av Emmeli | okt 10, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Så blev det äntligen den där lördagen i början på oktober.
Den där dagen, då Juniflickan skulle döpas. 
Flaggan var i topp.
Och här;
Två tokstollar till päron som lagat och fixat likt det dreamteam dom är. Det bästa dom kunnat, till den vackraste flickan dom känner.
En sån där dag, krävs det lite (läs; asmycket) planering. Inte bara med matlagning och pyntande… utan också, allra viktigast, så att barnen har det bra. Med mätta magar och bra tankat av sömn…
Så medan päronen försökte pynta till sig själva i det sista, så sov kidsen.
..Till en liten stund innan dopet, så att det bara var att byta om från mjuka tröjan till stiliga skjortan. Och för en liten flicka, att hoppa i dopklänningen och tvärsörpla lite mjölk.
Vi gick in i kyrkan. Kyrklockorna ringde. Och Lillan döptes. Sång och musik, från hjärtat. Från mig och mannen. Från mostrar. Och Junis älskade Gudmor. I bänkarna satt våra hjärtenära. Alla var där, för Lillans skull. Och hela stunden i kyrkan. Var så fin.
Någon skötte sitt uppdrag, som han taggat enormt inför, med bravur…
Klart Bjossan skulle hälla i dopvattnet. Sixten och Fajfaj!
(tack Lillsvågge för alla mysiga, vackra ögonblick som kamerafångades i kyrkan. Och tack Storsvågge för filmen. Ovärderligt!!)
Och när väl Lillan fick det där vattnet på huvudet, så tyckte hon inte riktigt att det var helt och hållet uuuuunebat (underbart, som bjossan säger)… gav ifrån sig ett litet ljud. Och snabbt, snabbt var den där lilla Minimannen och beskyddade med orden; Det gåj bja, Juni.
Alltså… kärleksuckarna i kyrkan, då. Eller när han torkade henne om huvudet när hon precis var supernydöpt, och sa; men nu räckej det! …. och tvärt gav tillbaka lilla handduken till finaste präst-A.
Nydöpta lilla Prinsessan.
Våran stora Lilla familj. Med en nydöpt liten J.
Efter dopet väntade kalas! Och det såg ut lite såhär;
Man fick nästan lite minibröllopsfeeling av allt det vita och ljust rosa.
Maten dukades fram. Alla dom där pajerna jag och M lagat dagen innan, dom med massor av lyxigt skogens guld (tack Storan!!!) och västerbottensost i. Eller rökt skinka och västerbottensost. Och massa ljuvligt tunnbröd, både hårt och mjukt. Ost och sallad och sånt.
Och sen blev det tårta!
Den där himlagoda tårtan. Mammamormors rullis. Och så mina vaniljhjärtan som jag prompt hade bestämt mig för att dom skulle finnas med… så det tog sina kvällar att få till sådär många.
Men det var det värt! 
Och tårtan… Titta närmre!
På Litens dop var det precis samma, och jag hade bett älskade Storan och Lillis, att göra denna dröm ännu en gång. Och den var även denna gång, så god och vacker. Lilla flickan där uppe på, som jag bara inte kunde låta bli att köpa när jag sprang igenom Pysselbutiken häromdagen. Den liknar ju Lillan, eller hur! (Tack K och A för en fantastisk Doptårta!!) Tårtan, som ju egentligen är en bröllopstårta och som sannerligen kräver sina bak- och pysselproffs!! <3
Dopkalas….
Så fint.
Det åts och sörplades kaffe och fikades tårta och barnen lekte sig rödblommiga. Bjossan hade fullt sjå att hänga med kusinerna och leka med sina nya leksaker han fått av Mormors gulliga syskon, min morbror och moster alltså. 
Sen hjälpte han till med det här också..
Där vi bara fått med en del av paketen på bild. I ett nafs var mamman och lilla pojken igång. I en rasande fart. Bredvid, men lite sådär avvaktande och i bakgrunden (precis som vi och dom är), så höll sig Lillan och mannen sig på lite avvaktande avstånd. 
Så satt vi där med tårar och leenden och varma hjärtan. Bland massor av söta, tänkvärda, vackra och så himla, himla fina gåvor. Till Lillan.
Till sist var det kramkalas härs och tvärs och vi tackade alla våra nära och kära för en så otroligt fin dopdag. Den hade bara inte kunnat bli bättre.
Och Juniflickan, är nu även hon, döpt in i den trygghet och tro som vi värderar högt och älskar att ha med oss, vart vi än går.
Det var Juniflickans dopdag, det. <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 7, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Träning
Vilket långt ord, va!
Dopförberedelsedagar.
Men det är just, just precis vad vi har. Så himla roligt och pyssligt och jag är sådär löjligt förtjust och har helt och hållet gått lös på favoritfärgen totalis denna gång. Den skäggige mumlar nåt om att Juni kommer att vara kräkless rosa alldeles snart. Men där har han så fel, så. Säger jag.
Här kommer ett svischande litet bildregn på hela alltet tänkte jag. Nån sneakpeak och sådär..
Han här;
Med mammas luva och iklädd pyjmasen.
Det var igår, när vi haft torsdag med förskolelek, dophandling, fått ärenden gjorda på stan, köpt presenter, bakat och på kvällen var på väg till kusinerna för att öva lite sång och spel inför lördagen. Mannens NorgeMorfar och hans A är här för Lillans skull också, och gulligaste A hade med present till Storebror; den där himlafina tröjan och tjocksockarna. I Norgemönster. 
Så fint! Både tröja och pojke.
Och så en massa fredag;
Jag var uppe tiiidigt och drog igång kaffebryggaren. Vi väntade strömavbrott vilken timme som helst och kaffe kändes mycket viktigt. Morgondimman drog sin kos.
Hela familjens klänningar och blusar och skjortor ligger beredda. Fasligt skrövliga ännu, dock…
Medan mannen tog J och S med sig och åkte iväg med Storebror till Mormor och Morfar. För att han skulle få ha en skitrolig fredag. Då, tog jag en liten halvtimme med snabbskorna på. Första springturen efter sjukan. Gick skittungt, för att jag hade sån träningsvärk, men var ändå skönt. Jättevackert väder och så var det härligt att känna att det bara var tidig morgon fortfarande. Hela dagen framför med massa göra. Roligt men ändå uttröttande. Jag visste att rundan skulle ge mig raketbränsle för att orka med. Och mycket riktigt! Såhär en massa timmar senare har dock raketbränslet sinat lite…
Ullmameluck och fodrad löparbralla. Jag är en frusen lort om ben och rumpa, så det var alldeles ypperliga kläder denna småkyliga höstmorgon.
Sen har jag och mannen och Lillan tillbringat dagen i församlingshemmet bredvid vår kyrka.
Medan jag och mannen teamat; lagat mat, pyntat, dukat och så vidare.. har vi haft gulligaste Juniflickasällskapet. Hon sov för det mesta. Men rullade runt på golvet och glodde ut pappan när han blåste ballonger. Det, gjorde hon också.
Åh! Så himla roligt att stå och pyssla på med vackra blommor och duka och göra fint. 
Och där är morsan, ja. Med sin nya ajfån och den där tröjan hon typ lever i.
Tänk att vi ska ha dop igen.
En andra gång i livet. För att vi har blivit päron. Igen (!). Till ännu ett litet mirakel. Vår Juniflicka. Det känns på ett sätt längesedan, och på ett sätt som nyss. Som mannen stod och hängde upp ballongerna, dagen innan Liten skulle döpas. Tänka sig, alltså.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid mina två småttingar. Dom ligger som två utslagna härs och tvärs. Mina hjältar. Sen, är vi redo för Juniflickans Dopdag.
Lillafrun
av Emmeli | okt 6, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Träning
Det var fem minusgrader under natten. Och vi vaknade till en onsdagmorgon som var magiskt vacker. Jag gick ut efter morgonamningen. Gick långsamt över gården. Bara andades, och tänkte vad skönt det ska bli och träffa den där människan idag. Jag tror det kommer göra susen. 
Ni vet. När man gått och funderat på saker.. känt sig otillfreds i ovissheten. Orolig också. Bubblat lite.
Att då få träffa någon, otroligt trygg och kunnig och varm människa. Som minut för minut gör att axlarna sänks. Frågetecknen suddas ut. Ett efter ett. Oron blir som bortblåst. Lyckan sprider sig i kroppen och man bara ler.
Helt och hållet underbart. Och det, var jag med om igår.
Kärlekste från ön och ett kort med tacksamhetsord. Bar med mig det, och Lillan. Och drog iväg.
Jo;
Sedan jag blev tvärsjuk för drygt två veckor sedan, har det funderats i massor. Först var jag bara lättad och glad att allt gick bra, att jag snabbt fick hjälp så att jag snabbt kunde må bättre. Men det var ju minst sagt chockartat, hela grejen. Och i efterhand har jag känt mig mer rädd än under den där dagen på akuten när dom skjutsade runt mig runt hela sjukhuset för olika undersökningar och röntgen. Efter dom där lättnadsdagarna efteråt… började jag undra och banna mig själv för att jag antagligen gjort något fel.
Stundvis, alltså. För klokare än så, är jag ju egentligen.
Men, ibland, har jag känt mig ledsen och som att starten i Juniflickans liv, som varit och är helt makalös underbar på alla sätt. Vi alla har bara svävat på moln hela sommaren. Mått så himla bra, alla fyra. Men i mina tankar kändes allt det där, som bortblåst… förstår ni, vad sorgset?
-Och korkat tänkt.
”Allt har gått så bra med förlossning och första tiden i livet för lilla J, Bjossan och hennes päron. Det är fasligt omvälvande och känslosamt att få stjärnor. Bäbisar alltså. Så stort och fantastiskt. Nog känslosamt, om man säger så. Lyckan när allt bara flyter är obeskrivlig. Så vad är det då för mening att jag ska ha mått som en prinsessa från att hon kom till oss. Hela vägen. Känt mig lyckligast på jorden över en livsnjutande bäbis. Vi, hela familjen har kunnat njuta så otroligt. Men sen, typ tusen år senare, dåå bli jättesjuk?”
Men lugn, i samma stund som jag började tänka sådär, som att sjukan skulle sudda bort det härliga, förstod jag hur fel det var. Kunde ändå inte få bort hjärnspökena på egen hand…
Så att jag fick en sen tid för Efter-Lillan-kom-till-jorden-besök hos världens bästa barnmorska, vad som vid första början kändes lite drygt, gjorde att jag nu då kunde ställa alla mina miljoner frågor om allt och lite till efter vad som ”hände” för 15 dagar sedan. Ja, och berätta om denna saga till sommar, såklart. Och liksom börja leva i lycka av den, igen. Vi tog det från början, om man säger så. Från sommarmorgonen i juni, som gav oss älskade Juniflickan. Till vackra, höstklara, oktoberonsdagen. Och allt, som hänt och varit, däremellan.
Det var nog meningen att jag inte skulle få min tid i augusti, utan först nu, tänker jag.
…
Det var så mysigt att ses igen. Och hon lyssnade. Och lyssnade. På det sätt bara hon kan. Och gav mig svaren. Vissa helt självklara men andra jag inte kunnat forma själv. Än om det var många självklara svar. Så behövde jag höra dom. Så nu kan jag säga till mig själv, ge mig själv svaren om och igen om jag så vill;
- Nej, Emmeli, du inbillade inte dig att du mådde sådär sagolikt bra alldeles precis efter förlossningen med Juni och har så gjort till det bara sa pang för ett par veckor sedan.
- Dom två febertopparna kaaan ha haft med sjukan att göra, men kan också mycket riktigt varit en förskolesjuka, precis som du trodde. I alla fall en utav dom två febersvängarna. Det var inte lätt för dig att veta. Typ omöjligt.
- Du kan inte, med den makalösa pigghetskänsla och allt hopp och spring, ha framkallat det här.
- Neeej, Emmeli, du fick inte sjukan för att du hoppade små grodorna med Sixten på midsommarafton, tre dagar efter du fött barn. Det kändes ju bra och du fick inte ont eller men efter det.
- Och nej, Emmeli, att du badade i havet när Juni var fyra veckor, har inte heller med saken att göra.
- Emmeli, sommaren haar varit lika underbar som du minns den… det dök bara upp något tre månader senare, som var något som inte var så underbart, precis. Men du behöver inte oroa dig, för att det är något du själv rår för. Kroppen är kroppen…
- Fortsätt njut av lyckan, att ha fått och få känna dig så pigg och fräsch, med en mammakropp som förvandlats från att ha burit en stor preggomage, till att vecka för vecka bara bli starkare och starkare.
- Kroppen, särskilt magen, är lurig. Ibland får man inte svar.
- Och det jag trodde var infektion… var visst inflammation. Dom två hör ju ihop, men är ändå inte samma sak.
- Allt det braiga som varit. Det var, och är, precis sant. Du fåår ha kvar det i din hjärteask, det är INTE som bortblåst bara för att onda sjukan kom. Fortsätt njut och lev, precis som alltid.
Jag kom hem till gården. Sådär lycklig som jag känner igen mig själv.
Dagen kändes perfekt. Ja, helt och hållet. Först den där frostiga, vackra morgonen. Sen den där soliga, höstklara promenaden med älskade Storan och Bäbisflickan. Ett träningspass hemma i salen, där jag kände mig stark och ännu mer back on track. Och så det där barnmorskebesöket som blev ett väldigt långt sådant. Det, som gjorde att hela jag blev alldeles salig och bara satte mig på gårdhustrappen och blundade och njöt.
I min lila, otroligt mjuka tröja som jag unnade mig förra veckan.
Att sedan få möta upp pojkarna som var glada att se mig och Lillan, ungefär som om vi varit borta i tre dagar (Minimannen var uttryckligen gladast. Såklart mannen också..). 
Äta middag, se strålande ögon hos en tvååring som fick åka traktor med farfar. Och så till sist fixa med mysigt pyssel inför Lillans dop som närmar sig.
En Lyckans Dag.
Jag vaknar och känner att den lever kvar i mig än. Lättnad. En himmelsk känsla.
Lillafrun
av Emmeli | okt 5, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Jag hade en så himla, himla vacker födelsedag igår.
Först den där födelsedagsmorgonen tillsammans med min egna lilla familj. Sen drog Minimannen iväg på Förskolan och jag och Lillan gav oss ut. Hösten visade sig från sin bästa sida och jag kände mig så glad. Hela dagen överöstes jag med grattis- och kärlekshälsningar, jagvetintehurmånga. Tack, för precis varenda en!! Samtal från Thailand, Storstan, hela kollegiet som ringde och sjöng i maffig stämsång. Alla sms, alla små videofilmer, facebook- och instagramhälsningar. Tack, tack, tack!! Det värme såå!
Den där darlingen var snygg som få. Men det hjälptes liksom inte…. han drog iväg i alla fall. Såklart han skulle, man kan ju inte ta ledigt för att frugan fyller år. Tokstolle som ens kommit med förslaget! Men det är kärlek, det är det.
Efter promenaden med lilla Juniflickan, klampade jag in i huset och snodde snabbt ihop en över-dagen-packning till mig och barnen. På köksbordet stod blombuketten från mannen och såg sådär kalasig ut. Jag ville inte ta bort prasselpapper och snöre, riktigt än.
Vacker, va?
Där ute på gården låg någon, nedbäddad i sköna voksin, i djup sömn..
Älskade lilla flicka, alltså.
Så packades hon in i bilen, fortfarande sovande så gott. Vi drog till Förskolan och hämtade hem någon som haft några få, men ack så roliga, timmar på Föris. 
Gullpojken. Där och då, såå taggad…. på att få åka till MOLMOL OCH MOLFAAAAL!
…
Så dit det bar. Till Mamma och Pappa. Mina pärlor som pysslade om ”Lillan” hela dagen lång. Precis så mysigt som det låter!
Mamma hade bakat tårta, sån där man fick när man var liten. Med strössel och jordgubbar och hela bilevitten. Så god!
Sen tog vi oss en promenad. Storebror i skrindan och Lillasyster i vagnen. På loppis, såklart. Och där hittade jag ram-heaven.
Åhåå… för ett rysligt bra paketpris fick jag dom alla. Det kan bli något bra av dom där ramarna, tror jag. En och en, eller kanske som en liten fotovägg?
Och vad mer?
Någon tränade sitt första riktiga träningspass sedan sjukan. Två veckors återhämtning. Penicillinkurerna är över för längesedan och jag har känt mig pigg i kroppen i många dagar. Men kände att jag ville vänta till allt kändes precis läkt-och-lite-till och har därför ”bara” knatat på med en herrans massa promenader. Fastän det bara var tre små titt-hål/små sår.. så gjorde det ju så vansinnigt ont i början. Såren, och att dom varit och hälsat på genom magmusklerna, var ju det ondaste. Klörigt och besvärligt att bära barn och sådär i början. Det jag egentligen åkte in för, försvann ju fort med lite städning och antibiotika. Nåväl. Kroppen förundrar igen och mycket hinner ske på 14 dagar, kan man konstatera.
I alla fall. Jag cyklade mig igenom första passet och det kändes ypperligt och ingen var gladare än jag! Så skönt.
Sen följde kvällen;
Med världens bästa päron och mina två gullungar.
Lek och mys och god mamma-lagad middag.
Och till sist packade vi in oss i Räserbilen, som S säger. Kramade dom två älskade människorna hejdå och åkte hemåt genom stjärnklara kvällen. Kröp ner i Storsängen tillsammans och somnade, alla tre. Och nånstans där mitt i natten, kom mannen hem också. Och då lättnadssuckade jag, i vanlig ordning. Och somnade ännu djupare. Varm i hjärtat efter en så himla fin födelsedag, med så mycket omtanke och kärlek från alla håll och kanter. Tack alla ni inblandade! <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 4, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Jag låg där i Storsängen. Försökte låtsas-sova, men var precis huur vaken som helst. Jättekissnödig, ammade en liten flicka och hörde klart och tydligt hur pojkarna dompade på och grejade ute i köket. Nån gång fick jag besök också. ”Mammaa? Jag viiill inte vara med pappa i söket!!!”.. Men hur det var så pös han ut till köket i alla fall, jag småslumrade bredvid den mjölkmätta Lillasystern och plötsligt öppnades dörren;
MAMMA, det är din fölsedá idag!! utbrast Minimannen
.., samtidigt som hans pappa, den där skäggige, sjöng för full hals. ”Vad är det för en dag? …. ”Nej, det är ingen vanlig dag, för det är mamma Emmelis födelsedag! ..hurra, hurra, hurra!”.
Och bredvid mig låg den där coola bäbisflickan och bara flinade åt hela alltet.
Sen följde frukost på säng och paketöppning. I ett raaasande tempo! ..som ni ser!
Minimannen var tempoledare, om man säger så. Juniflickan ville vara med hon också, och försökte typ sätta sig upp själv eller nåt. 
Pappret flög, juicen skvätte och titt som tätt sa den där lilla Minimannen ”uuuuunebaaat!!”, när han hittade något på frukostbrickan som var extra gott. Typ den där smoothien med färsk ananas och skogshallon i. Oh maj gadd, så god.
Älskade ungar. Och så han, den där Vackerpappan. Min rikedom.
Och den här mamman sitter här nu, med sovande bäbis i famn, och känner sig så ofantligt bortskämd. Världens finaste pojkar och flicka, har jag. I presenterna låg en sån där tung och väldigt efterlängtad kettlebell. En mamma-sport-BH… en sån med tutte-lucka. Hur bra som helst!! Dessutom så fick jag en ajfån, också!? Helt galet. Rosa träningsflaska och ett sånt där band man sätter på armen när man springer, för att ha telefonen i. Kära hjärtanes, alltså. Och så vackraste blombuketten.
Jojo. Den här morsan fyller 26 år idag. Känner sig som lyckligaste mamman på jorden och är alldeles mållös över den här födelsedagsmorgonen och all kärlek jag har i mitt liv. Livet tillsammans med mina pärlor. Det bästa jag har och största gåvan jag fått!
Lillafrun
av Emmeli | okt 3, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret i magen, Stora Lilla Familjen
Vi vaknade till frost i morse.
Så himla vackert. Och friskt. Och fasligt mysigt att inte ha bråttom precis nånstans, nån av oss. Vi åt frukost i lugn och ro, hela familjen. Inne, i värmen. Bland tända ljusen.
Sen såg det ut såhär;
Den småförkylde Minimannen slog sig ner i vad han kallar för hans fotölj. Är man krasslig kan det vara himla mysigt och lagomjobbigt sånt där; bli serverad mandariner i hjärteskål, se på favoritprogram och bara ta det lugnt. Åh som jag älskar att pyssla om honom. Du älskar mig. Du är min prinsessa, säger han till mig.
Alltså..
…
Och medan Lillan sov och Minimannen spanade Katten i Hatten eller vad det nu var, satt päronen som två nördar;
Pysslade med viktigheter. Eller, den ene (mannen) med viktigare saker än den andre (jag, alltså). Det såg bara så himla roligt ut, varsin dator och varsin kaffekopp.
Sen drog jag och Lillan ut på motionsrunda. Höstpremiär för det här;
Ullstrumpor!
Frisk luft i lungorna och kilometrar i benen. En handling på hemväg och sen hemåt. För att möta upp min hjälpande hand…
Älsklingspojken som älskar att vara med morsan i köket. Idag bakade vi limpor! 
HÄR finns receptet om du vill baka samma lika.
…
Medan båda barnen sov efter lunchen, passade jag på att öppna paketet jag skickat efter. Fullt av fina pyttekläder. Här är en del;
Alltså jag smäller av. 
Vi åt middag, pärlade pärlplattor, snusade bäbis och vips var det kväll.
Nu har jag precis sjunkit ner i Finsoffan. Nattade lilla frågvise underbaringen tidigare ikväll. Han som är två och ett halvt år och så mycket människa i liten kropp och så upp över öronen älskad att det inte är klokt. Klev sedan upp och gjorde sista rycket för dagen… lite tvättvikning. För imorn tänker jag låtsas att tvättkorgen är helt tom. Så det så! 
Doftljuset jag fick i present igår, doftar såå gott!
Och plötsligt- Tjugofemte året här i livet. Snart pasé. Det har varit ett fint år. Jag känner mig så tacksam. Vårat första år som Gårdsägare till vår alldeles egna Drömgård. Första musikfrökenåret. Litens första förskoleår. Mycket nytt. Och mestadels var jag preggo. Det är vad jag tänker på mest när jag tänker tillbaka på mitt tjugofemte år. Liten skulle bli Storebror.
Ännu en så fantastisk graviditet. All väntan, längtan. Som avslutades med den där förlossningen som var helt magisk. Snabb, men med sån kontroll mitt i allt. Och ut kom den underbaraste lilla flickan. Våran Lillan. Pusselbiten som gjorde vår familj komplett. Minimannen blev Storebror och jag och mannen, föräldrar till ännu en stjärna. Så stort.
Jag bara älskar att vara mamma till mina två. Och att få dela dessa två, med han jag beundrar så ord inte finns. Det, är en ynnest och något jag är tacksam för, precis varje dag.
Jag ber och önskar många, många år till, tillsammans med dom där tre. Det finns liksom inget bättre.
Godnatt!
Lillafrun
Senaste kommentarer