Jodå. Visst är det så. Att naturen skyndar aldrig, men hinner allt ändå.
Var sak har sin tid. Och var tid har sin charm. Ja ja ja!
Men strunt i det där just nu.
-Ge dig ut med sekatören. Knipsa in några kvistar av syrén eller körsbär. Sätt i vatten.. och njut av knoppar och blom, inne i hemmet. Redan nu. Som en liten föraning av vad som väntar oss.
Vill du ha grönskande påskris, börjar det bli lagom tid att ta in och sätta i vatten nu. Bara en liten påminnelse, för den som vill!
Jag har suddat ut ordet ”god” flera gånger nu. Men jo. HÄR. I vårt land. Här har vi det gott. Och för det är jag obeskrivligt tacksam. Det minsta jag kan göra för alla drabbade människor i lidande och på flykt, är att visa respekt för dom genom att leva min och våran dag här hemma på det tacksammaste av vis.
Nu tittar vi på guldstunder från sportlovsveckan! Kalasiga delar har ni sett en del av, men i övrigt, fylldes sportlovet med;
Bara-vara-tillsammans-tid. Lite inplanerat och mycket tid att bara ta dagen som den kommer. Här hade konstruktörspappan precis kommit hem från jobbet och checkade in på sportlovshänget med ens. Utanför regnade det!
Här hade barnen precis kommit hem efter en skotertur tillsammans med sina kusiner och sin farfar. En höjdare! Mysigt att komma hem och in i värmen sedan. Dagen efter storebrors födelsedag var det också, så det fanns mycket nytt att påta med..
.. som att bygga pyssel, till exempel. Det är något vi verkligen gillar att göra tillsammans.
Förutom ett par dagar av ”surväder”, har vi mestadels fått njuta av härligaste sortens marshimmel..
Ätit uteluncher, en efter en. Grillat korv på längden och tvären.
Och våfflor! Fy tusan, så gott det blir med våfflor över elden.
Dagen vi våffelnjöt, var det så otroligt varmt att det räsertöade och barnen satte sig på lilltrappen och mådde gott i vad som plötsligt kändes som en riktig vårdag! Till kvällen åkte vi till mina föräldrar och bastade. Så själagott hela alltet!
Vi har hästat. Bara vara tillsammans. Pyssla om. Och jobba och leka sig svettiga, förstås.
Life-goal i våra ögon. Ungar och djur i salig, helt naturlig blandning.
Och titta här då! Ett stycke koncentrerad lillplutt som börjat greppa tag i grejer och äälskar sina bitleksaker. Fasligt vad skönt det var också, att dra av sig tjocka overallen och sitta med lite mindre kläder i ullsäcken i vagnen.. succé!
Vi har som ni förstår, spenderat otroligt många timmar ute i ljuva vårvintern. Sportlovat oss allt vi bara orkat. Men så skönt då också, att komma in och drösa ner sig framför en film.. eller somna i soffan en stund..
Jodå! Odlingsrummet är urvädrat och luktar inte längre död husmus. Dahliaknölarna har jag börjat titta lite på och dom flesta verkar ha överlevt så fint medan några tyvärr skrumpnat.. jordsäckar är uppburna, godislådor framställda, petflaskor är fyllda med vatten.. en grovstäd är gjord. Vi är redo för försådd!
Sportlovets sista dag var så fin, den med. Kall till morgonen, så lägdan hade perfekt skare att åka skidor på. Ja, jag gick där, varsomhelst, med barnvagnen också. Jag älskar skare, när man kan gå varsomhelst och snön bär så starkt. Direkt efter denna härliga skid- och promenadstund var vi bjudna på lunch hos vår fina granne. Hon är en pärla för oss, hela familjen. Som en ängel utan vingar!
Till söndagskvällen tog jag min lillminsting och drog till kyrkan på gudstjänst. Väldigt fin stund. När vi kom hem dansade norrskenet på himlen, alla barnen fick gå ut och kika.. innan vi bäddade ner oss, tidigt, tillsammans. Somnade tryggt. På vår plats på jorden.
…
Önskeplaner för vecka 11
–Leva! En dag i taget. Varje dag. Är en gåva! Som ALLTID. Samla på guldstunder. Hur doftar den där lilla plätten gräs och grusväg som tinat fram? Hjälpa hästarna att klia bort lite vinterpäls.. njuta synen av ungar som om eftermiddagarna bara behöver ha galonbrallor och tunnar jacka? Här och nu:a. Allt vi kan!
–Börja förså! Det känns så själagott. Få sätta händerna i jorden. Peta ner små frön. Vattna. Hopp!
–Kanske prickar J och B in några kottertimmar för lek med småkompisarna..
-.. och då, ska jag i såna fall, passa på att göra lite tråksaker, tråk för dom alltså, men härligt tycker mamman; städa och ordna reda i lådor och skåp i köket.
-Motionera!
-Träffa familjerna! <3
…
Nu har jag precis kommit hem efter långpromenad på både skoterspår och helt framtinade grusvägar. Så himla härlig tur.. särskilt, eftersom jag oförhappandes mitt i byn hörde ”Emmeli! Emmeli!”, från en bil… och det visade sig vara en god vän (och hennes söta familj) från högskoletiden som var på genomfart och skulle norrut. Sååå ofantligt roligt. Men näär sågs vi senast? .. undrade vi efter att ha babblat på ett tag. ”Igår”, konstaterade vi.. då det kändes precis så. Men det var nog egentligen en sisådär sju år sedan. Gammal, god vänskap rostar aldrig. Tacksam för sociala medier så vi ständigt håller kontakten också. Men så extra fint att få ses live. <3
Önskar er alla en så god vecka ni bara kan få. Det är tuffa tider nu. Men vi tuffar på oss, också. Stampar ner fötterna, stadigt på jorden. Och ger oss den på att det här eländet bara måste övervinnas av godhet. Ta hand om er, allt ni bara kan!
Som sagt. Törsten efter att få umgås med nära och kära. Den känns omöjlig att släcka just nu.
Som vi sett fram emot att få bjuda in, hela storfamiljen, här i gamla drömgården.
Nu var det äntligen dags, för födelsedagskalas. Det här var för precis en vecka sedan. Fredagssol, då som idag.
S grejade på med dukningen.
Bertan spejade ballonger och tyckte att ”det luktar stink här”, av alla pajer som morsan hade gräddat.
Dra fram finduken. Duka för många. Blåsa ballonger och hänga i taket. Tända ljus härs och tvärs. Och sen den låååånga, långa väntan…
När kommer gästerna!?
Kalaspeppat gäng!
.. och sen kom ju gästerna!
Morfars och farfars. Kusinerna. Faster och farbror. Och mostrar. Och stormorbror. Hela hemmet fylldes av ett myller av små och stora människor, födelsedagssång, presentpappersprassel, barnatjut och LIV. Helt underbart!
Pajer slirade fram på löpande band, till hembakta tunnbrödet och salladen. Enkelt och gott!
Minimannen älskar choklad (vem gör inte det!?) så en chokladtårta var given. Denna är enkel och så god.
Plötsligt hade hejdåkramarna kramats, bara disken var kvar. Spåren efter barnens lekar. Ett gäng redan snusande små och två trötta kalaspäron kvar. Och en hel familj, vars allas hjärtan var varma efter en kalaskväll vi längtat länge efter. Tillsammans med dom vi älskar mest. Viktigaste på jorden. Så tacksam <3
Ett fång rosa rosor och en kvist brudspirea som håller på att knoppa sig.
Alltsammans i ett stort höganäs-krus vi fått av en familjevän, ”Min vän Gun”, som Lillebror säger.
Blir glad varje gång jag tittar på precis det här.
Så tacksam över detta skavda, renoveringsröriga, golvknarrande, varma, trygga hem. Nu, mer än någonsin.
….
Något annat vi gör mer än någonsin just nu, är att ta En Dag I Taget. Gläds åt det lilla, mer än någonsin. Frisk luft. Solen. Fågelsången. Doften av tidig vår när termometern plötsligt visar plusgrader och både lite gräsmatta, grusväg och herrans massa hundbajs tinar fram. Alltsammans känns hemtamt och tryggt. Barnen leker och busar hejvilt. Tjivas, blir sams och säger förlåt. Sportlovet är gott.
Just nu slumrar bäbisen ute i vagnen och storasyskonen hoppar i sängen som en trio små akrobater.. ja för ”på städdagen FÅR man hoppa i storsängen”, det är sedan gammalt. Hästarna solar i hagen, katterna söker upp solvarma vrår i hemmet. Det här ska vara en så ljus och härlig, hoppfull tid… men vad förskräckligt ledsamt det är, hur världen ser ut…
Stundvis känns allt så mörkt. Går sönder när jag tänker på alla drabbade. Går sönder när jag tänker på ovissheten. Men jag vill tro, och tänker tro, att vi ska klara det här. Tillsammans. Godhet ska vinna.
Tanken om att ”äh, jag struntar odla i år. äsch, jag struntar i det där också.. vad spelar det för roll, när det är krig?”. Men jo. I år ska vi odla. Allt vi bara orkar. Jag ska så blomstersorter tills jag är vimmelkantig. Jag längtar efter att få plocka vårens första tussilago med barnen. Ser framför mig hur vi sitter och fikar på torrbacken, tillsammans. Kanske har vi krattat gården innan, det älskar vi allihopa. Påta och greja. Rykta hästarna så vinterpälsen flyger. Se hur snön smälter i räserfart från lagårdstaket. Våga tro, på livet och framtiden som den trygga goda plats vi alla förtjänar. Precis så.
Uppsmygandet. Försöket att väcka ett efter ett efter ett syskon, så tyyyst vi bara kunde. Ta traven inslagna paket, fotbollskortet med kärleksförklaring och gratulationer från familjen. Lilla blombuketten och kärleksmumstårtan.
Till sist stod vi redo hela gänget och kunde med morgontrötta röster, börja skvala Jaaa må han leva, ja må han levaa..!
Sekund två satt den färska, så peppade 8-åringen upp i syskonsängen. Syskonsängen, likamed Lillsängen som vi satt kloss i kloss med storsängen och som gör att vi med lätthet fortsätter att samsova hela familjen tillsammans. Mysigaste vi vet.
Det hurrades, grattades och kramades. Blåstes ut ljus och öppnades paket. Lill-Olof hängde med på hela alltet.
En första pianobok, som Musikfrökenmamman längtar efter att få lotsa pianospelande pojken genom. Musse & Helium 5 (en ”kapitelbok” som barnen älskar och som vi läst fyra första böckerna av och nu är peppen total att få börja med den femte). 300-bitarspussel. En ny ryggsäck. Och något Minimannen utbrast ”det trodde jag ALDRIG att jag skulle få av ER”; en nerfgun.
Efter mysig födelsedagsmorgon så bylsade vi på oss varmt och packade oss iväg. Mot fjället det bar!
Vad som satte dyrbaraste guldkanten på födelsedagen, var helt klart att vi var samlade allihopa, prick hela dagen. Pappan hade tagit ledigt och vi hade ljuva timmar uppe på byafjället mitt över dagen.
Timmar, där vi tillät oss att njuta allt vi bara förmådde och samtidigt också koppla av från oro och elände en stund. Så välbehövligt och nödvändigt.
Trampade bort djupaste snön kring grillen och gjord en eld. Värmde upp mackjärnet. För nu skulle det bli lunch!
Ett stycke lunchhungrig Lillebror som satt sig till rätta.
Den minsta Lillebroren var mätt och belåten och sov och sov och sov där i skogens sus och brus.
Vi rullade snögubbe i väntan på att pappan grillade mackor.
Som dom hästnördar vi nu är, fanns förstås några ihopskrumpna morotspengar med i fickan, så snögubben Olof fick sig en näsa!
Å, himmel. Så gott sedan. Med varm choklad och järnmackor med god rökt skinka, ost, lite senap, smör förstås. Och timjan!
Jag och M satt och tittade på vår förstfödde. ÅTTA år. Åtta år. Å t t a år, sa vi.
Så himmelens märkligt hur fort åtta år kan gå, på samma gång som det känns helt självklart att det är just åtta år han fyller.
Världens finaste S. Beundrar honom så. Varje dag.
När den lilla sömntutan vaknat, klunkat mjölk och rapat förstås. Då drog vi hemåt. Samtliga sådär härligt ”fjäll-luft-trötta”.
Och hungriga, igen. Det skålades i Loka crush och festades på önskemiddagen, tacos.
Till kvällen födelsedagsfikade vi med Farmor och Farfar. Kärleksmumstårta. Igen. För det kan man bara inte få för mycket utav, menar chokladälskaren aka födelsedagsbarnet.
Så somnade vi ett enda trassel till kvällen. I hjärteaskarna, en så himla himla fin 8-årsdag.
Senaste kommentarer