Minimannen med sin obligatoriska morgonläsning innan han går på projekt väckning. Bilden är från igår morse, men det såg sig likt ut idag. Bara det att lyan idag doftar nystädad och boken bytts ut mot pappans fixartidningar (finns filmsnutt på instagram, @lillafrunsdagbok , där jag tydligen blivit instagramtokig det senaste).
-idag känner jag mig alldeles pirrig i magen..
Ta han om er, så hoppas jag på en finfredag för oss alla.
Det är tisdagmorgon.
Vi morgonsuddar. Utan stress, tid att passa eller någon plan att avbryta vad vi gör just nu; bara är.
Utanför fönstret yr snön bestämt. Vivlar runt retligt på typiskt aprilvädervis. Nu är jag här igen! ,liksom.
Här inne försöker vi vakna till liv. Ja, Liten är mer än vaken redan. Läser Ingrid, svajsar runt i sitt nattlinne med trasan som en scarf och säger t-t-t-tittah!. Han är fancypancy, alltså. Om än den där trasan är så snuskig att jag kolavippar av bara tanken. Liten gillar den. Skarpt.
Idag ska jag bara njuta av att vara hemma. 5 veckor av gå-iväg på morgnarna, gör att jag lätt som en plätt kan tänka mig att vara inne precis hela dagen och göra allt-och-ingenting. Vädret är riktigt innemysarväder. Men känner jag mig själv rätt blir det garanterat en långpromenad i snöyran. Det låter ganska skönt faktiskt, med friskluft. Jag känner en liten retlig migränkänning, som var helt och hållet väntad idag. Det var väldigt längesedan sist. Men nu i slappna-av-tider så…
Dock inte något jag tror kommer bryta ut. Det är inte sådär att jag ligger och sliter mig i ansiktet för att jag inte har någon känsel i halva ansiktet, efter att då gått igenom synbortfall på ena ögat, och nu bara har så ont att jag smått kreverar och absolut inte kan titta upp ovanför täcket. Inte så. Som jag fått ett par gånger i livet. Nu är det snarare fy-tusan-vad-skönt-att-få-vara-ledig-huvudvärk. Och den kan jag obehindrat leva med. En kopp kaffe på det här så…
– tillsammans med han som är på letarjakt efter mormor och morfar…
Tisdag, alltså. Snön yr och vi sladdar på här inne. En smått väntad huvudvärk som botas med kaffe och synen av den gulligaste ungen jag vet. Vi har det bra, med andra ord.
Hoppas Du får en bra dag!
Lyxigt morgonmys med mormor, framför Pippi Långstrump.
Jag har tagit mig igenom livets marathon, kämpat, krystat och tagit i allt jag orkat. Och nu är ungen ute. Äntligen. Känslan går inte att beskriva. Total lycka. Så, nu när jag är så vansinnigt trött och gjort av med varendaste liten kraft jag hade i kroppen och bara vill njuta och vila och njuta och vila och… Ungen är ute, liksom. Då, då ska den jädra moderkakan ut, fastän det sista jag vill är att krysta, igen.
Samma känsla nu. Jag är igenom min tunnel av ex-arbete och låtsasjobbande och hej och hå. Vill bara bromsa, njuta och vara med min son alla dygnets timmar. Näpp. Då ska moderkakan ut. Och den här gången får jag inte ens lustgas. Vad jag menar är… jag har i eftermiddag haft ett praktikseminarium och ska nu skriva (snabbt som ögat, har jag bestämt) en rapport att lämna in. Det, är det sista. Sen är det finito, färdigt, klart och betart!
Min älskade familj peppade mig i morse. Vi hade mysmorgon, mamma och pappa var ute och gick med Liten och Torehunden och jag och mannen? Tjohooo!!! Vi fick ut och springa tillsammans. Såå jädrans…. jobbigt. Alltså, vi sprang som två jagade. Men mitt i det jobbiga så njöt jag så. Älskar, älskar, älskar att springa bredvid min man. Känner mig aldrig så stark som när han säger du orkar, lite till, du är grym. Precis, precis så, sa han när jag jobbade mig igenom varenda krystvärk…
Min ungdomskärlek och man. Ha, ha. Så rolig grej, på något vis!
Och sen piffade jag till mig, kramade Tore-hunden och världens bästa päron hejdå. Sa jag älskar er, tack för i helgen, vi ses snart!!! 
Liten snodde morfarns kepa. 
Han var så vansinnigt fräsig i den! 
FAB. Om jag säger så!
Så drog jag iväg till Luleå, hade praktikseminarium och åkte sedan hem igen. Nu känner jag mig trött och mosig i huvudet. Sörplar sent eftermiddagskaffe och har en skön stund. Vi ska äta soft korv-och-mackaroner-middag och sen grejsa vidare här hemma tillsammans ikväll. Det känns inte jobbigt, bara mysigt. Jag tycker ju sällan sånt där känns jobbigt; städning och sånt. Det är terapi och bland det bästa jag vet. Kalla mig knäpp, om du vill.
Vi har en till som håller på att bli lika knäpp..
Åh, jag vet inte var jag ska börja. Helgen har varit och är så fin.
Igår, lördag, hade vi skön förmiddag. Var ute och sprang, bakade en morotskaketårta och var ute i friskluften och inväntade finfrämmande. Så till slut kom mina efterlängtade päron. Vi hade litet minikalas för Sixten, åt morotskaketårtan och öppnade paket. Sen var vi ute på promenad hela klanen. Åt god middag på kvällen och hade full show av den yngste här i familjen. Han kan det där med att hålla låda, om man säger så… HA HA HA!, säger han och ställer sig framför en. Då är det bara hänga på, liksom.. .
Mannen snodde ihop botten när jag var ute på min löptur. Han kan, alltså! 
Kalas i lilla lyan, för vår älskade ettåring. Och titta vilken ljuvlig blombukett jag fick av ma och pa, så himla, himla fin. 
Morotskaka. Så jädrans gott. Den här helgen var värd en ny sån. Med extra limesyrlig frosting. Åhåå, gott!
Vackra vid-vattnet-rundan.
Älskade päron. Och ja, Tore-hunden. Jag älskar dig också. Fastän du stinker sabulen ur munnen… <3
Och idag, söndag,
Vakna, mormor och morfar!!!
..har det också varit en världsmysig dag. Det enda tråkiga var att M hade uppdrag inbokat och drog iväg i morse. Men vi hann med en brakfrukost tillsammans i morse. Liten matade Tore-hunden med lepa, på livet. Och sen har vi roat oss kungligt, vi andra. Jag, mamma och Liten har varit på stan och svajsat på. Ätit fantastiskt god lunch och strosat i butiker. I vanlig efter-jag-har-blivit-mamma-ordning är det bara min mamma som lyckas shoppa åt mig. Jag? Jag kan inte det där längre, känns det som. Jag tittar bara på saker till Liten, och sen är det bra liksom. Men idag fick morsan sig lite nytt och vårfint, hurra så roligt! Minimannen gick bananas där inne på MQ, där jag stod i en provhytt. Mammamormor var honom hack i häl. Så tacksam att jag fick chans att stå i en provhytt i lugn och ro, vilket annars är en omöjlighet. Då har jag en bebbe på rymmen, ha ha!
Söndagfrukost.
Våran sömntuta.
Nu vilar vi lite, allihopa. Jag var ute en promenadsväng nyss, sov ner minimannen. Huu så kallt det är, alltså! Vi myser här inne nu. Jag förberedde middagen redan i morse, så det är soft, soft kväll som gäller nu. Vad jag njuter. Jag känner mig alldeles vimmelkantig; trött och tacksam och lycklig. Lite vemodig, tom, full av lättnad… allt i ett. Det är så mysigt att ha mamma och pappa här. Jag får känna mig som Lillflickan, Liten får massa, massa mormor- och morfartid och allt känns så gott i hjärtat.
Allt gott till er!
Lillafrun.
hej, det är jag. Liten!
Känns längesedan, visst?
Igår klädde jag på mig vinteroverallen igen. Solen sken och himlen var blå. Men Göta petter! Vad kallt det var! Vackert i alla fall. Och jag, jag väntade på mormor och morfar.
Jag, mamma och pappa var ute och spatserade. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och mamma och pappa mumlade något om att dom inte riktigt förstått att ”vi är här” än… vadå, ”vi är här”!?. JA? Vi är här. hej, hej… eller vadå?
Äh.
Men, mamma och pappa verkar gladare än vanligt. Lättade liksom. Som om dom vunnit ett lopp, eller så. Vunnit har dom gjort. Och coachen har coachat dom bra, det vill jag säga. Jag, coachen alltså…
I alla fall. Efter en Liten-lång väntan. Kom dom till slut. Mormor och morfar.
Och vi har myshelg tillsammans. Känns precis hur fint som helst. Det är bara söndagmorgon och vi har massa mysande kvar. Just nu håller jag på att väcka mormor och morfar och Tore-hunden. Det ska dukas fram brakfrukost med massa olika pålägg, hembakt bröd, god juice. Och bryggas kaffe och sånt. Gott ska det bli!
Hoppas att ni också haft en fin helg så långt, och att ni får en braig söndag!
Hoppsan, då. Någon var visst mer än trött igårkväll och somnade tillsammans med Liten. Mannen väckte mig inte heller, då han tyckte jag såg ut att sova så skönt. Och det gjorde jag, sannerligen. Ni vet känslan, när man jobbat för något, för att säga det milt; rätt så hårt. Då, är det väldigt skönt att vara i mål.
Och i natt, var en typisk natt när vi ville ha Minimannen hos oss. Det är så himla, himla mysigt. Så vaknar man på morgonen, av att han backat sig ur storsängen och håller på att pyssla på med vad det nu kan vara; ett par glasögon han fått tag på, en mobil, en bok eller så..
Så kör vi på en morgonruffsig lördags-selfie, dagen till ära!
Vi har finlördag idag. En sån där där mannen är hemma hela, hela dagen. Älllskar såna lördagar. Solen skiner och mina påskiga blommor skiner i kapp med den. Man kan inte låta bli att vara glad! Så sörplas det kaffe och i bakgrunden hörs ring så spelar vi! nånstans där bland pyjamasbäbisens grejsande. Jag och mannen ska ut på varsin springtur om en stund. Längtar! Jag hoppas på massa, massa härlig ute-tid i helgen.
Och som svar på hur vi firar gårdagens målgång, så är det helt sonika med en endaste stor lättnadssuck och glädje, just nu. I juni firar vi på riktigt. Då är det examen och fancypancy, liksom.
Sen väntar vi mormor- och morfarbesök om några timmar. Och det är ju fancypancy om något, vi längtar!
Ha en god helg!
Senaste kommentarer