Vila i Ro.
I fjällgropen, solkysst och med skoterhjälmen på. I PlåtEmma, den där tunga, tuffande båten, på väg att lägga ut nät. I din alldeles egna ”Mexicobar”, grillandes och spisandes musik. I Sommarstugan, plötsligt mitt i natten, i full färd med att ”göra en fest”.. som Den Evigt Unga starta en ”Aftondans” och digga till Boggie-Boggie, som min far lirade på gitarren. Senaste dryga åtta åren, även tillsammans med han du redan innan du mött honom, bara helgillade. Min M. Ni blev tajta. Så fint.
Det var självklart att du skulle köra oss, vår Livets Dag. 7 juli 2012. När han och jag, blev Vi. 
(Samtliga bröllopsfoton är fotade av Cecilia Lundmark. Vår vän tillika bröllopsfotograf <3)
…
Det finns så många minnen. Från hela min barndom. Alla somrar i Sommarstugan. Varendaste Midsommar. Allra vintrar och fjällturerna. Där du gasat fram med din coola fru i skoterpulkan. Den där pulkan, som du bara var så fast beslutsam om att lille S skulle få. Nu. För några veckor sedan.
Varma i hjärtana åkte vi till er, en söndagkväll. En bit morotskaka hade vi med och du tyckte den var god. Och du var i vanlig ordning glad att se oss och barnen. Men du var trött. Så himla trött. Annars hade du i vanlig ordning börjat undra om vi inte hade instrumenten med oss och kunde spela en bit.
Och som du kämpat. Men du gav dig inte. Du har följt din Livets sång; Jag ska leva, tills jag dör. 
Vila i frid, kära du.
”Vad hemskt. Men Jesus tar han om han, såklart”. Som vår lille, fantastiskt kloke, treåring direkt sa.
Idag tänder vi ljus. Bara för Dig. Älskade Morbror S.
// Lillafrun.
..Ja, eller Emma Karolina. Som du ju alltid kallat mig och ju var fast beslutsam om att jag skulle heta. Ingen har gått undan med sitt vanliga namn, inte. Hela släkten har vi smeknamn, mynnade från dig. Och det känns mer än underbart just nu.
Tack för allt. Vila i Ro. <3
Att aldrig någonsin varit så nöjd över en enkvist.
I förmiddags gav vi oss ut på Äventyr.
J i kånken på mammans rygg och vi andra två till fots.
Vi hade ett mål med turen; att finna enris.
Inte det lättaste nu när snön kommit. Men äsch. Det skulle nog gå bra, tänkte vi. Och gick och gick. Såg gården hamna längre och längre bort. Till sist stack vi in i skogen och chansade på att hitta.
Oj, som vi kämpade oss fram i snöfallet. Jag gillar ju sånt där… kämpa och svettas lite. Treåringen var dock inte hela tiden lika övertygad om att han diggade utmaningen lika mycket som mamman. Men väl inne i skogen, där det var lite mindre snö att ta sig igenom, då lekte pojken och ville helst inte gå hemåt. Lillan sov så gott där bak i kånken. Och plötsligt uppenbarade sig den där lilla busken som vi letade efter. Har nog aldrig någonsin varit så vansinnigt nöjd över att hitta en enkvist, följt av flera, som idag.
Till sist gick vi hemåt. Med säcken fylld av en- och granris.
Och hemåt, då var vägen lång. Hejdlöst lång.
Någon av oss kämpade allra mest. ”Det är så lååångt hem” ,”Mina ben är för tröööttta!” ,”Maaammaa!” . Det var också motigt att gå igenom snön. Men det räckte med en som var övertygad om det, så jag försökte peppa istället.
Ett tag hade jag Lillasyster på ryggen, Storebror i famnen och svarta säcken med ris i någon typisk mamma-bläckfisk-arm.
Att vi var nöjda när vi kom hem och kunde kasta av oss blöta, tunga kläderna. Stolta också. Det, rådde det ingen tvekan om.
Vi firade med lunch och kände oss så lyxiga som hade ett varmt hem att komma till. Älskar hur Minimannen uppskattar såna saker. Han älskar sitt Vackerhemma, som vi säger.
Och när det blev eftermiddag, har vi haft pyssel. Sticksigt pyssel. Sicken tur att någon har alldeles egna ”grepphandskar”, som han säger. Och kunde hjälpa mamman. Lillasyster satt mest och begrundade. 
Som jag älskar den här tiden alltså. Att få vara HemmaMamma.
Dagarna med ungarna är det bästa jag vet.
Såklart är det stunder där jag skulle vilja lägga mig raklång, dra täcket över mig, slumra en stund. Eller stunderna när det känns som om frukosten just var undandiskad och lunchen ska ordnas fram. Dagar när energin är lägre, med andra ord. Stunderna när två darlingar syskonkivas och jag känner mig som En Tråkig Mamma Polis.
Men kära nån, vad dom där stunderna suddas ut, glöms bort och liksom göms av alla dom där stunderna som är så magiska… där jag bara njuter av att få vara med.
Vara med dom där två människorna jag förundras över, varje dag. Dom som tar varandra i handen, leker tillsammans, busar så det bubblar skratt ur dom båda. Den minsta har den större som den största idolen i livet. Och den större, är en Gentleman-Storebror av rang. Det pussas och kramas och om natten sover dom som allra godast, om dom ligger tätt, tätt intill varandra. En syn jag och barnens pappa inte får nog utav. Syskonkärlek.
Vad som blev av det där enriset får ni se en annan dag.
Nu ska jag möta upp Storan om en stund. Vi ska kvista iväg till grannbyn och sjunga Julekör. Det ser jag fram emot. Känns så märkligt att lämna småttingarna. Men dom är ju med världens bästa pappa.
Hoppas att ni får en god kväll!
Lillafrun
Sagogranar och Småsnyftande.
Där;
Ännu lite mer Juleblomsterpyssel. Så mysigt hur hemmet steg för steg börjar förvandlas. Till den där versionen med extra ljus och värme, liksom.
Vi hade en hemmadag igår. Tid ute i friska luften. Och pyssel av olika slag, för mig som det där på bilden ovan. Till kvällen åts det Risotto, tränades, badades och likt många, många kvällar så nattade jag småttingar medan mannen jobbade med hemmet. Det ser lite ut som om det varit en grävling uppe på vår övervåning nu…. spår efter någon idog som grävt bland spånet, borrat och tråcklat sig fram. Mannens mål är att vi ska kunna ha juleljus på plats i köksfönsterna snart, snart. Älskade M.
Ovan allt det där härliga. Var och är hjärtat ledset och fyllt av tankar. Titt som tätt går jag och småsnyftar och småler, omvartannat, där jag funderar. Som ju livet är… fyllt av både härliga och jobbiga, sorgliga saker. Ibland får känslor samsas. Det bara är så.
Idag är det måndag.
Julegranen ute på gården lyser som en sagogran, med sitt alldeles nyfallna snötäcke på sig. Småttingar ligger tätt, tätt och sover fortfarande. Det är Första Advent-veckan nu.
Ta hand om er alla!
Lillafrun
Lördagsäventyr och Söndagslängt.
Gården hade bara precis vaknat, när vi gav oss iväg. Mot Lördagsäventyr!
Någon satt i baksätet och talade om för sina päron vem som sjöng; Astrid Lindgren-bitar på rad spelades i Rymdskeppet. Musikpäronen blev sådär löjligt stolta när lillungen berättade vad det var för instrument som spelades och så. Så åkte vi igenom en första liten stad. ”Är vi framme nu?”, sa han. Varpå vi sa att vi var i en stad, men inte i Stora Staden. ”Nähä. Men det var i alla fall en fin stad. Det är vackra hus här”. Älskling.
Lillan sov och sov. När även Storebror slumrat, bytte vi till favoritjulmusiken. ”Maybe this Christmas…” . Och så lät vi drömma oss bort. Helt och hållet. Till Gårdsliv med ännu mer liv än nu. Se barnen växa upp. Bland hästar och höns. Och hund. Det är två i familjen som plötsligt, återigen, snöat inne på hund. Men dom är mycket beslutsamma om att det helst inte ska vara en valp. Såna har dom redan, två stycken, som dom vill ge den där valp-tiden, liksom. Fast vi tänker också att vi ska försöka vara lite kloka i alla drömmar. Var sak har sin tid. Så körde vi vidare genom det solglittriga, frostiga landskapet.
Till sist hamnade vi där vi skulle. I Stora Staden. Kalenderklappar, bygghandling, festlig restauranglunch och lite allmänt lantisluftande. Därefter var vi mer än redo. Att åka hem. Till vår älskade Drömgård.
Det var så fantastiskt att få komma hem, efter en dag av så mycket fart och rusch. Det tyckte vi alla. Och somnade i en Trasselhög i Storsängen, alla fyra.
Idag vaknar vi till Söndag. Och en längtan efter att mysa hemma. Fixa ljusen till utegranen. Måla det allra, allra sista på den där Prins-sängen. Njuta gårdsluft och Tillsammansmysa, helt sonika.
Ha det så fint, alla ni. Så hörs vi snart igen!
Lillafrun
Firarfredag och Juleblomster!
Snön och regnet slutade att falla. Allt det vita har nästan försvunnit.
Det blev Fredag. Solen skiner.
Familjen är trött. En pappa kliver upp okristligt tidigt och börjar sina sista arbetstimmar för veckan. Dom andra tre sover vidare. Nu, sådär som vanligt-länge… istället för att vakna med pappan, dom också.
Mamman och barnen traskar ner på byn mitt i dagen. Det blir Dagens utflykt. Det Stora i det Lilla, ni vet. Pojken traskar på egna ben och Lillan sover gott i vagnen.
Det är låååångt till Blomsteraffären.
Men till sist är vi framme. Handlar Juleblomster.
Amaryllis i kruka och på kvist, eucalyptus och hyacinter. Alltsammans gör mamman alldeles nipprig.
Sedan tar vi turen förbi Lill-ica på vägen hem. Storebror, som ätit sockergodis några få gånger i livet.. får en alldeles egen liten peng att handla för.. vi bestämmer att det är Karamellfredag. Kinderägget hamnar hos en mycket stolt och lycklig ägare som ni förstår. Som han sedan andäktigt bär i prasslig påse med liten hand. 
Mamman hittar äntligen också en Julros, till sin lycka.
Till sist går vi hem. Och backen är längre än någonsin, faktiskt. Vilken tur att pappan kommer hem sådär fredagstidigt och dom sista metrarna blir i Rymdskepp för liten Miniman. Dessa fredagar, som vi varit utan några veckor då Den Där Flitige Mannen både jobbat och uppdragat. 
Väl hemma. Kramas det. Och pysslas med blommor.
Det är Firarfredag. Alla är hemma. Och hemmet är fullt av Juleblomster.
God helg till er alla! <3
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
