…på mina preggo-cravings.
Satsumas, leverpastej, bröd med massa smör. Och morötter, juice och tacos. Men något jag tjatat om sedan i somras…
…det är lussekatter. Förstår du lyckan nu, när mamma serverar nybakta lussekatter???
Åh.
Soffan och jag. Och en lussekatt eller två. Och ett glas mjölk.
Åh.
Redan.
Mannen har åkt norrut för jobb och mina mungipor halkade ner på en gång. Eller, han åkte ju i morse och jag har ju överlevt dagen, men nu börjar längtan att komma. Jag avskyr att vara ifrån honom. Jag avskyr det. Och ja, jag vet att det inte är ett dugg synd om mig och blablablalbalblalbalblla. Men det hjälps inte. Blä.
Att jag saknar, utrycker sig till exempel så att jag sitter och kollar på elitserien i hockey, fastän jag inte är ett dugg intresserad, bara för att jag kanske får se honom i tv-rutan. För ja, det är där han är och ränner nuförtiden. Och jo, jag är stolt som, bara den. Det är jag. Sen är jag tokpreggo också, ja det är jag, också. Och att börja gråta för ingenting. Japp, det kan jag. Hur lätt som helst. Säger någon M´s namn högt, då krampar hjärtat och jag får ont i kroppen av längtan.
Igår vid det här tiden. Då stod han och skar upp rostbiff till dom raringarna som inte älskar palt. Palten var för övrigt helt makalöst god och jag åt tills magen stod rakt ut som en ballong. Sen fick vi paltkoma, men lyckades hämta oss allihopa och hade sedan världens partylarty till sent in på sena natten (obs! Preggo-mått mätt!). Men, med bara familjen liksom, så galet roligt! Vad vi gjorde? Sjöng och spelade, såklart! Flerstämt, piano och gitarr och ett gäng önskelåtar avverkades. Rätt magiskt faktiskt.
Ikväll styr vi kosan, hela stora gänget, till äldsta systern och hennes familj. Lördagsmys väntar. Det gäller att ta vara på tiden när vi kan träffas allihopa, det är ju inte så många gånger om året som det är så, eftersom vi är utspridda ifrån norrnorr till huvudstaden.
Så idag är det lördag med mungiporna lite längre ner än vanligt, men ändå med ett varmt hjärta. Jag har ju världens bästa familj runtomkring mig. Och Liten i magen har jag också, som sparkar och virvlar som bara den. Att basta, det var liiite för varmt, tyckte Liten. Det visades med spark-kalas. 😉
Där är något särskilt med det där…
Att få öppna dörren. Hemhem.
Dom är så glada, för att bara få se en liksom. Älskade föräldrar. Tänk att just jag fick dom bästa i hela världen. <3
Man behöver bara öppna den där bruna dörren, så är det kramkalas och vips sitter man och äter nytrillade köttbullar, ljuvligt potatismos och lingonsylt.
Ja. Så nu är vi alltså framme. Resan tog lååång tid idag. Det tog ungefär tio min så var jag som ett barn; Är vi framme snart, jag är kissnööödig!!! Vi lyckades ändå ta oss hela timmen ner till Skellefteå. Där hittade vi en lösning på mitt problem (ja precis, en toa) och dessutom hann vi inom babyproffsen som hade precis den liggdel vi är intresserade av. Men nää, vi blev inte så mycket klokare. Denna barnvagnsdjungel alltså. Efter cirka en timmes stopp så brummade vi i alla fall vidare. Men Maartin, jag är huungrig!! …. ojdå. Är det jag som ska få en bäbis, eller är jag fortfarande själv en? Ja, idag kunde man undra. 😉 Men nu är vi i alla fall framme och jag placera mig i soffan och fortsätta se Bonde söker fru. Vilket himla program alltså. En skämskudde räcker ju inte långt…
En ska till. Kära bloggisar! TACK för att ni så makalöst troget, kikar in här varje dag. Det gör mig glad i precis hela hjärtat och era ord och spår som ni lämnar efter er. Guld värda! <3
KRAM till er!
Hej i onsdagen!
Nu är den här. Den där dagen som har känts så galet långt fram, varje gång jag sett datumet i almanckan. Allt som var tänkt att hinnas med innan idag, är fixat. Magisk känsla. Nu väntar bara en pianolektion om en stund, sedan styr vi kosan söderut. Mot älskade hemmahemma!
Jag klev upp tidigt för att packa det sista och hinna träna i lugn och ro. Ja, passet i sig var det ingen ro på, men känslan av att inte ha bråttom när man tränar. Den värderar jag högt. Planering, prioritering, planering, prioritering, planering…
Det är så himla coolt, tycker jag. Att jag är i ”utförsbacken”, som M säger (andra halvan av preggoteten alltså), och fortfarande kan träna så bra. Älskart!
Dagens svettiga och glada preggo 😀
Men ja. Nu boorde allt vara packat och klart. Älskade päron! Jag flyttar hem igen……
Haha! 😀 Ett par jackor och skor på det där så!
Jag ber till Gud att M kan komma och hämta hem mig med bilen efter praktiken är slut. Annars får nog busschauffören sig ett psykbryt och det vore ju i och sig helt förståeligt, men ändå liite småjobbigt. Om jag skulle kunna tömma ur luften ur min hatälskade boll? Jovisst. Men jag iiiiids inte. Okej? 😀
Näpp. En pianolektion på det här så. Sen drar vi!
TA HAND OM DIG!
. oh yes. idag också!
Genom att skriva, läsa eller tala. Kan vi ta emot och förmedla, så mycket. Jag pratar om orden.
Idag kom jag på mig själv, med att vara alldeles för nära att inte använda dom där orden, till det dom är så bra att ha dom till; att förmedla något. Kärlek. Tacksamhet. Att göra en annan människa något gott.
Det är en sak att sitta och tänka saker, det är en annan att förmedla dom. Vad var det för mening med att jag berättade för er hur mycket jag tycker om min barnmorska, om vilket bra jobb jag tycker att hon gör, att jag känner mig trygg med henne, om hon inte fick reda på det?
Så, just när jag satt där, på den där smånoppriga, grangröna stolen och bara mådde sådär bra som jag alltid gör när jag är i det där lilla rummet med en människa som har full koll, på det viktigaste i mitt liv. Liten i magen. Då sa jag; Jag tycker att Du är så himla bra. Jag känner mig trygg med dig och det betyder så mycket, både för mig och M.
Hon, som utåt sett ändå håller en ganska så hård yta, det är förståeligt. Man kan inte vara känslomässigt involverad i varje människas liv, när man har det yrke hon har, hon är professionell. Men vet du. Hon blev alldeles tårögd, stannade upp och svarade att hon uppskattade mina ord, otroligt mycket. För det var inte ofta hon fick höra det….
Ord kan användas så fel. Det kan klankas, skrikas, mobbas, hotas. DÅ används dom fel. Men idag, då använde jag dom- på rätt sätt. Orden. Jag förmedlade något gott. Jag gjorde någon glad. Det var enkelt. Tog kanske 30 sekunder. Men det gjorde en annan människa så glad. Och mig med. Den bästa känslan är väl ändå när man gjort något gott för någon annan?
Tacksam för stunden där, cyklade jag vidare genom mörka lillastaden. Jag peppade mig själv att inte vara mörkrädd. Hamnade på ica och plockade ihop en god sallad ur salladsbaren. Tisdagslyx. Sedan cyklade jag vidare hemåt och städade lyan. Nu doftar det gulsåpa citron här hemma, packningen är tyyp klar och jag ska äta min sallad. Fin tisdag.
Idag använde jag moppen när jag torkade golven. Så himlarns busig jag kände mig! Jag tänkte att nu drar ju jag, den städmaniska av oss. Och M tjatar varje vecka om att jag ska ska mopp-torka, såå… det kändes som en bra idé helt enkelt. Och se, det blev ju faktiskt skinande! 😀
OCH DU!
– du är bra. bättre än du anar. och tycker du någon annan är bra? säg det! gör det bara!
Det är ju så himlarns nyttigt och egentligen, så tycker jag att det är himla gott.
…Men är det något jag har haft svårt att äta under preggoteten, då är det fisk. Särskilt lax, det mår jag illa av att bara skriva här. Helt plötsligt kom jag idag på att vi nog skulle äta fisk till middag, första gången på länge. Inte lax, Norge-morfar-torsk såklart!
Före.
Efter.
Så gott och superenkelt att göra. Jag hade varit ute och gått innan jag, halvsvettig, satte igång med maten. Så när jag skjutsat allt in i ugnen kunde jag ta ett skönt bad och ladda inför söndagmiddag. Jag älskar skjuts-in-i-ugnen-mat som sköter sig själv!
Ett litet mat-tips ifrån mig till dig såhär på söndagskvällen.
Senaste kommentarer