Vintern håller ännu naturen i sin djupa vila och dagarna är ännu ganska korta om än längre för var dag. Här hemma har vi vår alldeles egna lilla verksamhet. Det pysslas, pusslas och kojbyggs. Vi bakar och spelar spel. Gullar och myser med bäbisbror. Hjälps åt att baka matbröd och göra dagliga lagårdsturen. Gosar med katter och hästar. Ringer Mormor och Morfar på facetime, typ samma tid, varje dag. Storebror kommer hem från skolan mitt i dagen och truppen är fulltalig. Antingen är det bara jag och barnen under eftermiddagen, eller så möter vi upp några vi tycker om. Restriktioner och att vilja skydda en liten bäbisbror, har förstås gjort att senaste tiden innehållit färre lekdejter. Men snart är varmare våren här och basiluskor lite längre bort. Tänk vilka nyheter som släpptes idag angående pandemin? Är det sant, ska vi bli fria nu? En utav veckans höjdpunkter var då vi åt vi mellis ute på bron. Varma nyponsoppan med gräddskvätten i. Och ännu finns saffransbullar i frysen från julen som smakar himla gott nytinade. Ute, dessutom. ”Det här är livet!”, sa snart-8-åringen.
Älskade HemmaMammaliv, tänker jag för mig själv. Min vardag. Dagarna, som vi fyller med liv. Och som flätas samman och blir till våra barns barndom..
…
När jag ser hur gott och roligt gänget har tillsammans, tänker jag ”vilken tur att ni har varandra, barnen”. Kompisar varje dag. Som leker och leker tillsammans. Tjivas, tjuvnyps, blir sams, kramas. Lär, älskar och lever. Sover tätt intill varandra om natten.
Barnen är det dyrbaraste vi har och en kärleksproppad, lugn, ojäktande, närvarande uppväxt är det finaste vi kan ge dom. Och att för oss föräldrar, få all denna tiden med våra barn, är det dyrbaraste för oss. Dom är bara barn en gång i livet.. all min energi, vill jag ge till dom just nu i livet.
Det är så värt att pussla på olika vis, med olika jobb-bollar i luften, med våra tidstrollerilösningar, trots att det inte alltid är så lätt. Men är det något som inte kan kännas mer rätt, så är det att få trötta ut sig på dom viktigaste människorna i våra liv.
Hela konceptet, ”Drömgårdslivet”, handlar om att våga kliva åt sidan den utstakade vägen och bana vår egen väg. Den vi mår som allra bäst utav. Att alltid ha minst en förälder i hemmet, för att inte barnen ska måsta pressas in i samhällets ekorrhjul som liten, liten människa. Att få dom bästa förutsättningarna att vara dom föräldrarna vi önskar vara till våra barn. Det, är vad det här livs-valet handlar om. Nu har vi möjligheten. Och vi tar den, med hull och hår. Istället för att fem dagar i veckan allesammans hasta iväg tidigt, tidigt om morgonen och komma hem trötta, trötta till middagstid, med sinande ork och tålamod.
Vi är inte rika på pengar, tvärtom. Men vi är rika på tid, tillsammans. Att råda över vår tid, kan vara den häftigaste känslan. Känslan av frihet.
Inga pengar och dyrt fräseri i världen, slår känslan av att möta en ny dag tillsammans, i lugn och ro. Att ha tid tillsammans. Ork för det viktigaste för oss. Tid till att göra tillsammans. Tid till att göra ingenting. Chans att låta kroppar och knoppar önska, leva med naturen, låta livet har perioder med mer och mindre. Känna in energier och behov. En dag i sänder. Vi har tid att träffa älskade mor- och farföräldrar mitt i vardagen. Planera in små lekdejter när ork och lust finns. Få ta dagen som den kommer, utefter ungarnas önskningar och behov.
Just just nu bjuder HemmaMammalivet en Storebror som har det gott på skolan några timmar varje vardag och här hemma hänger tre småsyskon. Strax efter lunch, är vi fulltaligt gäng. Vi har tyvärr ingen öppen förskola här i närheten, men tack och lov går det ganska lätt att tima lekdejter med både jämngamla familjemedlemmar och vänner. Att vara en liten skvätt på förskola, så pass att ett litet kompisgäng för barnet känns ”som mitt gäng”, provat vara ifrån hemmalivet en skvätt i ”skolmiljö” och se hur himla najs det också är, innan ungen ska börja förskoleklass. Det, finner vi också viktigt. Men vi tar det piano med det, som ni märker. Storebroren hade ju gått lite förskola när Lillasyster kom, vi hade sedan kvar hans plats så han fick använda den lite hit och dit, utefter livet. Han hade ju ingen liten vän att leka med hemma, liksom.. hon var ju ”bara bäbis”. Men för både nummer två och tre i skaran, har behovet inte funnits på samma sätt, då det alltid funnits syskon att leka med här hemma. Och ni kan ju bara ana hur underhållen Lill-Olof redan är.
Vi hade en tanke att J, som börjar förskoleklass till hösten, skulle ha några fasta timmar i veckan på förskola detta läsår (Bertilen ville haka på syrran kring höstterminens start och ”jaja, då får du väl det”, tänkte jag fastän jag inte alls tänkt att han ”redan” skulle börja..). Det blev några ”Kotte,- och Rävgruppsträffar”, men sedan avbröt vi. För hu så mycket smittor och elände som härjat. Kanske våren ser annorlunda ut. Men det är ju det här som äär så himla lyxigt… både för stor och liten. Vi kan VÄLJA! Ta det som det kommer. Anpassa oss, efter oss själva.
Det mäktigaste i hela alltet. Är att se hur gott barnen mår. Att det inte bara är som vi anat och trott. Nu uttrycker ungarna ord som bekräftar oss. Så för oss, är det här den bästa vardagen vi kan tänka oss. Och jag kan inte tänka mig något mer fantastiskt, än att får vara HemmaMamma till våra barn.
Till sommaren är det tio år sedan jag började blogga. Jo, ni läste rätt. Ett enormt gediget arkiv finns, med en tio år lång livsresa. För det är vad det är. Från den unga, unga ”lilla frun” (bloggen hette ju lillafrunsdagbok till bara något år sedan när namnet var totalt urväxt) , till den väldigt mycket mer livserfarne, men fortfarande så över-livet-tacksamma, än mer ödmjuka fyrbarnsmamman.
Ni är väldigt många fler som läser och följer oss nu, än då och mycket har hänt på dessa år. Några ämnen ligger mig varmare om hjärtat och i en följetång av inlägg kommer jag att ta er med på en liten återblick, för ni är många som tillkommit på senare år som undrar hur i hela friden vi hamnade här, ”mitt i allt”. En återblick till hur ”allt detta” började. HemmaMammalivet. Gårdslivet. Hur det ”fungerar”, det här så kallade Drömgårdslivet.. etc. Det här är inlägg nummer ett i följetången och kommer sedan att finnas under kategorin ”Mammalivet”.
Idag besvaras frågor som ”Hur såg livet ut när er förstfödde var liten, jämfört med hur livet ser ut nu?”, ”Har du alltid vetat att du vill vara HemmaMamma?”, ”Hur hamnade ni på Drömgården?”, ”Hur började HemmaMammalivet?”.…
Året var 2013… en skärmdump från ett blogginlägg jag postade hösten 2013 kommer här;
..
Här står jag i ett övningsrum på högskolan, förevigade bäbismage och hade cirka 1,5 år kvar på min lärarutbildning. Efter en fem år lång utbildning, med en högskoleexamen i musik, fiol-, piano- och klasslärare var målet att tacka för sig till Luleå Universitet och Piteå Musikhögskola. Men redan här, fanns inte tid för något ”vänta”. Unga, nygifta och helt supersäkra på varandra. Nu skulle vi bli päron för första gången. Sådetså.
Men jag ville heller inte pausa studierna. Min klass var (är) den bästa på jorden nämligen och det var med dom jag ville ta min examen. Så, jag beslöt mig för att trappa upp studietempot rejält och läsa dubbelt under graviditeten med Liten i magen. Som ni anar av orden, mådde jag skitbra annars hade det ju förstås inte gått. Ingen annan att ta hand om heller.. så enkelt var det att vila när det behövdes. Men nog tufft, ja det var det ändå.
Så föddes han. Vår älskade Liten. Vår förstfödde. Minimannen.
Här, en bild där jag vilar med honom i vår sockersöta studentlya som vi hade inrett till en shabby chic-dröm. Så ung och oerfaren livet. Men å mycket med känslan av att vara ”rätt i livet”. Det, en ynnest.
Bara barnen, ju! Två 23-åringar som nyblivna föräldrar. Bilden är tagen av älskade vännen Eleonor. Emil och Eleonor bodde bara en trappa upp, alldeles ovanför oss. Och med deras lilla M som var bara veckor äldre än vår lille S, så kan ni ana att vi hängde i massor tillsammans. En tid vi aldrig någonsin glömmer. Bevarad i hjärtat för alltid. En vänskap som förstås lever gott ännu.
Litens första halvår hade jag ”pluggat in” och kunde (i det allra närmsta) vara helt och hållet studiefri. Liten-ledig, som vi kallade det. Helt magiska månader. Och Litens första sommar, spenderade vi hemma i höga kusten. Svärmor hade ordnat åt oss, på vår önskan, så vi fick hyra huset som ligger granngårds med mannens föräldrahem.
Sen blev det höst, halvårsbäbisen helammades fortfarande men mamman behövde fortsätta det sista i studierna med en examensrapport och slutpraktik. Det, var pussliga tider vill jag lova. Mannen jobbade mycket kvällar och helger, med sitt egna företag så när jag och vännen C skrev (världens bästa Caroliiin!) på examensarbetet var lillvännen med pappan. Kommer aldrig glömma när vi stod på en redovisning och det mitt i allt blev amme-tid.. pappan langade in bäbisen genom ett fönster så kunde jag smyg-amma bäbisen längst bak i salen utan att störa resten av redovisningsgänget. Sen langades lillbäbisen ut genom fönstret igen. Frid och fröjd och tack Gud för välmående, världsnöjd bebbe som hängde med på alla knasiga hittepå.
Det blev juletid och vi, lilla familjen, återvände till det där huset vi hade hyrt under sommaren, nära alla där hemmahemma. Vi hade lyckan att få fortsätta hyra huset, så varje gång vi kom hem till Höga Kusten, så var det dit vi åkte. Fy farao, vad vi trivdes där! Och fy farao, vad ledsen jag var att det inte var hit vi skulle flytta då mina studier var klara. Vi skulle flytta till Umeå. Där hade mannen bäst chanser till jobb inom sin (ljud)bransch.. att jobba på svt hade han redan smygbörjat med.. och som lärare, ptja då får du jobb överallt.. ungefär så.
Nåväl. ”Vad är väl en bal på slottet”. Nu var det i alla fall gott med en jullovspaus… bara slutspurten kvar av studierna, skulle vi få ihop alltsammans? .. och vart ska vi då hamna sedan?
Tillbaka till ”Norrnorr” vi drog. Liten lärde sig gå, fyllde ett par månader senare ett år och levde lajvet med sin mamma och pappa där i lyan. Klättrade på pappsens gitarrfodral, hängde med lilla kompisen M en trappa upp, och till sist..
.. så tog vi lärarexamen tillsammans, Liten och jag. Den här dagen var stor så stor. Vi klararde det.
Lilla Lilla familjen.
…
Och nu då? vad hände sen? Vi packade ihop lyan, ”vissa” grät floder över att säga hejdå till vännerna som nu skulle spridas för vinden över hela landet. Men mest var det enormt mycket pirr i magen…
För vad vi också kämpat för under Litens första år (jo, vi valde att lyssna till hjärtat och inte förnuftet…”jobb får lösa sig!”), var att få återvända till den där gården vi hade hyrt och råkat bli alldeles nerkärade i. Men vi önskade inte återvända som hyresgäster. Så medan jag slutstuderade, så hade M jobbat som en galning med sitt företag… det var ”inte bara”, när han drog iväg till Tjeckien och roddade hockey-VM i tre veckor. Fy vad vi längtade efter honom då. Men såna galna (ljud)uppdrag (M är en tusenkonstnär och jobbar med ”lite av varje”.. ritar inte bara hus, släcker bränder och så.. han har också ett eget företag inom ljudbranchen.. som han jobbade fullt ut med tidigare, men som nu mer är ”en liten boll i jonglerandet” då det som fyrbarnsfar inte passar så väl att vara borta dygn efter dygn.. tro mig, det provade vi med två små barn och det höll på att gå dåligt..) ja, dessa smågalna uppdrag då, ”i begynnelsen”, gjorde att detta var möjligt…
Sommaren 2015. Då blev vi hemmansägare.
Hoppade i vad som kändes som en lite för stor kostym. Ägare av en stor gård, med skog och mark. Men som vi var lyckliga över hela alltet. Och så ännu är. Kommer aldrig glömma den där dagen, när vi just skrivit på en massa papper, Liten firade med att sparka bollen över gräsmattan och vi andra två slängde oss i famnen på varandra.
Sommaren gick, vi pustade ut. Var totalt utfattiga, på pengar, men världslyckliga. Det ville till att både mamman och pappan gav sig iväg för att ordna gullpengar. Mamman Musikfröknade och Liten var på byns förskola några timmar i veckan. Vi pusslade så timmarna aldrig var mer än 15-17 stycken.. det kändes alldeles nog. Pappan. Mamman. Farfarn. Vi, turades om att hämta hem lillprinsen så fort vi kunde.
Alldeles rätt kändes det inte i mitt mammahjärta, att lämna bort den lilla 1,5-åringen, men samtidigt ingick det i vår plan ifrån början… Minimannen hade det inte på något sätt dåligt på förskolan och vi behövde vara förnuftiga.
Ett läsår senare…
… då såg livet ut såhär.
Som den sanna, coola, sommardrömmen hon är, föddes då Lillasyster Juni. Och då, började HemmaMammalivet. Och har så pågått, fullt ut, sedan dess. Min livetdröm sedan alltid.
Men mer om det, i nästa inlägg.
Emmeli
…. som blir lite (mycket) gråtig av denna återblick. Puh, alltså. Livet.
God måndag! I sedvanlig ordning veckans första dag; en liten rapport från veckan som gått! Innan vi tar oss ann den nya som står för dörren!
Veckan som gick, fylldes med;
Måndag. LillaLillebroren följde mamman på efterkontroll hos barnmorskan och i vanlig ordning så gås den första tiden med barnet igenom. När jag väl berättat alla svängar hit och dit och till sist ”bara skulle avsluta”, med att berätta om RS: en..då trillade tårarna över det där störiga munskyddet. Jag kände då, ”hur fasen har vi orkat? … det är inte så konstigt att kroppen strejkade när vi väl fick pusta ut”. Men jag glädjer mig så. Vilar i att ”vi klarade det”. Trötta päronkroppars ringklockor har tagits på allvar. Och under långa promenaden efteråt, kände jag mig så lycklig och lätt.
Mötte sedan det här gänget. Mjukstart på veckan med låång tillsammanseftermiddag.
.. hallonsmoothie med skogshallon från frysen. En mellisstund som inte vore möjlig om jag och M var två hundra procent-arbetare. Vi vore väldans mycket ”rikare”. På pengar. Men på samma gång, så mycket fattigare.. för är det något vi prioriterar och vill vara rika på, så är det liv. Och det är vi, sannerligen. Den här stunden var med som energi hela veckan, det är jag säker på. Det mäktiga nu, är att Tripp Trapp Trull är så stora nu att dom uttryckligen säger saker som gör att vi päron förstår, att det inte bara är som vi anat och tror, att dom också älskar detta livsval.. utan att det faktiskt är så.
StoraLillebror har degat och också städat upp efter sig. Det är fest att dammsuga när man är tre år!
Bokstäver är väldans på tapeten just nu! Lillan skriver och skriver och Bertilen har (med hjälp av morsan förstås) läst ritning och pärlat sin egna bokstav. Pärlplatteboken är poppis och finns exempelvis, HÄR.
Det har varit fantastiska januaridagar med sån vårvinterviskning att det inte är klokt. Gå och hämta storebror från skolan. Dimpa ner i snödrivan med julens lussebullar till mellis. Uj uj uj.. nu kommer tiden som är plåster på såren för den kalla, karga vintern…
Lill-Olof har fått mammans hjärta att smälta gång på gång. Vilken sköning till lillunge, alltså. Lyx att få hänga med honom om dagarna. ”Ger du mig bara gos och ammemys, mamma… och bäddar ner mig i vagnen stup i ett så att jag får marathonsova, då är jag så väldigt nöjd. Sen passar storasyskonen upp mig med bus och underhållning så livet känns som en fest. Jag har precis inget att klaga på i detta nu”, menar Lill-Olof.
Det här var också en sån guldstund. Vi hade precis kommit in efter timmar ute tillsammans. Nu var det läxläsning på schemat. Minstingarna fick en läxa av mamman (att rita något som har med vintern att göra) medan Storebror jobbade idogt med sin skolläxa. Lillebror ville sedan inte sluta ”göra läxan”… att här, får vara mamman som också varit ute och tankat energi, kommer in med gott tålamod och kan sitta med och orka svara på alla frågor och funderingar, klura på ännu lite svårare saker tillsammans med vetgirige snart-8-åringen, medan januaridagen fortfarande är ljus.. det är sån lyx!! För oss alla.
Så blev det fredag och vi började dagen i lagårdsstallet. Det blåste jäkel redan nu så bäbisen sov gott i ”sadelkammaren”. Fjödur var sagovacker, som alltid. Följt av pappalediga timmar medan mamman jobbade med sina uppdrag vid kamera och dator.
Helgen invigdes sedan. Storasyskonskaran knatade ner till Gullegrannen för ännu en pyssel och mys-dejt och vi päron tjavade långtur med bäbisen i vagnen. Så härligt att gå på hårda skoterspåret!
Här. Två lördagsglimtar. Pappan mockade hagen. Och till kvällen, lagom till att pappan (som också hade jour under hela helgen), kommit hem från larm.. så åt vi pizza tillsammans. Sedan vi införskaffade gourmetstålet, gör egen deg och kokar egen tomatsås.. ptja.. då korar pizza in som bland det godaste vi kan komma på att helgfesta på!
Söndagen i tre bilder. Snöyra. Vi myste inne, spelade spel och sörplade kaffe (brandispappan var denna dag på nytt larm, ny bilolycka). Innan vi gav oss ut för lagårds- och lekstund. Lillkatten sökte snabbt skydd. Hästpojkarna, brydde sig inte ett dugg i snöyran och chillade dagen lång.
Om ni visste vad vi behövt dessa senaste veckor av livet-medvind,.. så evigt tacksam och lycklig för det.
Ny vecka nu! Och vi har börjat mycket likt den förra.
Soligt och kallt. Mycket uteluft. Lek för barnen. En långpromenad för mamman. En springtur för pappan. Barnen önskade ”mellissmoothie” och så fick det bli. Flärdkänsla över en alldeles vanlig måndag. Snart dags att dra på spagettivattnet och fräsa löken inför storkoket av köttfärssås. Perfekt vardagsmat, som vi äter idag till middag, till lunch imorn och kanske, om det fortfarande finns över, blir det också en middag till alla/några av oss på torsdag.. vilket brukar kunna bli en äta-olika-rester-dag.
Önskeplaner för vecka 5
–Säga hejdå till januari och välkomna en ny månad! Februari.. blir det vabruari av hela alltet eller törs vi hoppas på annat? Nåväl. Vi tar en dag i sänder. Godast så.
-Jag tänker kicka igång en följetång av inlägg här inne! …byggda på sånt ni undrar mycket över.. och sånt jag brinner lite extra för… är lite pirrig i magen nästan. Har gjort ett djupdyk i arkivet inför det allra första inlägget, som kommer imorn!
-Rensa ut ännu en liten storlek i Lillminstings garderob. Pluttisen växer så det knakar… fast storlekarna vi påbörjar nu är egentligen lite för stora på längden.. men sitter väl uppe på bredden. Så att säga. Sånt älskar man ju- <3 .
-Motionera! .. vi är så himla väl igång med träning nu både jag och M och det känns så skönt. När allt hopade sig, ni vet, så prioriterades träningen bort än om den hade varit god, säkert.. men timmarna på dygnet utnyttjades till max för att ta hand om alla liv här hemma och hellre lite extra sömntankande än motinerande då. Nu får vi tusan till bådeock. Lycka! Och skjuts in med energi på päronkontona!
-Försöka tuffa vidare med badrumsprojektet.. vill ni kanske ha nån slags uppdatering från den? Hojta!
-Posta ett såå roligt samarbete som jag hoppas att ni kommer uppskatta!! En rabattkod följer med… den vill ni inte missa.
-Till sist.. och först; ”bara hänga med”. .. vi har önskeplaner, men livet styr och vi tar ett ögonblick i sänder.
….
Önskar er en god vecka. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hörs vi snart igen!
Vi kampanjar för Norrmejerier denna vecka inne på instagram. Uppgiften var att dela ett riktigt enkelt recept med få ingredienser. För oss är det självklart att alltid ha smör, ost, mjölk, fil, creme fraishe, grädde.. du fattar.. från Norrmejerier. Då gör vi gott på flera sätt, för vårt älskade norrland. Smakar som allra bäst gör det också!
Och som den grädd-toka jag är, valde jag att dela med mig av ett gräddigt ess i rockärmen-recept som är gott såå gott..
Mörk chokladmousse blev vårt bidrag. Tre ingredienser. Som i ett knyck, blir till den allra godaste chokladiga efterrätten. HÄR får du receptet.
.. skyndade mig att knipsa några bilder när hemmet var, med betoning på var (!) nystädat.. känner mig nästan inte som hemma!
Just nu är inte tiden för superordning och reda, då skulle jag missa så mycket härligt med barnen, och det vill jag inte. Fast givetvis njuter jag av nystädatkänslan lika mycket som alltid. Men jag vill att barn ska få leka, känna sig fria, avslappnade och njuta av sitt hem. Med det inte sagt att dom får hoppa i soffan och kladda runt med vad lördagsgodis som helst, eller röja runt med grejer mellan alla möjliga rum och inte plocka upp efter sig. Nejdå. Den kojjan som frejdigt byggs får så gärna göras. Men städningen vet barnen att den kommer som en eftersläntare, det brukar oftast inte vara något knussel alls. Salen har varit ett hotell mest hela senaste veckan. En lek som pågått i dagar. Med gudvetallt som ”hotellrummen” innehållit. Men jädrar, som barnen har lekt. Jag ÄLSKAR när barnen leker tillsammans. Då känner jag ”goals!”.. och nu är dom tre som kan leka hur bra som helst tillsammans, häftigt att se (och tjuvlyssna till).
En dag kommer barnen vara stora, kuddarna kommer vara puffade i sin ensamhet och sakerna kommer ligga kvar där jag senast la dom. Hemmet kommer eka tyst och tomt och jag vet redan nu, hur mycket jag kommer sakna tiden. Den som är just precis nu. Så jag väljer att njuta. Allt jag bara, bara kan.
Matrummet är ännu försiktigt inrett. Denna tavlan ska få sig ett foto i sig istället. Och hamna ovan finsoffan där inne.
För dig som undrar, är tapeten från Colorama Lunde och likaså linoljefärgen på alla snickerier.
Ser ni vasen där på bordet förresten? Det är en utav mina favoritprylar här hemma. Vasen fanns här i huset när vi flyttade in.
ÄLSKAR när solen skiner in här om dagarna nu. Det inger så mycket hopp om livet. Det gör den övervintrade pelargonen också.
Dom nya linnegardinerna vi fick i julklapp, kommer få hänga på övervåningen. Här nere fick dom gardinerna vi redan hade i gömmorna ta plats. Gräddigt vita linnegardiner.. från? Jag minns inte.
Kanske lite för korta? Men det skiter jag i. Det får duga. Jag är omåttligt nöjd att vi ens har ett rum med gardiner. I alla rum kommer vi inte vilja ha gardiner, men sovrum och matrum är typiska gardinrum.
Och titta titta!
Klockan jag fyndade på loppis för 200 kronor innan jul. Visst är den fiin? Synd bara att den stannar stup i kvarten….. får se vilket årtionde jag orkar ta tag i det, söka upp en urmakare eller så. Nåväl. Tiden kan jag ta reda på på annat vis tills vidare.. för visst är den vacker där oavsett om den tickar rätt eller ej!?
Tavlan där ska nog hängas på väggen in mot köket istället, har ”den” kommit på nu… nej, inredandet går inte snabbt här hemma. Men det riktigt pirrar i magen då också, när vi väl spikar hålet i väggen och något hamnar på plats. Varför ha så himla bråttom?
En dag i taget. Ett ögonblick i sänder. Och samtidigt liiite, lite längt tills dom där dörrarna slås upp och vi tar den första våriga kaffekoppen där ute på trappan under äppelträdet… så mycket härligt att se fram emot!
Senaste kommentarer