i 30 år och inte är i närheten av sliten ännu. En loppad Busiga Bebben-bok. Nya ullstrumpor och ny traktortisha. Så otroligt söta hängseljeans jag fann för en 40-lapp nere på Röda korset i byn. Och så till något ni kan ana blev väldigt uppskattat.. ”takton!”, med kossor och balar och ett garage att köra in i.
I vanlig ordning, motion i olika former. Vi turas om och ger varandra tid till det. Fin kärleksförklaring.
Nu var det plötsligt fredag och känslan av trötthet var stor.
Här ser ni hur pysselsugen någon är, men där tiden att binda en krans ej funnits.. så den plockade mossan är liksom bara lagd runt kransstommen.. och har sedan frusit fast så. Vilket pysseltips, va! Det jag egentligen skulle visa här, var en födelsedagspresent som jag fick när jag fyllt år.. en sån där stor flaska jag länge spanat efter.
Båda-päronen-hemma-fredag och hela-familjen-fix.
”Vi behövs ju inte här”, sa vi stolta som två tuppar… när Tripp Trapp Trull hjälptes åt att rycka stolpen från sommarbetet. Lillminsting hjälpte också till.. genom att långsova i vagnen intill. Så betet togs bort och hästarna fick sin thermobar inkopplad och kunde börja sörpla ljummet vatten, nu och vintern igenom. Vintertecken, ett efter annat.
Så vacker lördag vi vaknade till. Med masssssor på att göra-listan. Först ut, en fartig halvtimme av fotande/filmande just precis här.
.. och medan pappan och barnen fortsatte att vara ute och greja. Och leka, premiäråka utför lobryggan osv. Så gick morsan ann som en duracellkanin inne. Hemmet skulle städas, tårta bakas, filmer och bilder redigeras. Paket slås in..
Till lördagsaftonen åkte vi ut till havet och firade en älskad Syster och Mormoster och Svägerska. Storan <3
Det var en så otroligt god, hjärtevarm och härlig kalaskväll.
Veckans sista dag. Söndag.. och hemmet kläddes i kalasskrud ännu en gång.
Årets sista födelsedagskalas skulle gå av stapeln. Lagom-noga struken finduk lades på bordet. Trädgårdens sista nypon och ett par grönkålsblad som kalasbukett. Och många tända ljus.
In stormade älskad storfamilj och sjöng och hurrade och strösslade kärlek och fina presenter över vår älskade 2-åring.
Efter lite grundande av Mamma-mackor till alla, så gick vi på kalasfikat. Men nja, sa Lillminsting.. ”inget slår mammagos och pupp!”.. amning, alltså.
Fast det där med fiskedamm, gick tusan inte av för hackor! ”Godiiis!?”, sa han överlyckligt över småbitarna av riiiktiga karameller som han fått i sin påse. Vår förstfödde hade fyllt fyra år när han åt sina första smågodisar… lite annat med ”lilla fyran”…
Sockerstinna kalasbarn, enhörnings-tigrar och surrande vuxna i en salig älskad blandning. Tacksamheten.
…
Till kvällen gick jag ut till djuren och bara andades i mörkret, med näsan in i tjocka hästpälsen, bland kacklande småhöns.. i pannlampans sken.. med röken bolmandes ur munnen.. veckan tarvade en söndagsstund att bara landa, helt sonika. Det var en så otroligt fin oktobervecka det där, fylld med så mycket. Mycket gott. Men en bit utanför gårdsbubblan ni ser här, pågår också olika kamper. Som inte är min historia att berätta. Men som absolut tar plats i mitt hjärta och något som delar min energi just nu. Något jag bara vill i förbifarten berätta för er om, för att jag aldrig vill att ni ska tro, att vi är olika några andra, att vi är förskonade från allt ont eller jobbigt eller så. Alla, alla kämpar med något, stort som smått, hela tiden.
Vi gör som alltid, tar en dag i sänder. Känner tacksamhet för allt vi har. Framförallt varandra. Tacksamheten över trygga lilla gårdsbubblan, när stora världen känns oviss, är stor så stor.
Nu väntar nya oktoberdagar på oss, dagar att fylla med liv… en dag i sänder, i vanlig ordning, eller hur?
…
Önskeplaner för vecka 43
-Njuta naturens nya tempo och försöka anamma det, vi med. Tidigare kvällar, är ett mål jag har.
-Njuta hemmaliv! … har ett gäng mysiga små påhitt på lut för oss.
-Superjobba! … texter ska skrivas, bilder och filmer redigeras, mail besvaras, nya jobb planeras, utkast skickas in… allt som ingår i att jobba som Digital Kreatör….
-Blogga! .. tänker att åtminstone första delen av svaren från frågestunden kommer att dyka upp under veckan!
-Möta Höstlov! .. soom vi längtar.
…
Det har varit några riktigt intensiva veckor nu.. ser fram emot en lugnare variant.. hinna känna lite mer ”luft i schemat”, tom-glo en stund utimellan, ni vet…
Önskar er alla en hjärtegod vecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Det ska vi också göra!
Så blev det den där oktoberdagen, vår Lillminstings alldeles egna dag. Vi var uppe i ottan och fixade med det sista. Helt otroligt att vi hade lyckats kravla oss ur sömntrasslet allihopa, utan att väcka Virvelvinden.
Paketen inslagna, kärleksförklaringarna skrivna i kortet. Favoritfrullen just nu, på brickan; hallonsmoothie, mackabitar med leverpastej. Och förstås, födelsedagsmorgonen till ära; den största bullen vi kunde hitta där ute i frysen, tinad och varm nu, med lilla ljuset tänt på toppen. I vasen, några rosenblad, en kvist nypon och den allra sista praktvädden för i år.
Nu var vi redo att gå uppför trappen igen..
Två varv Jaa må han leva, sen vaknade det lilla livet och strösslades med hurraa hurra hurra huraaa, pussar och kramar. Och nog visste han vad som gällde sedan, på småskakiga ben och med morgonruffsiga frillan ställde han sig rakt upp. För nu skulle ju ljuset blåsas ut, förstås.
Pappersprassel sedan. Och för varje paket lillvännen fick i handen så sa han; ”ååå, taaatt!”. För, för gulligt. Vi smått kolavippade allihopa.
Den mörka höstmorgonen grydde och något till känslan både överraskande och väldigt nymodigt, låg som ett ljust täcke över gården.
-Den första snön.
Jag gav mig ut i gårdshuset och hämtade vinterskorna till skolbarnen, overaller och täckkläder var redan inburna, puh. Så, varma och födelsedagspeppade drog skolungarna iväg med pappan, som sedan fortsatte mot arbetet. ”Vi ses om några timmar!”, sa vi.
Vi här hemma myste på en stund till, innan vi började klä oss varmt.. men plötsligt hörde vi en bil som rullade in på infarten..
Det var älskade PappaMorfar som kom och kramades i förbifarten till andra ärenden i byn. Vilken lyx.
Jag kan inte säga det nog, hur otroligt tacksam och lycklig jag är över att vi bor och lever som vi gör. Med alla dessa hjärtan så nära oss. Lill-Olof hade fått födelsedagssång av Mormor-Morfar-kören till morgonen redan, sådär på facetime, som vi ju pratar dagligen… men så himla lyxigt att få en riktig kram, också. Tänk att vi kan ses så, närsomhelst. Rikare än så blir det inte, tycker jag.
Vi gav oss ut sedan, småpojkarna vet så väl vad vi har att göra. Och efter turen till djuren. Så väntar lek och bus. Innan lunchmagarna börjar kurra.
Lilla 2-åringen, i full färd med att leka med alla nya saker.
Samtidigt spisades det lunch och packades väskor. Och sen tog födelsedagsbarnet sig en redig vila…
Nyvaken och gosig, kramades vi,.. jag och min älskade lilla O.
Lyckan över stunden, med mitt barn tryggt i min famn. Jag lät tankarna sväva iväg. Tänkte på hans första år i livet, som var det mest tumulta vi varit med om, så mycket kärlek som behövde samsas med känslan av total skörhet, hejdlös oro i så många omgångar, en väldigt skakig både stor och liten värld. När pusselbitar började falla på plats igen, andetagen blev djupare.. då kom allt ikapp mig, den totala mattheten var så så nära, ja för snart precis ett år sedan. Jag önskar jag nu, när vi fyllt ännu ett år med liv, kunde säga att den stora världen blivit snäll igen. Så är inte fallet. Men i vår egna, lilla trygga värld, är det en sån känsla av liv och kraft som bubblar. Så mycket kärlek. Och Tacksamhet, stor, så stor. Denna lilla människa, har varit med mig genom så mycket.. och gjort mig till mitt starkaste jag. Med en större ödmjukhet till livet än någonsin. Är så ofantligt kär i honom och så tacksam över att få vara hans mor.
…
Efter långkram, mötte vi nu upp övriga gänget, dags för födelsedagstur!
Packade in oss i storbilen. Drog till lillstan. Badade på badhuset hela familjen. Födelsedagsfikat hade vi med oss. Vilket äventyr! Och middagen, på det där poppis hamburgehaket som avslut. På hemvägen somnade unge efter unge. Och vi hann mest bara in genom hemmadörren sedan, innan vi knoppade allihopa. Så trötta, efter en helt fantastiskt dag.
-Lillminstings 2-årsdag. En sådan stor dag! För oss här på gamla Drömgården, alltså.
Det blåser ishavsvindar, solen kämpar för att värma oss där vi fixar och donar. Graderna sjunker… vi går mot vinter.
Och vintervilan…
Jag känner hur jag både är ivrig och hur ivrigheten också steg för steg byts ut mot något annat. Ivrig, över att boa in oss. Samla ihop oss. Knyta ihop säcken. Bädda om. Packa ihop. Ställa in. Skala ner. Pusta ut.
Saktar ner…
Välkommen in i vår vintrade köksträdgård..
Samtliga bäddar är nu generöst strösslade med dom där blöta, sura höbalarna som är tagna längst ner på lägdan där det nästan aldrig torkar och än mindre i år när vi slog hö så sent.. perfekta höbalar, att strössla bäddarna med nu, alltså. Täcka. För det är ju så vi gör, täckodlar. Täcket ger bäddarna härlig näring, håller fukten och så skrämmer vi bort ogräs på samma gång.
Sånär som på några blad sallad som kämpar på, en tuss persilja jag önskar kunna skörda färskt så länge det går (resten är intaget, finhackat och fruset) och förstås grönkålen, som klarar sig så oerhört tappert ända till mitt i vintern. Ja, utöver det, så är bäddarna tomma. Det ska tilläggas att det här är första gången jag gjort ett så ordentligt höstande.. kan av erfarenhet säga att det, om man nu inte hinner/vill/orkar/kan/osv hösta fullt ut.. så väntar en vår där längre fram.. som kommer komma med ny energi och lust att dona. Det som inte hinns med nu, finns kvar. Så är det.
Jag känner mig redo för senhösten nu.. känna tryggheten i att löven släpper taget, ännu en gång. Att marken färgas vit av frosten. Naturens färger suddas ut. Blyertsgrått och kargt, möter stilla och vilsamt. Tid för tanke, djupa andetag och reflektion.
Senaste kommentarer