av Emmeli | jan 16, 2019 | Mammalivet
Efter veckans lugna Hemma-måndag-början, så visste både jag och mannen att nu blir det mastodontiga dagar. Ibland är det så. Som när vi kämpar på både jag och M. Husjobb, tv-uppdragande och Brandisjourande. Allt på samma gång. Och så jag, och Lilla Järngänget här hemma, från morgon till kväll.
Det är januaridagar och midvinterkölden är här, kring den norrländska gamla gården. Träden är frostklädda och solstrålarna magiskt vackra. Här inne bygger vi pärlplattor och spelar sällskapsspel. Klär oss varmt och går ut på gården. Åker spark och leker i snön. Vid middagslagningen har jag minst två hjälpredor. Det är gott att mötas, ”hela familjefemman”, som Minimannen säger. Och plötsligt är det kväll och ett ögonblick senare, ny dag. Storasyskonen springer runt, runt genom huset fulla av energi .Mamman gnuggar gruset ur ögonen. Och lilla bäbisen tittar storögdt på, alltsammans. Samtidigt som han på något outgrundligt vis rör sig runt över köksgolvet.
Kallgraderna är många. Men en liten utflykt får det bli. Barn kläs lager på lager på lager. Ull. Farmorstickat. Och täckkläder. Väl inpackade med minst tusen pinaler. Och en barnvagn som måstat plockats ner i molekyler för att rymmas i den lilla skruttbilens bagage. Då startar inte åbäket. Bilar som inte startar. Det är inte min grej. Men det är gott att veta, att barnen inte fryser, tack vare alla kläder.
Dålig på att be om hjälp är jag också. Men bättre ska jag bli, det har jag ju lovat mig själv. 2019 är året jag ber om hjälp och fortsätter tänket att vara snäll mot sig själv. ”Kom igen nu, Emmeli, kämpa!”. Gamla hjulspår, så hemtama. Men, så ringer den smått frustrerade mamman sin man. Smått skogstokig, faktiskt. Nä, just det. Han var inte värd något morrande. Så hon säger förlåt.
Till Mannen. Som precis skulle ta sin första lunchtugga, för att sedan åka direkt från Arbete till Uppdrag. Men ni vet, han är snällast på jorden. Kommer så fort han kan. I ett knyck har vi ström och kan susa iväg.
I bilen tänker jag. På ditt och datt.
”Tänk att äta lunch med båda händerna”, tänker jag och småfnyser av skratt för mig själv. Medan jag tänker på hur mina HemmaMammaluncher ser ut. Jag älskar dom, över allt annat.. men inte är dom lugna inte! Två som serveras, ofta en som ammas just då, någon som hunnit äta upp och ber om mer i samma sekund som jag precis ska sätta mig för att ta min första tugga av maten som börjat bli kall. Men nej. Jag vill inte byta det mot något. Jag skiter i om maten är pissljummen. Jag är där. Hos dom. Dom där tre människorna jag älskar till månen och tillbaka. Jag svarar på varje tilltal. Lyssnar. Och vi löser stordåd tillsammans. ”Tänk så bra vi har det”, säger jag. Som får sitta där och äta oss mätta, i varma hemmet. Det är ingen självklarhet, minsann. Barnen håller med. ”Skål livet, mamma!”, utbrister tvååringen. Och vi skålar tillsammans. I småskvimpande mjölkglas. Över livet. Livet.
Plötsligt är vi framme vid vårt utflyktsmål. Hos dom där människorna som gör mig så hjärtevarm, gång på gång. Är så tacksam över att ha dom i våra liv. Någon har varit iväg och handlat nya pussel till barnen. En annan har nybakt limpa att bjuda på. Värmen osar. Medan småttingar njuter, tar jag mig turen längs mycket, mycket välbekant väg. Hamnar på loppis, med rödblommig bäbis i sällskap. När jag går där bland gamla pinalerna med historia var och en.. tänker jag ”pyttsan heller!”, när jag tänker på den tjusiga Stockholmsmässan som pågår precis just denna vecka. Flärdfullt, förstås. Men den där loppisturen, med lillprins i sällskap, en guldig stor, urtjusig ram till familjefotot fyndad. En liten lampa likaså. Ja, då är jag mer än nöjd.
När vi ska återvända mot drömgården från mina föräldrar. Är vägen hem lång, så lång. Bäbisen är inte hungrig. Har inte ont. Blöjan är bytt. Men han gallskriker. Som han aldrig gör. Jag konstaterar, att lillprinsen nog inte tycker om att åka bil när mörkret fallit. Mamman svettas där framme vid ratten. Det är mörkt och jag måste, måste koncentrera mig på stora vägen. Men det är ren tortyr att köra bil med gallskrikande bäbis. Om det så bara är fem minuter. Vi får stanna tre gånger på den vanligtvis tjugo minuter långa resan. Så fort vi är framme, är allt frid och fröjd. Jag är helt slut. Men resten av gänget nöjda. Det är huvudsaken.
Som en fallskärm från ovan, bjuder Svärmor in till ”Gräsänklingsmiddag”. Inget kunde passa bättre. Så tacksamt. Till sist dimper vi innanför dörren här hemma. Kvällsfika serveras, leksakerna som inte lekts med på hela dagen är så intressesanta. Småtänder borstas. Blöjhinken stinker. Barnaskratten och kvällsbusen avlöser varandra. Sagan läses. En småväsande godnatt-vise-medley nynnas. Tripp. Trapp. Trull. Så sover dom.
Det är midvinterkalla januaridagar på gamla gården i norr. Stundvis sliter mamman sitt hår. Men i nästa sekund tjuter ungar av skratt och mamman är lyckligt pussmonster i släptåg. Jag ger mitt allt. Jag är lycklig varje dag. Jag säger INTE att det är lätt, alltid. Är oftast, precis helt slut när jag lägger mig om kvällen. Men det här är vårt sätt att leva Vårt Drömliv. Och det är jag så beredd att slita för. För att jag älskar det.
Godnatt från en trött trebarnsmor!
Lillafrun
av Emmeli | jan 15, 2019 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Sovrummet
(Inlägget innehåller reklamlänkar för Jotex)
Jag har dille på att bädda rent.
Det äär liksom bland det skönaste jag vet. Att krypa ner bland dom där älskade nattvarma småkropparna… och den skäggige förstås… bland alldeles rena, nyinbäddade sänglinnen. Så härlig känsla, tycker jag. 
Kring jul har jag gärna sänglinnen med något julerött inslag. Om sommaren, något blommigt eller så. Dessa favoriter på bilderna, som jag tycker passar så bra precis nu, finns ej att få tag på längre.. men jag har minsann spanat efter andra varianter att tipsa er om.
Sängkappan är sedan jag och M flyttade in i lilla Lyan i norr. Men HÄR finns en alldeles liknande. 
Små gossefötter bland vintervarma täcken. Å.
Jag kikade in hos Jotex och fann flera set jag blev alldeles kär i, till bra priser också.
…
Drömfint set med så vacker volangkant finns HÄR,
Så himla fina sängkläder, i lite mörkare färger. Så romantiskt! Finns HÄR,
Sänglinnen i linnemix i gudomliga färger.. drömmer om det rosa inför sommaren. Just nu till 25 % rabatt, ju! –Finns HÄR,
Ett påslakanset i skönaste satin, i så härlig färg. -25 % på det också. Finns HÄR
…
Så fina allihop!
Titt-ut, säger Bertilen! Älsklingen. Vilken lillprins vi fick alltså. Han är helt och hållet ljuvlig.
…
God morgon tisdag!
…Och vilken tisdagmorgon då. Minst sagt hopphjärta hos den här mamman. Jag vaknade av ett gallskrik strax innan tupptid… kom sekund två på att ”neej, Bertil har ramlat ur sängen!!”. Får panik. Kunde inte lugna mig själv alls. Klandrade och bannade mig själv. Mina ungar har alltid skämt bort sina päron med att sova som små grisar, och så fortfarande gör. När bäbisen vill tidigmorgon-ammas, så är varken han eller hans mor riktigt vakna utan saker sker i sömnen. Likaså denna tisdagmorgon.
Jag la mig aaaaalldeles för sent i natt. Mamman fick feeling och nattastökade för, för länge. När jag skulle krypa ner bland dom där fyra människorna så tänkte jag ”äh, jag lägger mig skavfötters”. Såå, i sömn har jag då sedan flyttat Bertil för hans tidiga morgonmål och när vi då låg åt fel håll och inte hade någon vägg som stoppade, så kunde han rulla ur sängen plättlätt. Låg där på sin gossemjuka mage och undrade hur i hela friden man kunde bli väckt på ett så förskräckligt vis. Fy alltså.
Den ytters o-coola modern ringde hem sin man som har två minuter till jobbet. Han kom hem i ett knyck. Vi bedömde tillsammans. Allt verkade tipp-topp. Men båda önskade höra ord från hälsocentralen. Trots att lilla pojken skrattade och sprattlade precis som vanligt minuterna senare.
Nu sitter jag här med en halvljummen kaffekopp. Och den smakar såå gott. Lugnet har lagt sig. Bäbisen sover gott ute i sköna luften. Lugnande ord har fåtts från proffsen, både fina vännen, min egen mor och hälsocentralen. Men ändå. Så rädd man kan bli, alltså.
Nu ska vi ta tisdag här. Minimannen får vara Storebrorsledig idag då det cirkulerar Herr Äckelsjuka på byn, och den gör vi gärna allt vi kan för att försöka slippa. Än om S älskar att leka och dona med sina småvänner, vilket han ju brukar om tisdagarna, så var det inte svårt att övertala honom nu till morgonen. Ingen tid att passa denna morgon alltså. Så, så skönt mitt i röran. Bara mys och mys, sörpla lite kaffe till, låta barnen skrota runt i pyjamas extralänge och så vidare. Men nu är dagen igång och härnäst tänkte vi nog slå oss ner på köksgolvet och spela spel tillsammans medan Lillebror sover gott…. ständigt till-tittad av sin arma Moder. Solen skiner och det ser ut att bli en fantastisk dag, uteleken blir härlig sedan!
Hoppas att ni får en god tisdag!
Lillafrun
av Emmeli | jan 13, 2019 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Precis inga ord behövs, egentligen.
Kärlek. Och tacksamhet.
..Så stor. Att tårarna trillar på mina kinder när jag tittar tillbaka på helgminnena. Jag känner livet i mig och önskar så att få dela så himla, himla många dagar till. Med precis dom människorna ni ser på bilderna. Tre småttingar jag älskar så mammahjärtat värker. Och en skäggig, som är min klippa genom allt. Inget att ta för givet och därmed något jag är så ofantligt lycklig över, varje dag.
…
Helgdagarna har innehållit allt vi kunnat önska oss.
En lördag, med efterlängtat för oss alla. Mannen teamade med sin far under dagen och tillsammans hann dom massor på övervåningens takspikande. Jag tog mina små. Åkte för att handla lördagsgodis med och till storasyskonen… med hela åtta (!) karameller var i sina små påsar, stod dom där i kö i lilla affären, och var så söta att jag fick dåndimpen. ”Äntligen, mamma! Är det den här dagen vi har längtat efter!” .. sa pojken när vi susade vidare mot barnens Mormor och Morfar. Mina älskade föräldrar. En lördag hemmahemma. Med gott att äta och fika, en sparktur där morfarn tuffade sparktåg med småttingarna, ett svettigt cykelpass i favoritgymet för mamman, tid att vara dotter i sitt föräldrahem.
Tjugondag Knut. Och precis hela julen susar ut! . Barnen plundrade. Det efterlängtade peppishuset som var kvar. Så släckte vi stjärnorna i fönsterna. Sjöng ”Nu är glada julen, slut, slut, slut!” och konstaterade att hemmet osade nystart så härligt. Hela-familjen-utetimmar, en hel drös. För lek ute på gården. En promenad. sötaste lilla skridskopojkarna som hade det så roligt tillsammans. Far och son. Att spontankvista till barnens Farmor och Farfar sedan, bli bjudna på mellisfika och som om det inte var nog; middag, också! Traska hemåt i mörka söndagkvällen. Skönt trötta i kropparna efter en helg, med så mycket gott. Natta småttingar. Sedan landa lite. Bland brinnande ljus och kvällslugnet. För att sedan få somna och vakna, tillsammans.
En januarihelg i våra hjärtan! Tack livet.
–Jag hoppas så att ni också haft goda dagar, fyllda av sånt ni mår bra utav. Vi hörs imorn!
Lillafrun
av Emmeli | jan 11, 2019 | Emmeli funderar, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
En alldeles vanlig torsdagmorgon här på gamla gården.
Bestämt var; idag börjar vi dansa ut julen tillsammans.
Ni ser ju, att det började vara mer än dags.
-När stjärnan hänger på snedden och det ligger ett litet täcke av barr under granen. Ni vet, älskade julegranen barrade så mycket att den hade börjat klä av sig själv. Häromkvällen när jag var ensam hemma med barnen medan mannen jobbade sent, så fick jag nästan hybris när jag hörde hur pumlorna började studsa där inne i Salen. Fick min förklaring, puh.
Julpinaler samlades och lillhjärtat Juni hjälpte mamma så idogt. Bäddade ner tomtar varsamt och sa ”godnatt tomtajna!”
Efter några timmar ifrån Storebror som ju var iväg på älskade föristimmar, så längtade vi så mycket att vi knatade iväg fastän det var lite för tidigt… mötte en glad Miniman som jag lovade skulle få gå direkt på loppis för att leta sig en plåtburk till allt nytt smålego han fick i julklapp.
Min storlilla pojke är precis lika galen i loppis som hans mor. Där inne fann vi massa fina ramar, ett sött örngott. Minimannen shoppade en blockflöjt och lyckades på charm bli erbjuden vilken bil han ville. Men någon plåtburk fick vi inte med oss men ingen misströstade. Den härliga jakten fortsätter ju! Så knatade vi hemåt. Genom något slags piskande snöregn.
Småsyskonen sov och nån fördel ska man ha när man är fyra år och Storebror gånger två.
Vi smygplundrade julegranen, bara han och jag. Satt där i finsoffan och prasslade med smällkarameller och ni kan bara ana njutningen hos han ni ser har chokladig mustasch. Jo, jag njöt. Något förskräckligt, jag med. Inte av chokladen, den delade jag så gärna med mig utav. Men av känslan. Att få vara med om, precis det där…. stunden med honom. Där både han och jag tyckte att det kändes så förfärligt vemodigt att bädda ner julepryttlarna och börja plocka ner glittret i samma takt som barret rasade… men att lyckan ändå fanns där, för vilken fin jul det varit.
Syskonskarans små nissar. Faktiskt tre utav inte alls så många fler tomtiga inslag i vår jul. Men några få är mysigt. Som dessa som barnens Mormoster Storan kom med till jul. I övrigt var hemmet fyllt av juleröda textilier, en massa skogsfynd som formats till kransar och stoppats i kannor och vaser härs och tvärs. Julblommor och sånt, ni vet. När det blev kvällen hade vi hela familjen samlad, och vi dansade ut granen tillsammans… genom hela huset, med varendaste strumpa fylld av barr. Liksom, som för att försäkra oss om att vi verkligen skulle ha det vi gjorde sedan för att få hemmet barr-fritt..
Det blev nattskift för päronen.
Tillsammans med älskade Tripp-Trapp-Trull-gänget har hemmet även idag steg för steg gått från barrigt och julekaramellskladdigt… till ni vet, nytvättade tyger, ja hela soffan faktiskt, stormattorna som varit ute i stormen och vänt. Fast vi har inte bara fejat. Timmar vid köksbordet också med så himla roligt pyssel;
… där man av återvinningspryttlar gjorde rytminstrument. Vilken grej, va!
..
Men oh. Vi landar i den ljuvligaste fredagskänslan.. skinande rent och såpskurade golv med nytvättade trasmattor härs och tvärs. Framförallt, alla är samlade för lång helg.
Hela familjen firade vi in helgen med att susa och inhandla Fredagsmys och med en peppad Miniman i min hand, fick jag sällskap till blomsteraffären. En så himmelens underbart söt begonia fick det bli. Så mycket Mamma över den. Älskar både blomman och mamma.
Nu sover tre av tre barn efter så mysig kväll.. och jag och mannen pustar nu ut. För första gången på hela veckan, nästan. Oohlala vad dagarna varit fyllda till bredden för dessa två småttingpäron. Med HemmaMammalivet, jobb och uppdragande för M, renovering dom små stunder som funnits över… och så en himla massa undanstökande av julen till sist. Stjärnorna lyser ännu och peppishuset är kvar ännu en tag till. Alla nöjda så. Och än hur jag i eftermiddags kände mig lite som en trasselsudd som småmuttrade över Jan… den förfärliga stormen som är här alltså,… så är liksom trötthet aldrig något jag muttrar över.. det är ynnest för mig, att få fylla dagarna med livet på det här sättet. Det är ren lyx att få trötta ut sig på det som betyder mest av allt i hela livet. Men kudden kommer vara så, så skön ikväll. Måtte bara mitt älskade äppelträd stå kvar när vi vaknar i morgon…
Önskar er en skön, god och energitankande helg!
Lillafrun
av Emmeli | jan 9, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Mammalivet
(Inlägget innehåller reklamlänkar för Adlibris)
Litet Junihjärta i sin nya julklapps-Pippi-tröja hon fick från sin Moster. Pärlandes en pärlplatta så tålmodigt. Äppelbitar i muggen. Och pärlor i gamla galssburken.
Vi har fyllt vår onsdag med pussel och pyssel, utelek och promenad i sol och till kvällen bjöd Svärisarna mig och barnen på så hjärtegod vardagsmiddag, då dom visste att vi var själva här hemma eftersom Vackerpapan är på uppdrag… så himla fint gjort. <3
Stunden ni ser på bilderna, där vi satt och påtade, jag och Juniflickan, var alltså en utav dagens guldstunder.
När hon var klar med hjärtat ”till mommo”…… då påbörjades en ny, ”till moffa!” .
Barnen är så kära i sina far- och morföräldrar och hela Storfamiljen. Och det är faktiskt precis sådär fantastiskt som jag bara kunde drömma om för några år sedan, när jag fantiserade om att få bli mamma och leva nära våra hjärtenära. Så lyckliga att vi hamnade precis här, hemmahemma, igen.
…
En stund, från en alldeles vanlig onsdag i början av januari, ja.
Men för mig, en glimt att så kärt föreviga. Livet. Nu. Varje dag samlar jag guldstunder i mitt hjärta.
Förstås, förstås kan inte varje dag vara helt hej-baberiba-underbar. Men det finns verkligen så mycket att vara tacksam över. Och många kära glimtar, men förstås långt ifrån alla, förevigar jag. Förutom i hjärtat, så vill jag så gärna spara dessa livets hjärteglimtar i vår familjealbumssamling…
…
Nu är det en ganska så redig hög som inte hunnit klistras in i albumet, men som i alla fall är framkallade och det känns ändå ganska ok.
Det här är så pass viktigt för mig, att jag med jämna mellanrum har inskrivet i min älskade kalender, att ”fixa med foton!” eller ”framkalla fram till nu!”… jag prioriterar dessa stunder.
Vet med mig att dom inte skulle bli av om jag inte gjorde det. För jo, det finns precis hur många andra saker som helst som jag skulle kunna fylla tiden med då också… att bara vara Mamma är pyssligt.
Men som min vän Ernst säger; ”tid är allt vi har”. Och så är det. Det hela handlar om vad vi väljer att fylla den med… för himla mycket kan vi ändå välja.
Såå… då och då struuuuntar jag i barnen och bara klipper och klistrar foton hejvilt. Nä. Skojar bara. Men då och då, så drar jag fram foton och album och påtar med det samtidigt som barnen pysslar med sitt bredvid. En himla mysig stund. Och vi blev så längtiga jag och Juniflickan…
… vi tittade på bilder från älsklings-ön. Och förstås kommer Juni inte ihåg ett skvatt från när hon var där senast.. men hon kikade bilder från när vi träffade Pippi där.. och åt glass i Visby, lekte på stranden och badade i havet… ååh…
Tänkte slå ett slag för att framkalla kära glimtar. Jag är absolut hopplös på att välja ut bilder, så jag framkallar enorma mängder. Men. Det behöver (bör) man inte göra. Spara några glimtar från varje år, bara. Så himla roligt att titta på sedan. Mina barn älskar vår fotosamling.
HÄR är en variant av litet album
HÄR är en större modell
HÄR är superbra pennor att skriva med
HÄR är ett vanligt hederligt lim jag brukar använda mig av
Heja! Ett album att hålla i. Titta i. Tillsammans. Små-le. Tänka tillbaka. Snyfta kanske? Ja, det gjorde jag idag. Alltsammans. Så mycket känsla.
Nu ska jag sitta här likt den Hönsmamme-fru jag är och invänta att Den Idoge Skäggige rullar in på gården, så hjärtat känns helt igen.
Hoppas att ni har haft en god onsdag!
Lillafrun
av Emmeli | jan 7, 2019 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården
Och så blev det morgon, med glödande morgonhimmel och ett nattavarmt gäng som sovmorgnade ännu en gång… men puts veck var pappan och årets allra, allra första Måndag var här!
Joo, vi kommer förstås fortsätta med Tillsammansmåndagar framöver också. Men vi kände att det var skönt att starta vardagslivet såhär på rätt köl. Med en måndag som start. Här hemma, har jag hängt med ett så skönt gäng. Fyra darlingar! Så jag har lekt fyrbarnsmorsa minsann. Och älskat det… hehe
Mjuka januariskenet och ljuuvliga fågelkvittret som viskade om tiden vi har framför oss.
Vi har roat oss kungligt här på Drömgården.
Jag, mina tre små och kusinen H som startade hade sin allra sista jullovsdag idag. 
Hetsigt hockeyspelande kring köksbordet. Utelek både en och två gånger. Räserkjälke och fantasilekar i snön. Friskluft och äppelkinder.
En liten lillprins vi gratulerat på hans sjumånadersdag. Hur stort? Världs-stort, faktiskt.
Att gunga på ”storgunga” med lite fart dessutom, första gången i livet. Det är också så stort att det inte är klokt. Och något man kan bli stolt för mindre. Ni ser ju själva. Junihjärtat mitt.
Spisande och sytande. Pärlande av armband och spelandes memory med gänget på köksgolvet. Första dagen som HemmaMamma detta år hade inte kunnat bli härligare. Nöjda barn. Nöjd mor, liksom.
Till kvällen klädde jag och mannen småttingar varmt och bäddade ner i vagnar. Ett småtting-lifehack vi använt oss av så, så många gånger i vårat småttingliv. Barnen somnar bums i god friskluft. Och vi andra två får också förstås god friskluft men också skön motion och tid att prata… till punkt. Mycket härligt.
Nu är ungar nerbäddade i renbäddade sängar och jag längtar efter att göra dom sällskap. Men först lite påtande och vila innan natten.
Det här känns som att det kan bli en god vecka.
HemmaMammaliv tillsammans med småttingar. Kanske börjar jag snart smyga ut julepryttlar i sakta mak (menar egentligen ”i en jädra fart”, det är mer hyper-jag.. men det lääät så härligt med ”sakta maaak”). Mannen husritar och tv-uppdragar. Storebror hänger i vanlig ordning mest hemma men är mer än pepp på att få susa iväg och träffa småvännerna efter jullov också. Till helgen börjar vi spika upp innertaket på övervåningen. Å.
Årets första Måndagshälsning här från gamla gården i norr!
Vi hörs snart igen!
Lillafrun
Senaste kommentarer