av Emmeli | mar 2, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Håhå, vilken dag det blev igår!
Vi drog iväg strax efter 09, och rullade in på gården bra precis tolv timmar senare. En riktig Storan-Lillan-Lillan-dag, mao!
Och sådär såg jag ut när jag drog hemifrån, ja. Sådär efter-att-ha-fött-barn-mörk i hårbotten. Blev precis likadan när jag fött S.
Vi landade i Storstan, och morsan fick sätta sig först i frissastolen. Det var fantastiskt. Att få prata med härlig frissa med samma intressen som en själv, bli ompysslad, gå från att känna sig lite som en trasa, till oh-la-la. Storan var proffsbarnvakt åt Lillan under tiden. Men det är ju såklart inte som att vara hos frissan solo-kvist, när man har litet hjärta med sig. Lite småroddigt är det allt. Fina frisersalongen var nog ganska glad när vi drog där ifrån, om än dom nog hade haft det lite underhållande. Det var en sån där tokig dag, där vi fick oss många goda skratt, om man säger så. Det var underbar dag på det viset.
Så åt vi kanske jordens äckligaste lunch också. Storan sprang iväg för att köpa oss mat, då satt Lillan i mitt knä i friserstolen. Storan skulle vara smart och tog första bästa hörn-hak. Hade beställt en varm toast med salami och brie. Det brukar ju alltid gå hem liksom. Så kommer hon tillbaka, typ en halvtimme senare. Vi tar varsin tugga. Och håller på att kräkas. På riktigt. Jag tittar ner i den där mackan, men vill inte säga hur äcklig jag tycker den var. Storan hade ju fixat, liksom. Men säger ändå ”Storan, vad är det här?”. Salami brie! svarar hon entusiastiskt. Sen tar hon också en tugga… och båda vill bara kasta ut allting. Då har dom där clownerna på det där haket, trulat ner R Å falukorv, i tjocka skivor. Bland en sjuhelsickes äcklig vitlöksdressing. Och tryggt ihop allt i ett mackjärn. Och trott, att vi skulle kunna äta det, som om inget hänt och som att det var en god brie salami-macka. Helskotta. Vad vi skrattade. Och vad arga vi blev.
Nåväl. Till sist vad vi båda oh-la-la och vårsnygga och vi istället hade fått goda espresso-house-grill-mackor och smoothisar i magarna. Fin pastellig ikeashopping och jag shoppade en massa saker till barnen. Främst till han som fyller år om några dagar. Och morsan? Ja, hon lyckades med det där roll on:et, men inget mer. Inte för att hon inte orkade titta på något åt sig själv, utan bara för att den bralla och blurre hon ville köpa, inte fanns i butik.
Hem i snöstorm/spöregn det bar. Och det var ett nöjt och trött gäng som rullade in på gården i mörkret. Hur frillan blev? (Har ju ett gäng av er redan sett, ni som följer dagboken på instagram (@lillafrunsdagbok). Men här kommer också en efter-bild här inne;
Så himla, himla nöjd!
Och glad, att jag vågade kapa av, precis som jag funderat så länge på. Jag älskar ju mitt lång-hår, men det var så förbenat amme-slitet och nött nu att det här mådde frillan bra utav. Och den här trötta småbarnsmorsan kände att hon fick skön energi, bara av att kapa nån decimeter hår. Bra grej, alltså.
Så blev det torsdag och på köksbordet stod till morgonen ett litet ihopplock från gårdagen.
Ett grönt fat jag bara haffade utan att tänka. Från det gul-blå-huset. Otroligt fint. Och så doftljus. Servetter. En rosamarin att ge till den skäggige som älskar den örten. Och en ny tokbillig orkidé.
För mig och Juni som inte varit i farten, sådär i en stad liksom, sedan vadå? Typ januari nån gång. Vi, har idag varit helt galet trötta. För henne blev det ju lite ovanligt sent också. Men ändå; Hej, lantisar! Det är vi, det.
Fast jag är inte trött bara av den där supermegalånga dagen igår. Den här veckan är som sagt lite extraextra. Mannen borta dygnet runt, förutom igår då, men då var ju jag iväg och flängde hela dagen. (Tack Mormor och Morfar för mysdag att stoppa i kusinpojkarnas hjärteaskar!) Och så rätt mycket att stå i/tänka på/fixa, utöver det vanliga. 
Jag skrev en liten önske-/ to-do-lista för dagen. Jag älskar listor.
Så hjälpes vi åt här hemma. Jag och mina två darlingar. Det gjordes och skickades iväg kalasinbjudan till älskade familjen. Sen skottades och sopades en bil fram, för att vi sedan skulle kunna dra iväg på den där 3-årskontrollen.
Vad vore jag utan min Miniman alltså.
Och där på treårskontrollen då?
Han klev in genom dörren och utbrast på farbror-vis; åh, vad fint du har det här! ,till Systern.
Jag bara satt och var så obeskrivligt stolt över min pojke. Han svishade igenom alla test. Förväntades rita ringar på papperet, men satt istället och skrev bokstäver. Vi häpnade hela gänget (dom, för att dom ju inte träffat S och jag, för att han gjorde prick allt dom bad honom om! ha ha). Och talet glänste han med. 3-ordsmeningar var längesedan, liksom. Och visst, är det så galet roligt att han är så framåt, pratig, frågvis, fantasirik och en riktigt händig liten Miniman. Men framförallt, är jag så stolt. Över hans hjärta. Sån liten människa, med så mycket kärlek i.
Minimannen. Min ögonsten.
Slut på skryt om min lilla storunge. Men jag får faktiskt. Sådetså.
Och där då! En till liten stjärna i sin nyshoppade luva. Så söt så jag får ont i kroppen.
Vi tog oss nämligen en långpromenad efter lunchen, så då satt den där luvan som en smäck. Barnen somnade gott och mamman fick andas, svettas, höra tystnad och låtsas att hon hade lite egen återhämtningstid. Jag känner mig otroligt trött. Det liknar liksom ingenting. På det stora hela nu, så känner jag att det har slitits på ganska bra under en period nu. Kanske lite föör bra. Vill vara en så bra mamma jag bara kan till mina två små, samtidigt som jag varit väldigt mycket själv här hemma och det inte finns så mycket återhämtningstid. Och det har snöat och gåtts säkringar och bilar som krånglat och såna där skitsaker har liksom bara känts för mycket. Jag vet att den här veckan är extrem också. Var opepp på den redan innan den startat. Snart är vi i mål och jag längtar efter att få slappna av lite.
…
Ute på promenaden. Stannade jag en stund vid ån och bara stod och lyssnade på vattnet som forsade. Blickade mot ungarna som sov så gott i vagnen, varvat med att titta mot det där oändliga forsandet. En stund som var så skön.
Stjärnorna fortsatte sova efter promenaden.
Sen har vi skrotat på med det ena och det andra. Och hjälpts åt att städa hemmet. Något som känns som att det tagit hela dagen. Men det är för att vi haft en trött mamma och dessutom tagit oss typ 200 pauser. 
Darlingarna.
Och hur vi toppade denna dagen?
Jo. Jag skulle bara precis byta blöja på J inne på skötbordet. Hör hur S ropar ”hjälp mamma!” ifrån köket. Jag tittar ut men kan ju inte bara släppa den där lilla Snurresprättan inne på skötbordet. Ser hur Storebror tagit höga pallen, klättrat upp på köksbordet och står i den köksstol som jag vänt upp och ner uppe på bordet (För att kunna skura där sedan, när barnen somnat. Jag brukar inte vända stolar sådär, men tänkte att det ju var lite fiffigt. Aldrig mer).
S stod i den uppochnervända stolen och jag gastar men Sixten, gå ner! . Han med den grymma balansen skulle precis krångla sig ur, när stolen vickar till. Ungen tippar tillsammans med stolen och faller rakt ner i den höga pallen och vidare i golvet. Med ansiktet direkt i golvet. Alltså då, höll jag på att gå av. Jag såg hela alltet, men hannnnn (!!!) inte fram. För halva jag höll ju i J, liksom.
Men på autopilot springer jag ut från skötbordet och hämtar S in till Lillasyster. Båda barnen gallskriker av rädsla, det fullkomligt forsar blod ur Sixtens näsa, det är blod på mig och bäbisen och den där stackars, stackars Bjossan. Jag darrar som ett asplöv men lyckas ändå hålla mig lugn mot barnen. Efter en stund hade jag lyckats lugna dom båda, fått ren en liten kropp och så låg vi till sist i den där storsängen som tre slagna hjältar.
J somnade bums. S var tvungen att bearbeta..” mamma, jag äälskar inte fläskläppar! Jag tycker dom är dumma”. För ja, det blev en fläskläpp också. Lillhjärtat, alltså. Sover nu gott.
Och jag, har precis satt mig i finsoffan och ska vila mig en stund innan jag tar natt. Efter barnen somnat gjorde jag det där rycket och skurade sista golven och så vidare. Så nu njuter jag nystädatkänsla och känner att fi, fi fasen vad bra det blir med fredag imorn.
Lillafrun
av Emmeli | feb 28, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Träning
Ja, så blev det!
En Storebrorsledig dag.
Storebror brukar ju i vanliga fall knata in på Föris och leka med småvännerna under några timmar denna veckodag. Men då han hade feber i helgen och därefter haft jobbig hosta, så tyckte jag inte att det fanns en endaste anledning att fullt-ös-medvetslös-leka ännu. Så vi har haft en riktig mysdag idag! S tycker att det är kul på föris, men älskar verkligen att vara hemma. Mer än nöjd blev jag över beslutet också, när jag klev ur sängen, gick ut i köket och tittade ut genom fönstret och såg snöyran. Så jädrans skönt att inte behöva böka sig iväg då, utan bara ta lugn morgon.
Så vi har pysslat med lite utav varje. Det där bland annat! Snögubbebygge.
Efter att vi varit uppe på vinden och letat fram keps och hatt och rotat fram ett par morötter och så vidare. Den där morotsnäsan försvann dock plötsligt. Knaprades liksom upp av någon. Vilken tur att vi hade flera!
En Storebrorssnögubbe.
Och En Lillasystersnögubbe.
Gulligaste lilla snögubbeduon jag skådat.
Så kom vi in rödrosiga och friskluftade och har sedan spenderat prick hela dagen inomhus med en herrans massa olika lekar. Lillasyster är så söt där hon vinglar på än här, än där.
När Juniflickan bäddades ner i vagnen för sovstund efter lunch-och-lek-timmar, så drog jag och S till med kafferep.
Vispade grädde och fyllde några semlor, Semmeldagen till ära. S var überpepp under själva tillverkningen. Vispade så grädden spratt och sådär. MEn sen när vi väl skulle äta, så hade han hittat gamla pepparkakor i skafferiet och tjatade hål i huvudet på mig om att få dom, istället för en semla. JAG VILL INTE HA NÅN SÄÄÄÄMLA!!! , vrålade han sådär så att jag trodde trumhinnorna flydde Drömgården.
Så, jag åt semla och han knaprade gamla pepparkakor. Happ. Alla nöjda och glada. Fint så.
Sockerkickade drog vi igång ett sånt där disco med hög musik. Samtidigt passade jag på att träna ett sjuhelsickes tabatapass. Det blev Onsdagsgympa på en tisdag, kan man säga. Svetten rann och min lejonman gjorde att det kändes som om jag kokade.
Jag har liksom lite stubb-lugg längst fram, hutlöst långt i övrigt, och tovigt och liksom så februaritråkigt det bara kan bli. Som gravid tappas inte ett hårstrå, men några månader av amning, så trillar det. Och dessutom ääälskar min bäbis att gosa med håret. Hon liksom tvinnar in sina små fingrar och vill gärna somna så om hon får. Och det har hon fått göra, såklart… därav min stubb-lugg. Sicken tur, att det inom kort vankas omåttlig mamma-lyx!
Och sen började kvällens bestyr.
Vi valde kids-day-receptet idag från matkassen. Så roligt. Då kan Storebror vara med på massa saker. Det hackades paprika och han stod där och såg så världsvan ut så.
Det hamnade dock inte så många paprikabitar i skålen… han är lik-sin-mamma-men-bra-ändå, den där lilla Minimannen. Vi är paprikatokar båda två. Och jag kommer så ihåg från när jag var liten och mamma stod och lagade mat. Till salladen hackades en paprika. Paprikan alltid sist och därmed överst i skålen. Alltsammans ställdes fram på bordet. Lagom till att vi skulle sätta oss och äta middag, så var all paprika borta……
En sås gjorde han också. Med bland annat krämfräs och chilisås i.
Lillasyster grejsade med sitt. Tömde skåp eller svajade lyckligt nånstans. Alltid med en morsa hack i häl.
Nu är det kväll. Mina två stjärnor sover sedan länge och jag donar med olika saker. Dagbokar och packar små packningar och längtar till imorn. Och konstaterar att det blev en himla fin Storebrorsledig Semmeldag, det här.
Hoppas att ni haft en god semmeltisdag!
Lillafrun
av Emmeli | feb 28, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Mat för en Liten., Pyret 7-9 månader
Junis småhänder häromdagen. Lite småkladdiga av lunch…
Jo, jo. Ny tid är här.
Jag ska erkänna att jag verkligen fått en stunds smygångest när båda min bäbisar har slutat helammas. Jag älskar att amma. Jag älskar första bäbistiden. Jag älskar tiden där efter också. Men jag ääääälskar att vara så ett med mitt barn, på det sätt jag känner under denna så speciella tid. Sen behövs inte jag på samma sätt. Så korkat tänker jag. Och så känns det. En stund, innan jag talat hut med mig själv och förstår att så inte är fallet.
Jag är otroligt glad att jag, av någon outgrundlig anledning (eftersom jag är precis tvärtom i så många fall), blivit så avslappnad i min mamma-roll. Jag kan vara hyperhispig och rädd för så mycket här i livet, men det där med att vara mamma och ta hand om två småttingar. Det känns som det mest självklara. På ett sätt som livrädslan alltid finns, att något ska hända dom något. Vilket man ju inte kan gå runt och tänka hela tiden, då blir man knäpp. Så på det andra viset, som mest existerar, så känner jag mig så ”Hemma” i Mammarollen. Jag har aldrig någonsin hållit på och läst och grejat. Hur andra gör och har det och så vidare. Enbart liksom följt med hur min lillunge velat ha livet. Och ammat, det har dom älskat, båda två. Och det har varit fantastiskt på alla sätt.
Jag skriver dagbok för varje barn. Så roligt att ha. Och fiffigt. För ett tag sedan när jag läste S dagbok, för att checka läget lite hur han levde livet som 7-månaders-bäbis. Mycket kommer jag ihåg, men inte alls allt. Så, då såg jag till exempel att han då, kring 7 månader precis börjat äta lite mat. Vi provade tydligen ge honom lite lunch och han åt på direkten vad vi gav honom. Så, då provade jag ge Juni också. Men hon har vi knappt, knappt fått i hennes kvällsgröt ens. Förrän nu. Hon har bara, bara velat ha mamma. Inte mig emot!! Hon har ju varit helnöjd, så jag har inte känt stress utan bara njutit. Det har bara varit underbart tycker jag. Så, hon har helammats fram tills nu… 8 månader. Plus att hon ätit lite kvällsgröt i varierad mängd, sedan typ 6,5 månad. Ena kvällen har hon kunnat äta någon lite sked, nästa kväll inget alls, en tredje har hon dragit till med nästan en hel portion för att fjärde kvällen bara, bara vilja ha mamma och inte ens smaka gröten. Så har hon mixtrat på. Men nu, ja bara senaste dagarna, så har J börjat tuta i sig en hel grötportion om kvällen och häromdagen tänkte jag att jag ska skulle göra ett nytt lunch-försök, och mycket riktigt. Nu är Lillan redo för det!
Så i helgen lagades storkok. Det blev en rätt med fisk, potatis, palsternacka, morot och dill. Smakade tydligen finfint.
Och igår. Efter att jag brottats med köttfärsslabb och en jädra mixer som satts ihop fel och liksom skvätte sörja överallt. Ja, efter allt det, så fanns det till slut 40 stycken (!) små lunchportioner till, klara till Lillasyster. Och därmed är hela lillfrysen fylld av olika små lunchrätter, bara att plocka fram och värma. Skitbra, tycker jag. Att variera med, dom dagar jag lagar färskt liksom. Helt sonika som att ta fram en barnmatsburk. Bara det att den här är hemlagad och så god att jag själv skulle vilja äta den.
Och!
Kanske kan jag alltid tipsa någon… men det poppade en idé om att testa fylla lilla purén i muffinsformar. Ställa ut dom på bron i kylan och låta dom frysa till, under plastfolie och kökshandduk såklart. Och sen förflytta dom till burkar/plastpåsar och stoppa in i frysen. Supersmidigt!
Det är faktiskt fasligt trevligt att laga barnmat. Om det inte strular så, som igår. Och om man inte gör alldeles galet mycket. Som igår. Men annars! Trevligt. Inte alls svårt. Och bra på alla sätt.
…
Ja, Var sak har sin tid, mamma! Sa Lillan. Och mamman försökte släppa den där vemodiga känslan och svarade med ett litet dovt leende.
Så är det. Var sak har sin tid.
Ett inlägg passande i lunchtid, mao.
Fasligt festligt är det också, att sitta bredvid Storebror och äta..
Lillafrun
av Emmeli | feb 27, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Den här måndagen har varit som en enda lång jobbig brottningsmatch. Min opepp och trötthet, mot min tjurighet och vilja. Vi brukar ju ha såna där Familjemåndagar, ni vet. En riktig guldig investering från oss själva, till oss själva. Typ livsnödvändig också, skulle jag säga. För idag, när vi inte skulle få börja veckan på sånt guldvis, bara kände jag mig ledsen, slut och trött. Jag vill inte. Så sa min kropp och ville helst dra täcket över huvudet. Jopp. Så kan det va.
S undrade, fastän det var tidiga morgonen, om hans mamma ville ha Sagovila. Bästa idén jag hört!
…
Just idag. Med en vecka som på förhand känns lite som en in-i-dimman-vi-ses-på-fredag-grej, och som toppar en jobbperiod för den skäggige (och mig!) som varit lite utöver det vanliga. Såna perioder dyker ju upp, nu och då för honom. Och han gör det så bra. Beundrar honom så. Det är Hockey-VM för miljoner tittare, timtals långa hållna föreläsningar på högskolan, vi ser hans namn rulla i eftertexter på tv:n och jag försöker förklara för Minimannen att ”det där är pappas program”.. men det är ju såklart inte så lätt att förstå. Visst. Häftigt. På ett sätt. Men ibland, ja som idag, bara önskar jag vanligt-vanligt-jobb. Sådär så att jag skulle ha kunnat vänta hem honom till kvällen. Vilket jag ju vet att han också vill. Men som inte riktigt går, för att han är för långt hemifrån.
Nåväl. Vi är tjuriga båda två. Stöttar varandra. Älskar varandra. Och på det stora hela, är vi så klart oerhört tacksamma för allt det där jag skrev om ovan. Det är fantastiskt att det går så bra för honom. Men ni förstår garanterat vad jag menar utan att förklara mer.
Pojkarna kramade varandra hejdå och jag ser på min älskade M att han inte heller ville åka hemifrån idag. Men vi pussades hejdå och sen försökte jag och barnen göra finmåndag av det här, i alla fall.
Fram med målarfärgerna. Och det piggade upp!
Var så skönt att lägga bekymmersrynkan på sidan och måla med fina färger. Jag kladdade till ett stort, stort äppelträd. Alldeles för stort. Och småknepigt växt. Alldeles underbart faktiskt. Ja, just det… en liten kladdbild av vårt alldeles egna äppelträd var det, ja.
Sen drog jag igång ett flera-timmars-race i köket. Kladdigt, klatrigt och långdraget blev det. Men det gick ju, det med.
Tyckte formarna var så vackra där dom låg mitt på köksmattan. Minimannen hade hjälpt mig ställa upp dom på plåt, men dom där var över.
Småttingarna fick sig sedan varsitt bad och där ser ni vad jag såklart tycker är världens sötaste bäbisflicka. Bäbisen på rymmen…!
I gulligaste badhandduken!
Här var det nu eftermiddag och vi började bli trötta allihopa. Men, då skulle ju den där matkassen hämtas hem. Underbar på så många sätt. Verkligen. Jag är helt kär i konceptet. Men idag, när det var snöstorm och jag visste att jag skulle måsta skotta mig ut för att ta oss iväg med bilen. Ja, då kändes det bara drygt.
Men på med varma kläder på oss alla tre. Lillan somnade i vagnen och jag och S skottade. Det var skönt. Jag gillar att skotta. Och S brydde sig inte, vilket han brukar, om att snön fullkomligt piskade oss i ansiktet.
Till slut var gården helt skottad och jag tyckte så synd om den där snusande varma bäbisen som var tvungen att tas upp i snöstormen. Men hon klagade inte, som vanligt. Så vi drog iväg. Pärlan är Sämst I HEELA Bil-Världen på att ta sig fram i snö, så det är liksom ett måste att skotta väg för den lilla bilen. Immiga och svettiga svischade vi genom affären. Landade apnöjda hemma sedan.
Då ville jag lägga mig i snön och sova.
Men. På´t bara!
-Middagslagning och amning och disk och välling och gröt och blöjbyten och pyjamas och småtänder som skulle borstas och sagor läsas. Mitt i hela alltet, som jag kände mig som en disktrasa, så gjorde barnen. Vilket dom gjort hela dagen. Och alltid gör. Att jag känner mig så lycklig.
S såg på sin mamma, att hon var trött.. .” men mamma! Lägg dig här på kökssoffan. Jag kan ge dig kudde och filt. Men lägg dig ra! ”,sa han i ett svep.
Älskade Liten.
Till sist, slog klockan kväll. Sovande barn. Skojar bara. Dom somnade båda två som vanligt, men såklart just ikväll väljer lilla Lillasyster att leka lättväckt och vaknade när jag flyttade över henne till spjälsängen. Jahaopp. Så hon var med mig i ett skönt träningspass. Bjöd bara på solskensleenden och busig blick, så det gjorde bara gott.
Nu ska jag krypa ner mellan mina två stjärnor. Och på nattudksbordet står en tulpanbukett. I knasig färg.. lilarandig. Den fick bli min klapp på axeln från mig själv, till mig själv idag. Vissa dagar är helt enkelt lite strävsammare än andra.
-Ja, just det! , som S på fabrorvis brukar svara på lite av varje.
Lillafrun
av Emmeli | feb 26, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Köket, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Och så blev det Söndag!
Efter morgonbestyr och lek av olika sort för barnen (Typ se-sig-själv-i-spegel-leken som är omåttligt trevlig enligt J). Då, var en Lillasyster trött och slumrade i vanlig ordning. Den skäggige drog iväg och målade..
…. och jag och Storebror svischade ner till affären och handlade korv och tunnbröd och allt man kunde tänkas behöva för en riktigt fjällig grill-lunch.
För idag har vi haft en alldeles egen Semmeldag, Drömgårdens egna liksom! Precis som förra året. Så nu kan det här lilla kalaset snart kallas tradition. Först korvgrillning där ute och sen semmelfika här inne. Himla mysigt!
Jag och min busiga hjälpreda gick sedan in och förberedde inför semmelfikat. Himla sjåigt hade vi det, och fasligt nöjda var vi när allt var klart. 
Jag och S lekte lite konditori och morsan drömde sig bort. Till att ha en alldeles egen liten gårdsbutik, med vackra ting och gott fika. Tänk! Och med hönor som springer fritt och värper som tusan. Och så med den där hästen i hagen, som har en vän som typ är en get eller en tjurig liten minishettis. Åh. Det får förbli en dröm. I alla fall ett bra tag till! Men några hönor skulle vi kunna ha redan nu… oj, nu svävade hon iväg igen.
Jag tycker hela livet är drömmigt. Säger inte alls att det alltid är en dans på rosor och bara lätt och svängigt. Men det finns så otroligt mycket att vara tacksam över. Som ju gör en så glad, liksom. Och livet här på gården är fortfarande alldeles nymodig. Bara grejen, att ha ett eget kök att duka fram fika i, som man sedan kan bjuda hjärtenära på. Vilken grej!
Sen trillade då dom där älskade in här på gården, några i bil, nån till fots, nån på spark och nån på skoter. Festligt!
Två fina flickor jag älskar mer än mycket. Till månen och tillbaka, faktiskt.
Det var fjällfeeling!
Med solen som sken och med snön som var så, så ljus. Doften av rök. Barn som äter korv… korv, som varit nere i snön i alla fall minst en gång.. men som ju funkar minst lika bra att äta i alla fall. Till och med bättre än innan. För vissa fullkomligt aaaavskyr när det är det minsta för varmt…
Småpojkarna lekte, åkte snowracer och hjälpte mannens Rymdskepp att bli kvitt snön. 
Så samlades vi sedan inne och sörplade kaffe och åt semlor och mm:ade.
Jag och S konstaterade att dom faktiskt blev supersupergoda. Med den där hemmagjorda mandelmassan och spritsade grädden.
Vår alldeles egna Semmeldag, alltså. Vilken lyx, att kunna dela den med våra nära och kära. <3
Lillafrun
av Emmeli | feb 24, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Köket, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Fredag!
Hurra!
Idag har vi myst. Hela dagen lång! Till morgonen övade Lillan på sina färdigheter, medan Minimannen bläddrade bland recept. 
Så, när Lillasyster blev tröttis och tog sin första långvila för dagen, så bakade Storebror och jag småkakor tillsammans. 
Vi tyckte att det gick så som hejsan, att vi drog till med en sort till. När vi ändå höll på och disken liks växte, liksom. Vi kalasbakade, förstår ni. Syltkakor och Chokladsnittar fick det bli. 
Fasligt trevlig syssla, det där; Att baka tillsammans en Hemmafredag.
Och gott att äta alldeles nygräddad, precis svalnad liten kaka och sörpla till kall mjölk..
..eller varmt kaffe.
Receptet på syltkakorna kan ni får HÄR på direkten!
Som en otrolig bonus, så kunde den skäggige checka ut tidigare idag. Så himla, himla fint. Att vi plötsligt fick helg, strax efter mitt-i-dagen-tid, redan. Vilken bra kompensation mot häromdagen också!
Barnen blev glada och klättrade upp i pappans knä direkt. För kramstund och tusen frågor och blöta pussar.
Jag bara stod och njöt, mitt i hela alltet.
Så drömmigt. Den där önskebilden, med barn huller om buller, kurrande katt på sofflocket, en lagård att titta ut på genom köksfönstret, vara den där bullmamman som gillar att pyssla om hennes stjärnor med hembakt, för många pussar och njuter av att såpskura golven. Och en man med det vackraste hjärtat, att dela allting med. Drömmen. Som faktiskt är på riktigt. Inget extravagant, glammigt eller pengadyrt. Det är inte det jag värdesätter. Utan istället, allt det där jag nyss nämnde. Det, är vad som betyder och är livet i finaste flärd. För mig.
…
Solen sken och gick i moln om vartannat. Vi gav oss ut allihopa.
Minimannen drogs på snowracer och Lillan fick sitta upp i vagnen. En så skön långrunda!
En uppskattad tur hos oss alla fyra. 
Och alldeles omöjligt att hålla sig vaken för vissa. Lillhjärtat.
Innan vi var hemma igen, så hade vi bara en unge med oss. Vi gick nämligen förbi Farfars jobb och han var precis på väg att åka hem. Så, den där frågan från hans lille sonson; ”men farfar? Får jag vara med dig?” …Svarades med ett stort ”Ja, det får du Sixten!” och lille S stannade lycklig och storögd kvar med sin älskade Farfar. Vi andra tre drog på affären och köpte chokladglass som vi lovat Bjossan till fredagsmyset. Väl hemma fick jag lyxig egentid. Tränade och gick på fredags-spa. Oh, så flärdfullt det låter. Det var det också! Ett effektivt överkroppspass och ett i-lugn-och-ro-tvagande. En småbarnsmammas kind of lyx! Mannen bjöd sedan på världsgod hemmapizza och så den där chokladglassen till efterrätt. Fredagsmys!
Och plötsligt var det mörka kvällen. Barnen sover gott. Tyvärr verkar han, som inte blivit nockad en endaste gång av någon Basiluska under detta förskoleår, ha blivit just det. Ligger rosig i feber, ombäddad i Storsängen. Vid gott mod, sådär som barn är, trots hög feber. Men ändå; Stackars mammas Liten. <3 Hoppas att han vaknar piggare imorn.
Jag och M ska nu ha date i finsoffan. Övervåningsplanering, planlösningstänkande, tapetfundrande och så vidare. Det här med renovering av vår Drömgård, har verkligen blivit vår största hobby. Prick hur roligt som helst! Sicken jädrans tur…!
Alla ni!
-Ha en god fredagkväll!
Lillafrun
Senaste kommentarer