av Emmeli | sep 13, 2014 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Middagsmat!, Recept, Tårtor och desserter!
Alltså…
Det var ju en så hiiimlarns härlig fredagsstämning och jag var lyckorusig över helg och av mannen-fådda rosor och hej och hå. Frid och fröjd. Okej. För att göra en lång historia kort; Vi blev utlåsta.
Nya regenln vi har här hemma, eftersom någon smäller igen dörren stup i ett; sist ut, tar nyckel. Den regeln var så spårlöst borta hos mig när jag smällde igen dörren för att möta upp M och S utanför, dom som redan gått ut, för den termoseftermiddagspromenaden.
M står i telefon, och hans fru står och grimaserar och småskriker bredvid. Martin!!! Jag har låst ut oss och klockan är efter fyra, bovärden har gått hem och jag pratade precis med en suris på telefon, någon jourtyp, och han säger att han kan komma och låsa upp, men inte förrän om ett par timmar, och dessutom kostar det 500 spänn!!!
M kollade på mig och pratade sådär vuxet och lugnt, ja, det är bara betala. Så funkar det. 500 spänn som vi dessutom skulle ha kontant när den där småsura mannen skulle komma. Har du plånboken på dig?, säger M.
Nä.
Har du? frågar jag.
-Nä, svarar han.
Perfekt.
Jag ringer mamma, som om hon skulle kunna hjälpa mig. M springer runt, som en yr höna och gör inte vet jag. Sen kommer jag på att sovrumsfönstret är öppet, att om vi bara hade en stege, så skulle det kanske lösa sig. Vi springer upp till villaområdet bara precis bredvid. Just då kommer det en tjej och går med två hundar. Jag ser en stege vid ett hus, utanför husets dörr. Tjejen? Hon svänger in, preciiis vid det huset.
Hejhejhej, hallå, ursäkta! Vi är utlåsta och undrar om vi får låna din stege?
Självklart, säger hon.
Och där var vi räddade.
Mannen klättrade upp, högt och asläskigt. Älskade grannen stod och höll i stegen och jag stod nedanför och gastade. M kröp in genom fönstret och kom i ett knyck ut igen, med extranyckel att ge grannen och med stora nyckelknippan i sin egen hand. Och i ett knyck hade jag ringt upp den där jourtypen igen, och avbokat hans utryckning. Lycka!
Tjohoooo! Jag har precis tjänat 500 spänn, Martin, trallalallala!! Troo vad jag ska köpa för dom! Hojtar jag som en annan pajas.
Ja, älskling. En stege, kanske vore något för dig…, sa han, lite småsarkastiskt.
500 kronor kan kännas så olika mycket. Men just för att vrida om en nyckel, för att öppna vår lya, så kändes det som alldeles fruktansvärt tråkiga pengar. Så den där eftermiddagspromenaden, som vi till slut kom ut på, den smakade givetvis ännu godare efter att vi fått kämpa en stund. Och maten vi lagade när vi kom hem? Den som jag blivit inspirerad från Att vara någons fru?
Skvätte i olivolja i stekpannan. Fräste finhackad chili, massa vitlök och persilja där i. Och flingsalt! Kokade den färska pastan. Vände sedan ner pastan i stekpannan, i den goda olivoljan och strösslade i alla kräftsjärtar som fick dra åt sig av alla smaker.
Serverade med en persiljakvist på toppen. H. i. m. m. e. l. s. k. t. Det var så gott!
Och till efterrätt gjorde vi vår favvo. Gino. Igår bara med hallon och massa vit choklad ovanpå. Skjuts in i ugnen i 225 grader, tills chokladen smält. En god vaniljglass till och där var vi i mathimlen.
En fredag som svängde lite hit och dit, kan man säga. Men det sköna var att det slutade på ett bra vis. Och idag vaknar vi till lördag. Det känns som om jag inte varit vid liv i natt, märkte inte ens att M klev upp i morse och tog bäbisen som låg tätt, tätt intill mig. Trött, med andra ord. Nu har vi precis pussat pappan hejdå för dagen, och jag och Liten ska sörpla kaffet klart och sedan ha lördag för hela slanten!
God lördag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 11, 2014 | Emmeli funderar, Liten 4-6 månader, Träning
Så tacksam och glad att det är torsdagkväll nu.
Orden gömmer sig lite i bröstkorgen. Det blir ju så ibland.
Men jag älskar att det är torsdagkväll, att helgen är i sikte och så den där bilden, från för några timmar sedan, på han och mig. Jag var ute och sprang. En tur som det kändes som om jag hade vingar under fötterna. Jag sprang så fort. Och möttes sedan hemma, av den gosigaste bäbisen i hela vida världen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 11, 2014 | Emmeli funderar, Liten 4-6 månader, Shopping
Hur mycket kan man älska?
Det är inte klokt. Den där bäbispojken, alltså. Han som äntligen fick sitt efterlängtade paket på posten, med nya namnnappar i. (Han beställer dom HÄR) Han. 
Min Sixten.
Hur mycket kan man älska?
Det, är det ofattbara. Kärleken blir bara större och större och större.
Och idag är det torsdag. Mannen kom hem strax efter midnatt, senare än tänkt, men det blidde så bara. Jag låg vaken såklart, väntade, pysslade med bildsorterandet. Och bredde mackor och tände ljus och skrev lapp. Till M. Från mig och Sixten. Sen ville vi prata om dagen lite, inte bara somna ifrån varandra direkt. Så idag är det minsann lite grusigt i ögonen. Men morgonkaffet är sviiinstarkt så det kan nog hjälpa en del. Det är helt enkelt bara att tagga till för en heldag av skrivande. Mina två älsklingspojkar möter upp mig, titt som tätt, under dagen och jag längtar redan efter dom.
Torsdag!
Nu kör vi.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 10, 2014 | Emmeli funderar, Liten 4-6 månader, Träning
Att möta svårigheter med gott humör, mumlade hon.
Scouten. Undertecknad, alltså.
Jag och Liten har haft en strålande dag.
Vädret har varit vansinnigt skönt, som den värsta sensommardagen och vi har varit ute massor och gått på två promenader. Ja, först den där långsvängen på förmiddagen och sen drog vi iväg på en till runda på eftermiddagen. S tycker det är så festligt att få sitta upp i vagnen och titta på allt och alla. Blir han less på det, då tar han sin brio-skallra som han har vid fotänden, alltid redo (scouttema på detta inlägg?), och så skakar han på den i en väälda fart. Så mycket och maffigt att alla, vare sig man vill eller inte, kan höra honom, där han susar fram i sin vagn.
Vi gick på lill-ica och shoppade lite. Återvände sedan hem, jag fortsatte med mitt projekt rensa-bland-alla-foton-som-fullkomligt-kommer-att-ta-över-hela-världen-om-jag-inte-gör-någonting-åt-det-NU-projektet, grejsade på trots att middagstid passerat och att jag var sketahungrig. Men det gäller ju liksom att passa på när man kan, så att säga. Men jag väntade för länge, och behövde mat på stuberten. För en gång skull, när M är borta, tänkte jag parta på något annat än typ ägg. Jag skulle minsann göra mig en lyyyxig nachotallrik, av resterna från häromkvällen, en sån man kan köpa på tacobar, med massa riven ost på och så skulle jag vräka på med majs.
Mannen har fixat, dragit sladdar och borrat och haft sig, så att vi kan ha våran micro i ett skåp. Det där ovanför skafferiet, högt där uppe. Jättebra, verkligen. Men idag, där vid blodsockrets dal….var det inte, inte bra.
Det small till och vips låg hela jädra nachotallriken…. I skafferiet. Jag hade kunnat börja gråta då. Istället vände jag mig om, som att jag låtsades att jag var med i en film och att jag drömt allt det där och så vände jag tillbaka blicken. Men fasen…
Det var finmalen köttfärs och riven ost, överallt. Liten blev rädd och storgrät, det small ju liksom.
Så med han på höften försökte jag lösa det där. Mumlade En scout, möter svårigheter med gott humör, för mig själv. Samtidigt som jag fräste och sa några fula ord. Precis då ringer bästis-Bobban och jag liksom glömmer bort hur drygt allt känns. Så efter det telefonsamtalet, fixade jag mig en ny middag, sket i att det hängde och dinglade ost överallt och att jag klev i köttfärs var är jag gick i köket. Sen hjälptes vi åt, S och jag, och städade upp.
Sen var det pyjamasdags och nattning för vissa och vid den stunden, när vi ber Gud som haver och ligger tätt, tätt intill varandra och Liten klappar sin mamma på kinden, med den där lilla, mjuka, småbestämda handen. Då, då glöms alla eventuella spektakel bort. Och efter S somnat, unnade jag mig en halvtimme egentid; ett överkroppspass. Så skönt.
Nu är jag både trött, tom på energi och påfylld med ny energi och allt på samma gång. Nu kan M väldigt gärna få kliva in genom dörren snart, så jag kan somna tryggt, bredvid mina två.
Ja. Det var den onsdagen. Sensommarvarm och full av köttfärs. Typ så.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 10, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 4-6 månader
Hej i onsdagen!
Har precis slagit mig ner ute på baltanen, för en efter-lunch kaffe och lite dagbokande. Bäbisen sover och pappan har precis susat ut genom dörren.
Annars då?
Jovars. Vi har haft en lyxig förmiddag, med pappan hemma. Det är vardagslyx att kunna sitta och äta frukost tillsammans och hinna ut på en lååång långpromenad tillsammans, trots att dagen heter onsdag och bara är mitt i veckan.
Så på förmiddagen tog vi apostlahästarna och storalmanackan och pennan och travade iväg. Eftersom min älskade frissa, som jag klippt mig hos i cirkus 100 år, inte kan klippa mig längre, av jättetråkiga skäl, så har jag sagt att jag aldrig mer ska klippa mig och mitt barr har blivit barrigare än någonsin. Men det här skulle inte älsklingsfrissan gilla, så idag var vi helt enkelt ner på stan och försökte hitta en ny frissa. Och eftersom jag är en sån som gillar att se människorna jag pratar med, i ögonen (ööh? vad paradoxsalt, med tanke på att jag älskar att skriva här också… jaja, jag gillar båda), så gick vi in på salongen och bokade tid på sånt där gammalt, vanligt, hederligt vis.
Hej! Jag skulle vilja boka en klipptid. Jag kommer egentligen inte härifrån och har klippt mig hos en och samma frissa i 200 år och nu har jag inte klippt mig på 100 år av olika anledningar. Jag var först jättepreggo och nu är jag mamma 24/7 och hinner inte tänka så mycket på sånt men behöver typ en akuttid. Nu. Men jag vill absolut inte ha…
Sådär höll jag på. Till slut drog jag åt mig andan och hörde hur asjobbig jag lät. Alltså, förlåt för att jag är så jobbig. Jag är inte en sån här jobbig typ, egentligen. Det är bara det att jag är så petnoga med håret….. ”trots att det ändå alltid åker upp i den där förbaskade toffsen…., ” hörde jag hur mannen suckade där bredvid.
Men i alla fall.
Jag har en klipptid inbokad i almanackan. Om en herrans massa veckor, men ändå. Det roliga i kråksången var att jag stod där, svettig efter snabb promenad, med lufsarmammabrallan (den HÄR) på och med världens ruffs på huvudet. Hon den gulliga i kassan, med ett himla tålamod och vänliga ögon. Hon kollade på mig och log och jag kunde riktigt läsa hennes tankar; lilla gumman, vad än vi gör, blir det bättre än det är nu!
Ja, tänkte jag. Det blir det. Och det är ju så löjligt oviktiga saker det där, jag vet. Men om man får lov att vara lite ytlig en sekund, så är det där med hår så himla petigt, tycker jag. Missförstå mig rätt.
Efter det där lite skämmiga ärendet drog vi vidare. Genom stora gallerian där det dignade av höstnytt. Det bekom mig inte ens. Inte ett dugg shoppingsugen. Heja mig! Däremot hade Classe vad jag sökte; nytt minneskort till kameran. 16 Gb, stort och perrrfekt! Sedan vandrade vi hemåt, för lunch och sånt.
Och nu sitter jag här. Med kaffekoppen framför mig och min lilla hjälpreda, han som hjälpte morsan att ta ner tvätten och som gömde sig bakom pappsens nytvättade kallingar, sovande i vagnen här på gräset.
Det är onsdag. Och jag skäms lite över att jag var så himla surrig där på salongen. Jag kanske får baka stackars nya frissan en kaka, eller nåt? Man löser allt med kakor, visst? Nåväl. Värre hade det sannerligen kunnat vara. Nu ska jag försöka hinna läsa en tråkig artikel här, medan Liten slumrar.
Tjingeling!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 8, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 0-3 månader, Liten 4-6 månader
Att vara mamma.
Jag hade inte i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig att det skulle kännas såhär. Så mycket, så starkt, så stort, så omvälvande, så himlastormande, så roligt och så, så rätt. Det är ogreppbart. Och hjärtat värker på ett vis som betyder kärlek, rädsla, tacksamhet, glädje och allt på samma gång. Mammahjärtat.
Jag trodde kanske, att jag skulle bli en hispig morsa; inte kunna sova en blund om natten, vara livrädd för allt och så vidare. Ja, man vet ju inte. Det går ju som sagt inte att föreställa sig. Men jag hade, tack och lov, fel. Fel, fel, fel. Jag har aldrig mått bättre än jag gör nu. Jag känner mig trygg. Jag känner mig fullbordad. Lugn, inifrån och ut. Jag är överväldigad. Ja, det är jag.
Jag är mamma nu.
Och jag fullkomligt älskar det.
Vi har förstått nu, jag och mannen, efter att ha fått höra det ungefär 192983 gånger; men viiiilken snäll bäbis!!, att vi är riktiga lyxpäron. Ja, han är snäll, minimannen. Eller jag skulle hellre vilja säga att han mår väldigt bra. Jag tror nämligen inte att det finns några osnälla bäbisar. Onöjda möjligtvis, för att dom har ont eller så. Jag tror inte en bäbis är ledsen, bara för att. För att vara taskig med päronen liksom…
Men ja. Vi är otroligt lyckliga över en bäbis som njuter så, utav livet. Och dessutom, har S fått in en så skön dygnsrytm (ska man våga skriva sånt, förresten?), så vi sover gott alla tre om nätterna. Jag och M slipper, än så länge, lida av någon sömnbrist. Så, som det varit och är, så är det verkligen bara mysigt, mysigt, mysigt. Vi har haft magtjorv, magknip?, tror vi; två gånger. That´s it.
Sen är ju jag en känslomänniska utan dess like. Och om jag säger så här: det har inte blivit mindre svajjigt på den fronten. Jag kan gråta för ingenting. Titta på honom, han är ju så vacker! Och fort kan jag förvandlas till lejonhonan som vill skydda sin son.
Jag förstår, såklart, att det kommer komma tider som är jobbiga, när Liten inte kanske kommer vara lika nöjd med allt vad livet ger. Men, vi tar en dag i sänder, njuter så det står ut genom öronen på oss, av nuet. För det är ju där vi är. Här. Och nu.
Och något som är så gulligt att jag fullkomligt håller på att gå sönder av kärlek; han sjunger. Formar den där vackra, lilla minimunnen till ett oooaöö. Och sen kör han som om det inte finns någon morgondag. oooooOOOOOOOOAAAAOooOAAA. Det låter fantastiskt säger vi till honom. Och han ler.
Att vara mamma, småbarnsförälder, en i gänget, Lilla familjen..
Det är det bästa jag vet.
Det här är ord jag skrev för en sisådär tre månader sedan. Ja, ganska precis faktiskt. Och jag kan skriva under på allt det där fortfarande. Bara det att jag och M är varmare i kläderna och har en liten skopa erfarenhet att luta oss tillbaka på. Vad roligt att läsa och se på bilderna. Vad han har vuxit och vad jag har krympt? Och vad mycket vi varit med om sedan bilderna togs? En hel sommar, ett liv i ett Sommarhemma, har vi hunnit med. Men Liten, han är fortfarande lika fantastiskt. Det är knappt så man tror att det är sant. Ett halvt år idag. Jag har varit mamma i ett halvt år. Det är så häftigt!!! Vips sa det, så kunde han plötsligt sitta själv och leka med alla leksaker. Han älskar sin hoppgunga, sin mammas mat men tycker också om att ibland få smaka något, lite, ytterst på en tesked. Att sova hela nätterna med sina päron, är bland det mysigaste som finns, det tycker alla inblandade. Och att skratta och le- det gör han mot alla. Vi är så tacksamma, för vår prins, lilla Minimannen som tagit oss med storm. Han, som är en blandning av mig och M.
Livets mirakel.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer