Att klara mer än en makaron idag. Och ha en Salle-Balle……
Idag vaknar jag med nya ögon känner jag. Ny energi, alltså. Igår kändes det som ett berg att bara passa en liten tid och utfodra två barn en hel dag. Det tyder på För Uttröttad Mamma, tänker jag. Dagen igår var liksom inte märkvärdig på något vis. Jag var bara för trött. Och det där med att svisha och trötta ut sig. Är ju i sig inte farligt. Jag älskar ju att göra massa saker och jag älskar att göra allt för mina barn. Ni vet. Men det är bristen på återhämtning som gör det farligt. Och senaste månaderna har det inte alls varit mycket av den varan. Och så toppas denna period, med den här veckan, där en slut mamma haft en helvecka med precis noll andrum. Nu behöver jag vila. Så…
..T. G. I. F.
-Thank God It´s Friday.
Någon firar med en hel drös nya småstrumpor. Alltså. Jag vill äta upp dom där småtårna!
Och så den där rosmarinen som flyttat till fin kruka och som doftar ljuvligt bara man nuddar vid den. Vardagslyx. Med färska örter mitt i vintern.
Legolek. Hos en Storebror som mår Jättebra! idag, säger han. Med tanke på gårdagens fläskläpp och blodiga näsa, menar han. Så skönt. Jag trodde typ att han hade brutit näsan, under någon sekund där båda barnen gallskrek som mest och jag knappt kunde tänka.
S och jag har kalasfixat lite. Hans favoriter har rullats!
Igår fick jag stresspåslag bara av att den där gulligaste pojken jag vet, i vanlig ordning sa jag vill hjälpa till mamma! och kom med pallen till bänken. Då snackade vi snabbmakaron. Till lunchen. Till och med det, kändes jobbigt. Jag som brukar ha honom med i alla möjliga knövliga bakprojekt. Nä, det var ingen rolig dag igår. Men! Det tillhör livet. Och jag tycker att det är nyttigt, både för mig och mina barn. Att se, att mamma faktiskt inte är någon maskin. Utan en människa. Som visserligen för det mesta är glad och positiv, stark och klarar mycket. Men som också kan ha dagar, där det känns som att ett makaronkok bara blir för mycket. Det är ju just det som är att vara stark. Att kunna visa sig svag ibland också, menar jag.
Där ser ni det nya gröna fatet. Så fint tycker jag. Jag fick vara snabb i rullandet idag.. vi var ju två…, bara det att dom bollarna han rullade, inte hamnade på fatet utan någon heeelt annanstans.
Den här vinkeln har jag nog aldrig fotat ifrån.
Jag satt på Salsgolvet med barnen runt i kring. Där har ni Dörren…. till vänster alltså. Den som för en upp till den där våningen man bara vill vara på och jobba,jobba,jobba!. Så småningom kommer ju den där fyrkanten till vänster att tas bort. Trappen alltså. Den ska ju flyttas och istället vara precis till vänster när man kommer in genom Drömdörren. Där ni i suddet ser att kattskålarna nu står. Det kommer göra hallen såå mycket bättre på alla vis.
Och vet ni!
Vår Sallykatt.
Förra veckan, så bara slog det mig att; jag tycker inte du verkar vara en flick-katt. Tänkte inte mer på det. Sen säger Storan på Semmelfikat i söndags; men Emmeli! Det där är ju inte en tjej. Som från ingenstans, kände hon likadant. Och efter en liten besiktning av ett proffs, så kunde det konstateras att vi ju har en pojke-katt. Småknasig grej. Vi ids och vill inte byta namnet, det där är vår Sallykatt. Spela roland om det är en pojke eller flicka. Fast det ska erkännas att det är rysligt lättsagt, särskilt när han äter upp salamin på mackan eller klöser på våra svindyra ytterdörr… att kalla honom för Salle-Balle…. tyvärr har ju någon hört sin mamma säga det, och det namnet fastnade såklart jättefort.
Och där då; Liten Juniflicka. Vår lilla docka.
Det har donats med allt möjligt idag som ni ser. Här är vi mitt uppe i en lek, med lekledare S. Han hade gjort ett tåg. Som såklart behövde lagas. Och fyllas på olja. Och så skulle det sandas runtomkring också förstår ni. Och ser ni något rosa som skymtar där borta?
Jag blev tvärkär och klickade hem den här till Lillan, samtidigt som Storebror fick typ det där fodrade regnstället eller nya bilstolen eller vad det var. Lillans alldeles egna lära-gå-vagn, mao. Skitfestlig tycker hon. Men vi får såklart hålla i henne fortfarande. Galet söt är den där lilla vagnen i alla fall.
Barnen sover fortfarande ute i vagnen efter vår långrunda. S sover ju inte så ofta på dagen. Men nu är det ju så att den där efterlängtade, skäggige, mannen kommer hem ikväll och då bara måste man ju tanka lite energi så att det orkas vara vaken lite längre än vanligt.
Så ja, idag är det en bra dag. En dag, där jag varit lite mer mig själv tack och lov. Och klarat mer än en makaron, liksom. Så skönt.
Ha en god fredag, finaste ni!
Lillafrun
Ny frilla och En utmattad Morsa.
Håhå, vilken dag det blev igår!
Vi drog iväg strax efter 09, och rullade in på gården bra precis tolv timmar senare. En riktig Storan-Lillan-Lillan-dag, mao!
Och sådär såg jag ut när jag drog hemifrån, ja. Sådär efter-att-ha-fött-barn-mörk i hårbotten. Blev precis likadan när jag fött S.
Vi landade i Storstan, och morsan fick sätta sig först i frissastolen. Det var fantastiskt. Att få prata med härlig frissa med samma intressen som en själv, bli ompysslad, gå från att känna sig lite som en trasa, till oh-la-la. Storan var proffsbarnvakt åt Lillan under tiden. Men det är ju såklart inte som att vara hos frissan solo-kvist, när man har litet hjärta med sig. Lite småroddigt är det allt. Fina frisersalongen var nog ganska glad när vi drog där ifrån, om än dom nog hade haft det lite underhållande. Det var en sån där tokig dag, där vi fick oss många goda skratt, om man säger så. Det var underbar dag på det viset.
Så åt vi kanske jordens äckligaste lunch också. Storan sprang iväg för att köpa oss mat, då satt Lillan i mitt knä i friserstolen. Storan skulle vara smart och tog första bästa hörn-hak. Hade beställt en varm toast med salami och brie. Det brukar ju alltid gå hem liksom. Så kommer hon tillbaka, typ en halvtimme senare. Vi tar varsin tugga. Och håller på att kräkas. På riktigt. Jag tittar ner i den där mackan, men vill inte säga hur äcklig jag tycker den var. Storan hade ju fixat, liksom. Men säger ändå ”Storan, vad är det här?”. Salami brie! svarar hon entusiastiskt. Sen tar hon också en tugga… och båda vill bara kasta ut allting. Då har dom där clownerna på det där haket, trulat ner R Å falukorv, i tjocka skivor. Bland en sjuhelsickes äcklig vitlöksdressing. Och tryggt ihop allt i ett mackjärn. Och trott, att vi skulle kunna äta det, som om inget hänt och som att det var en god brie salami-macka. Helskotta. Vad vi skrattade. Och vad arga vi blev.
Nåväl. Till sist vad vi båda oh-la-la och vårsnygga och vi istället hade fått goda espresso-house-grill-mackor och smoothisar i magarna. Fin pastellig ikeashopping och jag shoppade en massa saker till barnen. Främst till han som fyller år om några dagar. Och morsan? Ja, hon lyckades med det där roll on:et, men inget mer. Inte för att hon inte orkade titta på något åt sig själv, utan bara för att den bralla och blurre hon ville köpa, inte fanns i butik.
Hem i snöstorm/spöregn det bar. Och det var ett nöjt och trött gäng som rullade in på gården i mörkret. Hur frillan blev? (Har ju ett gäng av er redan sett, ni som följer dagboken på instagram (@lillafrunsdagbok). Men här kommer också en efter-bild här inne;
Så himla, himla nöjd!
Och glad, att jag vågade kapa av, precis som jag funderat så länge på. Jag älskar ju mitt lång-hår, men det var så förbenat amme-slitet och nött nu att det här mådde frillan bra utav. Och den här trötta småbarnsmorsan kände att hon fick skön energi, bara av att kapa nån decimeter hår. Bra grej, alltså.
Så blev det torsdag och på köksbordet stod till morgonen ett litet ihopplock från gårdagen.
Ett grönt fat jag bara haffade utan att tänka. Från det gul-blå-huset. Otroligt fint. Och så doftljus. Servetter. En rosamarin att ge till den skäggige som älskar den örten. Och en ny tokbillig orkidé.
För mig och Juni som inte varit i farten, sådär i en stad liksom, sedan vadå? Typ januari nån gång. Vi, har idag varit helt galet trötta. För henne blev det ju lite ovanligt sent också. Men ändå; Hej, lantisar! Det är vi, det.
Fast jag är inte trött bara av den där supermegalånga dagen igår. Den här veckan är som sagt lite extraextra. Mannen borta dygnet runt, förutom igår då, men då var ju jag iväg och flängde hela dagen. (Tack Mormor och Morfar för mysdag att stoppa i kusinpojkarnas hjärteaskar!) Och så rätt mycket att stå i/tänka på/fixa, utöver det vanliga. 
Jag skrev en liten önske-/ to-do-lista för dagen. Jag älskar listor.
Så hjälpes vi åt här hemma. Jag och mina två darlingar. Det gjordes och skickades iväg kalasinbjudan till älskade familjen. Sen skottades och sopades en bil fram, för att vi sedan skulle kunna dra iväg på den där 3-årskontrollen.
Vad vore jag utan min Miniman alltså.
Och där på treårskontrollen då?
Han klev in genom dörren och utbrast på farbror-vis; åh, vad fint du har det här! ,till Systern.
Jag bara satt och var så obeskrivligt stolt över min pojke. Han svishade igenom alla test. Förväntades rita ringar på papperet, men satt istället och skrev bokstäver. Vi häpnade hela gänget (dom, för att dom ju inte träffat S och jag, för att han gjorde prick allt dom bad honom om! ha ha). Och talet glänste han med. 3-ordsmeningar var längesedan, liksom. Och visst, är det så galet roligt att han är så framåt, pratig, frågvis, fantasirik och en riktigt händig liten Miniman. Men framförallt, är jag så stolt. Över hans hjärta. Sån liten människa, med så mycket kärlek i.
Minimannen. Min ögonsten.
Slut på skryt om min lilla storunge. Men jag får faktiskt. Sådetså.
Och där då! En till liten stjärna i sin nyshoppade luva. Så söt så jag får ont i kroppen.
Vi tog oss nämligen en långpromenad efter lunchen, så då satt den där luvan som en smäck. Barnen somnade gott och mamman fick andas, svettas, höra tystnad och låtsas att hon hade lite egen återhämtningstid. Jag känner mig otroligt trött. Det liknar liksom ingenting. På det stora hela nu, så känner jag att det har slitits på ganska bra under en period nu. Kanske lite föör bra. Vill vara en så bra mamma jag bara kan till mina två små, samtidigt som jag varit väldigt mycket själv här hemma och det inte finns så mycket återhämtningstid. Och det har snöat och gåtts säkringar och bilar som krånglat och såna där skitsaker har liksom bara känts för mycket. Jag vet att den här veckan är extrem också. Var opepp på den redan innan den startat. Snart är vi i mål och jag längtar efter att få slappna av lite.
…
Ute på promenaden. Stannade jag en stund vid ån och bara stod och lyssnade på vattnet som forsade. Blickade mot ungarna som sov så gott i vagnen, varvat med att titta mot det där oändliga forsandet. En stund som var så skön.
Stjärnorna fortsatte sova efter promenaden.
Sen har vi skrotat på med det ena och det andra. Och hjälpts åt att städa hemmet. Något som känns som att det tagit hela dagen. Men det är för att vi haft en trött mamma och dessutom tagit oss typ 200 pauser. 
Darlingarna.
Och hur vi toppade denna dagen?
Jo. Jag skulle bara precis byta blöja på J inne på skötbordet. Hör hur S ropar ”hjälp mamma!” ifrån köket. Jag tittar ut men kan ju inte bara släppa den där lilla Snurresprättan inne på skötbordet. Ser hur Storebror tagit höga pallen, klättrat upp på köksbordet och står i den köksstol som jag vänt upp och ner uppe på bordet (För att kunna skura där sedan, när barnen somnat. Jag brukar inte vända stolar sådär, men tänkte att det ju var lite fiffigt. Aldrig mer).
S stod i den uppochnervända stolen och jag gastar men Sixten, gå ner! . Han med den grymma balansen skulle precis krångla sig ur, när stolen vickar till. Ungen tippar tillsammans med stolen och faller rakt ner i den höga pallen och vidare i golvet. Med ansiktet direkt i golvet. Alltså då, höll jag på att gå av. Jag såg hela alltet, men hannnnn (!!!) inte fram. För halva jag höll ju i J, liksom.
Men på autopilot springer jag ut från skötbordet och hämtar S in till Lillasyster. Båda barnen gallskriker av rädsla, det fullkomligt forsar blod ur Sixtens näsa, det är blod på mig och bäbisen och den där stackars, stackars Bjossan. Jag darrar som ett asplöv men lyckas ändå hålla mig lugn mot barnen. Efter en stund hade jag lyckats lugna dom båda, fått ren en liten kropp och så låg vi till sist i den där storsängen som tre slagna hjältar.
J somnade bums. S var tvungen att bearbeta..” mamma, jag äälskar inte fläskläppar! Jag tycker dom är dumma”. För ja, det blev en fläskläpp också. Lillhjärtat, alltså. Sover nu gott.
Och jag, har precis satt mig i finsoffan och ska vila mig en stund innan jag tar natt. Efter barnen somnat gjorde jag det där rycket och skurade sista golven och så vidare. Så nu njuter jag nystädatkänsla och känner att fi, fi fasen vad bra det blir med fredag imorn.
Lillafrun
Att ha en trolig höjdardag framför sig.
Och så var det mars månad!
Min älskade Minimans månad. Månaden som för alltid kommer vara så otroligt speciell. Snart, snart är det 3 år sedan han kom till oss, vår Liten. Han som nu är Storbror och mammas Miniman. Vår allas Prins Darling.
Och mars. Är faktiskt första vårmånaden, tycker jag. Här i norr, om det finns snö, kan det bli de mest ljuvliga vårvinterdagarna. Vår femte årstid. Prick hur härlig som helst! Hoppas, hoppas på många såna fina dagar.
Takdropp. Kaffe ute på bron. Solen i ansiktet. Sköna promenader med vagnen. Plantera om blommorna. Ha 3-årskalas! Såklart! Och förhoppningsvis bara kunna njuta hur mycket som helst av vårens ankomst.
Och ser ni!
Där i salen, har minsann våren smugit sig in på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag plockade in några kvistar från det där syrénträdet vi fällde för någon vecka sedan, ni vet. Och nu, har det knoppats och små, små blommor ser ut att vilja slå ut. Undrar så om dom kommer orka det, eller om det stannar såhär. Vackert oavsett.
Som toppen på den här vårnippriga dagen, väntar en Storan-Lillan-Lillan-dag. Storan-jag-och-Juniflickan-dag, mao. Vi ska till Storstan och klippa oss och shoppa födelsedagspresenter och kanske hitta något sockersött till lillasyster inför våren och har morsan tur, får hon inte bara en frippa som klarar sig utan mössa ovanpå, utan kanske också ett nytt roll on och man skulle ju typ skita på sig, om jag kom hem med en blus till mig själv, också! Vi får se.
Jag tror att det här blir en höjdardag!
Hej mars, liksom!
Lillafrun
En Storebrorsledig Semmeldag.
Ja, så blev det!
En Storebrorsledig dag.
Storebror brukar ju i vanliga fall knata in på Föris och leka med småvännerna under några timmar denna veckodag. Men då han hade feber i helgen och därefter haft jobbig hosta, så tyckte jag inte att det fanns en endaste anledning att fullt-ös-medvetslös-leka ännu. Så vi har haft en riktig mysdag idag! S tycker att det är kul på föris, men älskar verkligen att vara hemma. Mer än nöjd blev jag över beslutet också, när jag klev ur sängen, gick ut i köket och tittade ut genom fönstret och såg snöyran. Så jädrans skönt att inte behöva böka sig iväg då, utan bara ta lugn morgon.
Så vi har pysslat med lite utav varje. Det där bland annat! Snögubbebygge.
Efter att vi varit uppe på vinden och letat fram keps och hatt och rotat fram ett par morötter och så vidare. Den där morotsnäsan försvann dock plötsligt. Knaprades liksom upp av någon. Vilken tur att vi hade flera!
En Storebrorssnögubbe.
Och En Lillasystersnögubbe.
Gulligaste lilla snögubbeduon jag skådat.
Så kom vi in rödrosiga och friskluftade och har sedan spenderat prick hela dagen inomhus med en herrans massa olika lekar. Lillasyster är så söt där hon vinglar på än här, än där.
När Juniflickan bäddades ner i vagnen för sovstund efter lunch-och-lek-timmar, så drog jag och S till med kafferep.
Vispade grädde och fyllde några semlor, Semmeldagen till ära. S var überpepp under själva tillverkningen. Vispade så grädden spratt och sådär. MEn sen när vi väl skulle äta, så hade han hittat gamla pepparkakor i skafferiet och tjatade hål i huvudet på mig om att få dom, istället för en semla. JAG VILL INTE HA NÅN SÄÄÄÄMLA!!! , vrålade han sådär så att jag trodde trumhinnorna flydde Drömgården.
Så, jag åt semla och han knaprade gamla pepparkakor. Happ. Alla nöjda och glada. Fint så.
Sockerkickade drog vi igång ett sånt där disco med hög musik. Samtidigt passade jag på att träna ett sjuhelsickes tabatapass. Det blev Onsdagsgympa på en tisdag, kan man säga. Svetten rann och min lejonman gjorde att det kändes som om jag kokade.
Jag har liksom lite stubb-lugg längst fram, hutlöst långt i övrigt, och tovigt och liksom så februaritråkigt det bara kan bli. Som gravid tappas inte ett hårstrå, men några månader av amning, så trillar det. Och dessutom ääälskar min bäbis att gosa med håret. Hon liksom tvinnar in sina små fingrar och vill gärna somna så om hon får. Och det har hon fått göra, såklart… därav min stubb-lugg. Sicken tur, att det inom kort vankas omåttlig mamma-lyx!
Och sen började kvällens bestyr.
Vi valde kids-day-receptet idag från matkassen. Så roligt. Då kan Storebror vara med på massa saker. Det hackades paprika och han stod där och såg så världsvan ut så.
Det hamnade dock inte så många paprikabitar i skålen… han är lik-sin-mamma-men-bra-ändå, den där lilla Minimannen. Vi är paprikatokar båda två. Och jag kommer så ihåg från när jag var liten och mamma stod och lagade mat. Till salladen hackades en paprika. Paprikan alltid sist och därmed överst i skålen. Alltsammans ställdes fram på bordet. Lagom till att vi skulle sätta oss och äta middag, så var all paprika borta……
En sås gjorde han också. Med bland annat krämfräs och chilisås i.
Lillasyster grejsade med sitt. Tömde skåp eller svajade lyckligt nånstans. Alltid med en morsa hack i häl.
Nu är det kväll. Mina två stjärnor sover sedan länge och jag donar med olika saker. Dagbokar och packar små packningar och längtar till imorn. Och konstaterar att det blev en himla fin Storebrorsledig Semmeldag, det här.
Hoppas att ni haft en god semmeltisdag!
Lillafrun
Var sak har sin tid, sa Lillan.
Junis småhänder häromdagen. Lite småkladdiga av lunch…
Jo, jo. Ny tid är här.
Jag ska erkänna att jag verkligen fått en stunds smygångest när båda min bäbisar har slutat helammas. Jag älskar att amma. Jag älskar första bäbistiden. Jag älskar tiden där efter också. Men jag ääääälskar att vara så ett med mitt barn, på det sätt jag känner under denna så speciella tid. Sen behövs inte jag på samma sätt. Så korkat tänker jag. Och så känns det. En stund, innan jag talat hut med mig själv och förstår att så inte är fallet.
Jag är otroligt glad att jag, av någon outgrundlig anledning (eftersom jag är precis tvärtom i så många fall), blivit så avslappnad i min mamma-roll. Jag kan vara hyperhispig och rädd för så mycket här i livet, men det där med att vara mamma och ta hand om två småttingar. Det känns som det mest självklara. På ett sätt som livrädslan alltid finns, att något ska hända dom något. Vilket man ju inte kan gå runt och tänka hela tiden, då blir man knäpp. Så på det andra viset, som mest existerar, så känner jag mig så ”Hemma” i Mammarollen. Jag har aldrig någonsin hållit på och läst och grejat. Hur andra gör och har det och så vidare. Enbart liksom följt med hur min lillunge velat ha livet. Och ammat, det har dom älskat, båda två. Och det har varit fantastiskt på alla sätt.
Jag skriver dagbok för varje barn. Så roligt att ha. Och fiffigt. För ett tag sedan när jag läste S dagbok, för att checka läget lite hur han levde livet som 7-månaders-bäbis. Mycket kommer jag ihåg, men inte alls allt. Så, då såg jag till exempel att han då, kring 7 månader precis börjat äta lite mat. Vi provade tydligen ge honom lite lunch och han åt på direkten vad vi gav honom. Så, då provade jag ge Juni också. Men hon har vi knappt, knappt fått i hennes kvällsgröt ens. Förrän nu. Hon har bara, bara velat ha mamma. Inte mig emot!! Hon har ju varit helnöjd, så jag har inte känt stress utan bara njutit. Det har bara varit underbart tycker jag. Så, hon har helammats fram tills nu… 8 månader. Plus att hon ätit lite kvällsgröt i varierad mängd, sedan typ 6,5 månad. Ena kvällen har hon kunnat äta någon lite sked, nästa kväll inget alls, en tredje har hon dragit till med nästan en hel portion för att fjärde kvällen bara, bara vilja ha mamma och inte ens smaka gröten. Så har hon mixtrat på. Men nu, ja bara senaste dagarna, så har J börjat tuta i sig en hel grötportion om kvällen och häromdagen tänkte jag att jag ska skulle göra ett nytt lunch-försök, och mycket riktigt. Nu är Lillan redo för det!
Så i helgen lagades storkok. Det blev en rätt med fisk, potatis, palsternacka, morot och dill. Smakade tydligen finfint.
Och igår. Efter att jag brottats med köttfärsslabb och en jädra mixer som satts ihop fel och liksom skvätte sörja överallt. Ja, efter allt det, så fanns det till slut 40 stycken (!) små lunchportioner till, klara till Lillasyster. Och därmed är hela lillfrysen fylld av olika små lunchrätter, bara att plocka fram och värma. Skitbra, tycker jag. Att variera med, dom dagar jag lagar färskt liksom. Helt sonika som att ta fram en barnmatsburk. Bara det att den här är hemlagad och så god att jag själv skulle vilja äta den.
Och!
Kanske kan jag alltid tipsa någon… men det poppade en idé om att testa fylla lilla purén i muffinsformar. Ställa ut dom på bron i kylan och låta dom frysa till, under plastfolie och kökshandduk såklart. Och sen förflytta dom till burkar/plastpåsar och stoppa in i frysen. Supersmidigt!
Det är faktiskt fasligt trevligt att laga barnmat. Om det inte strular så, som igår. Och om man inte gör alldeles galet mycket. Som igår. Men annars! Trevligt. Inte alls svårt. Och bra på alla sätt.
…
Ja, Var sak har sin tid, mamma! Sa Lillan. Och mamman försökte släppa den där vemodiga känslan och svarade med ett litet dovt leende.
Så är det. Var sak har sin tid.
Ett inlägg passande i lunchtid, mao.
Fasligt festligt är det också, att sitta bredvid Storebror och äta..
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
