av Emmeli | okt 11, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Så var det ny vecka och jag njuter av sköna, sköna HemmaMammadagar! 
Där; En Miniman i full färd med att hjälpa morsan ute på gården.
Och där, ett ohyggligt mysigt kramkalas på kökssoffan.
En sovande Juniflicka som hade sömnigt mammasällskap, samtidigt som Bjossan sov sin lur.
Obetalbart. Obeskrivligt mysigt. Ooo <3 .
En kettlebell som premiäranvänds och gett en morsa skön träningsvärk.
Och. Jamen. Har ni sett!?
Vi har ju blivit med katt för sjutton! En alldeles vansinnigt lurvig och söt, sjövild liten skapelse.
Hon heter Sally.
Och så bor hon här. Hos oss. På Drömgården. Vilken grej! Ni lär se mer av henne, om man säger så.
Hon tycker om våran kökssoffa. Och jag älskar när hon ligger där. Det är liksom en liten, eller ganska så stor, drömgrej; att få ha den där Drömgården, tillsammans med älskade mannen och gulliga ungar. Njuta av vidder ut genom köksfönstret, baka och mysa och så där på kökssoffan… så ligger det en katt och kurrar.
Så himla mysigt. Att ha en vän som sitter på kökssoffan och väntar, när man kommer in i köket. Lilla Sallykattungen. Som vi fått från Mäjadalen och barnens gullkusiner. Jag som tingat en kattunge ungefär varje sommar senaste åren. Men varje gång, det var när vi bodde uppe i Norrnorr ska tilläggas, så har jag backat. Ville liksom flytta från Lyan först. Och nu har vi gjort det, kan man säga. Vi har ju en hel gård för sjutton. Såklart vi ska ha en Sallykatt!
Än så länge får hon bara vara ute om vi är ute med henne. Vi hämtade henne i söndags, så hon har ju fortfarande nog sjå att känna sig hemmastadd här inne.
Lite sånt där har jag också pysslat med.
Och barnvagnspromenader såklart. Skitmysigt.
Nu ska jag och Lillan ta dagens andra promme. Denna gång med syskonvagnen, för att hämta hem den där efterlängtade Bjossan från förskolan!
Lillafrun
av Emmeli | okt 7, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Träning
Vilket långt ord, va!
Dopförberedelsedagar.
Men det är just, just precis vad vi har. Så himla roligt och pyssligt och jag är sådär löjligt förtjust och har helt och hållet gått lös på favoritfärgen totalis denna gång. Den skäggige mumlar nåt om att Juni kommer att vara kräkless rosa alldeles snart. Men där har han så fel, så. Säger jag.
Här kommer ett svischande litet bildregn på hela alltet tänkte jag. Nån sneakpeak och sådär..
Han här;
Med mammas luva och iklädd pyjmasen.
Det var igår, när vi haft torsdag med förskolelek, dophandling, fått ärenden gjorda på stan, köpt presenter, bakat och på kvällen var på väg till kusinerna för att öva lite sång och spel inför lördagen. Mannens NorgeMorfar och hans A är här för Lillans skull också, och gulligaste A hade med present till Storebror; den där himlafina tröjan och tjocksockarna. I Norgemönster. 
Så fint! Både tröja och pojke.
Och så en massa fredag;
Jag var uppe tiiidigt och drog igång kaffebryggaren. Vi väntade strömavbrott vilken timme som helst och kaffe kändes mycket viktigt. Morgondimman drog sin kos.
Hela familjens klänningar och blusar och skjortor ligger beredda. Fasligt skrövliga ännu, dock…
Medan mannen tog J och S med sig och åkte iväg med Storebror till Mormor och Morfar. För att han skulle få ha en skitrolig fredag. Då, tog jag en liten halvtimme med snabbskorna på. Första springturen efter sjukan. Gick skittungt, för att jag hade sån träningsvärk, men var ändå skönt. Jättevackert väder och så var det härligt att känna att det bara var tidig morgon fortfarande. Hela dagen framför med massa göra. Roligt men ändå uttröttande. Jag visste att rundan skulle ge mig raketbränsle för att orka med. Och mycket riktigt! Såhär en massa timmar senare har dock raketbränslet sinat lite…
Ullmameluck och fodrad löparbralla. Jag är en frusen lort om ben och rumpa, så det var alldeles ypperliga kläder denna småkyliga höstmorgon.
Sen har jag och mannen och Lillan tillbringat dagen i församlingshemmet bredvid vår kyrka.
Medan jag och mannen teamat; lagat mat, pyntat, dukat och så vidare.. har vi haft gulligaste Juniflickasällskapet. Hon sov för det mesta. Men rullade runt på golvet och glodde ut pappan när han blåste ballonger. Det, gjorde hon också.
Åh! Så himla roligt att stå och pyssla på med vackra blommor och duka och göra fint. 
Och där är morsan, ja. Med sin nya ajfån och den där tröjan hon typ lever i.
Tänk att vi ska ha dop igen.
En andra gång i livet. För att vi har blivit päron. Igen (!). Till ännu ett litet mirakel. Vår Juniflicka. Det känns på ett sätt längesedan, och på ett sätt som nyss. Som mannen stod och hängde upp ballongerna, dagen innan Liten skulle döpas. Tänka sig, alltså.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid mina två småttingar. Dom ligger som två utslagna härs och tvärs. Mina hjältar. Sen, är vi redo för Juniflickans Dopdag.
Lillafrun
av Emmeli | okt 6, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Träning
Det var fem minusgrader under natten. Och vi vaknade till en onsdagmorgon som var magiskt vacker. Jag gick ut efter morgonamningen. Gick långsamt över gården. Bara andades, och tänkte vad skönt det ska bli och träffa den där människan idag. Jag tror det kommer göra susen. 
Ni vet. När man gått och funderat på saker.. känt sig otillfreds i ovissheten. Orolig också. Bubblat lite.
Att då få träffa någon, otroligt trygg och kunnig och varm människa. Som minut för minut gör att axlarna sänks. Frågetecknen suddas ut. Ett efter ett. Oron blir som bortblåst. Lyckan sprider sig i kroppen och man bara ler.
Helt och hållet underbart. Och det, var jag med om igår.
Kärlekste från ön och ett kort med tacksamhetsord. Bar med mig det, och Lillan. Och drog iväg.
Jo;
Sedan jag blev tvärsjuk för drygt två veckor sedan, har det funderats i massor. Först var jag bara lättad och glad att allt gick bra, att jag snabbt fick hjälp så att jag snabbt kunde må bättre. Men det var ju minst sagt chockartat, hela grejen. Och i efterhand har jag känt mig mer rädd än under den där dagen på akuten när dom skjutsade runt mig runt hela sjukhuset för olika undersökningar och röntgen. Efter dom där lättnadsdagarna efteråt… började jag undra och banna mig själv för att jag antagligen gjort något fel.
Stundvis, alltså. För klokare än så, är jag ju egentligen.
Men, ibland, har jag känt mig ledsen och som att starten i Juniflickans liv, som varit och är helt makalös underbar på alla sätt. Vi alla har bara svävat på moln hela sommaren. Mått så himla bra, alla fyra. Men i mina tankar kändes allt det där, som bortblåst… förstår ni, vad sorgset?
-Och korkat tänkt.
”Allt har gått så bra med förlossning och första tiden i livet för lilla J, Bjossan och hennes päron. Det är fasligt omvälvande och känslosamt att få stjärnor. Bäbisar alltså. Så stort och fantastiskt. Nog känslosamt, om man säger så. Lyckan när allt bara flyter är obeskrivlig. Så vad är det då för mening att jag ska ha mått som en prinsessa från att hon kom till oss. Hela vägen. Känt mig lyckligast på jorden över en livsnjutande bäbis. Vi, hela familjen har kunnat njuta så otroligt. Men sen, typ tusen år senare, dåå bli jättesjuk?”
Men lugn, i samma stund som jag började tänka sådär, som att sjukan skulle sudda bort det härliga, förstod jag hur fel det var. Kunde ändå inte få bort hjärnspökena på egen hand…
Så att jag fick en sen tid för Efter-Lillan-kom-till-jorden-besök hos världens bästa barnmorska, vad som vid första början kändes lite drygt, gjorde att jag nu då kunde ställa alla mina miljoner frågor om allt och lite till efter vad som ”hände” för 15 dagar sedan. Ja, och berätta om denna saga till sommar, såklart. Och liksom börja leva i lycka av den, igen. Vi tog det från början, om man säger så. Från sommarmorgonen i juni, som gav oss älskade Juniflickan. Till vackra, höstklara, oktoberonsdagen. Och allt, som hänt och varit, däremellan.
Det var nog meningen att jag inte skulle få min tid i augusti, utan först nu, tänker jag.
…
Det var så mysigt att ses igen. Och hon lyssnade. Och lyssnade. På det sätt bara hon kan. Och gav mig svaren. Vissa helt självklara men andra jag inte kunnat forma själv. Än om det var många självklara svar. Så behövde jag höra dom. Så nu kan jag säga till mig själv, ge mig själv svaren om och igen om jag så vill;
- Nej, Emmeli, du inbillade inte dig att du mådde sådär sagolikt bra alldeles precis efter förlossningen med Juni och har så gjort till det bara sa pang för ett par veckor sedan.
- Dom två febertopparna kaaan ha haft med sjukan att göra, men kan också mycket riktigt varit en förskolesjuka, precis som du trodde. I alla fall en utav dom två febersvängarna. Det var inte lätt för dig att veta. Typ omöjligt.
- Du kan inte, med den makalösa pigghetskänsla och allt hopp och spring, ha framkallat det här.
- Neeej, Emmeli, du fick inte sjukan för att du hoppade små grodorna med Sixten på midsommarafton, tre dagar efter du fött barn. Det kändes ju bra och du fick inte ont eller men efter det.
- Och nej, Emmeli, att du badade i havet när Juni var fyra veckor, har inte heller med saken att göra.
- Emmeli, sommaren haar varit lika underbar som du minns den… det dök bara upp något tre månader senare, som var något som inte var så underbart, precis. Men du behöver inte oroa dig, för att det är något du själv rår för. Kroppen är kroppen…
- Fortsätt njut av lyckan, att ha fått och få känna dig så pigg och fräsch, med en mammakropp som förvandlats från att ha burit en stor preggomage, till att vecka för vecka bara bli starkare och starkare.
- Kroppen, särskilt magen, är lurig. Ibland får man inte svar.
- Och det jag trodde var infektion… var visst inflammation. Dom två hör ju ihop, men är ändå inte samma sak.
- Allt det braiga som varit. Det var, och är, precis sant. Du fåår ha kvar det i din hjärteask, det är INTE som bortblåst bara för att onda sjukan kom. Fortsätt njut och lev, precis som alltid.
Jag kom hem till gården. Sådär lycklig som jag känner igen mig själv.
Dagen kändes perfekt. Ja, helt och hållet. Först den där frostiga, vackra morgonen. Sen den där soliga, höstklara promenaden med älskade Storan och Bäbisflickan. Ett träningspass hemma i salen, där jag kände mig stark och ännu mer back on track. Och så det där barnmorskebesöket som blev ett väldigt långt sådant. Det, som gjorde att hela jag blev alldeles salig och bara satte mig på gårdhustrappen och blundade och njöt.
I min lila, otroligt mjuka tröja som jag unnade mig förra veckan.
Att sedan få möta upp pojkarna som var glada att se mig och Lillan, ungefär som om vi varit borta i tre dagar (Minimannen var uttryckligen gladast. Såklart mannen också..). 
Äta middag, se strålande ögon hos en tvååring som fick åka traktor med farfar. Och så till sist fixa med mysigt pyssel inför Lillans dop som närmar sig.
En Lyckans Dag.
Jag vaknar och känner att den lever kvar i mig än. Lättnad. En himmelsk känsla.
Lillafrun
av Emmeli | sep 18, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Så kom den där efterlängtade hem och plötsligt var hela familjen samlad. Finns inget bättre. Såklart.
Så vi tog söndag på direkten tillsammans.
Gick en sväng och lekte med lillkusinen innan hon och hennes päron skulle dra söderut igen. 
Pappan och hans mycket, mycket look-a-likiga dotter, var glada att se varandra. Det syntes, om man säger så.
Och när gullebarnen sov tillsammans efter lunch. Så snodde jag ihop en äppelkaka i den där hjärteformen jag och Minimannen loppade förra veckan. 
Kakan blev så fin. Visst? Och vart vi drog iväg med den, ja det kan vi ta i ett annat inlägg. Det krävs nästan..
Efter turen med kakan, så fick jag snöra på mig snabbskorna och ge mig ut på skön löptur i det här septembervädret som man omöjligt kan säga hur ljuvligt det är tillräckligt många gånger. 
Stunden på bron var himmelsk, i vanlig ordning.
Och ikväll, har Minimannen varit hos Farfar och haft söndagsmys, medan jag och mannen varit iväg på höstens första gospelövning. Lillan följde med oss såklart. Sov i pappans famn samtidigt som han sjöng för full hals. Jag har sagt det förut, men vi säger det hela tiden; coola lilla unge, alltså.
Världens finaste avslut på den här helgen. Och soooom jag ska somna gott ikväll!
Natti! Och hoppas ni också haft det gott idag!
Lillafrun
av Emmeli | sep 18, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Träning
Den här helgen har det varit jag och småttingarna. Storebror och Juniflickan.
Pappan drog iväg i onsdags, hann hem och krama familj på torsdagen, för att sedan åka iväg på fredagmorgonen igen. Mer än kramar hann han bland annat också med att hänga upp syskontavlan där i köket. Åh, gullbarn!
Vad vi här hemma roat oss med?
Lite sånt där. Världsmysigt. 
Tänkt åh vad härligt med nya utsikten från sovrumsfönstret! ..det blev när mannen fortsatte röjningen runt huset.
Jobbat i kotteaffären.
Barnen har fått kusinkärlek.
Så värdefullt.
Och där, ja; min träningsvän och Stora. Hujedamig som svetten drippdroppade, härligt. Särskilt efteråt!! Då följde Fredagsmys tillsammans. <3 
Vi har haft riktigt vackerväder, som sagt. Sådär så att man är ute så mycket man bara orkar.
Vi har vandrat promenad.
Och tittat på haavet som lillvännen sa. 
Kökssoffehäng med loppade leksaker i tillhörande godispåse. Allt tillsammans med en lillasyster som försöker hänga med allt hon kan. 
Dom där två, alltså. <3 
Juni har legat i gymmet och hytt med lillnäven och dragit zebran i svansen. 
Pellisskott är knyckta från Storpelargonen.
Och nu är det söndagmorgon. Jag läste saga för kidsen i storsängen strax innan 20 igårkväll, och somnade tydligen. Skönt med många timmar sömn. Det går verkligen bra att vara själv med S och J, dom är två stjärnor som är schyssta mot morsan. Men jag blir såklart tröttare än om M är hemma, sover inte alls lika bra till exempel. Men när tröttheten beror av mammakärlek, så känns det ändå gott i hjärtat. 
Två pyjamasflickor!
Snart, snart rullar en efterlängtad in på gården, och då ska vi ha söndag allihopa, tillsammans. Bästa jag vet!
Så det där är våra Helgbestyr, hittills.
Ha en god söndag alla ni!
Lillafun
av Emmeli | sep 15, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Träning
Det har varit på samma vis efter båda mina förlossningar av mina stjärnor.
Först, vill jag bara åka hem från BB och gå i bäbisbubblaide. Första dagarna, ja första veckan, i princip bos det i sovrummet. Försöker ta in vad i hela friden det var som hände, njuter så det står ut genom öronen på en och lär känna det nya lilla livet. Särskilt mycket av den där vad-var-det-som-hände-känslan, den här gången, med Juni. När vi liksom var på BB i 20 minuter och sedan var världens vackraste flicka hos oss. Helt galet.
Så, då vill jag bara vara. I vårt egna hem. Bland sköna fluffiga täcken, kuddar, våtservetter och så den där mjölkdoftande bäbisen som bara äter och sover. Tillsammans med min egna lilla familj.
Så småningom tittar vi ut från det där idet, lite i taget. I vår takt. Och nu, efter tolv veckor. Då är jag i det där läget att allt börjar kännas lite ”som vanligt” igen. På ett skönt sätt, alltså. Det rullar på, liksom. Vi känner lilla bäbisen så bra, nya familjekonstellationen är lika självklar som att vi andas, liksom.
Så fantastiskt uppskattat och inget, inget vi (jag och M, menar jag) innan tagit för givet.
Älskar, älskar, älskar att vara hemma och syta, pyssla och greja och känner mig precis hur nöjd som helst med det här HemmaMamma-livet. Räcker alldeles ypperligt med en liten sväng till lagomstor stad, en handling på lill-ica, en löptur. Eller en varm, lugn, dusch. Så tycker jag att jag är så ohyggligt tankad med ego-tid att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen.
Och ibland, titt som tätt. Så vill jag bara helt och fullt krypa tillbaka till den där bubblan igen. Och stanna där en stund och inte göra nånting annat…
Än att snusa bäbis. Och bara vara-vara. 
Precis som jag och Juniflickan gjorde igår morse.
När vi kramat Storebror hejdå på Förskolan och han var taggad för lek och bus. Då var vi istället mysa-i-storsängen-sugna och kröp ner där. Tätt, tätt. Och somnade tillsammans. Världens skönaste och mysigaste stund.
Sen gjorde vi dag av den där morgonen.
Kammade till ruffsiga frillorna och mötte upp en moster som kom på besök. Vi (syrran och jag, alltså) åt lunch tillsammans, innan vi sedan traskade vackerhöstig långrunda med Lillan i syskonvagnen. Hamnade vid målet; Storebror. Som sedan satt toknöjt bredvid sin lillasyster hem till gården. Väl hemma tvärpackades det, pryttlar och vagn och ungar. Och så drog vi iväg på loppis och jag hittade en hela massa fina saker. Gladeligen drog vi sedan vidare, hem till mormor och morfar. För ett sånt där stänksvettigt träningspass på pappsens gammcykel, god middag och en stunds mysig kväll innan jag till sist packade in mina barn och alla pryttlar i bilen igen och åkte hemåt.
”Mamma? Du är min bästa vän. Du är Flickan”
Så sa han där i baksätet. Och gjorde att hans mammas hjärta smälte. Helt och hållet.
Jag körde i (typ) snigelfart, alldeles på helspänn över att behöva vara med om vad jag och hennes M var med om för fyra år sedan (krocka med en älg men tack och lov ha änglavakt). Vi somnade sedan, alla tre i Storsängen. Jag, med ett barn om varsin sida om mig. Inget kan göra att jag känner mig rikare, än just det. <3
Lillafrun
Senaste kommentarer