Å, hu… så tog det bara slut, Höstlovet. Lite moloken måndagsmorgon här nu, så är det bara.
Samtidigt, så himla tacksam. Det var ett så otroligt fint Höstlov. Vi var tillsammans hela familjen mycket, alla fick vara friska och krya, det gjordes lagom mycket, hemmavid och på lagom stor vift. Vi hade finväder, solig höst och plötslig snöig vintern, i ett nafs. Vi blev med vacker kakelugn och.. äsch, ja ni hör ju, otrolig Höstlovsvecka… som ingen av oss var redo att släppa taget om i morse när väckarklockan ringde.
Här kommer några Höstlovs-glimtar…
Tillsammans med Torparfrun och hennes tre kids, drog jag och mina fyra.. till Rotsidan. Ved och fikapackning och allt man kan tänkas behöva.
Och vi hade hejdlös tur med vädret. Det var liksom alldeles vind-lugnt där.. och sol? Hemma på gården blåste det isvindar, medan vi ute vid havet satt och grillade korv och tittade på lugna elden…
.. fikade och lyssnade på vågornas brus. Ja det var en fantastisk start på lov-veckan, sannerligen.
Tisdagmorgon. Jag lämnade övriga familjen inne och tog morgonkoppen med mig medan lillponnyn fick mumsa på sitt intill. Vi väntade på veterinären. Jo, för vi vill hålla noga koll på vår lillvän och hans skruttiga tänder. En liten tid i taget gäller. Senaste året har vi dagligen gett honom uppblött pellets av olika slag och det har gjort så gott för honom.. för att tugga grovfoder (hö) tar tiid med trötta tänder förstår ni. All tid med vår Chippen nu, känns som bonustid. Finaste, finaste ponnyn vår.
Cykeltur genom kyliga höstvindar följt av bullfika och UNO-spelande inne i värmen. Till kvällen åkte sedan ett gäng till ishallen och ett annat gäng till lilla badhuset i grannbyn..och sen somnade vi ovaggade till natten.
Onsdagen var en så fräsig dag! Inte nog med att vår livets första vitlök hamnade i jord (och massor av hästskit)…
… vår runda kakelugn, blev också helt, helt färdig.
Lillen? Ptjaa.. han stod inte och tittade på den så mycket, han stod mest och beundrade sin nye vän i livet, Kakelugnsproffset, som nu höll på att bära ut alla sina pinaler. Med småbilarna uppradade, språkade han på allt vad han orkad…. OKEJ OKEJ OKEJ jag FATTAR att ni inte vill läsa om Lill-Olof nu utan bara se den färdiga kakelugnen!!
Jag hoppas hinna färdigställa ett trevligt blogginlägg om alltsammans, under veckan!
Höstlovsmorgnar… utan minsta pillemick av skynda. Hallelujah! Torsdagen bjöd dessutom på nybakt mammabröd. Gos, gos, gos.
Efter liten donande i hemmet och ute på gården.. tog jag barnen med mig till mysigaste hemmet jag vet. Mitt barndomshem. Vi blev ompysslade så gott i vanlig ordning. Fika och mysa framför elden… Kura skymning, sista oktober..
.. som blev till första november.. och vi vaknade till ett så vackert snöfall.
Vi kan kalla denna bild IVRIGA LIV.
Man ser hur vi nääästan kommit ända fram med bortstuvandet av sommaren.. samtidigt som små otroligt ivriga människor snabbt hunnit dra fram typ varendaste vinterpinal dom kunde hitta nere i lagården.
LYCKAN ju! Hela alltet.
Så tog vi Allhelgonahelg.
Och vi veeet, vi har masssor på vår att göra-listan.. så många projekt igång… samtidigt….. men vad kan vara viktigare än att sitta och pärla pärlplattor alla tillsammans, just där och då, här och nu? Inget. Stormen tog i där utanför så det bara sjöng om det.
Lördagen blev en lugn påta med allt möjligt-dag.
Rotsaker som legat på tork flyttades ner i matkällaren, dahliaknölar hamnade i sina spåniga gömmor. Var också på skattjakt och fann återigen det stora, vackra skåpet som vi såå undrar var det har stått en gång i tiden? Hann också peta ner några vårlökar, göra några knop i långtids-rensandet i klädförrådet..
..och så tog vi in sommarhagen, i äkta ”i en familj hjälps man åt”-anda… fast lillen smet undan, och snusade gott i vagnen. Och störstbarnet, var med sin Farfar… men till middagen var samtliga vakna, hemkomna och sommarbetet intaget. Vi firade med köttbullemiddag inne i värmen. Och ljusen brann, för våra nära och kära, som inte längre vandrar här på jorden med oss.
Veckans sista dag…
-och ny snö hade fallit. Några få röda äpplen hänger kvar i toppen av äppelträdet.. som naturens alldeles egna julkulor. Ja nu säger ju inte jag julkulor, det skriver jag bara för att vara artig mor er som inte förstår vad pumlor betyder.
Barnen rullade snögubbe och sen ”råkade” vi hitta ett kuvert med saffran bland alla kryddor och då ”rååkade” vi baka en väldigt god och saftig saffranskaka som vi sedan söndagsfikade på.
Så det var det. Ett lugnt och genom-gossigt lov. Så väldigt lagom, åt alla håll och kanter. Måånga fikastunder.. mycket sömn.. mycket friskluft. Kramar i massor, mysiga hittepå, varvat med mycket vila. Tacksam. Så himla tacksam.
Och nu står här en ny vecka för dörren..
Önskeplaner vecka 45
-Ta en novemberdag i sänder! Vardag. Hemmaliv, skola, arbete, gårdsbestyr, aktiviteter, kompishäng, oändligheten av projekt.. någon suckar och undrar ”hur ORKAR ni!?”, medan vi tycker att vi lever drömlivet? Vi har liksom inte drömmen (just nu i livet i alla fall) om långa kvällar i soffan, framför tv:n.. det är inget vi drömmer om, alls. Det är så finurligt, att vi kan få vara olika. Eller hur?
–Hemmamammande! …ta hand om våra barn, våra djur, fundera ut mat för veckan, handla, baka bröd, laga mat, tvätta, städa,.. osv osv osv. Bästa jag vet! .. men jag saknar en hushållsko. Jo, det är säkert! Bertil har tjatat om en ko i ett par år nu… äntligen har han fått sin morsa att förstå…men! det är ICKE bara, med ett dylikt påhitt.
-Arbete med kameran och vid datorn. Ja, det ingår ju också. Två kampanjer ska fotas/filmas.
-Novemberhelg! .. med farsdagsfirande bla.
…
Ok. Tack då, Höstlovet. Du var gott. Gjorde susen mot otrolig trötthet och lät oss ladda batterierna väl. Hoppas att NI kära läsare, får en god novembervecka nu. Vi hörs under veckan. Ta hand om er. Allt vad ni bara kan!
Å käre tid, årets slåtter, den tror jag att vi kommer att minnas, för evigt..
Det är nu fjärde sommaren som vi tar in vårt egna hö, ungefär en tredjedel av skörden behöver vi till våra egna djur medan resten levereras till köpare som behöver vår skörd för att deras djur ska ha mat under vintern. Ett mäktigt uppdrag!
Den första sommaren (-21) slog vi marken i tre (!) omgångar, den sommaren var vädret enkelt, det var aldrig ens i närheten att komma regn i höet och vi konstaterade efteråt då, att vi inte hade lärt oss mycket alls efter den sommaren, eftersom vi inte stött på några utmaningar. Nybörjaflax liksom.
Sommaren -22, slog vi marken i två omgångar. Alldeles lämpligt mycket hö att bärga varje bal-party. Inga större problem att finna luckor i vädret heller. Dock utmanande deluxe, då vi hade utmaningar gällande hälsan istället. Det var fruktansvärt tufft, faktiskt.
Förra sommaren (-23) och årets väder… så otroooligt SKÖNT sommarväder ju, sol ömsom regn. Men alldeles OMÖJLIGT att finna slåtter-luckor för oss som måste ha in alldeles TORRT hö. Vi vill heller inte slå för tidigt på sommaren, därför att gräset då innehåller för mycket energi och det är vi hästmänniskor inte intresserade av. Men vi vill heller inte slå föör sent. Andra halvan juli är perfekt.
Slåtter, 28 juli 2024
Så, för att få till det i år, att slåttern inte skulle bli lika sen som den blev förra året (andra halvan augusti då=väldigt näringsfattigt hö), bestämde vi oss i söndags för att gambla lite.. prognosen visade nämligen kanonväder hela veckan, dock inte under onsdagen…
– ”vi slår idag, söndag.. på onsdag kommer det att komma regn men det gör ju inget, direkt efter kommer bra torkväder och vi kan därmed bala och få in höet, lagom till helgen”.
Det är ett sådant familjeföretag att få in höet. Pappan sitter i traktorn. Slår, vänder, vänder, strängar..Uppe på gården puttras det på med matlagning, bakande och förberedelser inför balparty-dagarna och alla barnen med vänner är ett sus i kring. Att tjava nerför lägdan och se hur det går för Pappa H, hör till. Dofta på det nyslagna … och varje år slås av, hur låååång lägdan är.
Men Pyttsan! vad det där väderprgnosen INTE stämde. När vi vaknade på måndag morgon och tittade väderapparna det första vi gjorde i vanlig sommar-ordning.. så bara tittade vi på varandra; ”SKIT!”. Regn onsdag. Regn torsdag. Regn fredag. Regn lördag…. osv.
Höet behöver sina dagar för att torka, gärna fyra-fem.. men den marginalen kunde vi omöjligt få nu.. med precisall mark slagen,allt spelat på ett kort, började stressen pulsera med ens.
Ny plan riggades.
”Vi vänder höet idag, måndag. Vänder det igen så snabbt daggen dragit på tisdag morgon. Strängar direkt efter. Har vi medvind på alla fronter, så är höet torrt nog och vi kan börja bala, redan på tisdag kväll och ända fram till daggen kommer till kvällen. Det blåser västliga vindar och är optimalt torkväder nu, med torrare luft och minimalt med dagg. VI KÖR! Vi får korta av vår vanliga längd av torktid,.. för att överhuvudtaget hinna rädda något av höet innan regnet kommer på onsdag och framåt”.
Sagt och gjort. Under måndagen raggade vi ihop vänner och familj och under tisdag eftermiddag stod Bondmoran klar med tidig middag för ett helt kompani och arbetslag..
Fantastiska människor vällde in och vi tankade oss med energi.. visste att det regnade, bara kilometrar ifrån gården..
-snabbt drog vi igång!
Ljudet av balpressen får det att pirra i magen….. magiskt med våra älskade Torparvänner som alltid finns för oss. Här i syn, Far och Son, på balvagnen.
Ett så otroligt teamwork pågick, på alla fronter.
Bästa Carolin pysslade om hela barnaskaran, totalt nio småungar. Kusin Emanuel, Grannen Per-Inge kastade hö och käraste Torparfrun Nathalie, vår fin-Emil och jag, kånkade höet på plats.
Martin körde balpressen och jag, ja tänka sig, i år fick jag också möjlighet att bära hö.. så otroligt roligt!! Om man älskar att röra på kroppen och ta i, tills musklerna svider, då är detta ett lystmäte.
Sixten och Vidar. Den ena med krycka pga äventyr dagen innan som resulterat i trampade på spik. Sorgsen var lillvännen över att inte kunna vara med och bära hö.
Alla kämpade på. Timme efter timme. Som ännu en skänk från ovan, skingrade molnen sig, kvällssolen sken, övre halvan av lägdan var intagen..
..och vi firade med slåttertårta, toppad med hallon från mor och far. Och så bondkakor till, förstås. Gott, efter att ha burit in strax över 650 höbalar.. med finfint, TORRT hö! Ni anar lyckan..
Satt uppe sent och umgicks, medan barnen spelade fotboll för fullt intill. Samtliga somnade ovaggade till natten. Med känslan av att höet till våra egna älskade djur, var säkrat. Etapp ett av bärgandet, klart.
På onsdagen vaknade vi, gode möra.
Ville helst inte kommentera alls, att det hade kommit lite regn under morgonen… jag pysslade om gänget med nybakt mammabröd och vi peppade oss att ”joodå, det här ska nog gå bra… trots att vi är en väldans mycket mindre skara arbetare idag, än igår”…. molnen svassade på på himlen, solen kom tvärt fram och det yttersta lagret av höet, torkade fort.
Vi drog igång, med sådan fart och skyhög puls på oss alla.
Sixten var så lycklig över att vara bättre i sin fot, det arbetades fröjdigt!
När vi sedan sitter och äter lunch, helt slut efter ett monstertempo med skyhög puls på både balvagn och i lagården… ser vi hur det
snabbt drar ihop sig..
Soligt över lägdan..
… men denna syn åt andra hållet….
”näeh, nu är regnet för nära.. vi hinner inte äta mer nu, nu kör vi igen!”.
Efter ännu en tömd vagn, hoppar nu Emil in i traktorn och kör pressen, medan jag, Sixten och Martin hoppar på vagnen och tar emot balarna.. vilket ÖGONBLICK. Att jobba och slita för vårt, med vår förstfödde så otroligt ivrig att få hjälpa till.
Fantastiska människorna som skulle hämta hö av oss stod beredda och bara matade in balar i transporter ute på lägdan. Nu var klockan tre på eftermiddagen, regndropparna började falla.. det fullkomligt flög balar.
Älskade Pappsen kom förbi och hjälpte oss i mål med det vi kunde.. för nu kom det, regnet, och det med besked…
Det gick nästan hela vägen utan regn… så nära, så nära. Några strängar allra längst ner, möttes av detta regn.
När regnet upphört, drog vi iväg till lillsjön. Olof pekade med sin lilla hand mot Emil och sa; ”DU, ska bära mig!”. Lilla Babybossen som charmar alla han möter, hängde tryggt där på höften och sen badade vi allihopa. Just vad vi alla behövde.
Hem igen sedan för att äta middag tillsammans med fantastiska familjen K som vi önskar att vi bodde lite närmre. Men tänka sig, att det klaffade så väl att darlingarna kunde komma och hjälpa oss i dagarna två. Det finns inga ord för hur tacksamma vi är för all hjälp under dessa två sanslöst hetsiga dagar då höet skulle pressas.
Regnet fortsatte att falla och vi kramade älskade vännerna hejdå innan de påbörjade sin resa norrut.
Det blev alltså några få strängar kvar längst, längst ner på lägdan.. och igår morse, torsdag.. skulle vi enligt prognos ha vaknat till regn. Men icke! Då vaknade vi till sol. Och BLÅST!
Höet hade torkat upp kanon på ovansidan.. så Martin och Olof bara kastade om de strängarna, (strängade om), så undersidan kunde få torka upp under några timmar. Fort var det gjort.. och vi avslutade slåttern på ett nyp oss i armen-vis; Team Drömgården.
Pappan och Lillminstingen i traktorn och Bondmoran, lill-Pigan och de två större smådrängarna, på balvagnen. Sista tonnet hö, var det vi, bara familjen, som tog in. Och med det, blev årets slåtter färdig.
Vilken otroligt välsignad slåtter vi haft, vi är bara så oerhört tacksamma..
..och kanske, har vi aldrig varit såhär inifrån och ut-trötta, som nu. Som vi gett järnet denna vecka. Många, många timmars arbete varje dag och alldeles för lite sömn. Kropparna är som spagetti, trötta knoppar också efter mycket orkande, logistik och rodd. Men wow, vi är inte det minsta skrämda… vi längtar redan till nästa år! Det här äär verkligen något vi gör med sådan lycka och kärlek till vår älskade gård, djuren, liivet! .. men oooh så arbetsamt det också är! Nu ska vi vila… och njuta av att lyssna till augustiregnet som smattrar…
….
Så det var slåttanna 2024, det.. en riktigt rysare!! Alldeles intill 20 ton hö har bärgats, 1460 stycken ”småbalar” har burits..
-TACK ALLA INBLANDADE, våra älskade vänner och familj!!! <3 ..
-utan er hade det inte varit möjligt. Tack också till ”Traktor-Micke” för lånet av en extra traktor och vagn, helt otroligt bra!! Och tack så himla mycket för alla knäppta händer, hållna tummar och hejjarop. TACK, det behövdes verkligen och gjorde susen!!
Första oktoberveckan… puh, vilken vecka.. mycket härlig och med en skopa turbulens i gårdslivet. Ja, här kommer några glimtar från den! .. innan vi kikar på veckans önskeplaner.
Veckan som gick, fylldes med;
Pang tjong, måndag med pepp! Skön känsla. Medan småbrollorna fortfarande var i lugnt morgontempo, passade jag på att ta mig ann det gruvligt skitiga fönstret inne i Badrumstvättstugan. Några dagar senare, kunde jag konstatera att jag minsann var runt med höststädningen. 22 fönster senare… då har vi fortfarande två oinredda rum som jag fullkomligt skiter i att hålla fönstren rena i. ”Det är vackert och härligt med många fönster”, mumlar jag för mig själv där jag putsar mig halvt galen några gånger om året. Farmor Gertrud i himlen och jag, high-fivade i alla fall glatt här!
Mellis, direkt från växthuset.
Att få komma hem tidigt efter skolan och drösa ner sig bland sitt älskade lego.
Två små bagare som hjälpte morsan att födelsedagsfixa.
Och så blev det tisdag och jag kände mig så nervös för att veterinären skulle komma.
Där stod dom redo, lilla B och lillponnyn. Han är ju snart, snart 20 år vår fyrbente lilla ponnyfarbror, vi vet, att varje år är lyx-lyx nu. Men han är så pigg, så glad och nyfiken.. nu skulle munnen kollas i alla fall. Efter att knappt ha tittat på hästen i sin helhet utan direkt sederat honom så han står där, väldigt knappt , på benen.. så gör veterinären en snabb, till känslan lättvindig, bedömning som med några ord kan sammanfattas med, att vi lika gärna kunde ge vår ponny en somna-in-spruta, där och då, mitt på gräsmattan. För med dom där tänderna hade han förmodligen så ont, att varenda tugga han tog, gav värk.
Tänk er kaoset här, CHOCKEN, alla barnen grät, mamman grät, mormorn som skulle vara barnvakt grät. Pappan ilade hem från jobbet och försökte hålla situationen stabil.. men han fattade inte heller vad som höll på att hända. Skulle vi plötsligt nu skicka våran pigga ponnyfarbror till himlen!?
Jag lyckades kvickna till. Tänka ”jag känner mitt barn, jag menar ponny, bäst. Är med honom varje dag. Vet att han är gammal, har gamla tänder.. några av dom skruttiga men resten fina. Jag borde märka på honom, om han led på det sätt som nu veterinären menade. Han ska inte till himlen. Inte nu”. I samma veva ringer älskad vän.. som jag hunnit smsa om hela alltet; ”TA INTE BORT HONOM!!”.
Veterinären drog. Och stunden senare kom ett mail om bokat besök för avlivning, två dagar senare.
Jag ville kräkas. Och barnen var såå ledsna. Mitt i allt, var vi ändå lättade, för ponnyn var fortfarande där ute i hagen. Kvicknat till efter lugnande och var sig själv igen. Den där tiden, avbokades förstås.
Det blev födelsedag för morsan, som kände sig vimmelkantig sedan dagen innan..
…men vi njöt, av vackert väder, amning bland kackel, ridturen upp på berget.. ja, framförallt synen av lillponnyn som stod där i höhäcken precis som alltid och tuggade och såg glad ut. Tänk om vännen inte ringt just när hon ringde och kunnat stoppa oss från att ”göra en lillponnys lidande kort”.
En sista liten luktärtsbukett plockades… lukften blev högre för var dag.
Det hade nu gått ett par dagar efter veterinärsbesöket. Jag fick äran att ge mig ut på långtur med grannflickan. Fyrbent och lurvig, med ett hjärta av guld. Här satt vi och tittade ner på byn… alldeles just, hade veterinären ringt… Pratat i 30 minuter non-stop med mig. Vem som vann i ordmängd, var inte jag.
..”Han kanske inte lider så mycket ändå… några av tänderna är dåliga men resten ser ju helt okej ut.. ponnyn såg väldigt fin ut i övrigt.. ni borde absolut märka om han lider”… nånstans här visste jag knappt vad jag skulle säga; ”men du saa ju att han nog lider av varje tugga han tar!?”…. nej se såå, hade hon aldrig uttryckt sig…….
Jag orkar inte driva det här ärendet vidare. Det låter helt sjukt, jag vet. Är bara så glad över att älskad vän ringde och stoppade oss i rättan tid, glad att jag hade mina päron och den skäggige bredvid som också hörde veterinärens ord. En människa, som med sin nonchalans och okunnighet (Ja, så känner jag. Det ÄR ju MÅNGA djur att kunna om, när man är veterinär. Kanske var det här inget hästproffs precis…) .. bara hade kunnat skicka vår lillponny till himlen, utan att tänka fullt ut.. ”lägg en presenning över honom här på gräsmattan”, menade hon när jag dagarna innan i storgråt undrat vad vi skulle göra med det eventuellt döda djuret… kändes mer som om hon pratade om en pryl än vår älskade familjemedlem.
Ponnyn är som sagt snart tjugo år, han behöver tätare munkoller, vi behöver hålla rent i munnen på honom med jämna mellanrum, så blir det lättare att tugga..
Jag tänker återigen.. ”vem är det som är först framme efter galopp, när jag visslar? vem gnäggar högt när jag kommer med foderhinkarna om morgonen? vem ser pigg, nyfiken och glad ut? tuggar och betar som bara den? Jo, han. Lilla Ponnyfarbrorn. Partyponnyn”
Vi vann en ponny denna vecka. Så känns det.
Frostig fredag med fröjdigt fixande i hemmet.
Det städades, handlades, lagades och grejades.. första halvan helgen, fylldes med kalas, mao. Mer om det en annan dag.
Lördag. Älskade Bästis-Idan och gänget kom på lunch och fika. För mysigt. Barnen var så glada över att ”Ida, som räddade vår ponny från att dö”, kom.
Lördagkvällen klev vi in i Sjukstugan. Nu är sannerligen hösten här och alla virusar dansar ringdans kring oss. Sveakatten stöttade upp på bästa sätt, vid fotändan av liten febervarm människa.
Det blev söndag. Bättre läge i sjukstugan, friskluft gjorde gott. Veckan började lida mot sitt slut. Pappan var iväg på brandövning några mil hemifrån. Jag och barnen påtade med lite av varje. Djurbestyren följt av fix inne i Gårdshuset. Inventerade vintermunderingarna.. alla barn har vinterskor, förutom ett, men snabbt fann jag ett fint kavat-par på tradera för en liten peng. Rensade också ut lite barnkläder och var iväg med, susade förbi återvinningen med jag vet inte hur många coop-kassar fulla. Handlade och lagom till att lunchen var lagad, så kom den skäggige hem och vi kunde ta tillsammanssöndag.
Jag fick avsluta veckan med 10 kilometer i höstluft. Sprang och sprang, saktade av ett par gånger för att bara insupa hela alltet. Tack livet, för att jag kan springa. För att jag fick komma hem till det här….
-Fullt ös, KAOSET! LIVET!
Så fort pulsen gått ner, ställde jag mig och spisade söndagmiddag till gänget, intill strulet, medan pappan matade på med att fixa oss ur den gamla tvättstugan.. iiinget konstigt alls, med dylikt kaos i ett renoveringshem. Och ni vet, vad det rymmer många pinaler i ett sådant rum som badrum/tvättstuga.. kära nån. Nu är maskinerna på plats. Det är måndag igen! Jag längtar efter att kunna starta den allra första maskinen i nya Badrumstvättstugan behöver vänta lite till. ”Röris” måste komma förbi en sväng till i eftermiddag bara.. Ska verkligen försöka hinna fota och filma nu under veckan, så ni får se!
…
Önskeplaner för vecka 41
-Ta en oktoberdag i sänder! .. älskar hösten så. Morgonturerna till djuren är så sagolikt vackra nu… nu också. ”Var sak har sin tid. Var tid har sin charm”, stämmer så för alla årstider, tycker jag.
-HemmaMammande.. och lite annat, som att förbereda och fota/filma ett jobb!
-Fortsätta inflytten i Badrumstvättstugan
-Slutskörda persilja och frysa in!
-Ta in sista fröerna!
-Göra sista snutten höststäd i köksträdgården!
-Peta ner vårlökar! .. funderar på att trycka ner dom i växthuset? Någon som provat det?
-Ha oktoberhelg!
Önskar er alla en fin oktobervecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan!
Så blev det söndagmorgon och finalen av Slåtterveckan väntade… som utlovat, en dag med växlande molnighet.. där regnet, skulle dra in till kvällen..
..rejäl frulle intogs följt av lite sista-fix med Pelle-traktorn, sen var vi redo..
Vänner och familj vällde in och snabbt syntes inga strängar på övre delen av lägdan. Ni ser också, uppgraderingen detta år; TVÅ traktorer. Och TVÅ vagnar. Tack vare att vi fått låna en traktor och vagn av Snäll-Micke!
Åhåhå, vilken fart det var på årets höbärgande. Dubbeltempo!
Alla hjälpte till på sina vis. Barnen lekte och lekte. Farmor var med Virvelvinden, just där, spatserandes ute på lillvägen.
Bondmoran grejade för fullt i köket.
Och ni mår tro, att jag av flera anledningar längtat till denna hö-dag… jag fick nämligen den här klänningen av min mor för ett litet tag sedan.. ”den kan du ha på slåttanna”, sa hon.. den finaste klänning jag sett. Den bar min mor som ung småttingmor. Jag kände mig så himla fin.
Storstöpa potatissallad till lunch…
Ni vet en sån med, ja färskpotatis förstås men med en massa gott i som salladslök, grönt från landet, tärnat äpple, oliver, fetaost.. och en vinägrett med vitvinsvinäger, olja, salt, peppar och en dutt senap. Till norrländska korvar och en örtkräm. Enkelt och gott!
Allt gick som på räls!
Småttingar utfodrades först, då det sedan mitt i allt väntades fotbollsmatch-spelande under ett par timmar. Som sagt, veckan där logistiken pikade. ”Vem kan åka på fotbollen med dom fem fotbollsspelande barnen?”. Jo, Svåggen! Han kunde ta våran Storbil med många platser och dra iväg med hela fotbollsgänget, så tacksamt!
Lunchpaus ute på gräsmattan i alldeles lagomvarma augustissolen för oss andra sedan.
Sen fortsatte det hårda arbetet.
Och ni ser ju, vi var fullkomligt omringade av superhjältar. Grannen Per-Inge, från Sörgården, kastade höbalar i rasande fart.
På högolvet jobbade bästa Svärfar och Världens Starkaste Fru B.
Ute på lägdan pressade Den skäggige och BästisJonas höbalar i samma fart. Inte kan man tro på denna min att han lyft sisådär tusen balar.
Ja, ni hör ju, drömmens teamwork!!
Nu, snart paus igen!
Jag hade förberett det allra, allra mesta i mat- och fikaväg. Inte så mycket som behövdes nylagas just under dagen, menar jag. Det är ganska så nog att hinna med snurret av framplock, bortplock, disk och så vidare.. och så några småttingar i kring, förstås. En som ska ammas osv. En endaste sväng hann jag ut på högolvet och fick lyfta några balar… hade velat lyfta så, så många fler… jag älskar ju att ta i med kroppen ni vet, men det hanns inte med mer än så för mig. Husmorsklänningen åkte på igen och nu var det dags för fika!
Svärmor och jag teamade väl. Guld värt! Och blåbärskakan jag undrade vad i hela friden jag gjort för något, jag hade nämligen inte dom ingredienser hemma som stod i receptet… jag tog andra… men vet ni?
-Det blev livets saftigaste blåbärskaka, med smul på toppen.
Till vaniljvisp. Hujedamig, den ska ni få recept på, jag lovar!
… ska bara försöka minnas vad jag gjorde…
Barnen lekte och lekte.. det osade Bullerbykänsla när det skrattades inifrån höet.. stundvis var himlen för spännande molnig… skulle regnet komma redan nu?
Där kom Lill-Olof puttrandes fram i traktor med sin älskade Farfar.
.. .samtidigt som dessa tu rullade in på gården, med ett gäng Mammalagade lasagner att värma till middagen.
Jag vet inte om ni känner i orden, hur tacksamma vi är över kärleken vi strösslas..
Det började närma sig… dom allra sista balarna lades på vagnen och nu, tredje året, vet barnen vad som gäller.. och kutade allt vad dom kunde, utför lägdan.
Åka hölass upp till gården… där Skördefesten väntade!
Mat och dryck i massor. Nu skulle det firas!
Mammalagade lasagnerna..
.. och så det där nya receptet jag lagat efter… rotsakslasagne. Den var så enkel att göra och så smakrik och god. Recept kommer på den med!
Till sallad från landet och tunnbröd från tunnbrödsbageriet, Mjälloms, nere i byn.
Vi skålade i bubblor och kalasade till sena kvällen.
Smått obeskrivlig känsla.. att vi fått hjälp att ta in det hö vi till sist denna sommar hade kunnat ägna så efterlängtade dagar åt. Inte trodde vi väl att vi redan var så inbitna på det här… att vi nu, ”känner oss som människor igen”.. när höet är där det ska. Inne, i torra lagårn..
Så det var Slåttanna 2023, det!
En riktig rysare, faktiskt, tycker vi! Men nu har vi vårt hö till älskade hästarna…. och ni mår tro, att det var en ganska så magisk känsla när vi till kvällen sagt ”tack och godnatt”… och det just då, började smattra mot fönsterrutorna… och regnet kom.
…
Ja, fy vad det hade känts både drygt, tråkigt och dyrt.. om vi inte hade lyckats med det här utan måstat köööpa hö, av någon annan(!?). Nä, vi chansade lite, lät en regnskur falla och slapp lyckligt den andra utlovade åskskuren. Vi jobbade järnet, jag och den skäggige, och sedan ynnesten att vi har denna kärleksfulla fallskärm av människor i kring, som finns för oss på olika vis. Gällande slåttern så rår vi upp allt på Team Drömgården.. framtill själva balandet, då bara måste vi vara fler, det handlar om många, många balar som ska lyftas under en dag.. vi skulle aldrig klara det, utan våra hjältar. Tack tack tack TACK våra fina människor för årets hö-hjälp!
Det är dags att summera.. blicka lite bakåt.. innan vi blickar framåt..
En, ja faktiskt obloggad, höjdpunkt från året…
Den där strålande sommardagen då gården bara osade av liv…
Som alltid när det är höskörd, så var det varmt så varmt.
Min ”lillsvågge” Jim, govännen Jonas och den skäggige var tidigt ute på åkern. Det första lasset, skulle bli ett rekordslass sades det. Som stolta tuppar var dom när dom rullade uppför (medan bondmoran gastade ilskna ord pga rädsla att något skulle hända dom) när målet nåddes med råge.
Det lektes och spisades i ett. Det här är en slitsam och arbetskrävande dag, så många pauser för att äta och dricka behövs.
Någon var på upptäcksfärd.
Medan andra jobbade hårt.
Dagen är som ett enda party! Bal-party, ja, som vi brukar kalla det.
Dags för kaffepaus!
Minns hur svettigt det var och trött jag kände mig här,… trots att jag inte lyfte en enda bal.. men så tacksam över hur det flöt på och hur vi hade vänner och familj som stöttade upp på det där viset som är värt mer än guld.
Mitt i allt rullade Mamma, Pappa och syrran in på gården. Och plötsligt var vi ännu flera som jobbade med oss.
Snällaste J och älskade pappa <3
Lilla H lekte i löshöet.
Å att mitt i detta snurr, få hjälp med middagslagandet.. var också mer än guld värt. Tack mamma för ljuvliga lasagner, vi minns ännu smaken!
Och som om det inte var nog, så kom ännu fler älskade människor till gården. Nu var det Emil och Carolin som kört ända från norrnorr med sina småttingar, som stannade hos oss i husbil på liten minisemester.. men som först var inställda på att hjälpa till med höet. VÄNNER!!!
Kvartetten farsor tjavade nerför åkern ännu en sväng.. nu började det bli kväll..
Syrran skötte en sisådär åtta, tio ungar.
Till sist, när precis alla, både stora och små, var så trötta att det inte var klokt… då tjavade vi nerför åkern med alla barnen och mötte upp det allra, allra sista hölasset..
Gårdsliv på sommarvis, fångat i en bild.
Det här är livet!!
Hör ni också Barnen i bullerby-melodin här? Det gör jag. …glömmer lätt att det här är riktigt slitiga dagar också, inte allra minst dagarna innan denna när vi jobbar på bara vi ”Team Drömgården”..
..men alltså,.. -sliter.. det gör vi mer än gärna, om vi gör det för vad hjärtat klappar för. Och det gör det för det här.. att leva livet på denna gamla gård, bruka marken för våra egna djur.. familjen tillsammans. Att vi har vänner och familj som ställer upp för oss.. det gör dagarna som den här möjliga, utan denna kärleksfallskärm skulle det här inte var möjligt. Som under första slåttern, när det var sjukdom i lägret, men Svärfar och Jonas lika självklart ställde upp i alla fall. Den här dagen, årets andra slåtter, då blev det bal-party på riktigt och det är vi så lyckliga över ännu.
På toppen av dagen dukade vi upp med en massa gott där ute på gräsmattan..
Skålade för en helt otroligt trevlig Balparty-dag och lyckad slåtter. Där vi knösat ihop både familj och vänner, där delar av gänget aldrig träffat varandra tidigare.. det blev så trevligt och lyckat alltihopa…
–Ett minne för livet!
… konstaterade den där i-kaffeskålande typen med fånflinet…
Det är inte klokt, vilken fräsig känsla det är. Det känns som att älskade gamla gården njuter av allt liv.
”Bara en massa jobb”, säger någon. ”Så himla härligt att få göra oss trötta på det vi älskar och brinner för”, säger vi.
På bästa läktarplats, sådär precis i skuggan av den trettiogradigt varma junidagen, där satt Lillminsting. Mycket fascinerad av grässtrån och traktorbrummande. Lillhjärtat, som kastats in i ett fartigt liv med full fart, bara finner sin plats så självklart och hänger på alla hittepå med sånt ljuvligt humör.
Så, nu har M slagit första delen. Den del som vi sedan gör sommarhage utav och låter hästarna efterbeta på. Under kommande vecka ser det ut att bli kanonväder… om än kanske någon skur.. så vi är spända och hoppfulla.
Nu ska höet torkas, vändas, vändas.. slutligen strängas och i slutet av veckan blir det ”bal-party”. Vet att vi i slutet av den dagen kommer vara helt knäckta av trötthet. Men jag längtar. Så mycket! Vi alla längtar. Det är en trötthet med så mycket lycka i!
Knäpp händer och håll tummar mer än gärna för oss!
Men nu är vi igång alltså. Årets första slåtter! Tjoho!
Senaste kommentarer