Min älskade lilla pojke, som igår klappade Mammas Stooja mage.
Och idag är det måndag.
Och vi tuffar igång tåget för denna vecka. Snart, snart Sommarlov! Massa bus, vila på Verandan, Bäbislängtan, Syréndoftande, Glass- & Jordgubbsätande och mys med mina älskade två pojkar.
Det blev ju en finfredag, det här.
Det kände jag på mig redan i morse. Jag pysslade med sånt jag aldrig verkar tröttna på. Och njöt av resultatet; nyskurat och ajaxdoftande. Med ljuvligt doftande häggkvistar på köksbordet. Så mötte jag upp pojkarna för premiärlunch ute på Verandan. 
Var sak på sin plats. I sisådär tre sekunder i alla fall. Äsch, jag är inte knäpp i huvudet faktiskt. Gillar var-sak-på-sin-plats-grejen, men fullkomligt älskar när det är kaos inne på Litens rum eftersom det skvallrar om hur roligt han har där. Leker och sjunger och har sig.
Vi tog oss en blåsig långpromenad och hade gjorde också mysigt besök hos Morskan där mitt på dagen. Nästa gång ska jag ha funderat lite inför förlossningen.. några önskemål liksom. Kära nån, jag blir alldeles pirrig i magen!
Till middag lekte jag och Sisse pizzabagare och bjöd sedan pappan på surdegspizza med extra allt. Det behövde han.. 
Efter löptur och en herrans massa grävande. Och den där klumpen till sten ni ser på bilden, den fick Fajfaj komma och hjälpa oss bort med. Någon Liten var mycket, mycket nöjd. Han fick ju åka traktor! 
Nu har vi ätit jordgubbar och gräddmjölk till efterrätt. Så himla gott!!
Mannen är ute och grejar igen. Liten leker inne på sitt rum. Jag har några knyck kvar för dagen, sen ska jag sätta helg-skylten i pannan.
Trevlig helg till er!
Lillafrun
Ja, nu känner jag att jag kan ”släppa på” helt och fullt.
-Nu är mannen hemma och inga bara-det-där-VM-uppdraget-är-över-tankar kan stoppa. Nu är det checkat, mannen är hemma och vad som väntar oss nu är en drös sista-tiden-veckor av den här Preggoteten.
Preggoteten med lilla Pyret i Magen.
Igår var vi uppe på vinden och letade fram kartonger proppfulla av bäbiskläder, som ska plockas fram och tvättas upp. Jag small av lite när Sisses ljusblå Molnbralla dök upp. Kom så väl ihåg när jag köpte den och hur Storan rådde mig storleksmässigt och hur pyttepytteliten den där lilla molniga skapelsen kändes. Sisten försökte prova typ allt i kartongerna och konstaterade att den hä va jätteliiten, mamma…( Nån bäbis-kepa som satt på snedden och sådär). Gullpojken min.
Molnbralla till liten Liten-Miniman och Pastellkungsprickar.
Jag har fått önskan om att skriva lite om ditt och datt angående den här preggoteten, så nu kör vi;
En Preggotet-nummer-två-rapport!
Jag känner hur jag mer och mer får den berömda Preggohjärnan. Mannen skrattar åt mig. Men det är okej. Jag skriver långa listor på innan-bäbisen-kommer-fix. Såå mysigt!! Allt från att köpa några nya bäbisplagg till att ha bullarna bakade och tryggt förvarade i frysen.
Men alltså. Inte klokt, vad fort det har gått den här gången? Inte så konstigt, med tanke på att Vardagståget tuffat på i högre tempo än vid preggotet nummer ett. Största skillnaden för tempot är såklart att vi ju har en tvåårig Miniman som liksom springer fram genom livet. Vi har inte haft lika mycket stenkoll på veckor och dagar. Till en början med Liten i magen var jag extremtrött. Den här gången, inte lika trött men däremot mådde jag mycket smyg-illa där i början. Hade svårt att komma på mat jag ville äta och sådär. Och trött var jag ju, det var bara det att det inte gick att vara lika trött…. lägga sig och vila en eftermiddag efter jobbet, med mannen iväg på långuppdrag och en hungrig lillvän att hämta hem från Förskola. Den ekvationen gick dåligt. Men efter jul så kände jag hur jag liksom kom ur någon slags dimma. Dels började Norrland blir liiite ljusare, för var dag. Och så blev jag också mycket piggare.
Mitt järnvärde har varit kasst, den här gången, likt första. Men i övrigt, ja då har jag verkligen inget smaskigt spännande att skriva. Jag har bara fått må så himla bra! Hurra säger jag! 😀
Med Liten i magen hade jag ju nån period där vid månad 7-8 som var skitjobbig för fogarna, men det var ju också det enda bökiga. Att gå ute på halka var rena döden. Den här gången, kände jag några ilningar, suupertidigt. Typ vecka 14. Tänkte; helskotta, det här kommer kanske bli en risigare graviditet. Men, det var bara som en ”påminnelse-ringklocka”, eller nåt. Jag började i alla fall direkt då tänka till vad jag kunde göra för att inte locka fram foglossning. Till exempel tog jag bort utfallshopp från träningspassen tidigare än under Litens preggotet. Tvärbestämde mig för att jag vid vecka 20, oavsett om det fortfarande kändes bra, skulle sluta springa då. Började tidigt att sova med kudde mellan knäna. Använde broddskor på halkan. Och så vidare..
Ja, en massa såna där småsaker som jag tog till, i förebyggande syfte. Till skillnad från med Liten, när jag sprang tills det kanske var ”för sent”.
Oavsett, vansinnigt skönt att slippa den där värken denna gång. Med tanke på att jag har min Sisten att bära och lyfta och dra i vagnen och så vidare.
Preggomorsan efter sin sista löptur i vintras.
Har precis som förra gången kunnat träna på hela vägen. Nu är vi ju inte framme än, men hittills i alla fall och det är jag väldigt tacksam för. För en träningstok som jag, som liksom har träningen som lika naturlig som att jag handlar mat varje vecka, uppskattar verkligen att det funkat så bra. Jag mår ju så bra av det, menar jag. När jag slutade springa efter halva tiden så har jag fortsatt med konditionsträning på cykel. Älskar det. Och så förstås våra kombinerade styrka- och konditonspass med tabatatimern eller annan timer som hjälp.
Nu går jag som vanligt en massa promenader. Så är det på cykeln jag får svettas och utöver den styrketränar jag för stark mammakropp. Det vill säga mycket fokus på baksidan av kroppen. Att slippa ha ont i ryggen, till exempel. Det är ju rent himmelskt!
Jag är evigt tacksam över graviditeter där jag verkligen kunnat njuta.
Jag har precis som förra gången, trivts väldigt bra med en kula på magen. Med Liten hade jag en liten otålig-period kring 6 månader… då väntade vi så intensivt liksom. Perioden gick över och jag älskade magen till slutet. Den här gången upptäckte jag ju typ nyss att jag var preggo, och känner mig inte alls less utan tänker njuta så mycket jag bara kan och orkar av den sista tiden.
Dagens Musikfröken-Preggomorsa. I finklänning, dagens Vårsoarétisdag till ära! 
Lite halvblött, ruffsigt hår har väl ingen dött av, tänker jag… då hade jag varit kolavippad förlängesedan.
Men ja. Sommaren närmar sig. Håret är tjockt. Albatrosstuttarna är på plats. Det är ett litet mission om jag i sömnen råkat hamna på rygg och liksom ska ta mig upp ur sängen sedan…det är en mage som ligger ovanpå mig då. En mage som är full av bäääbiiis (tjohoo!). Och att ritschratcha av benen är rena rama nära-döden-upplevelsen. Jag får kvävningskänsla, men kan ändå inte kan låta bli.
Jag är gravid, helt sonika. Helt underbart! Precis som med Liten i magen, håller vi Pyrets Beräknade Födelsedatum lite för oss själva. Lilla livet gör världsentré när hen vill, oavsett liksom..
Jag och mannen känner oss pirriga, fastän ändå lugna. Pyttelite rutinerade, men ändå helt nya. Det är ju en ny stjärna vi väntar. Inte en Sisse till, liksom. Så det ska bli så vansinnigt spännande att träffa Litens Lilla Syskon.
3 ska bli 4.
Hur i hela friden ska jag hinna vara mamma till två? Kunna älska Pyret lika mycket som Liten? Hur kommer Liten reagera? Han kommer väl inte att göra slut med sin mamma när han märker att jag kommer ha ”ögonen för någon annan” också?
… det är många tankar som snurrar.
Gårkvällens Mamma-Sisse-mys på sofflocket i köket. Med lill-macen på köksbordet, med favoprogrammet Storasyster och Lillebror.
Livet är häftigt. Och att få bära på ett. Ett liv. Det, är så stort att det inte med ord går att beskriva.
Vi äter jordgubbar till efterrätt, tittar ut på regnet som faller och rensar ut för små storlekar ur en Blivande Storebrors klädbyrå. Han har gett Bäsi en helt egen låda. Sisten är fin pojke, mamma, säger han. Och jag kunde inte sagt det bättre själv…..
Mitt mammahjärta jobbar på. Ska strax upp på vinden och göra något som jag vet kommer få det att slå volter och framkalla pirr i magen. Till Liten-natten får S mysa vagnen och göra natt där. Mamman och Pappan planerar promenad-date denna häggdoftande måndagkväll.
Vardagkväll med hela familjen samlad igen. Kors i krösamoset, vad härligt!
Skilla klädd i glasklara regndroppar.
En Liten i vagnen omringad av illigt grönt. 
En efter-regnet-doft som var himmelsk.
Ett grönt täcke som gör mig nipprig. Liljekonvaljerna är snart här hos oss!
Och sådär såg det alltså ut när vi gick till Mäjadalen igår. Landade i Storans fina hem bland alla goa ungar och Litens morbror. Storan själv var på vift, men henne mötte vi efter stora vägen och fick pratstund där istället. När jag och Sisse var på väg hemåt, efter så mysig lek- och kaffesörplarkväll. Sisse gjorde enligt morsans plan natt där i vagnen. Med vällingen i magen och med lillkroppen klädd i pyjamas och ombäddad av en massa gosigt. 
Vardagslyx. Att kunna ta kvällspromenaden till en älskad familj i familjen.
Och idag är det torsdag och jag kan knappt tro att det är sant. 17 dagar har gått och idag är det alltså bara en sketen dag kvar. Jädrar vad jag ska bli tvärpreggo när han kommer hem imorn; ropa Maaartiin! och be honom serva mig för minsta lilla. Fotmassade vore skönt, liksom.
Äsch. Skojjar bara. Jag tycker ju om att klara en massa saker själv. ” Du kuuuunde, mamma! … ”
Men jag längtar efter att få kramas och pussa vackernacke. Se M tillsammans med vår lilla pojke. Ha den där trygga, lugna älskade människan hemma igen.
Fast jag är ju faktiskt typ ganska preggo så det är allt bra vaaaansinnigt skönt att pappan är hemma snart och kan busa och leka, laga och byta, han också. Men så lyxigt vi har haft det, att med jämna mellanrum få landa hemma hos mina föräldrar. Blivit ompysslade, sovit gott, lekt en massa, massa roligt. Cyklat en herrans massa pass på gammcykeln, njutit i vitsippsbacken, ätit mormors köttbullar och åkt traktor med morfar. Nu kör vi, sista rycket innan en mycket, mycket efterlängtad helg tar vid!
(1).
Precis så;
Idag har regnet hängt i luften hela dagen och ögonen har stundvis gått i kors av trötthet på den här Preggomorsan. Vi vaknade hemmahemma, uppe på den där våningen som vi sovit så gott på, ungefär en tredje del av alla nätter av det här VM-rasket. Vi trotsade ändå det där blöta vädret och drog ut på förmiddagen i alla fall. Jag gick med min lilla pojke, med hans hand i min. Vi pratade om ditt och datt, gungade och åkte skrinda.
Efter lunch slockande en Liten i vagnen och jag drog till Hardcoregymmet. Cyklade mig droppsvettig.
Hejja Pyret i Magen!
När Sisse sovit klart i vagnen var allt packat och vi hoppade in i Rymdskeppet och drog hemåt.
Och sen har vi haft eftermiddag här hemma; ritat och svurit över förbaskade fåglar som skitit på köksfönstret.
Någon har haft rök ut genom öronen då gardinstångsapan också plötsligt lossnade och rasade i huvudet på det där preggot som har en förmåga att blixtra till ganska lätt. Tur att jag hade en omåttligt taggad tvååring till hejja-klack;
-Du kaaan mamma! (när jag stod där uppe på köksbänken och vinglade och spikade)
-Du kuuunde, mamma! Jättefint, mamma! (när gardinen hängde på plats igen).
Sen har vi tittat ut genom nyputsat köksfönster. Tvättat, lekt och rantat runt i mannen-snodda ullstrumpor.
Och ätit middag med Mormors rödbetor till.
Och nu tänker vi göra oss en kvällssväng med vagnen. Jag tror att vi traskar mot Mäjadalen och Litens stora idoler.Hoppas kussarna är hemma bara! Annars finns det många traktorer och lastbilar att titta på efter vägen, så hur som helst borde det bli en bra tur! 
Nu börjar jag vara tvärless det här med att vara ifrån mannen. Visst, allt rullar på och det går bra. Liten håller om (lägger lillarmen om mig och så kramas vi) och säger mamma? älskaj dig! med jämna mellanrum. Och den där känslan av att plötsligt vara übergravid som jag hade första veckan han var borta, den har liksom försvunnit? Jag tror helt sonika magen sjunkit.
Men nä, kom hem nu M!!
(2).
Senaste kommentarer