-Det är inte alltid lätt att vara mamma, alltså.

Att susa runt och syta, byta, servera, tvätta småhänder, trösta, springa med snusande i vagn och kånka och leka och så vidare… det, är enkelt, roligt och helt underbart. Visst, kan man bli fysiskt trött. Men när det skaver, på huvudbryigt vis. Eller någon småtting inte mår helt tipp-topp. När man känner att dubbelknuten håller på att slås om sig själv. Då, är det kruxigt, tycker jag.

Som den här Förisgrejen för oss. Nej, ingen världsstor grej över huvudtaget. Men jo, en huvudbryig grej ändå.

Varje höst sedan S började för två år sedan, har det varit någon liten dipp av något slag. Första hösten var det nog när han förstod att vi faktiskt skulle lämna, men det var enligt kunniga ”Normalt bakslag”, som tack och lov gick över fort. Så förra hösten, då blev det kruxigt på riktigt tycker jag. För då var jag ju hemma med J, och tyckte redan innan sommarens slut att ”nämen, ska jag lämna bort när jag ändå är hemma hela dagarna med Lillan?”. S kutade in och det kändes som en självklarhet att han skulle vara där då. Men så kom ju en morgon när han absolut inte skulle lämnas och jag absoluuut inte skulle kunna göra det heller, och så åkte vi hem. Puh. Tudelade känslor. Morgonen därpå lämnade pappan, och allt var som bortblåst.

Så i höstas. Samma visa som förra hösten; till en början kutar lillvännen in och sen blir det olyckligt.. Analytisk är bara förnamnet av vad jag är, men det är inte ens svårt att se det sambandet; en trygghetspunkt rycks bort och pojken håller på att bli ledsen och vill följa med hem…

Det finns inte på världskartan att jag skulle lämna honom gråtandes på en plats där han visserligen trivs men beskriver att han inte känner sig trygg, när jag absolut inte behöver. Det klarar jag inte. Varför liksom? Han är så fantastiskt duktig på att prata och att göra sig förstådd, så det är inte det minsta svårt att förstå honom. Så Liten tog Storebrorsledigt och har så haft det i höst, det vet ni ju. Hur mysigt som helst har vi tyckt, både jag, S och J.

Men, så var vi och hälsade på på Föris för ett litet tag sedan, jag och mina två… och då kände jag också att ”Lillvännen, han tyycker ju att det är hur roligt som helst att leka och träffa småvännerna här…är visst trygg.. brydde sig inte i mig ett endaste dugg..det är nog bara ett dumt hjärnspöke i lillvännens huvud som säger att han inte vågar säga hejdå när just en viss människa inte är på plats..” …

Så, då bestämde jag mig för att frångå mitt ego-jag som älskar att han är hemma och istället ge han vad jag tycker är bland det viktigaste som finns i livet; Jag-kan-känsla. Jag vill att min son ska vilja, våga och känna att han kan. För jag har ju sett på honom; att han vill. Men har inte vågat.

Så för att bryta hjulspåren helt, inkallades filbunken Vackerpappan igår, som gjorde upp en puss-kram-high-five- plan tillsammans med Minimannen. Lite mindre skör mamma med i bilden. Och allt gick hur bra som helst. Såklart. Glada miner från början till slut.

Å, ni skulle sett igår när jag och Lillasyster hämtade. Pojken var så galet nöjd och glad över att ”jag klarade det, mamma!”. Såklart du gjorde, älskade vän.

I samma sekund som jag såg hans stolta leende och lyckan över att känna sig trygg, så släppte mitt förfärliga knip i magen. Oj, oj. Mammahjärtat, alltså. Ibland blir jag inte klok. Man vill sina små så väl att en dubbelknut av sig själv känns helt rimligt.

Jag grät typ hela förmiddagen igår, för att jag saknade, kände mig som en vekling, inte visste om vi gjorde rätt och samtidigt var jag så stolt över den där lilla toppluvan som åkte iväg med pappan så målmedveten. Från att ha varit hemma i trygga vrån, så hade han nu bara bestämt sig för att testa och allt gick Fantaastiskt bra!, som Minimannen själv beskrev det.

Finaste Minimannen på jord. Med det största lilla hjärtat. Livet är inte alltid lätt.. alla fröknar är så fina, men jag förstår (inte skrälligt nånstans eftersom jag och S är så rysligt lika) att det är jobbigt när någon man tycker om och anförtrott sig till lite extra, bara försvinner. För det är så det har varit. Såklart att det kan bli lite struligt och Livet kommer emellan för människor även på Föris. Konstigt vore det ju annars. Men svårt att förstå när man är tre år, kanske. Därför, så himmelens härligt att se lyckan i att känna tryggheten hos sig själv. <3

Och det är ju bara några ynka timmar, sen får ju vi här hemma rå om vår Prins Darling hela tiden. Fantastiskt mysigt, är det också att få Mamma-Juni-tid, såklart. Våra små timmar idag har vi myst, mamma-ettåring-tränat, busat och byggt höga torn så Lillan kiknat av skratt. Allt gott med andra ord.

Mammalivet, alltså. Ibland kruxigt men för det mesta helt ljuvligt.

Vad vi gjorde som toppade dagen än mer igår, kan jag berätta om sedan. Inga stordåd, såklart. Fast för oss, var det precis det.

Ta hand om er!

Lillafrun