Att ha nästan-flyttat-ut, helt plöstligt.

av Emmeli | apr 19, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Lyan

Ja, det här gick fortare än vi kunde ana.

Inte trodde jag för en vecka sedan, att jag en vecka senare skulle vakna i en lya där det i stort sett bara är sängen kvar i sovrummet, ett toktomt vardagsrum, typ inga möbler. Förutom i köket då, där är allt kvar i sin ordning. Mannen är motorn i det hela, Arbetsledar´n!. Och jag, är en arbetsvillig, megafirrig anställd. Inget fel med det, och det är rätt befriande att inte ha så mycket kontroll, för en gångs skull. Vi brukar alltid bestämma saker tillsammans, men den här gången är det lite speciellt. Jag är ju som jag är; tycker det är jobbigt med förändringen som är nu, samtidigt som det känns precis hur underbart som helst. Men grejen att stå med ena foten i det här Norrnorrlivet, med vänner i samma hus och allt det där, och så med den andra foten i något nytt, som förmodligen kan bli precis hur fint som helst… , det känns… lite omtumlande.

Men i alla fall.

Igår;

efter att jag och Liten vaknat till liv efter den där natten som mest bara var kaos, så var vi först och främst ute på en långpromenad i det helt ljuuuuvliga vädret. Liten sov och jag tankade energi inför dagen. Sen kom mannen hem, från sitt uppdrag där han dessutom lyckats få med sig ett stort släp (allt är så krångligt så jag ids inte gå in på detaljer). Och med sig hade han en helt vansinnigt bra flyttpatrull; Svärisarna. Och även dom hade ett stoort släp med sig.

På några fjuttiga dagar har jag och mannen lyckats packa ihop rätt så mycket, men jädrans alltså… med den trupp vi hade igår, där Liten var lyxomhändertagen med lekfarmor hela dagen lång IMG_2401-red …och männen bar och bar..

..och jag fick möjlighet att bara fylla och spotta fram proppfulla kartonger på löpande band. IMG_2392-red Ja, då gick det fort.

Och trevligt och gott hade vi det också, mannen skrattade och mumlande att jag var så lik min mor. Lill-B… det tar jag som en komplimang. Det är ju så mycket trevligare att jobba på om man är mätt i magarna och sådär, tänker jag. Mat och fika om vartannat ska det vara en sån här gång, så det så. Så hade vi också ännu en stjärna här under taket; vännen C som jag bjöd på middag, som blev den som stod och lagade tillsammans med svärmor medan jag packade. Inga konstigheter för henne, hon finner sig i allt och är ett sånt bra stöd och känner mig liksom så bra. När jag står där och ser lite gråtig ut, när dagen börjar bli marathonlång och krafterna börjar sina och jag plötsligt tycker det är ursorgligt att lyan mer och mer börjar likna ett skal, då kramar hon mig. Precis i rätt skede. Det är en vän. På riktigt. <3

Nu vaknar vi till söndag och en dag till av flyttpacksfix väntar, sen trycker vi på stora pausknappen för en månad…

Min älskade man. Han som log finurligt för varje låda han tog i.. ”jag tycker om dina lådbeskrivningar, älskling!”, sa han.

Jo, jo, sa jag!

Vill önska er en fin söndag!

Lillafrun

Maxat.

av Emmeli | apr 17, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Lyan, Träning

Och den här fredagen är som vilken fredag som helst. Allt är i sin ordning och med färska fredagsblommor viskas det om helg, och en lugn sådan också…

Ööh.

Inte riktigt!

Det är en otrolig maxad vecka, det här. Det har tickat på i ett. Uppdrag för M i vanlig ordning, jobb för mig (hoppsan! jag har varit sketatrött efteråt) och så ”lite lätt flyttpack” på det. Ja, och så allt annat som hör livet till, ni vet.

Blommorna här ovan, är ett fång torkade rosor från olika tillfällen. Det gör så ont i hjärtat att kasta dom. Många av dom är från mannen..

Grattis älskade på 20-årsdagen.

Jädrans, det känns som hundra år sedan jag fyllde tjugo.

Nåväl.

M kom hem sent i natt och åker iväg om en liten stund igen och blir borta till imorn. I helgen väntar packrace deluxe och jag känner att jag vill hinna så mycket som möjligt idag, men att det ju inte är det lättaste…. ”trots att jag har världens bästa hjälpreda”.. (ni hajjar, det är en konst att packa tillsammans med en ettåring).

Har en liten stress i kroppen men tänker råda bot på den genom en stunds egenlyx nu, innan mannen drar iväg. M passar på att packa lite, Minimannen sover i vagnen och jag har en skön löptur som väntar. Där får jag motion, energipåfyllnad och kommer garanterat hem med ett lugn i kroppen. Det slår aldrig fel, nämligen. Trots att veckan har varit och är maxad så hoppas inte träning över här hemma, det är liksom den som gör att vi känner oss så starka och lite som supermänniskor när det behövs. Värsta braiga grejen!

Nu kör vi fredag!

Lillafrun

Typiska tankar just nu…

av Emmeli | apr 16, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år, Lyan, Mammalivet

Jo, jo. Idag ser torsdagsstädningen ut på ett annat vis, så att säga..

Undra var den där lampan kommer stå i sitt nästa kapitel i lamplivet?

Var är ungen?

Aha, där. Lockitotten står och dansar och balanserar. Inga konstigheter.

Typiska tankar just nu…

Och ibland blir jag fast, som i eftermiddags när Liten sov och jag fick chans att sitta i lugn och ro och gå igenom och rensa ytterligare lådor. Fastnade där bland en herrans massa gamla kort som skickats till födelsedagar och dylikt. Så mycket kärlek och tanke, och när jag läste och fick allt i en enda klump höll jag nästan på att svämma över av tacksamhet. Mot slutet, när jag var nästan längst ner i den låda jag nu var i då, så fann jag ett brev. Från mannen. Rader som han skrivit på ett notpapper, med sin stil, den jag känner igen på långt håll och som ser likadan ut nu som när vi gick i sjuan… sånt där sparar jag, såklart. Ett kärleksbrev från det året vi var vansinnigt nykära, jag bodde i storstan och han i skogarna i norr.

Och nu? Sex år senare det där brevet kom på posten. Är vi förlovade, gifta, färdigutbildade, har bott i lya tillsammans i fem år, dessutom stolta päron till en det-finns-inga-ord-som-kan-beskriva-hur-älskad-han-är-älskad ettåring. Och är nu på väg på nya äventyr, alla tre. Hela Lilla familjen.

Livet alltså. Svindlande!

I övrigt?

Mannen är på uppdrag och jag och Liten har torsdag här hemma. Ett träningspass för morsan, när Liten sov i förmiddags. Massa packande, pusselbyggande, en promenad-date med två kära vänner och utelek därefter med en lycklig liten pojke som helst av allt ville dyka ner i varendaste dike utan någon som helst hejd eller tanke på att hundbajs kanske inte är så gott som man tror..

Nu är middagen i ugnen och jag och Minimannen är så hungriga att vi snart börjar äta flyttkartonger, …

Allt gott!

Lillafrun

Då blir det bara för mycket.

av Emmeli | apr 14, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år

När han sitter där med sin gitarr i famnen, då blir jag 13 år igen. Får fjärilar i magen och känner mig sådär nykär, på nytt. Kan sitta bredvid och bara titta, och lyssna, på honom där han spelar. När han dessutom sitter på den minsta stolen vi äger och har, den som tillhör han som titt som tätt stör sin pappa genom att komma småsprigandes, ställer sig på tå och delar ut puss efter puss, som för att visa hur mycket han älskar honom.

Då blir det bara för mycket, och hjärtat svämmar över.

Lillafrun

Livets första.

av Emmeli | apr 13, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Musik

Hej på er, denna helt makalöst regniga måndag!

Nu har jag kastat det där med att låtsasjobba åt fanders och har idag livs- och världspremiärat som musikfröken. På-riktigt-jobbat livets första dag, liksom. Så himla roligt har jag haft och fantastiskt trött var jag när jag kom hem.

Jag ska ju bara vara Liten-ledig nu och njuta, njuta, njuta och har enbart en enda sak kvar på högskolan; att gå på examensceremonin i början av juni. Men, jag kunde helt sonika inte tacka nej till detta lilla vik-erbjudande som jag fick förfrågan om för några veckor sedan. Litet, lagom och en nyttig och härlig smak av det riktiga jobblivet. Liten och mannen har hejat på mig att ta detta uppdrag nu, trots att jag bara vill ha ett stort andrum, och det är jag så glad för.

Jag pratade högt för mig själv när jag brummade iväg i morse. Jag som typ aldrig kör bil, fick lov att övningsköra med mig själv första biten. Men det där är ju som att cykla, inga konstigheter. Så var nästa steg att hitta till skolorna jag skulle vara på. Eftersom jag besitter näst intill noll och inget lokalsinne, så har jag övningskört med mannen en gång innan (det har jag varit tvungen att göra när jag varit ute på praktik tidigare år också… ha ha), men var ändå nervös för att tjabbla bort mig. Blev därför så omåttligt nöjd över mig själv när allt bara flutit på och gått så bra. Hela dagen.

Åhå, vilken pangmåndag!

IMG_2192-red

Ramlade in genom dörren och fick en småspringandes, gubbskrattande Miniman till mötes. Och så mannen förstås, som kom lugnt och lommande efter, med det där finurliga leendet jag bara älskar. Dom där två, alltså. Bästa.

Vi har njutit av eftermiddag tillsammns, med bland annat en långpromenad i regnet.

Väldans äventyrligt(och vansinnigt blött)!

Måndag. På-riktigt-jobbat, alltså. Fett coolt.

Allt gott till er!

Lillafrun

Mååål!

av Emmeli | apr 13, 2015 | Lilla familjen, Liten ett år

hej, det är jag! Liten!

Och hon där uppe, det är min mamma.

Hon som idag svischade ut genom dörren, både pirrig och peppad. Det är en stor dag idag, tydligen. Ja, för mamma mest, alltså.

Jag är hemma med pappa och vi hejar på mamma här hemifrån. Pappa var borta hela långa dagen igår och kom hem i natt någon gång, så jag är glad att se honom idag. Den här veckan, med start igår, kommer tydligen mamma och pappa att vara mycket på vift. Men allt är ordnat så att jag hela tiden har ett päron bredvid mig, såklart.

I alla fall så spelade jag bandy häromdagen.

Skulle helst spela bandy med kusinerna idag igen. Men man kan inte få allt, och pappamys är inte fy skam det heller.

Jag är så kär i min pappa att det nästan är löjligt. Går han bara ute genom dörren för att sedan komma tillbaka två minuter senare, vet jag inte till mig hur glad jag blir. Tvärgråter när han går, sen går det över på en gång. Men så pressar jag också fram några krokodiltårar, när han kommer tillbaka, så att han verkligen förstår, att han absoluut inte borde gå ifrån mig sådär.

Kär. Det är vad jag är, i min älskade pappa.