April, april…
Och så var marsmånaden avslutad och idag vaknar vi till Första April…
Vårmånaden nummer ett här hos oss i Norr. Men här och nu? Nää..eller jaa; alldeles vaanligt aprilväder. Grått och blött och fult och regnigt och ett nytt lager snö som lagt sig under natten. Blä. Som ett aprilskämt bara det.
Vi kikade ut genom fönstret allihopa under morgonen. Jag önskade att det var ett skämt och barnen gläds.
Juniflickan älskar att stå där och dra i blommor och kika.
…
Och ja, precis så; Idag vaknar den här mamman sådär suuur. Och trrråkig. Som man bara gör ibland. Som att man går runt med ett eget mörkt regnmoln ovanför huvudet och inte riktigt kan sätta fingret på varför. Mannen försöker kramas men jag vill hellre slåss. Typ så.
Men alltså.. igår kväll, då?
Plötsligt, precis när vi skulle börja äta den där übergoda fredagsmiddagen med massa färsk chili i. Då, började min vänstra hand att brännas. Något så iiiiinfernaliskt, som min mamma skulle ha sagt. Och det blev bara värre. Och värre. Och värre. Så kvällen följdes såklart på fars-vis. Det googlades och försöktes finnas sätt att bota ”chili i sår”. För min vänsterhand är min disktrasehand och den ser mer eller mindre ut som stryk nu i vårvintertider. Så, jag hade alltså fått chili i alla mina små små sår. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag försökte med ättika, som var ett husmorstips. Det gjorde djävulusiskt ont. Handen doppades i olja och tvättades i diskmedel. Men skönaste överlevnadssättet blev till slut att sitta med handen i en tallrik med kall fil.. hela kvällen. Alltså, när jag fick lägga min brinnande hand i det där kalla.. vilket hallelujah moment! Fasligt krångligt var det när jag skulle amma och hålla i bäbis och samtidigt måsta ha handhelsicket i en tallrik fil (!). Mannen stod där och höll i tallriken och mumlade för sig själv i monolog ”nämen… vad gjorde ni på fredagkväll då?… ptjaa.. serverade frun fil. Hela kvällen, faktiskt…”
Kul. Jättekul. Halv två på natten gav handen med sig. Så ja. Jag är väl lite trött idag helt enkelt. Och då blir jag sur. Lillan har haft hög feber och varit superhängig i natt också, så.
Men häpp, häpp. Bara av att gnälla av mig lite känns det bättre.
Dom där 30 ljusrosa tullisarna som mannen kom hem med igår har äntligen tagits från plasten och satts i vaser här i hemmet. Så fint. Och någon tullisbrist har vi i alla fall inte denna lördag!
Lillasyster sover ute i friska luften. Mannen är i målarverkstaden och jobbar på. Så nu ska jag och S gå ut och se om vi kan göra lördag av det här. Svära åt snön och bara vara arg en liten stund till.. det är planen. För mig. Minimannen är förstås på det-ska-va-gött-å-leva-sjungande humör.
Hoppas att ni får en god, lite mindre sur, lördag!
Lillafrun
Efter fars-liknande natt, så blev det Fredag…
Det slår aldrig fel.
..Det klatrar allllltid som mest, när man står där en man (!) kort och försöker trassla sig ur dolda-kameran-liknande scener som mer liknar en fars än något annat. Men det är ju det där som är Livet, liksom. Är det någon gång man verkligen känner att man lever, så är det när klockan är 04 på morgonen.. två älskade barn skriker som Minigrisar och man ska försöka ordna upp det hela lite sådär småsmidigt, med en tröttmössa till morsa med nattligt noll i blodtryck..
Men det gick. Och jag konstaterade än en gång att vi är så galet bortskämda med ungar som alltid sovit/sover gott om natten. Förutom att natt-amma en gång om natten, sådär när dom är pyttebäbissmå. Bäbis och mor i sömn, eller bara tvär-vakna en liten stund. Utöver det, så har vi kanske haft någon nattlig krångelstund, max typ fem nätter, sedan Liten kom till världen alltså. Det är tacksamt. Och i natt var det Lillan som hade ont bekymmer. Och dessutom dryg snuva. Och nån slags liten feber..
Nedan i kursiverad stil följer natten.. skrolla vidare om du inte orkar läsa om en typiskt småbarnslivsfars!..
(Från typ 23 och fram till 03, sov vi väldigt hattigt jag och J. Hon säkerligen bättre än jag, för jag vaknar så fort att hon skruvar på sig minsta lilla. Eller ställer sig på huvudet i sömnen! 03.30 skriker hon rakt ut som en stucken liten Minigris. Typiskt icke-Juni-aktigt. Vi kliver upp, för att söka fram en liten alvedon. Då vaknar S och ropar ”Mamma!, Vad gör du?.. Å Mamma!? Nu blir det nog blött här!!”… jag dundrar in som en flodhäst i sovrummet och tar lilla ungen under ena armen och storasyskonet under den andra armen. Kutar genom huset, med mitt om-natten-mega-låga-blodtryck. Hinner till den där pottan i tid.. puh. Så blir det plötsligt skrikfest igen. Båda barnen. Den ena för att han ”fryyyser och vill ha kalling och pyjaaamas!!!” och den andre därför jag-vet-inte-riktigt-varför. Till sist får bäbisflicka både alvedon mot ont och droppar i lilla näsan för täppan. Som en blixt, hör jag hur treåringen plötsligt rusar ut och ställer sig i dörröppningen till vad vi kallar Blöjhuset.. med benen i kors och armen i sidan säger han ”Öh, mamma? Är Juni för-ch-ch-sch-sj-skyyld? (någon har lärt sig säga sch/sj/ch/sk-ljud och tycker alla ord med detta är mycket festligt. Till exempel förkyld. Så han var helt sonika bara tvuungen att kliva och upp och provsäga det ordet. Och jag får mig ett gott fniss och lite ny energi). Så går vi och lägger oss. Alla tre klarvakna.
Klockan är 04.
Någon börjar tjata på välling och en annan vill helst bara busa och den tredje soooova. Jag säger, grymt omoget, till S att ” jamen mamma vill ha hamburgare och pommes också!” (”man kan inte få allt man vill ha!” typ. HA HA knäppa morsan).
Då svarar han, med viskväsande röst
-”men mamma! När du fyller år! Då! Kan vi åka till hamburgeaffären och då! Kan DU! Få HAMBURGARE!”.
Jätteentusiastisk är han och jag dör av dåligt samvete och skyndar mig upp för att göra välling. Slurp säger det och han viskar innan han somnar att.. ”mamma? Det här var den godaste vällingen jag någonsin fått”. Med hjärtat kärleksont hos mamman, så somnar vi till sist om alla tre. Typ kring 05).
…
Vi somnade om till slut men försov oss idag såklart. Vaknade efter 08 och skulle 09 vara packade, morsan duschad, alla klädda, ätna och klara. Men, det gick det med. På något outgrundligt vis. Och vi hann till den viktiga tiden att passa i stan och dessutom runt på en massa roliga ärenden därefter. Allt tillsammans med Mormor och Morfar. Åh, En trädgårdshatt! sa S och tog på sig finaste stråhatten. Så den var han såklart tvungen att få. Äta korv på stan var också en höjdare. Lillan fick också en hatt. Så nu ser vi extra fram emot vår lilla odlingssäsong, med hatten på. Vad kan gå fel då, liksom?
Hemma från stan igen åts det lunch, alla tillsammans. Och så fredagsfikades det.
Och kramades hejdå och high fivades!
Sen har här lekts..
…och provats hattar och tittats på fredagsshoppingen.
Som sagt. Sötaste trädgårdshattarna till småttingarna. Och sockersöta pyjamasar till liten bäbisflicka.
Och till och med ett par blusar och tisha till morsan.
Men håll i hatten, alltså! Den här morsan dör söthetsdöden såklart, av synen av dom där två..
…
Sen lugnade tempot ner sig, från att ha varit helt galet sedan många timmar. Fredagsfeelingen hamnade på topp. Det där nesliga snötäcket som lagt sig under natten, har droppat så härligt från taken. Jag och S var ute i solen medan Lillasyster sov i vagnen i eftermiddags.
Nu, har precis pappan kommit innanför dörren och vi ska äta fredagsfavoriten, färsk pasta med massa chili, vitlök, persilja och kräftstjärtar som står klar på spisen.
Efter fars-liknande natt, så blev det Fredag… håhå, så underbart!
Ta hand om er och ha en god helg, alla ni!
Lillafrun
Torsdagsbestyr!
Torsdag!
S och J. Mitt i en morgonstund med påklädning för Storebror. Han, mycket koncentrerad. Och hon, högt beundrande. Som med allt annat han gör. Det är obeskrivligt fint att få vara med om det där. Syskonkärleken mellan sina småttingar. 
En grötfrukost med vår egen äppelmos. Mamma-limpa med lepa och äppeljuice i glaset. Och självklart kaffe därefter. Gott!
Och där!
-Efter att J och jag varit iväg på föris och lämnat Storebror för några timmar lek. Så somnade J i vanlig ordning och jag passade på att sno runt en vända med dammsugaren, greja med tvätten och så. Ett race med fart! Gick verkligen rekordsnabbt då det ju Vårstädades bara för några dagar sedan. Men grus har det hunnit bli i massor i alla fall… så när det var nyskurat igen så gick jag ut i vackervädret med bäbisflickan fortfarande sovande i vagnen. En himmelskt tur! Jag älskar barnvagnspromenader! (OM någon skulle ha missat det…)
Väl hemma igen hade vi också handlat med oss lite inför-helgen-gott och Helgblommor såklart!
Där är en liten nylunchad flicka som var kladdig från topp till tå och tog sig en liten luftartur… hon undrade bara för i hela friden fötterna ställde sig på varandra? Varför småtårna trasslade så? Och så vidare. GullJuni!!
Och mamman hade sedan en pusta-stund. Sörplade kaffe och knaprade en bit mörk choklad. Och tog och tvärshoppade lite på nätet. 
Tjoff, tjoff så hade vi hämtat hem Storebror. Så var det fest igen, tyckte J! Det är mysigt med Mamma-Juni-tid, det är det. Men det är fräsigast när vi är alla tre. Så är det bara.
Barnen gör mig till en blöt kärleksfläck, varje dag.
Som den där pojken. Som är så mycket människa i liten kropp nu. Och med det guldigaste hjärtat. Och dom mest farbrorliknande uttalandena. Som när han öppnade dörren i eftermiddags och det första han säger är ååh, vad det är nystädat! Går ett steg längre in.. drar en djup, skön suck och säger ååh, det känns vårstädat mamma!.
(..håhå, sötpropp alltså!)
Melliset uppskattades massor! 
Så när Lillan sov i vagnen på eftermiddagen,hjälptes jag och Minimannen åt att städa pappsens bil. M hade tagit min till jobbet så att vi skulle få ha fin-bilen. Medan S satt och sjöng ”det ska va gött å leva, annars kan det kvitta!”, gjorde jag Rymdskeppet skinande. 
Och så blev det kväll.
Och efter middag och kvällssysslor, nattande av barn och småplockande efter dagen. Så har jag haft Emmeli-tid. Det blev ett skönt träningspass på gröna mattan och sån där spa-stund (läs: dusch i lugn och ro) efteråt.
Nu sitter den här mamman och har sån där vila-innan-hon-ska-sova-stund. Njuter av tanken på att det är fredag imorn och att vi har vanlig helg framför oss. Sån där hela-familjen-hemma-helg. Finaste sorten!
..Det har varit en alldeles vanlig HemmaMammadag, mao. Jag får inte nog. Det bara är så.
Hoppas att ni haft en fin torsdag, ni med?
Lillafrun
Drömgården.
Det är onsdag, i slutet på mars. Till morgonen fövandlas Salen till gympasal. Storan kommer hit och vi onsdagsgympar tillsammans. Ute är det aprilväder. Snön faller ena sekunden…och i nästa, är det strålande sol.
Efter systerträffen, byter jag det ena fysiska påhittet mot det andra. Storebror är på Föris och leker och Lillasyster marathonsover. Då gäller det att passa på. Jag går upp på övervåningen och städar bort efter-fönster-byte-röra. Dagen tuffar vidare. Och jag tänker..
Smått osannolikt var det ju, ändå. Men vilken himla tur. Eller mening.. Att vi hamnade precis här.
På den där gården som vi gått förbi så oherrans många gånger, tyckt sett så vacker ut men sedan inte tänkt mer på det.
..Tills för bara tre år sedan när vi just fått vår lilla pojke. Och liksom kände. Att vi ville ha något eget litet krypin under sommaren, när vi skulle var här i Höga kusten för att hälsa på våra familjer. Norrnorr, var ju vårt hem annars. Vi hörde då, att gården stod tom. Och vi fick ett ja på frågan om att sommarhyra. Ett ja, som ju ledde oss till vår Drömgård.
Sommarhemma. Som vi kallade det den där sommaren 2014. Med Liten som pyttebäbis och jag och M som världens lyckligaste nyblivna päron. Som dessutom fick andas hemmahemmaluft och prova på att göra det där vi bara fantiserade om. Att bo i hus på en alldeles egen gård.
Kommer fortfarande ihåg den där stunden, när vi satt och sörplade kaffe han och jag. Och liksom fyllde i orden åt varandra. Hur vi önskade bo. I en framtid. Och vi i samma sekund hörde. Att vi ju befann oss. Just precis där.
Det var sedan en resa och kämpan för att ta oss till målet. Kära hjärtanes. 24 år gamla. Inte hade vi tänkt bli Hemmansägare då. Men så blev det.
Nu, snart tre år senare. Har vi haft våran älskade gård i snart två år. Nu öppnar vi den där gråa Drömdörren, ställer skorna på mattan innanför, ramlar in i huset och lever livet…
En Miniman har varit på Förskolan nere i byn och pysslat en pärlplatta till sin mamma.
Det kokas fiskgryta i det där gröna stora köket.
Det kvällsbadas.
..Allt. Som om det vore det självklaraste på jorden.
Och det är så förbenat skönt. Omåttligt tacksamt också. Att få kalla denna gård. För Hemma.
Lillafrun
Livets allra första.
Vi upptäcker vårtecken varje dag nu.
Snön är snart, snart helt borta. Fler och fler vägar blir bara. Hundskiten syns i dikena. Ljuset nockar en varje dag. Det är plötsligt lite grusigt i ögonen om morgnarna igen, för så svårt det är att tassa till sängs tycker jag. Sandlådan har töat fram ur snön. Plusgraderna staplas på varandra. I kroppen bubblar det. Fåglarna kvittrar.
Och! Lillan har fått sina allra första skor som ni ser. Såna klassiska lära-gå. Och det är väl ett vårtecken om något. Vårskor. Och i storlek mini blir det liksom så gulligt att man får lite ont i kroppen.
Jag njuter av varje dag så mycket jag bara kan och orkar. Hela året är fint, var årstid på sitt sätt. Men det som vi står för tröskeln för, precis nu. Är något alldeles, alldeles speciellt. Och det känns så vansinnigt lyxigt att få vara HemmaMamma…
Jag få fjärilsmage och fladderhjärta av tanken på grönska. Att sitta ute på trappen och sörpla kaffe. Blunda mot solen. Känna värmen. Eller sitta på sandlådekanten med Sixten och prata livet. Typ om att jag ska få åka brandbil med han när jag blir liten pojke och han en lång pojke (frågor på det? nä, tänkte väl det!). Och så ser jag framför mig att vi går längs vår lillväg, allihopa. Letar Pär i backen och hör gruset under skorna. Juni i sina småskor, med en mamma eller pappa som håller hennes småhänder. Sallykatten springer bredvid. Alla är med. Och vi möter våren tillsammans.
Så kan det ju bli spöregn titt som tätt också. Det vet vi. Så såklart är Lilla ärtan skodd för även det. Som Lillasyster finns ju massor att ärva, men vissa saker behövs köpas nytt och det är inte tråkigt på en fläck tycker en viss morsa.
Allt är provat och klart av Juniflickan.
Gummistövlarna, eller böckarna som jag själv sa som liten, fungerade tydligen jättebra att stå i och samtidigt veva ut pyjamasar på golvet. 
Blått är flott!
Faller regnet, kan det nu plaskas vattenpöl i de ljuvligaste ljusblå små gummistövlarna. Eller att kravla runt i dyngig lervälling till gräsmatta ute på gården, det ska nog också gå bra.
Vårskor och böckar storlek mini, till älskad liten flicka. Löjligt roligt. Faktiskt.
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
