av Emmeli | mar 7, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Marstisdag!
Födelsedagspresentfix. En syskonmatchning av något vårfint. Och en långpromenad i finväder. 20 stycken för-billiga-för-att-motstå-tullisar i vårigaste korallfärgen. Och två telefonsamtal. Ett med pappa. Ett med Storan. Av bästa kvalisort, båda två.
Paketinslagning av vad som visst visade sig vara ganska jättemånga paket. Till en liten och älskad. Som fyller tre. Imorn. Och som ju egentligen inte förväntar sig en sån där pakethög över huvudtaget. Vad dum man är, egentligen. Men det är ju så svårt att motstå, helt enkelt. Och vissa paket innehåller inte lekiga eller pyssliga saker. Utan typ en ny vårmössa och den där mintiga tröjan som matchar Lillasysters ljuvliga body.
…
Mer tisdag?
-Såklart snusande av bäbisflicka. Och småspråkande med liten pojke. Det kom ett paket med postbilen idag. Som det stod Sixten på. Inte klokt så spännande.
Och små chokladbollar har rullats, med pastelligt strössel och kritvitt pärlsocker. Bästa sortens pysselförberedelser. Dom man gör för någon man älskar till månen och tillbaka. <3 Tänk att, imorn fyller den där älskade lilla pojken 3 år. Oj, som det har längtats efter denna födelsedag. ”Mamma! Är du taggat?” ,undrar han. Och jag kan liksom inte annat än känna mig så taggad så att jag nästan kolavippar. Den där stjärnan, alltså. Han som gjorde mig till mamma. Det bästa som finns.
Så paketen ligger och väntar och chokladbollarna till småvännerna är rullade. Nu kan det få bli treårsdag.
Men först lite tisdagkväll;
Bolibompahäng just nu. Med två nybadade pyjamasungar. Jag älskar pyjamasungar. Så förbenat mysigt. Brandövning för en jourande skäggig. Efter nattande ser morsan fram emot ett skönt träningspass, och sen bara att få kasta sig i finsoffan och skrota. Kvällen lång!
Lillafrun
av Emmeli | mar 7, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Musik, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Då Frökenmamman ju nu är Hemmamamma. Och barnen ännu småttingar. Så är det ju ingen av oss här hemma som egentligen har regelrätt sportlov. Men Vecka 10 är starkt inpräntat sedan barnsben, att det här är Vinterlovsveckan. Så, vi tar oss en gnutta lov här på Drömgården också. Mycket bra påfund, om vi får säga det själva.
Det är rent ljuvliga vårvinterdagar här i vårt vackra Höga Kusten. Igår var vi ute hela familjen i timmar.
Bara var. Hade familjeföretag och hjälptes åt att dra ihop ved som legat kvar sedan någon vecka när vi avverkade lite. Jag och S solade respektive hejade på den skäggige. Sen körde hon som gillar att gasa, om det är hon själv som bestämmer, tunga timmerdoningen full med ved.
Och förutom massa skön utetid, sörplades det kaffe i solbadande kök och lektes med gullbarn. Och en morsa kände sig så inspirerad och hade plötsligt haft två ivriga speltimmar inne i salen. Både piano och fiol. Minimannen var med stundvis, fick till sin lycka prova mammas fiol och spelade också (helt vansinnigt gulligt) bredvid på sin egna, lilla fiol (en batteridriven variant) som spelar små klassiska stycken.
Rårakor och lingonsylt till middag. Pyjamasbarn som hoppade och kiknade av skratt i storsängen, strax innan läggdags. Sagoläsning med hela familjen. Som sedan somnade i en varm kärlekshög med armar och ben huller om buller, trötta som små grisar. Tidig, god sömn, satte pricken över en så himla fin Vinterlovsdag.
Det var en finfin start på den här Vinterveckan, det där.
Lillafrun
av Emmeli | mar 6, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Vilka dagar;
Lördagen. Då kändes det som om min energi återvände till mig.
Solen sken. Mamman fick världens bästa lucka innan kalaset, för att sticka ut och springa i snöknarr. Sen hade vi kalaslördag hela dagen lång. Och det var en så fantastiskt fin och lyckad dag. Med en Miniman som sken i kapp med solen. Hans leende och bubbliga skratt i kusinlek. Världsgulliga min när vi alla sjöng för honom. Hans lilla tårtdans. Han otroliga tacksamhet. Hans under dagen alla ”mamma? Jag ÄLSKAR Dig. Pappa? Jag ÄLSKAR dig”..
Och mot kalasets slut, när det kramades ute i hallen och så och det bara var Storan kvar..då hjälpte hon mig att klippa ner dom övervintrade pelargonerna. Jag har i veckor bara velat göra det. Men det har bara inte blivit av. Så, hon gjorde det. På dom flesta. Och fyllde små vattenglas och ställde skotten i. Storasysterkärlek när den är som bäst. På samma gång pysslade hon ju om sin Lillan, liksom.
Jag fick sånt otroligt lycko- och energirus under den där dagen. En morsa som fått tanka sig med löpturen, och få fladderhjärta av Minimannens lycka under dagen och att hålla på med dom där blommorna sedan. När man kunde tro att jag skulle vara som allra, allra tröttast. Efter en hel kalasdag där det ju fixats en massa innan och under. Då, for jag runt i huset och bara tog hand om dom där blommorna jag helt glömt bort, klippte ner dom sista pellisarna, vattnade och klappade. Och i ett vips var kalaset bortdiskat och hemmet efter-kalas-städat också. E-och-M-teamwork på hög nivå. Jag kände plötsligt vårpirr i magen. Och mannen var så glad och konstaterade att nu känns det som om min Emmeli är tillbaka, efter några dagar borta. Den där skäggige, alltså. Så fin så klockorna stannar.
Sen har helgen, förutom kalaset ni ju sett i bilder redan, innehållit en massa massa mer-värt-än-guld-stunder;
Sitta ute på sparken med trynet mot solen. Andas långsamt. Elda bortsågad timmerstomme och äta grillade mackor serverade av mannen, efter en långpromenad alldeles solokvist. Vilket kändes som science fiction, rent hitte-på. Att svänga med armarna, bara höra mina egna andetag och tankar. Jag älskar att gå med barnvagnen full av barn. Men det var så skönt att få en timme bland tystnad, fågelkvitter och bara mina egna tankar. Återvände hem med jag-har-varit-på-semester-i-en-vecka-och-tankat-energi-känsla..
Långkallsongungar som klättrat på väääädens starkaste mamma. Bäbisflicka som gosat med sin pappa. Och bara den där grejen att vara samlad familj.
Och så avslutade vi vår söndag med att få sååå efterlängtade vänner på besök. Bäbismys, liten allihopa-promenad, kalasglada blommor på bordet, fika, middag och bara sånt där som-i-Norrnorr-häng, fast här hemma på Drömgården. Hur härligt som helst!
Dessa dagar har varit guld värda. Jag behövde bara lite vila. Inte enbart bara-sitta-still-och-göra-ingenting-vila. Jag behövde helt enkelt sätta ett litet bevaras-ömt-plåster på mig själv. Och tänka lite på mig själv. Springa lite. Knipsa av några gamm-blommor. Få nån extra kram av mannen. Träffa älskade. Påminna mig själv om att andas lite långsammare, än framförallt senaste veckan.
Dessa dagar. Gjorde susen.
Nu känner jag mig som en blomma. Som fått vatten.
Lillafrun
av Emmeli | mar 3, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Idag vaknar jag med nya ögon känner jag. Ny energi, alltså. Igår kändes det som ett berg att bara passa en liten tid och utfodra två barn en hel dag. Det tyder på För Uttröttad Mamma, tänker jag. Dagen igår var liksom inte märkvärdig på något vis. Jag var bara för trött. Och det där med att svisha och trötta ut sig. Är ju i sig inte farligt. Jag älskar ju att göra massa saker och jag älskar att göra allt för mina barn. Ni vet. Men det är bristen på återhämtning som gör det farligt. Och senaste månaderna har det inte alls varit mycket av den varan. Och så toppas denna period, med den här veckan, där en slut mamma haft en helvecka med precis noll andrum. Nu behöver jag vila. Så…
..T. G. I. F.
-Thank God It´s Friday.
Någon firar med en hel drös nya småstrumpor. Alltså. Jag vill äta upp dom där småtårna!
Och så den där rosmarinen som flyttat till fin kruka och som doftar ljuvligt bara man nuddar vid den. Vardagslyx. Med färska örter mitt i vintern.
Legolek. Hos en Storebror som mår Jättebra! idag, säger han. Med tanke på gårdagens fläskläpp och blodiga näsa, menar han. Så skönt. Jag trodde typ att han hade brutit näsan, under någon sekund där båda barnen gallskrek som mest och jag knappt kunde tänka.
S och jag har kalasfixat lite. Hans favoriter har rullats!
Igår fick jag stresspåslag bara av att den där gulligaste pojken jag vet, i vanlig ordning sa jag vill hjälpa till mamma! och kom med pallen till bänken. Då snackade vi snabbmakaron. Till lunchen. Till och med det, kändes jobbigt. Jag som brukar ha honom med i alla möjliga knövliga bakprojekt. Nä, det var ingen rolig dag igår. Men! Det tillhör livet. Och jag tycker att det är nyttigt, både för mig och mina barn. Att se, att mamma faktiskt inte är någon maskin. Utan en människa. Som visserligen för det mesta är glad och positiv, stark och klarar mycket. Men som också kan ha dagar, där det känns som att ett makaronkok bara blir för mycket. Det är ju just det som är att vara stark. Att kunna visa sig svag ibland också, menar jag.
Där ser ni det nya gröna fatet. Så fint tycker jag. Jag fick vara snabb i rullandet idag.. vi var ju två…, bara det att dom bollarna han rullade, inte hamnade på fatet utan någon heeelt annanstans.
Den här vinkeln har jag nog aldrig fotat ifrån.
Jag satt på Salsgolvet med barnen runt i kring. Där har ni Dörren…. till vänster alltså. Den som för en upp till den där våningen man bara vill vara på och jobba,jobba,jobba!. Så småningom kommer ju den där fyrkanten till vänster att tas bort. Trappen alltså. Den ska ju flyttas och istället vara precis till vänster när man kommer in genom Drömdörren. Där ni i suddet ser att kattskålarna nu står. Det kommer göra hallen såå mycket bättre på alla vis.
Och vet ni!
Vår Sallykatt.
Förra veckan, så bara slog det mig att; jag tycker inte du verkar vara en flick-katt. Tänkte inte mer på det. Sen säger Storan på Semmelfikat i söndags; men Emmeli! Det där är ju inte en tjej. Som från ingenstans, kände hon likadant. Och efter en liten besiktning av ett proffs, så kunde det konstateras att vi ju har en pojke-katt. Småknasig grej. Vi ids och vill inte byta namnet, det där är vår Sallykatt. Spela roland om det är en pojke eller flicka. Fast det ska erkännas att det är rysligt lättsagt, särskilt när han äter upp salamin på mackan eller klöser på våra svindyra ytterdörr… att kalla honom för Salle-Balle…. tyvärr har ju någon hört sin mamma säga det, och det namnet fastnade såklart jättefort.
Och där då; Liten Juniflicka. Vår lilla docka.
Det har donats med allt möjligt idag som ni ser. Här är vi mitt uppe i en lek, med lekledare S. Han hade gjort ett tåg. Som såklart behövde lagas. Och fyllas på olja. Och så skulle det sandas runtomkring också förstår ni. Och ser ni något rosa som skymtar där borta?
Jag blev tvärkär och klickade hem den här till Lillan, samtidigt som Storebror fick typ det där fodrade regnstället eller nya bilstolen eller vad det var. Lillans alldeles egna lära-gå-vagn, mao. Skitfestlig tycker hon. Men vi får såklart hålla i henne fortfarande. Galet söt är den där lilla vagnen i alla fall.
Barnen sover fortfarande ute i vagnen efter vår långrunda. S sover ju inte så ofta på dagen. Men nu är det ju så att den där efterlängtade, skäggige, mannen kommer hem ikväll och då bara måste man ju tanka lite energi så att det orkas vara vaken lite längre än vanligt.
Så ja, idag är det en bra dag. En dag, där jag varit lite mer mig själv tack och lov. Och klarat mer än en makaron, liksom. Så skönt.
Ha en god fredag, finaste ni!
Lillafrun
av Emmeli | mar 2, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Håhå, vilken dag det blev igår!
Vi drog iväg strax efter 09, och rullade in på gården bra precis tolv timmar senare. En riktig Storan-Lillan-Lillan-dag, mao!
Och sådär såg jag ut när jag drog hemifrån, ja. Sådär efter-att-ha-fött-barn-mörk i hårbotten. Blev precis likadan när jag fött S.
Vi landade i Storstan, och morsan fick sätta sig först i frissastolen. Det var fantastiskt. Att få prata med härlig frissa med samma intressen som en själv, bli ompysslad, gå från att känna sig lite som en trasa, till oh-la-la. Storan var proffsbarnvakt åt Lillan under tiden. Men det är ju såklart inte som att vara hos frissan solo-kvist, när man har litet hjärta med sig. Lite småroddigt är det allt. Fina frisersalongen var nog ganska glad när vi drog där ifrån, om än dom nog hade haft det lite underhållande. Det var en sån där tokig dag, där vi fick oss många goda skratt, om man säger så. Det var underbar dag på det viset.
Så åt vi kanske jordens äckligaste lunch också. Storan sprang iväg för att köpa oss mat, då satt Lillan i mitt knä i friserstolen. Storan skulle vara smart och tog första bästa hörn-hak. Hade beställt en varm toast med salami och brie. Det brukar ju alltid gå hem liksom. Så kommer hon tillbaka, typ en halvtimme senare. Vi tar varsin tugga. Och håller på att kräkas. På riktigt. Jag tittar ner i den där mackan, men vill inte säga hur äcklig jag tycker den var. Storan hade ju fixat, liksom. Men säger ändå ”Storan, vad är det här?”. Salami brie! svarar hon entusiastiskt. Sen tar hon också en tugga… och båda vill bara kasta ut allting. Då har dom där clownerna på det där haket, trulat ner R Å falukorv, i tjocka skivor. Bland en sjuhelsickes äcklig vitlöksdressing. Och tryggt ihop allt i ett mackjärn. Och trott, att vi skulle kunna äta det, som om inget hänt och som att det var en god brie salami-macka. Helskotta. Vad vi skrattade. Och vad arga vi blev.
Nåväl. Till sist vad vi båda oh-la-la och vårsnygga och vi istället hade fått goda espresso-house-grill-mackor och smoothisar i magarna. Fin pastellig ikeashopping och jag shoppade en massa saker till barnen. Främst till han som fyller år om några dagar. Och morsan? Ja, hon lyckades med det där roll on:et, men inget mer. Inte för att hon inte orkade titta på något åt sig själv, utan bara för att den bralla och blurre hon ville köpa, inte fanns i butik.
Hem i snöstorm/spöregn det bar. Och det var ett nöjt och trött gäng som rullade in på gården i mörkret. Hur frillan blev? (Har ju ett gäng av er redan sett, ni som följer dagboken på instagram (@lillafrunsdagbok). Men här kommer också en efter-bild här inne;
Så himla, himla nöjd!
Och glad, att jag vågade kapa av, precis som jag funderat så länge på. Jag älskar ju mitt lång-hår, men det var så förbenat amme-slitet och nött nu att det här mådde frillan bra utav. Och den här trötta småbarnsmorsan kände att hon fick skön energi, bara av att kapa nån decimeter hår. Bra grej, alltså.
Så blev det torsdag och på köksbordet stod till morgonen ett litet ihopplock från gårdagen.
Ett grönt fat jag bara haffade utan att tänka. Från det gul-blå-huset. Otroligt fint. Och så doftljus. Servetter. En rosamarin att ge till den skäggige som älskar den örten. Och en ny tokbillig orkidé.
För mig och Juni som inte varit i farten, sådär i en stad liksom, sedan vadå? Typ januari nån gång. Vi, har idag varit helt galet trötta. För henne blev det ju lite ovanligt sent också. Men ändå; Hej, lantisar! Det är vi, det.
Fast jag är inte trött bara av den där supermegalånga dagen igår. Den här veckan är som sagt lite extraextra. Mannen borta dygnet runt, förutom igår då, men då var ju jag iväg och flängde hela dagen. (Tack Mormor och Morfar för mysdag att stoppa i kusinpojkarnas hjärteaskar!) Och så rätt mycket att stå i/tänka på/fixa, utöver det vanliga. 
Jag skrev en liten önske-/ to-do-lista för dagen. Jag älskar listor.
Så hjälpes vi åt här hemma. Jag och mina två darlingar. Det gjordes och skickades iväg kalasinbjudan till älskade familjen. Sen skottades och sopades en bil fram, för att vi sedan skulle kunna dra iväg på den där 3-årskontrollen.
Vad vore jag utan min Miniman alltså.
Och där på treårskontrollen då?
Han klev in genom dörren och utbrast på farbror-vis; åh, vad fint du har det här! ,till Systern.
Jag bara satt och var så obeskrivligt stolt över min pojke. Han svishade igenom alla test. Förväntades rita ringar på papperet, men satt istället och skrev bokstäver. Vi häpnade hela gänget (dom, för att dom ju inte träffat S och jag, för att han gjorde prick allt dom bad honom om! ha ha). Och talet glänste han med. 3-ordsmeningar var längesedan, liksom. Och visst, är det så galet roligt att han är så framåt, pratig, frågvis, fantasirik och en riktigt händig liten Miniman. Men framförallt, är jag så stolt. Över hans hjärta. Sån liten människa, med så mycket kärlek i.
Minimannen. Min ögonsten.
Slut på skryt om min lilla storunge. Men jag får faktiskt. Sådetså.
Och där då! En till liten stjärna i sin nyshoppade luva. Så söt så jag får ont i kroppen.
Vi tog oss nämligen en långpromenad efter lunchen, så då satt den där luvan som en smäck. Barnen somnade gott och mamman fick andas, svettas, höra tystnad och låtsas att hon hade lite egen återhämtningstid. Jag känner mig otroligt trött. Det liknar liksom ingenting. På det stora hela nu, så känner jag att det har slitits på ganska bra under en period nu. Kanske lite föör bra. Vill vara en så bra mamma jag bara kan till mina två små, samtidigt som jag varit väldigt mycket själv här hemma och det inte finns så mycket återhämtningstid. Och det har snöat och gåtts säkringar och bilar som krånglat och såna där skitsaker har liksom bara känts för mycket. Jag vet att den här veckan är extrem också. Var opepp på den redan innan den startat. Snart är vi i mål och jag längtar efter att få slappna av lite.
…
Ute på promenaden. Stannade jag en stund vid ån och bara stod och lyssnade på vattnet som forsade. Blickade mot ungarna som sov så gott i vagnen, varvat med att titta mot det där oändliga forsandet. En stund som var så skön.
Stjärnorna fortsatte sova efter promenaden.
Sen har vi skrotat på med det ena och det andra. Och hjälpts åt att städa hemmet. Något som känns som att det tagit hela dagen. Men det är för att vi haft en trött mamma och dessutom tagit oss typ 200 pauser. 
Darlingarna.
Och hur vi toppade denna dagen?
Jo. Jag skulle bara precis byta blöja på J inne på skötbordet. Hör hur S ropar ”hjälp mamma!” ifrån köket. Jag tittar ut men kan ju inte bara släppa den där lilla Snurresprättan inne på skötbordet. Ser hur Storebror tagit höga pallen, klättrat upp på köksbordet och står i den köksstol som jag vänt upp och ner uppe på bordet (För att kunna skura där sedan, när barnen somnat. Jag brukar inte vända stolar sådär, men tänkte att det ju var lite fiffigt. Aldrig mer).
S stod i den uppochnervända stolen och jag gastar men Sixten, gå ner! . Han med den grymma balansen skulle precis krångla sig ur, när stolen vickar till. Ungen tippar tillsammans med stolen och faller rakt ner i den höga pallen och vidare i golvet. Med ansiktet direkt i golvet. Alltså då, höll jag på att gå av. Jag såg hela alltet, men hannnnn (!!!) inte fram. För halva jag höll ju i J, liksom.
Men på autopilot springer jag ut från skötbordet och hämtar S in till Lillasyster. Båda barnen gallskriker av rädsla, det fullkomligt forsar blod ur Sixtens näsa, det är blod på mig och bäbisen och den där stackars, stackars Bjossan. Jag darrar som ett asplöv men lyckas ändå hålla mig lugn mot barnen. Efter en stund hade jag lyckats lugna dom båda, fått ren en liten kropp och så låg vi till sist i den där storsängen som tre slagna hjältar.
J somnade bums. S var tvungen att bearbeta..” mamma, jag äälskar inte fläskläppar! Jag tycker dom är dumma”. För ja, det blev en fläskläpp också. Lillhjärtat, alltså. Sover nu gott.
Och jag, har precis satt mig i finsoffan och ska vila mig en stund innan jag tar natt. Efter barnen somnat gjorde jag det där rycket och skurade sista golven och så vidare. Så nu njuter jag nystädatkänsla och känner att fi, fi fasen vad bra det blir med fredag imorn.
Lillafrun
av Emmeli | feb 28, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Träning
Ja, så blev det!
En Storebrorsledig dag.
Storebror brukar ju i vanliga fall knata in på Föris och leka med småvännerna under några timmar denna veckodag. Men då han hade feber i helgen och därefter haft jobbig hosta, så tyckte jag inte att det fanns en endaste anledning att fullt-ös-medvetslös-leka ännu. Så vi har haft en riktig mysdag idag! S tycker att det är kul på föris, men älskar verkligen att vara hemma. Mer än nöjd blev jag över beslutet också, när jag klev ur sängen, gick ut i köket och tittade ut genom fönstret och såg snöyran. Så jädrans skönt att inte behöva böka sig iväg då, utan bara ta lugn morgon.
Så vi har pysslat med lite utav varje. Det där bland annat! Snögubbebygge.
Efter att vi varit uppe på vinden och letat fram keps och hatt och rotat fram ett par morötter och så vidare. Den där morotsnäsan försvann dock plötsligt. Knaprades liksom upp av någon. Vilken tur att vi hade flera!
En Storebrorssnögubbe.
Och En Lillasystersnögubbe.
Gulligaste lilla snögubbeduon jag skådat.
Så kom vi in rödrosiga och friskluftade och har sedan spenderat prick hela dagen inomhus med en herrans massa olika lekar. Lillasyster är så söt där hon vinglar på än här, än där.
När Juniflickan bäddades ner i vagnen för sovstund efter lunch-och-lek-timmar, så drog jag och S till med kafferep.
Vispade grädde och fyllde några semlor, Semmeldagen till ära. S var überpepp under själva tillverkningen. Vispade så grädden spratt och sådär. MEn sen när vi väl skulle äta, så hade han hittat gamla pepparkakor i skafferiet och tjatade hål i huvudet på mig om att få dom, istället för en semla. JAG VILL INTE HA NÅN SÄÄÄÄMLA!!! , vrålade han sådär så att jag trodde trumhinnorna flydde Drömgården.
Så, jag åt semla och han knaprade gamla pepparkakor. Happ. Alla nöjda och glada. Fint så.
Sockerkickade drog vi igång ett sånt där disco med hög musik. Samtidigt passade jag på att träna ett sjuhelsickes tabatapass. Det blev Onsdagsgympa på en tisdag, kan man säga. Svetten rann och min lejonman gjorde att det kändes som om jag kokade.
Jag har liksom lite stubb-lugg längst fram, hutlöst långt i övrigt, och tovigt och liksom så februaritråkigt det bara kan bli. Som gravid tappas inte ett hårstrå, men några månader av amning, så trillar det. Och dessutom ääälskar min bäbis att gosa med håret. Hon liksom tvinnar in sina små fingrar och vill gärna somna så om hon får. Och det har hon fått göra, såklart… därav min stubb-lugg. Sicken tur, att det inom kort vankas omåttlig mamma-lyx!
Och sen började kvällens bestyr.
Vi valde kids-day-receptet idag från matkassen. Så roligt. Då kan Storebror vara med på massa saker. Det hackades paprika och han stod där och såg så världsvan ut så.
Det hamnade dock inte så många paprikabitar i skålen… han är lik-sin-mamma-men-bra-ändå, den där lilla Minimannen. Vi är paprikatokar båda två. Och jag kommer så ihåg från när jag var liten och mamma stod och lagade mat. Till salladen hackades en paprika. Paprikan alltid sist och därmed överst i skålen. Alltsammans ställdes fram på bordet. Lagom till att vi skulle sätta oss och äta middag, så var all paprika borta……
En sås gjorde han också. Med bland annat krämfräs och chilisås i.
Lillasyster grejsade med sitt. Tömde skåp eller svajade lyckligt nånstans. Alltid med en morsa hack i häl.
Nu är det kväll. Mina två stjärnor sover sedan länge och jag donar med olika saker. Dagbokar och packar små packningar och längtar till imorn. Och konstaterar att det blev en himla fin Storebrorsledig Semmeldag, det här.
Hoppas att ni haft en god semmeltisdag!
Lillafrun
Senaste kommentarer