av Emmeli | jun 29, 2015 | Jag och M, Träning
Ja, det måste man nog vara. Eller också tycker man helt enkelt om utmaningar, att kämpa tillsammans och komma fram till ett mål så vackert att det tar andan ur en, fullständigt.
Jag pratar förstås om mannens och min vad som nu gått och blivit en årlig tradition;
När vi springer uppför Skuleberget, skulebacken, tillsammans.
En slalombacke här i Höga Kusten. Den är brant. Hysteriskt brant på sina ställen. Och mjölksyran är smått fascinerande hur väl den kan tränga sig på. Förra våren hade jag som (tränings-) mål att ta mig tillbaka i så pass bra form att jag skulle kunna springa där precis samma tid som året innan, det vill säga för två år sedan, då var jag inte ett dugg gravid eller så. Eller jo, nu när jag tänker efter så var jag nog det. Men inget vi fått reda på. I alla fall. Förra året, ett år senare det där året när jag nog var yttepyttepreggo, då hade jag både hunnit varit superpreggo, fött barn och ta mig tillbaka till mitt starkaste jag igen (jag tränade precis hela preggoteten, så så lång var inte vägen tillbaka). Kommer så ihåg när vi sprang där och jag ville springa så fort jag bara kunde för att så snabbt som möjligt vara tillbaka hos Liten igen. Han sov i vagnen och hade Mormoster som såg efter honom. Det var i alla fall en superhäftig känsla att bara ett gäng veckor efter Litens födsel, kunna springa där uppför igen.
I år?
Då lämnade jag och mannen vår största stolthet, vår fina, trygga, coola lillkille hemma. Hemma hos farmor och farfar. Och så drog vi iväg.
När man står där längst nere, har värmt upp och ska krypa under bommen för att börja springa. 
Då pirrar det lite i kroppen. Sen är det en kämpan från start. Inte springa för fort, det är knepet. Det är så vaaansinnigt brant och ravligt (öööh… dialekt. stenigt? alltså, stenar som kan rulla och göra att man halkar. Då är det ravligt!). Men det där apjobbiga ger en kick. Och känslan när man kliver upp där på toppen och ser utsikten över berg och dal och som igår när solen sken och himlen var klarblå…. det är som en tavla. Så vackert.
Sen njuter vi där på toppen en stund. Låter pulsen och blodsmaken gå ner och försvinna. Kramas lite och förevigar.
Sen tar vi oss utför.
Förstår helt plötsligt väldigt väl varför benen tyckte det var så jobbigt på vägen upp… 
Springer sedan när det ravligaste är över och konstaterar att benen är som spagetti och så high-fivar vi och känner att vi gjort det igen;
peppat varandra, kämpat tillsammans och klarat vårt mål. Och det där, det gäller inte bara att springa uppför nån himla slalombacke med makalöst vacker utsikt på toppen. Det där tänket, det använder vi i heeela det övriga livet, också.
Och idag är det måndag, ja. Jag startade morgonen med en morgonjogg. Skönt att vakna till liv och reka lös dom stela benen från igår, och sedan slänga mig på gräsmattan och göra lite yoga. Men oh, benen var, lite trötta under morgonrundan, så att säga. Nu väntar en dag med målning, gräsmattehäng, Liten ska leka med sin lillkusse säger han och mannen han går med måttstocken i fickan och är taggad på dagens grävprojekt. Och så är det sommar, även idag. Vilken lycka!
Lillafrun
av Emmeli | jun 27, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Köket, Lilla familjen
Det något visst med det, trots att det är sommarlov och vi har oceaner av dagar att ha lördagskänsla på. Helg, alltså.
Och ja, trots att vi nu har massor av dagar av tillsammanstid, så njuter jag extra, extra en lördag. För om vintern så sänder ju mannen SHL dom allra, allra flesta lördagarna.
Idag är det lördag. Och jag njuter.
Vi vaknar i renbäddade sängar, nästan farligt skönt att sova i, man vill liksom inte kliva upp då, visst?
Så äter vi frukost. 
Vissa ståendes i kökssoffan, kikandes på pappas bil. Säger bbbrr så mackan bara sprutar ur munnen. Sen flyttar vi oss in i salen, tar en långsam kaffekopp där. Jag passar på att dofta på dom där liljekonvaljerna som står där i vasen och har gjort sedan i måndags. Det är bra jobbat av dom, tycker jag.
Och morsan-tofsen står på snedden och så gäspas det stort. Det blev rätt sent i natt och så vill man ju liksom inte sova bort hela lördagen. Så vi tar en extra kopp kaffe och gäspar några gånger istället. Mannen sitter i finsoffan med den där bekymmersrynkan och läser om olika saker, alltid något som har med gården att göra. Så kallar han mig för sin drömtjej när jag serverar honom kaffe, bara så där. Kaffe. Svårare än så är han inte. <3
Det är fint med lördag. Så är det. Och än är det bara morgon och kaffekoppen är varm, lilla pojken är klädd i pyjamas. Och det sörplas kaffe, i lugn och ro.
Allt gott till er. Så hörs vi snart igen.
Lillafrun
av Emmeli | maj 31, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Åh.
Vilken helg, alltså.
Bakom kulliserna har här hänt massssor. I torsdagskväll anlände en utav M´s närmaste hjärtevänner. Det gicks igenom storslagna planer och pirrades i magarna inför fredagen. Fredagen kom och jag och Liten var på helspänn här hemma… men grabbarna?
Dom drog iväg. För hämtning vid flyget av fler killkompisar och sedan vidare för total blåsning och kidnappning av världens bästa E. Där följde en fredag av en Svensexa, med allt vad det innebär. Dagen verkade ha varit strålande lyckad och killarna var så nöjda. Den blivande mannen helt lyrisk. Något trötta verkade dom också…
Det blev lördagmorgon. Jag hade sovit några ynka timmar då jag av flera anledningar hade svårt att sova; möhippepirrig och så undrade jag lite när killarna skulle komma hem egentligen. För jo.. killarna, ja. Hela vardagsrumsgolvet har i helgen varit fullt av snarkande män utspridda på dynor här och där. Helt fantastiska män. M har så fina vänner att jag blir alldeles varm i hjärtat. S tycker detsamma.
Sen lördag, ja.
Solen sken och jag mötte upp hipporna.
För nu var det minsann dags för den där mön att kidnappas. Finaste C. <3
Vi hade en fullspäckad dag. Rolig, känslosam, trevlig och gapskrattig. På mitten svettig, då vi bjöds på en fantastisk dansklass av en av tjejerna som är en så vansinnigt duktig instruktör. Jag gladdes åt att få vara på den träningsanläggning som jag under ett tag här i Norrnorr instruktörade på.
Klev upp på podiet och tyckte att det kändes så fint att säga hejdå, även där. Sen var kvällen heeelt fantastiskt god och så rolig att jag inte senast minns närjag skrattade så mycket. Håhå, så härrrligt!
Jag bar nya silkiga byxor och ballerinor från Åhléns och ny blus från Kappahl. Värstans, alltså!
Och idag vaknade vi till söndag.
Och just det! Morsdag!
Lite så var det. Regnet smattrade mot rutan och vi alla (lilla familjen plus dom där fina extramännen i vardagsrummet) var lite småtrötta efter helgen. Helt perfekt väder en sån morgon. I alla fall. Jag går in i köket och ser där ett fång vackra rosor. Säger åh, rosor! lite undrande, varpå mannen ju kommer på sig själv och sina planer… Just det! Här älskling! Från Sixten. Rosorna är till dig. Och dessutom hade S fått hjälp av pappan att fixa en prenumeration på en utav mina favorittidningar; Drömhem och Trädgård.
Dom är finast i världen dom där två. Finast i världen.
Sen har söndagen spenderats med vänner, frukost och lunch i hjärtefint sällskap. Sen skjutsade M och tigern till flyget och jag passade på att ge mig ut i spåret. Sprang på grisan och njöt så. Först småregnade det, men innan jag sprungit färdigt så sken solen och gör så fortfarande. Ljuuuvligt! Jag har tvättat och städat efter helgen och nu ska vi strax iväg på rabarberjakt hos någon snäll tant här runt knuten. Jag tänkte koka rabarber- och hallonkräm och bjuda vännerna på. Vispad grädde till och ni har en utav mina favoritefterrätter! Vi vänner hänger konstant just nu och det är så mysigt att det inte är klokt! Spontanhäng härs och tvärs. Älskart!
Mina morsdagsrosor står i gräddkannan och är så vackra. Några vaser är halvsvårt att få tag på i denna flytthärva. Men det gör inget, det där går ju bra, det med. Jag är så otroligt tacksam över att få vara mamma till min älskade S.
Gulligaste, mysigaste ungen på jorden. Att mysa på vardagsrumsgolvet på stora dynorna, är just nu en hit!
Och den där rosen. Den är till min lilla mamma. Världens finaste mamma. Jag älskar Dig!
Vilken helg, alltså. Jag är varm i hjärtat.
Hoppas ni haft en härlig helg, ni med!
Lillafrun
av Emmeli | maj 27, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år
Nu åker vi, samtidigt som häggen börjat blomma och det doftar himmel. Jo, jo. Så är det.
Det är så vackert ute nu att det gör ont. Jag vet inte hur mycket jag ska njuta, blir nästan stressad av mig själv där jag står mitt i det gröna och gastar till mannen seeer du vad vackert det är? Känner du vad det doftar gott! Ååh jag måste njuta, mer och mer och mer..
Ja, älskling, lugn . Jag ser och känner.
’Inget konstigt alls’- typiskt scenario mellan mig och min man; jag, yvig och fladdrig och med gester och stora ord. Han, klok och eftertänksam och lugnare än det blankaste vatten. Vad vore jag utan honom?
”…Det doftar av himmel på jorden. Det doftar av himmel här…. ”
Och där är vi, ja.
Morsan och Minimannen. Det var igår när vi skulle på den där konserten som var så bra att jag hade lökar under armarna av alla applåder och ständigt rest hår på armarna av hur berörd jag kände mig. Och stolt! Kära nån, så stolt. Jag satt i publiken och njöt (och fotade, massor) och pojkarna var på sånt där bra med-Miniman-sällskap-ställe, närmast utgången, så man faktiskt kan köra någon rusch här och där. Sånt behövs ju. Särskilt när man är ett och har så mycket spring i benen att det räcker för tre. Mannen berättade att Minimannen applåderade mellan varje låt, han också. Gulligt!
Så, så är det. Vi sitter i en bil på väg mot Norrnorr. För att avsluta ett livskapitel som känns både vemodigt och på samma gång så himla härligt. Konstigt. Det där med känslor som bråkar med varandra, alltså.
Önskar er en fin onsdag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 20, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Mammalivet
Så åkte vi iväg.
Landade i stan i bra tid. Liten hade dagens att-göra-lista redo i lillhanden. Vi började med att putta in morsan i ett klädhak för att i nästa sekund fastna för en fin klänning. Hann däremot inte prova den, förrän det dags att vandra vidare.
Här ska vi in!
…sa M, när vi stod utanför det där stället. Som när man öppnade dörrarna var fyllt av mjukleende människor med vita rockar och fancypancy frisyrer. Med ytor fyllda av brinnande ljus, en tystnad att ta på, endast avbruten av den svaga, svaga klassiska musiken som spelades.
Varsågod älskling. Vi ses om en timme, sa han.
Min älskade man, med det där finurliga leendet och det största av hjärtan.
Spabehandling. Med avkoppling till max. En stund, bara för mig själv. Med någon som pysslar om mig, från topp till tå. En helkroppsbehandling, med peeling och masker, knådning och bara en massa sånt där lyxigt som jag aldrig skulle få en tanke på att unna mig själv.
Det. Var. Så. Skönt.
Det enda jag var lite orolig för innan behandlingen satte igång, var att jag är så vaansinnigt killig om benen, och så har jag sån träningsvärk idag att det är löjligt. Men inget av det där var något problem. Jag låg bara där och doftade kiwi och vanilj och mango och massa ekologiska krämer i en salig blandning. Tänkte; somna inte! å kääära nån vad skönt. somna inte, Emmeli!
Så plötsligt sa den där lugna rösten, nu är den här stunden färdig, och jag utbrast hånäjj, vad synd! för att sedan möta upp mannen och S igen. Vi möttes lagom till att jag lommade ut från det där rummet som var det lugnaste jag varit i, där jag haft en lyxig spatimme med en övre medelålders kvinna med erfarenhet i knådarhänderna och så len röst att hon gärna får bli min godnattsageläsare livet ut eller så.
Men, alltså. Vilken överraskning!
Sen gick vi på stan, bland rosablommande träd och minimalt med folk. Jag med dimma framför ögonen, med kroppen genomvarm och len som en persika. Lugnandades, sådär med näsan ut och in. Det höll i sig. I säkert 10 minuter…
Då satt vi nämligen och beställde lunch och Liten var på sitt bestämda humör. Vevade ut vattenglas, sörplade mjölk med sugrör på glatta livet, tuggade gurka, gastade Nä-ÄÄÄ!!! samtidigt som han viftade med armarna febrilt i fall att vi inte förstod vad han menade. (kan då meddela att hans Nä-ÄÄÄ! inte är så svårtolkade). Och kastade pannkaka om sig och jag… låt säga; småsvettades lite. Men det var så fint, att få sitta där med mina pojkar. Bara vi. Samlade igen. Lite kaos skadar väl inte, liksom.
Mätta i magarna, glada och ej längre hungerbestämda, drog vi sedan ännu en runda på stan. Med min milslånga lista blev det såklart ohyggligt stressigt eftersom jag inte räknat med att bli inskickad på lyxig spastund och sedan vara lite smågroggy av avslappning. Men det gick ändå bra. Jag shoppade klänning och en massa sånt där att ge bort till älskade och så fiskade jag upp Liten som rymt till leksaksaffären och tagit sig en minikundvagn som han drog runt på där inne och ”handlade på sig” ena leksaken efter den andra i en rasande fart. Enbart iklädd strumplästen (eftersom han suttit i vagnen och jag bara släppte ner honom en två sekunder), med mössan någon annanstans, rödblommiga kinder och ruffs i håret. Typisk vilda-babyn-syn.
Ja, och sen var tiden för dagens utflykt ute och vi var tvungna att susa söderut.
Och nu är det kväll och Liten ska strax sova. Solen skiner sådär kvällsmjukt och han och jag ska ha Morsan-och-Liten-tillsammanstid. Morsan ska motionera och Liten har hoppat i pyjamas och gör nog kväll där i vagnen.
Allt gott till Er!
Lillafrun
av Emmeli | maj 17, 2015 | Jag och M, Träning
Ja jag veeet att jag kanske tjatar. Men jag bara måste få säga det. Bara en sista gång.
Jag är så glad att han är hemma igen.
Världens finaste M.
Idag fick han visserligen mig att se stjärnor och må riktigt illa, då han i vanlig ordning lyckades få mig att tro att jag är någon slags topptravhäst som kan springa hur fort som helst. Jag springer aldrig så fort som med honom. Kära nån, så slut jag var när vi kom hem. Men jag älskar ju den känslan också, sådetså. Den är häftig på något vis. Så älskar jag så att träna tillsammans med min man. Det är fint att kuta som galningar bredvid varandra, kämpa tillsammans och peppa varandra. Precis som i övriga livet.
Puss på det!
Lillafrun
Senaste kommentarer