av Emmeli | jan 15, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting i magen, Norra Drömgården, Tips på träningspass, Träning
Medan mörkret höll på att lämna, och ljuset göra sig redo för dagen, satt ungarna vid köksbordet för favoritig dega-stund. Mamman rullade ut fina rosa mattan hon fått av sin Syrra, precis bredvid. 
På med skön peppig musik och fram med tabata-timern. En gympapass skrevs ihop.
Och sidär; En, som till synes, skitglad mamma som var mer än redo att sätta igång. En allra första magbild togs först. Med Liten i magen har jag nog bilder från typ alla veckor och mer där till… Minsting-darling hamnade på bar-mage-bild i fjärde månaden. Fint så!
…
Så går timern igång och mamman börjar röra på sig.
Mitt i allt måste jag bara avbryta ungarna och säga; hallå, barnen! Mamma älskar er! … för så förfärligt rara alltså, där dom sitter och påtar tillsammans. Bara mer och mer och mer av den varan nu och både jag och M är överförtjusta. Syskon, liksom. Så stort och vackert. Dom har liksom sin alldeles egna relation.
4 minuter per block. Sex block totalt. Och en stunds Hitte-på-yoga som avslut.
Måndagsrörelse för Preggomamman, tätt följt av Alfons Memory-spelande inne i Lekrummet. Älskade Mammalivet!
Som småbarnsmorsa är jag bara så nöjd över min lilla rörelsestund. Oftast är inte mina pass mer än 30-45 min långa. Räknar nu inte in långpromenaderna, eller löpturerna utan självaste ”gympapassen” här hemma. Oftast någon form av intervall- eller cirkelpass där man ändå hinner bli rejält slut på kort tid.
Jag och M pratade om det bara häromdagen.. när vi bodde i Norrnorr och hängde på gymmet, sprang löpbandsintervaller bredvid varandra med exakt vetskap om vilken fart vi kunde pressa oss till, hur många reps vi kunde kräva av oss och så vidare. Det finns såna pass nu också…där vi pressar oss massor, menar jag. Men fokuset är liksom flyttat.
Då kanske det kändes viktigt med dom där repsen och kikade sig i spegeln, det hann jag nog också då. Nu är mitt mål att hålla mig stark, hel och framförallt att få massor av energi till att vara en så bra mamma jag bara kan. Och så vidare. Och det är så häftigt, för jag känner mig som mitt starkaste jag, sedan jag blev mami.
Det tuffaste uppnådda ”målet” under 2017, var att orka löptur med två barn i Snabbvagnen. Det målet uppnåddes ju. Det känns liksom allra coolast just nu i träningslivet. Att kunna kombinera Mammalivet med träning. Stor lycka för mig.
Jag mår så bra av att röra på mig. Med andra ord, är träning något jag prioriterar. Jag är helt och håller beredd att i vissa pass ha både en och två kompisar som hänger och klänger på mig (och gör passet ännu jobbigare och bättre). Det där med att kunna bestämma en särskild tid under dagen att träna, är såklart betydligt kruxigare nu än förut.. men lyckan är desto större när ens plan går i kloss, att någon gång under den där dagen få till ett träningspass. Ibland tycker jag att det är hur skönt som helst att träna alldeles solo. Men det viktigaste för mig, är att passen blir av. Så ser livet ut nu. Och det vill jag liksom heller inte byta mot något.
Denna måndagmorgon bjöd jag kroppen på ett skönt, känna-in-kroppen-pass. Efter en vecka med hemsk hosta och förkylning, och enbart promenader, kändes det klokt med just ett sådant pass. Allteftersom kände jag att kroppen var på banan och kunde till exempel i block tre helt och hållet hoppa över vilan med 20-sekundersintervallerna och få skön puls av att trampa raska utfallssteg under hela 4-min-intervallen. I vanlig ordning, tabata går att göra precis hur svettigt som helst.. man bestämmer alldeles själv. Idag fokuserade jag på att känna efter och göra vad som kändes bra och rätt. Preggokroppen tyckte till exempel att ”hallå, du ligger PÅ en pyttebäbis nu!” .. så rygglyften byttes snabbt ut mot bara diagonallyft istället. Efter 6 tabatablock följde en skön stund hitte-på-yoga och därefter var modern tankad med både ny energi och än mer mamma-tålamod för dagen.
Måndagsrörelse och Bar Preggomage-bild, ja…
…
Vilka roliga frågor ni ställt, förresten! Jag låter frågestunden vara igång några dagar, så än är det inte för sent ifall ni undrar något särskilt just nu.
Hoppas ni har en god veckostart!
Tulpanens dag och allt! … hade tänkt ge mig ut på byn för en bukett, men det blåser storm så vi skiter i det och myser inne idag. Det var alldeles nog att stå ute på bron och vagga Lillan liten stund. Storm är mitt värsta väder, typ.
Lillafrun
av Emmeli | jan 12, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 1 år, Köket, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården
Hej i fredagen!
Medan Storebror tog sovmorgon var jag och Juni uppe tidigt för att fortsätta stöka ihop julen och börja dagen. Sen kom älskade Morfar för att leka med S en stund medan jag och Lillan åkte på bvc.. egentligen tänkt att hon skulle få spruta idag nämligen. Tänkte att det var onödigt att S skulle behöva se sin Lillasyster ledsen ifall det skulle bli så (vilket är mest troligt). Kära hjärtanes, så dyrbart att vi har så många av våra kära så nära oss.
Nu blev det inget otäckt idag. både mor och sköterska tyckte att det var onödigt då J fått min förkylning och både kraxar och snorar. Ett, som vanligt, väldigt fint och hjärtinnerligt besök i alla fall… särskilt utan sprutan.
Plättar i luften och längtan efter Vårvinterfräscht hem!
Senaste dagarna har Juni verkat mer än pepp på det där med julgransplundring och liksom haft som sport hur många pumlor hon hinner kasta iväg innan någon upptäcker henne. Salen ser ganska härlig ut, om man ser det med dom ögonen. Granen som fortfarande är vacker, dessutom nu med ett litet rött bollhav under sig. Dock inga pumlor som gått sönder… förutom dom hon fått tag på idag, som under julen hängt i granris i kanna, på höjder hon inte nått. Men dom små porslinspumlorna hade hon visst dykt ner i julekartongerna och fått tag på och kraschat en efter en och var hur buslycklig som helst när jag kom kutande efter henne…. preciiis som jag själv röjde runt när jag var lika liten. Mamman har svettats runt här hemma medan barnen busat. Och busat. Och inte alls varit lika målmedvetna i Vårvinterstädandet som deras mor utan mer gått in för att göra projektet lite större. Nåväl. Precis som det ska vara, med andra ord. 
Nu sitter jag i ett alldeles tyst mitt-i-storstädning-stökigt hem. J sover vagnen och S blev just hämtad av Farfar.. dom ska ha garagedate. Bland det bästa S vet. Så Storebror har drömfredag idag, helt klart. Både Morfar- och Farfartid, alldeles själv, på en och samma dag.
Det är oordning prick överallt , men så är det ju mitt i storstäd när Finsoffans plymåer är på vädring i kalla minusgraderna, trasmattorna hänger på tork, granen har slutat vattnas och börjat barra mer och mer för varje dag. Och så vidare. Men i några hörn är det Vårvintrigt och dom gör mig pepp på att fortsätta i röran.
Ser så fram emot den här helgen. Tänker den som lugn och mysig, med lite jag-och-M-tid på toppen. Jaa, nää, inte sådär fancypancy med någon restaurangmiddag eller så. Mer vi-tid på vårt vis. Som att vi ordnat barnen härlig date med älskade och att vi kommer kunna smyga till Målarverkstaden och börja måla vårens fönsterbeting. Tillsammans. Ni vet, hinna prata till punkt, pussas över fönsterbågen och jobba tillsammans. Han-och-Hon-tid.
Men näpp, nog med babblande. Nu ska jag fortsätta här medan bästa förutsättningar är (Räserstädmorsan, Allena!).
Önskar er en härlig fredag!
Lillafrun
av Emmeli | jan 10, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting i magen
Å.
Jag vet knappt hur jag ska bygga ord idag. Känner mig så överväldigad av alla grattis och lyckoönskningar.
Tack, tack, tack, tack alla ni för era varma ord som bara strösslats oss sedan Minsting i magen-beskedet igår!
Och idag, tror jag nästan att det är den där dagen jag längtat så efter, i månader. Dagen när det känns som att ja, nu har det vänt!.
Den första tiden som preggo…
När jag bar Liten i magen, minns jag hur förlamande trött jag var den första tiden. Men jag behövde ju bara jobba på lilla kaféet den sommaren, träna för att inte ens behöva må det där lilla smygillamåendet och sen sov jag mest. I massor.
Med Pyret i magen, kunde jag inte vara lika mycket trött. Nytt med Föris för Liten och nytt med jobb för mig, så det var lite traggligt förstås. Mådde illa med henne den första tiden, men kommer ihåg att träning funkade fint som bot.
Den här gången, med Minsting i magen?… ptjaa.. låt säga att jag på riktigt,nu i efterhand, inte alls har en aning om hur jag har tagit mig igenom vissa dagar i höst. Med två småttingar är det liksom aldrig lugna dagar. Det bara är så. Att då, dygnet runt, under typ två månader, må prick hur illa som helst, ha ”febervärk” som kommit och gått bäst den velat och sen varit så trött att jag om vissa morgnar bara gråtit. Hujedamig…
Om morgonen har ett glas citronvatten stått vid nattduksbordet som mannen preppat med, så att jag kunnat svepa det och kravla mig mig upp. Aldrig behövt/fått göra nivetvad.. än fast jag vissa dagar mått så illa att jag inte önskat annat. Fiffigt med små som äter ofta, vilket jag bara hängt på. Fast ännu tätare. Varit sugen på ingenting.. likt tidigare preggoteter har ändå bröd och ett särskilt pålägg i taget, varit gott. Kommer ihåg när messmöret var slut en gång i höstas. Panik i lägret! Kom då på att jag slängt tuben med korken på, mannen är sten-noga med hur vi sorterar..men sa inte ett knyst då, utan började utan hejd gräva bland soporna och hitta den där förbenade tuben för att pressa ut det sista av det där himla messmöret till sin fru. Komik hela alltet. Särskilt i efterhand.
Alla dagar har förstås inte varit kattpiss. Men många, under den där perioden. Äta ofta och motionera har kunnat dämpa illamåendet en aning. På ett sätt som våra två små stjärnor är dom som jag gett allt och lite till och klarat illamående-hela-dagarna-dagarna upprätt för och alltså gett min, med mina egna mått mätt lilla, energi till. Så är det också dom som gjort att hösten varit uthärdlig och dom som gett mig energi.
Nu verkar som sagt dimman ha lättat och vi är lyckliga för det. Allihopa. En lättande preggodimma i kombination med ljusare tider och mer solenergi.
Juniflickan förstår förstås inte så mycket av det hela ännu. Men det var smått komiskt när vi skulle berätta för barnens Farmor och Farfar, att vi väntande bebbe igen.. och dom sa med skrattet i bröstkorgen att; ”Vi vet! Det sa Sixten till oss för två veckor sedan!”. Att han skulle få en Lillebror. Jo, jo. Vår lille Miniman, med huvudet på skaft.
Solen skiner och frostklädda träden och snötäcket bara gnistrar. Ännu en långpromenad med min lilla flicka är tagen och hon sover nu gott i vagnen.
Till morgonen, när vi för dag två vinkat hejdå till Storerbror på Föris (han som skuttar in och är så leka-med-vännerna-pepp att det är alldeles lyckligt att se honom), så gjorde vi handelstur i samma sväng. Bara kunde inte hålla oss från Vårvinterns Första Tullisbukett.
En alldeles perfekt rosa sådan.
Jag torkar ur skåp, röjer i kaosiga lådor. Städar skafferi och kylskåp och känner mig så löjligt nöjd över att få sånt tråkgöra gjort. Klistrar bilder i album och börjar bli sugen på ljusare tyger och mindre enrisigt här hemma.
Vårvinterlyckan är här.
Till skillnad från förra året när jag städade bort julen alldeles för tidigt av bara farten, så har den i år fått stanna, länge. Mycket nöjd över det. Men nu börjar det rycka i städa-ut-julen-nerven. Ett litet, litet hörn av hemmet har idag bytts mot rött och juligt, till pastelligt och smygvårigt.
Vi hörs snart igen!
Jag funderar på att kanske ha en frågestund här alldeles snart. Vore det något, tror ni? Önska gärna också om ni har något särskilt ni vill att jag ska skriva om, bara roligt om ni är med mig på tåget, ännu mer!
Lillafrun
av Emmeli | jan 9, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Minsting i magen, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
”Heej Lillebror! <3”
För vi väntar ett tredje mirakel.
Storebror pussar och klappar på ”Lillebror”. För det är ingen bäbis där inne, ju. Det är en lillebror. Ja, det är i alla fall vissa av oss tydligen helt medvetna om. Vi andra är mest hur lyckliga som helst, över att det är någon där inne. Om det är en liten MinstLiten eller MinstLillan, det vet vi inte. Men en Minsting i magen, det är det. 
Livet är förunderligt.
….
När det tjocka snötäcket är borta sedan länge. När luktärtorna förhoppningsvis trasslar sig ännu en gång för oss och längtar ut till varma söderväggen vid gamla Gårdshuset. När det grönskar och det är så ljust och vackert att hjärtat nästan stannar för ett slag. Då, om allt går som vi önskar, blir vi fem i familjen. Småttingarna får ett syskon till och jag och mannen, ännu en stjärna att älska till månen och tillbaka.
Hela alltet. Att få ge barnen ännu ett syskon. Att Storebror ska bli världens finaste storebror till ännu en pluttis. Och Lillan, Juniflickan, ska bli Storasyster. Att få dela denna resa tillsammans med han som är min Kärlek och Trygghet i Livet. Min M. Att få vara med om denna magiska väntan, ännu en gång.
Allt. Känns precis hur stort, fantastiskt, mäktigt, pirrigt, orosamt, spännande och kärleksfullt som helst.
Vi väntar ett tredje mirakel.
Tacksamheten är större än ord kan beskriva. Och lyckan lika så.
Så. Nu vet ni. Vi ska bli fem i familjen. Och jag lovar att berätta mer. Det finns massor med ord i mitt Mammahjärta. Men vi tar det eftersom. Hörs snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | jan 8, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården
Tar lång sovmorgon. Morgonpysslar. Och diggar musik.
Klär på oss varma kläder, vissa börjar tidigare än dom två andra och väljer favoriter som tillhör hennes favorit.
Det blev aldrig ljust idag, men stjärtlappsåkande och friskluft satt gott i alla fall. Och ser ni! Äppelträdet står kvar och stormen verkar ha dragit sin kos.
…
För idag är det Jullovets sista dag.
Känner stor tacksamhet över att kunna se fram emot ännu en vår som HemmaMamma med mina små. Storebror pyser väl i väg på Förskolan ibland för att leka med småvännerna, men allra mest är han ju hemma.
Imorn tar alltså vardagen vid så mycket den kan och det känns himla fint, det också. Skönt med rutiner och sånt. Vi har njutit allihopa av långa sovmorgnar hela jullovet. Men nu börjar jag till och med känna mig mätt på det och längtar efter att känna oss pigga när vi brukar. Och trötta, likaså. Och för var dag vi tar, älskar jag att tänka att det är ännu ett steg närmare ljusare dagar och vårvinter.
Det har varit ett himla härligt lov också.
Vi tänker tillbaka. På massa julestök, pyssel och mys. Kristyränglar och pepparkaksbak. Den där Tillsammanstiden. Alla familjesammankomster. Sparkåkande efter lillvägen. Långpromenader och springturer längs oplogade älskade gammvägar. Biotittande med popcorn i massor. En dag av äventyr för Liten, på stora badet med sina Gudpäron. Kusinmys. Snölek. Alla ljuuuvliga sovmorgnar. Mörkret som gjort en förlamande trötta och inbjudit till vila. Som att läsa sagor bland vintertäckena mitt i dagen. Och äta långfrukost tills det nästan är lunchdags. Krama Vackerpappa precis när man vill. Och somna alla fyra tillsammans om kvällarna, i en enda jullovstrasslig hög.
Tack Jullovet för den här gången och Välkommen Vardag!
Lillafrun
av Emmeli | jan 6, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Laga, Baka, Äta, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vad skönt med Lördag.
Efter frukost tog pojkarna tag i insamlingsstök och städade samtidigt bland allt pyssel. M mumlade något om att det fanns ohyggligt mycket pyssel av olika slag. Och två av oss tittade glatt på varandra och konstaterade att vi var väldigt nöjda över det.
Mamma och Juniflicka har varit på långrunda. Stannat på mitten och pratat långt samtal med älskad. Lillan sov och mamman huttrade lite av att svettig stå stilla.. men blev liksom ändå varm i hjärtat av samtalet.
Över gården är det massor av Rådjursspår. Trots att dom kanske pajar våra äppelträd (vilket jag skulle bli helt skogstokig utav) så tycker jag ändå att det är så mysigt att bo som vi gör. Titta ut genom köksfönstret om morgonen och där står tre nöjda rådjur och äter ur fågelbordet. Livet på landet är det bästa jag kan tänka mig. 
Till eftermiddagsfika stod en favokaka beredd som jag snodde ihop i ett nafs någon timme innan. Den behöver en stund med kalla grader för att bli som godast. Raw choklad- och kokoskaka. Så himla god. Särskilt till en kopp kaffe, tycker jag. Receptet finns HÄR!
Medan Storebror varit iväg med en Bundis i hans liv och ”jobbat”… charmat tanter och ringt i kyrkklockorna och sånt. Så har Skrållan röjt här hemma med sin mamma. Jag älskar att vara tillsammans med båda barnen, men det är också himla mysigt med någon stund då och då. Med bara en utav småttingarna. Som igår när Juni somnat toktidigt och vi hade mamma-Sixten-tid… gjorde varma mackor som vi åt inne i Salen. Sörplade crush och skålade för livet. Små stunder som värmer ett Mammahjärta så.
Nu väntar kvällen här. Trettondagen och allt.
Lördagsbestyr i mitt hjärta.
Ha en god lördagkväll alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer