av Emmeli | jul 1, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Tack älskade junimånad.
Nu står julidörren på glänt och det känns härligt. Sommar. Med Stort S! Men dessa senaste 30 dagarna sparar jag ömt i min hjärteask. Tänk att vi är fem i familjen nu. Rikedom så stor.
Och som vanligt. Allt får plats här i livet. Både lyckligt och olyckligt. Jag tycker oftast det är så; att ytterligheterna gärna går varandras hand i hand. I perioder kan det liksom sväva på ganska så lugnt.. och ibland blir det precis som jag känner denna älsklingsmånad.
Med den mäktigaste av väntan (bebbeväntan).
Det vackraste ljuset och blommande älsklingsblommor (syrener och juniljus i midsommartid).
Det mest teamworkigaste (föda barn med M´s hand i min).
Något helt och hållet magiskt, det största i livet (att välsignas med ännu en småtting).
Tacksamhet av högsta rang (över att dom där små människorna mår bra och får njuta av livet med välmående småkroppar.. det gör oss päron till dom lyckligaste på jord).
Ledsamhet så förskräckligt stor (över sånt som alltid varit älskat i mitt liv, men som ändå måste suddas ut… midsommaraftonen var mest bara sorglig i år).
Kalashärligt (Lilla B´s välkommen-till-livet-kalas och Juniflickans 2årsdag).
Oro och uppgivenhet (när några hjärtenära mår prick hur dåligt som helst).
Det vackraste en mamma och pappa kan se och känna (syskonkärlek. ”Bertil är mitt liv… jag skulle inte kunna leeva utan honom”.. bara ett litet axplock av kärleksförklaringar från stor till liten bror. Lillasyster pussar och klappar fint på Lillebror också…Ett tjuvnyp kan också vara lika nära till hands, förstås… men knappt. Jag och M tror absolut att Storebror med sin megakärlek för Lillebror, hjälper Juni att acceptera att någon fler också måste få ta plats i mamman eller pappans famn. S är helt otrolig, och J vill göra precis aaaallt som han gör, så det är mer än lyckat. Dom är som ett gulligt litet Radarpar som lullar runt här hemma, vill hjälpa till, pussar, håller i Lillebrror, letar napp och skriker som galningar efter mig om Bertil hinner säga bää i vagnen när mat-och-sov-klockan ringer. Alla tre i samma syn är så fin att hjärtat slår dubbelslag).
Tillsammanstid i massor (så fantastiskt att även denna bäbissommar, få dela dagarna hela familjen tillsammans. Alla mår så bra av det, för omvälvande är det, att berikas med ännu en familjemedlem, men övergången blir så lyxig och härlig såhär.
Det mesta jag minns med junidagarna, är förstås Lycka och Kärlek (Att få dela livet med min M och mina tre barn. Fru till honom. Och Trebarnsmor, till Minimannen, Juniflickan och Minsting. Åh). 
Dagarna som går. Det är Livet. Och jag är himmelens glad, som får vara med.
Hoppas att ni har fina dagar med sånt ni mår gott utav!
Lillafrun
av Emmeli | jun 29, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Den finaste trähammocken jag någonsin sett.
Och han har gjort den till mig, enbart av kärlek. Fina, fina M alltså.
Jag fick den där gungan i bröllopspresent, ritad på den sötaste lappen, för snart snart tre år sedan. Vi var precis inflyttade på gården och M´s iver över att bygga och snickra brakade lös på en gång… något som pyrt inom honom under några år innan dess. Så, han skulle snickra mig en trägunga. En sån jag fantiserat om att sitta i och sommaramma bäbis, till exempel. Men jag sa ändå då; du behöver inte göra den nuu, det finns viktigare saker före.
Ja, så har snart tre år gått… men i maj, under typ en veckas kvällar och sena nätter, bestämde sig mannen för att ”nä nu, punkt slut” och snickrade ihop den där som om det inte vore något.
En dag i våras stod den klar. M målade den med vackra linoljefärgen och sedan en drös veckor står den nu där ute på gården och är så himmelens vacker.
Återigen. Mäkta imponerad över Den Där Händige Mannen.
(Om ni undrar hur han burit sig åt, så finns i alla fall några glimtar på mannens renoveringsfokuserade instagram; @housebym)
Hela familjen tycker om att sätta sig där för ett slag. Gunga långsamt. Vila liten stund. Och känna vinden i håret.
Precis vad vi gjort idag.
Annars inte så mycket annat. Skönt med en lugn dag, när alla är trötta och vinden viner.
Så skönt att vakna till fredag och nystädat hem. Jag gnodde på till sent i natt. Älskar, älskar, älskar att dona under ljusa sommarnätter. Barnen snusade gott och jag skurade i lugnan ro. Vi lever sommarliv och jag njuter så av synen hur härligt småttingarna tycker det är att bara kunna springa in och ut, barfota, till sandlådan, in igen, sörpla melon i farten och så vidare. Det blir förstås skräpigare och kladdigare, men det är det värt. Nog för att jag är städig av mig, så ska det levas i hemmet, sådetså.
Inga planer för dagen. Vi myser under filten med gosig bäbis. Går ut. Plockar liten trädgårdsbukett och sätter i vas i nystädade sommarhemmet.
Nu ska vi fortsätta sköna fredagen här. M har preciis kommit hem från arbetet, jag och barnen checkar av testet; Mamma-och-tre-barn-hemmaliv… och vad som väntar oss nu, känns nästan orimligt lyxigt. TillsammansSommarlov. I ett långt pärlband av veckor. Åh.
Önskar er en god helg! .. kanske är ni fler som hoppar på semerlivet nu?
Lillafrun
av Emmeli | jun 27, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Det är junidagar.
Och jag vill aldrig att dom ska ta slut.
Mannen jobbar halvdagar och vi här hemma ”skolas in” sådär på lyxigt mjukstartvis. Testar på det där Riktiga Vardagslivet med tre små.. innan vi om ett par dagar checkar in för Drömmigt Sommarliv igen.
Jag var nervös på söndagkväll över att få ihop alltsammans med tre små själv. Men det har gått nybörjartursaktigt bra. Så kommer ju darling M hem mitt i dagen och det har varit/är så lyxigt att det inte är klokt. För alla.
Då har vi mest hunnit ha sommarlovsmorgon här hemma, frukoststökat, slängt in en tvätt, ammat, myst, cyklat och hoppat första svängen studsmatta tillsammans… Storasyskonen och mamman härjar och Minsting…
Ja. Precis så.
Jag har redan fått frågan några gånger… ”är det stor skillnad från 2 till 3?”..och som jag sa till mannen senaste veckorna av preggoteten, när jag liksom blev högpreggotrött och ospringig av mig, och barnen tvärtom..att ”det kommer nog tusan kännas enklare att ha tre att hjärta och ta hand om, än att vara höggravid med två småbusar i kring”.
Och precis så känner jag, efter dom små, så stora, 20 dagarna som trebarnsmor. Likt efter dom andra två förlossningarna, så är jag liksom mer än hög på livet. Bubblar av energi och är så lycklig och tacksam att det nästan går på rus allting. Jag njuter så. Och ja, det är fantastiskt tacksamt med ännu en så välmående liten småtting. Man kan ju sväva på moln för mindre, menar jag. Sen kommer det giiiivetvis komma dagar som inte är så rosenskimrande som det är just nu. Men, det tar vi då.
Nu har vi dom allra sista junidagarna för året.
Tack och lov har vi vårt alldeles egna juniljus och den där Sanna Sommardrömmen J, som gör mig Junilycklig alla dagar om året. Så, jag behöver inte ha lika grav vill-inte-säga-hejdå-till-juni-ångest nu, som förut.
På eftermiddagarna gör vi små, alldeles lagom stora äventyr, hela familjen.
Som att traska lilla promenaden och hälsa på nyhitflyttade kusinfamiljen från söder (hurra för hela den grejen!!). Äta glass och leka i lekparken nere på byn. Eller susa till lilla Mäjasjön för årets allra första dopp för småttingarna… Juni var salig och den som badade allra mest. Lite sånt pysslar vi med.
Och kvällarna är bara så fantastiskt vackra. Vi går gärna en vacker promenad. Barnen nattas så gott i vagnen och jag och mannen hinner prata massor och insupa vackra naturen. 
Så kommer vi hem med sovande små. M börjar sitt kvälls/nattskift med husjobb. 
Jag donar i hemmet, går trädgårdsrundan, njuter alla olika pioner som blommar nu, vattnar och mer än gärna bär jag med mig lilla B i sjalen, nära nära. 
Så möts vi mitt i natten och nattafikar, jag och M. Innan vi kryper ner i småttingtäta Storsängen och somnar som en hel björnfamilj.
Ute är det ljust och alldeles hänförande vackert.
Och jag tänker, med hjärtat varmt av tacksamhet, att.. Det här är livet jag alltid drömt om.
Lillafrun
av Emmeli | jun 17, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Mot ”blöjhuset”!
Några bilder knipsade från helgen här hemma, kommer här.
Människorna här ovan, typ ganska lika visst?
Jag och mannen fick för oss att ge oss själva ett riktigt Eldprov igår… skola in oss i trebarnslivet med lite krydda, liksom.
M brukar tajma fönsterbyten när Svärfar kan vara med… ganska så tungt att göra själv ju. Men nä, igår var ivern för stor och M skulle testa själv.
Jag, Trebarnsmorsan (woho, det är så stort så jag förstår det knappt ännu!), skulle rodda tre småttingar.. ni vet få ihop det med amningar och hålla koll på springande små och matfixa och så vidare.. där på kvällen var det en stund där Buset, Skrållan sprang nybadad runt i hemmet.. snodde Lillebrors napp.. han som precis höll på att bli hungrig.. och på lilltoan satt någon och vrålade FÄÄÄÄRDIG.. och vad gjorde jag; mer än att såklart vara på alla ställen samtidigt? Jo, jag hittade mig själv med dammsugaren i handen också, förstås.
Jag känner liiivet i mig!
…den där synen var pretty ljuvlig till kvällen.
Mitt i natten möttes vi, Snickarpappan och jag. I mål med dagen.
Att natta alla tre samtidigt var också ett litet ”eldprov” som man såklart kommer få snurr på med tiden… okej, Bertil är inte så mycket att natta ännu.. han sover ju typ prick hela tiden. Men BusLillan har något slags uppskruvat tempo sedan B kom till livet.. är knappt tyst en sekund om dagarna, babblar som bara den så himla gulligt, och skulle absoluuut inte somna igår. Så jag hade en sån där stund, typ två timmar (!), som jag fantiserat om kan bli lite småkaosigt… där Lillan ville ha mitt hår att gosa med, små-dra i, och åt andra håller ligger någon och vill äta på mig. Nånstans mittibland en storliten Storebror också..
Idag har vi skön söndag.
Jag och barnen sov lääänge och det där fönstret är härligt att se på plats. Vi klarade det ju, ändå, mannen! Småttingliv och renovering i salig (älskad!) röra!
Bertil firar 10-dagarsdagen med Hjärtebesök.
Mormor och Morfar och Lillmoster A.. barnens Största kusin alltså, som ju är som en liten lillmoster.
Vi fikar mjukt tunnbröd och Bäbisbullar (ni vet dom HÄR, ljuvliga faktiskt). Sörplar kaffe och busar med hundarna.
… M säger att ”Juni vill ha en hund”… men alltså, nä, det vill hon inte alls. Inte nu. Kanske sedan. Men inte nu. Nu är allt så förskräckligt perfekt. Trots att jag inte gillar ordet perfekt (vad betyder det, liksom). Så kommer jag inte på något bättre just nu.
….
Nu sover alla barnen gott. Men snart ringer Lillebrors mat-och-sov-klocka. Å, så himmelens lycklig att amningen verkar fungera även denna gång. Inget att ta för givet.
Har ni haft en god helg? Berätta gärna. <3
Lillafrun
av Emmeli | jun 13, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Några ord och glimtar från livets 6 senaste dagar. Åh. 6 dagar. Så liten. Och så självklar här hos oss.
Jag älskade honom från första stund, men för varje dag som går, blir hjärtat bara större och större.
Det är så mäktigt. Att få vara med om det här.
Vad som händer här i Bäbisbubblaland?
Den där stormiga, regniga sommardagen när Minsting kom till oss. Då försökte vi smälta vad vi just varit med om och hade såna där lugna, magiska BB-timmar. Bara jag, lille B och hans pappa.
Så blev det ny dag och någon hade varit hos oss i ett helt dygn. Tänk liksom, att man kan vara en dag gammal.
Och då skedde det där ni ser ovan; Första syskonmötet… alltså åh. Så fantastiskt.
Storebror visste inte till sig hur han tillräckligt skulle beskriva hur söt B var. ”jaag kan knappt troo, hur söt han är! jag äälskar Bertil! …ska vi ta hem han!?”. Så himla, himla lycklig Storebror.
Lillskrållan hängde på, men var inte alls lika begeistrad som sin Storebror… liiite mer avvaktande, kan man säga..
Till kvällen blev det hemfärd, med en dryga 24 timmar gammal Lillprins. Så pirrigt. Morsan firade sig själv med en stor mjukglass. Jo, jo.
… och när jag klev in i vårt hem, stod där en så himla vacker rosenbukett. Med fem rosa rosor. En för varje familjemedlem. Från nivetvem. Den bästa på jord.
… och sen fullkomligt dök vi in i den där magiska Bäbisbubblan här hemma på gården.
Flytta docka! sa Lillan… som hon då, absolut mest bara tyckte var i vägen. Dock fasligt glad i att mamman (och mammans långa hår, som är Lillans snutte, typ) var hemma igen.
Storebror kläckte ord jag kärleksdog en smula utav;
”Mamma, varje gång jag tittar på Bertil så blir jag så förskräckligt lycklig”.
(ni mår tro dom orden finns sparade i både Storebrors och Lillebrors skrivböcker från deras mor).
Den Första Natten Hemma sedan, som gick strålande… men mycket riktigt, i alla fall i slutet av natten, inkluderade precis alllllla fem familjemedlemmar i Storsängen. Det gick förvånansvärt bra ändå. S och J låg som sillar (innan mamman hade klivit upp alltså), som dom ju gärna gör… så hade vi andra tre gott om plats.
Min stora kärlek. Och hans och min älskade Minsting.
Två dagar gammal stundade Storfamiljens välkomstkalas för Lillebror.
Där Mormoster Storan ordnat så fint att jag bara vill kärleksgråta av tanken; Jordgubbstårta med flaggor för varje barn, presenter, liljekonvalj och blå akleja-bukett och på toppen den där drömmiga vaggan med sötaste bäddningen i.
Minstings Mormor och Morfar och Farmor och Farfar. Mannens två farbröder och ena kusin. Hela Mäjadalensfamiljen… många var vi. Sån rikedom. Skålade i bubblor för familjens nykomling. Mamman fick massor av vackra blommor och alla våra barn blev uppvaktade med Storebror- StoraLillasysters- och Lillebrorspresenter.
Och sen har dagarna varit en härlig kärleksdimma….
Som tredagarsfirande, premiärade B i vagnen. En hel kånkarong vagnar, fyllda med småttingar och två stolta föräldrar bakom. En mer än en härlig promenad. Att plocka sista liljekonvaljbuketten, och kunna vika sig dubbel sådär lätt.. och samtidigt titta på alla tre barnen där i vagnarna. Wow. Det var skönt där i vagnen, tyckte B. 
Sommardagar. Tillsammanstid. Dom där dagarna när fantastiska modersmjölken kommer och känslan hos mig både är skörast på jorden men ändå så stark. Att försöka förstå att vi är FEM i familjen nu! , som S lyckligt säger. Vi är lyckliga, trötta, oändligt tacksamma, fladderhjärtiga…
Lillprinsen våran. Tänk att du är här nu.
… och dom där två darlingarna. Buse ett och två. Radarparet. Dom har på några dagar blivit världsvana storasyskon. S är så kär, så kär i sin Lillebror. J’s kärlek till Lillebror växer också för var dag. Och jag är så himla glad över Lillan, hon är inte suris på mamman ett endaste dugg. Ammar jag, tar hon den plats som finns över att gosa med mamman på.. och när jag väl har famnen tom, så är hon bara så lycklig och njuter av att ha hela mamma för sig själv. Storasyster har nu gett sin Lillebror livets första puss från henne. Ett ögonblick som var ljuvligt att se.
Fina barnen.
Somriga stunder under äppelträdet, tillsammans med Vackerpappan, han som vi alla njuter så utav att ha här hemma…
Ja. Lite så har vi det här i Bäbisbubblan. Himmelriket på jorden. 
Jag är lyckligaste trebarnmamman på jorden. Precis så, känner jag mig.
Må så gott alla ni, så hörs vi snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | jun 10, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Minsting 0-3 månader
Vackraste sommarmånaden var precis här.
Den fjärde junidagen och känslan i preggomammakroppen förändrades. Allt var ordnat. Allt var klart. Och jag började få den där nu är jag verkligen supergravid-känslan.
Spänningen var smått olidlig, då vi hade Juniflickans snabba, snabba till-livet-entrande i huvudena, både jag och M. Förvärkarna började visa sig med jämnare mellanrum.. precis sådär som dagarna innan med StoraLillasyster.
Det blev onsdag, Svenska flaggans dag. Otåligheten var löjlig. Jag gympade, morrade, myste med småttingar och vi firade dagen med jordgubbar till efterrätt. Jag kände mig så färdig med att vara preggo… och började få ont. Bra ont. Som jag brukar uttrycka mig, när det är något på gång. Var tredje minut. Så vi ringer BB och med vår bakgrundshistoria sa dom snabbt Men välkomna in!
Jag och M berättar för barnen att det nog är dags att åka nu, varpå dom kramas och tjoar och springer obrydda mot Bolibompafotöljen samtidigt som Storebror coolt säger; ”ropa på oss då, när ni åker till BB!”, som om det var det mest självklara på jorden. Kvista till BB och föda bäbis, liksom.
Farmorn kommer småspringandes och ungarna hämtas upp, med Storasyskonpackningen, så beredda. Men så fort vi sätter oss i bilen känner jag; nä, vi kommer få vända om. Men vi fortsätter ändå, för säkerhets skull. Landar på BB, utan någon pepp överhuvudtaget (läs: jag är typ arg som är på BB då jag känner att jag inte ska föda), men ändå men en känsla av lugn och det är ändå skönt att ta det säkra före det osäkra-känsla.
Vi kopplas upp på bebbekurva och ser att allt ser bra ut, hjärtljuden är tokhöga och det pågår kvällsgympa. Stanna kvar några timmar så ser vi om något är på gång redan nu.. säger gulliga morskorna. Men jag vill hem. Säger till M att ”jag bara känner på mig att jag inte kommer föda på natten, tidiga morgonen, den här gången”. 
Vi åker hem och barnen undrar varför magen är kvar och vart bäbisen är. Dom nattas i vagnen under en promenad. Jag surar över att det har lugnat sig… samtidigt som det känns som att någon verkligen vill uuuut. Smörblommor, hundkex och midsommarblommor följer oss på rundan och vi har en vacker junikväll trots morrande mor.
Under natten har jag ont. Mest molande ont. Är vaken flera gånger. Undrar om jag drömt en del, eller att jag faktiskt haft ont prick hela natten? M undrar till morgonen; ”ska jag verkligen åka på jobbet?”. Ja, det är lugnt, säger jag. ”Duktiga flickan” ni vet.
Ganska trött och slut efter många timmar med ont, kravlar jag mig upp och ger barnen frukost. 08.25 bestämmer jag mig för att faktiskt tro på att jag börjar ha ont på riktigt… konstaterar att denna resa inte kommer starta med vattenfall denna gång, utan med värkar som när Liten kom till livet.
Jag börjar klocka själv här hemma. S var peppad på några lektimmar med småvännerna på förskolan, så M kom hem och skjutsade honom. Kl.09. Då säger jag till M att ”duu… du ska nog inte åka på jobbet igen sedan”. Ingen är snabbare än han på att nappa, han hade känt sig så malplacerad vid husritandet när han känt på sig att preggofrun nog hade något i görningen där hemma..
08.25 och framåt. Var femte minut kommer värkarna. Men det är lugnt, säger jag. Jag tänker INTE åka in än. Men vi riggar Junibarnvakt. Mormor och Morfar kommer efter en stund. Med köttbullar och Torehund, småspända (såklart) och beredda. Jag tar emot värkar sådär coolt som jag inte tror är jag:igt, men som ju faktiskt är precis jag i dessa lägen. ”Men faaar nu!” säger mamma till mig. Männen börjar bli lite smånervösa och klockar båda två värkar med sina telefoner (haha).
Till sist säger jag; ”nä, nu drar vi Martin!” 11.25 åker vi in. Vägarbeten och sånt där härligt gör att det tar sin tid. Vi åker genom busigt sommarväder. Det stormar och regnar på tvären. 12.15 är vi på plats.
Första konstaterandet; yes, vi hann in! .
Värkarna jobbar på och det visar sig att vi är 6 av 10 centimeter på väg. Jag konstaterar lyckligt och lättat; ”jaa, det blir en lugnare förlossning den här gången!” .
Precis vad jag hade önskat. Absolut häftigt hur det kan gå så fort (och bra!) som med Juniflickan… men jag kommer såå ihåg hur vi, allra särskilt jag förstås, kände mig snuvad på konfekten, efteråt särskilt… det gick lite föör fort då.. för att huvudet efteråt skulle hänga med.
Så nu, med Minsting i magen, tar jag lyckligt emot min efterlängtade darling (lustgasen) på låg nivå. Andas, håller M i handen, möter värk efter värk samtidigt som jag emellan det onda, småberusat sjunger ääntligen ,äntligen idaag! och utbrister Jag ÄLSKAR den här förlossningen!.
Så bestämmer vi en plan med Världens Bästa Barnmorska (Jag har bara stött på såna. Fantastiska kvinnor, vilket jobb ni gör!!!); jag kliver upp. Jazzar loss så mycket jag orkar. Möter det onda i min fokuserade värld, andas djupt och drar åt mig alla orden jag hör omkring; ”Vilken stark tjej”, säger hon till mannen. Du är duktig, säger min älskling, vars hand jag är mycket noga att hålla i.
Jag blundar, är så inne i mig själv. Dom starka hinnorna görs trasiga och vi färdas framåt centimeter för centimeter… ”nu börjar det göra ont, tänker jag”. 8 cm……”åh, hur kunde jag tänka att jag ville att det skulle ta längre tiid!!” hör jag mina tankar. ”Men BORT med dom tankarna nu, slappna av och fortsätt ta emot ontet nu, Emmeli!”, säger jag till mig själv och så fortsätter det.
Plötsligt börjar det där magiska närma sig…hela kroppen bara signalerar det. Jag väntar på dom magiska orden… och hör dom också; ”Emmeli, du får krysta nu”.
Å kära hjärtanes, dom orden. Världens bästa och ONDASTE där och då. Jag kopplar på powerwomanstyrkan, andas och fram kommer urkraft.
Lugn lite, Emmeli! (någon, jag alltså, hade ju bett om att tygla mig för att inte paja, ni vet…)… jag lyssnade tyyp på dom orden, men morskorna säger ”nämen det här går inte stoppa” och ber mig istället ta i lite till; självklart! tänker jag och i nästa sekund utbyts den där brinnande, overkligt brännande känslan mot icke-ont, ett efterlängtat skrik och mannens ord; En liten B!
Lille B skrek det efterlängtade skriket man vill höra, Morskan konstaterade att någon ”hade kunnat skjuta bäbisen in i kaklet med den kraften” (fy vilken hemsk mamma…!).. men snabbt därefter slutade Minsting att skrika. Blev blå. Och paniken utbrister.
Försvinner han ifrån oss nu!? frågar jag, nejdå, nejdå säger morskorna lugnt men ändå stressat samtidigt som dom ruskar, gnuggar hårt i ryggen, blåser och jobbar för att Minsting ska börja andas. ”Han är chockad över hur fort det gick”. Pappan!; KLIPP HÄR! säger dom och M klipper navelsträngen fort och får sedan följa med ut med Minsting, mot en mask att andas i.. jag är slut och förstår inte vad som händer nästan… min bäbis hinner bara springas ut med genom dörren, så skriker han och in kommer dom tillbaka.
Lättnaden är obeskrivlig. Jag får min bäbis till bröstet.
Han är här nu. Vår älskling. Vår Minsting. Så overkligt. Så fantastiskt.
Värkar från 08.25. Framme på BB 12.15. Fick magiska ”du får krysta”-orden 14.41. En och en halv krystvärk senare, är B här. Kl 14.42, torsdagen den 7/6, 2018. Föddes Du. Älskade Lillebror B.
Lika snabbt som sin Storasyster tog Lillebror sig ut till världen, men hade ändå lite coolare tempo innan. Det var ”skönt” tyckte mamman. Upplevelsen under J´s förlossning var ”Ren och skär Drömförlossning”, då det gick fort och jättebra, men dagarna/första tiden efteråt kommer jag ihåg hur vad-var-det-som-hände-tankarna snurrade. Det kändes ju heller ingenstans att jag fött barn… helt galet. Den här gången gick det lugnare, tog längre tid. Jag var så med på vad som hände. Så tacksamt. Och som grädden på moset, känner jag mig också sådär oförskämt härlig i kroppen. ”inte en enda kroppsdel sprack, mamma!” säger S lyckligt och syftar på att han ju nog trodde att min mage skulle spricka. Jag svarar honom lyckligt; ”nä, älskling, inte ett endaste dugg!” och syftar i tystnad till precis hela kroppen.
Häftiga mammakropp. Vilken urkraft. Vilken ynnest att få ha gjort detta magiska igen. Bära och föda ett barn. Vårt tredje Mirakel.
Precis som med din Storasyster, var jag och din Vackerpappa så beredda nu och har inte lyssnat på det där BF-datumet… dit är det ju några veckor, liksom. Och med dina 51 centimetrar och 3535 gram, så är du så färdig och i övrigt så fantastisk på alla sätt.
En magisk dag. Vår Minstings födelsedag. 7 junidagen 2018 <3
Den mest magiska fikat som finns!
Livet är magi. Och hjärtat fladdrar av kärlek. Vi är överväldigade av alla grattishälsningar som bara strösslat oss. Tack, tack, tack för prick varje en.
Vi hörs snart igen.
Allt gott till er från oss!
Lillafrun
Senaste kommentarer