Alldeles förskräckligt fint.
Det där var igår. Vi avslutade Jullovet med något skitamysigt.
Pojkarna radade upp skridskorna bredvid varandra. Klubborna likaså.
Termosen fylldes med varm choklad. Glassburken full i limpamackor med ost. En drös apelsiner och så, såklart, dom där stickevantarna som S fått för sig är dom alldeles perfekta ”hockeyhandskarna”. Dör, så gullig han är. 
Mycket, mycket förväntansfull Storebror som satt redo på sparken. Vi drog iväg, hela familjen. Sparktåg och Lillan rullandes i vagn. Ett par dussin frågor i stilen ”var äär isen, mamma!? ”, så var vi framme.
Och sen?
Där;
två älskade pojkar. Den ena som levde drömmen att få hålla sin son mellan sina stora skridskor och den där lille som tyckte det var häftigt om än ”lite halkigt”.
Sådär kunde man ju också åka! 
Och där, det viktigaste! Fikat! Sådär barnsligt gott att dricka varm choklad utomhus. 
Nån blev nostalgisk. 
Där; Vackerpappan. Han, den där M jag är sådär löjligt kär i.
Och där är mamman också, ja. Hon hade också skridskor med sig men det blev aldrig av då hon visst hade fullt upp med att hojta glada tillrop och titta till sovande bäbis och servera fika och så vidare. Det kommer fler gånger har jag en känsla av!
Lillhjärtat. Helt fantastisk.
Och till sist var vi hemma igen. Rödblommiga och efter-skridskoutflykts-trötta. Efter att ha känt is under fötterna. Druckit varm choklad och ätit ostmackor. Tillsammans med prick hela familjen.
Familjeutflykter. Alldeles förskräckligt fint.
….
Och idag är det tisdag och Vardagståget är igång igen!
Minimannen har älskat detta långa, långa Jullov men var i morse mycket pepp på att få träffa vännerna igen. Efter lite lyxigt oavbrutet kaffesörplande, väntade BVC-besök för Lillan. Ännu ett mysigt och glädjande besök. Alltid sån tacksamhetskänsla när man går därifrån och har fått höra hur bra ens unge verkar må och hur bra hon växer. Det viktigaste på jorden liksom. En lång och skön barnvagnpromenad därefter. I mjuk januarisol bland frostiga träd. Har fortfarande rödblommiga kinder och är alldeles varm i kroppen. Livet som HemmaMamma, alltså. Jag är nog lite farligt förtjust.
Lillafrun
Att ha haft jullovets sista dag. Och vilja visa något…
Ja, titta!
På Julafton levererades den där ursöta, klarröda skapelsen till Lill-spark. Med brett rött sidenband och rosett. Till Minimannen.
S rusade ut och blev mäkta stolt. En aalldeles egen spark.
Undertecknad fällde några tårar för hur underbara, omtänksamma och kärleksfulla människor våra barn är omringade av.
Lillis, som är min systerdotter men som snarare känns som min lillasyster, då det bara skiljer fem år mellan oss och vi alltid levt så nära varandra. Och så Lillsvågge, hennes gullefästman som alltså inte alls är min svåger men som ju typ är det, i alla fall. Dom, är Minimannens Gudpäron. Lyckliga S.
Och idag?
Idag, äntligen, äntligen. Kunde vi premiära. Det var inte föör halt, föör grusat, för stormigt, för mörkt eller föör kallt. Det var helt perfekt sparkföre. Och den där lilla människan satte iväg. Varvade med att rusa fram och försöka göra som man kanse oftast gör när man tar sig fram på en spark.
S.
Och så kommer efternamnet efteråt såklart, men lite hemlisar vill han ha, Minimannen.
Stolt, som ni ser.
Älskade unge.
…
Och i övrigt?
-Jullovets sista dag.
Mysigt och lite småvemodigt. Men vardag är ju bra fint, det med. Och den här avrundande dagen har varit så fantastiskt mysig, vi har avslutat med stil, om vi får säga det själva. Förutom den där premiärturen ovan, gjorde vi ännu en premiär idag. Premiärande av något jag tror den skäggige längtat på länge. Men mer om den fina turen, imorn eller så. Barnen sover och mannen är på brandövning. Snart, snart är min M klar och kan titulera sig Deltidsbrandman också, utöver allt annat han pysslar med. Coolt. Tycker jag. Den här mamman ska ta en lång dusch. Urlyxigt, ju. Vi längtar massor till nytt badrum med skönt badkar, men tills dess är vi bara så glada över att ha den där lilla, men himla sköna duschen.
Må så gott!
Lillafrun
Liv som flätas samman.
Där;
Vad som Minimannen fick med sig hem i lördags, från min Morbror S.
Om ni bara visste. Vad det betyder. Mycket.
Från Pappa och Mamma. 1936.
Det är ord från min Mormor och Morfar. Till deras son.
Och nu. Har min son, fått överta den där kartongen. Med den finaste, starkaste och mest välgjorda lilla järnväg med tillhörande lok, kolvagn och vagn, du bara kan tänka dig.
Den allra, allra sista Jullovsdagen. Kan knappast börja bättre…
S är stormförtjust. Skruvar upp loket och tjoar där det tuffar fram. Runt, runt, runt…
Vi ska bevara det här, på allra finaste vis. För att vi lovat. Och för att vi vill.
…
Vid 80 coola, coola år. Kände han att det var på sin plats att tåget tuffade vidare. Att den där barndomsleksaken från hans egen mamma och pappa, tuffade vidare till någon han anade skulle uppskatta det.
Nämligen den där lilla, lilla pojken med det stora, stora hjärtat. Han som heter Sixten, precis som åttioåringens Far (det vill säga min Morfar). Pojken som om några månader fyller 3 år och knappast kunnat få en finare present.
Samtidigt som hjärtat kramas åt och tårarna, på vackervis, bränner. Så blir jag så varm.
1936. Det här tåget har tuffat sedan dess. Gavs till en liten pojke, från sin mamma och pappa. Generationer senare. 71 år senare. Fortsätter tåget att gå. Framåt. Stannar inte upp. Bara för att leken kanske tonat ut, något, något där den en gång började.
Den där mannen, 80-åringen, min Morbror S. Är en människa vi kallar för ”Den yngste av oss alla”, i alla lägen. Vi var på hans 80-årsparty förra veckan. Han är Festen själv och har så alltid varit. Och det känns stort att den här kartongen, med både min Mormors skrift till sin son, nytt 2017-årtal och hälsning med namnet Sixten. Från min Morbror. Och innehållet. Att alltsammans, har hamnat här. I min lilla sons ägo.
Liv som flätas samman… och bara fortsätter.
Det är så vackert.
Att klockorna stannar.
Lillafrun
En sista Jullovshelg.
Vår sista Jullovshelg.
..För den här gången.
Har innehållit. En massa. Sånt där Hjärtegott. Ni vet…
Som att ha hela familjen vid frukostbordet.
Och premiär, med båda barnen i varsin stokke. Pappan kom hem med ännu en häromkvällen. Önskar sig bara lite färg så passar den stolgänget perfa.
Och utanför fönstret, särskilt under lördagen, så makalöst vackert. Strålande sol och gnistrande snö.
Minimannen stod där på köksbänken, den mot lagårn. Tittade ut genom fönstret och utbrast, ”å, jag måste få korta på snön, mamma!” ,varpå pappan fyllde i med orden, ”Lill-Emmeli!”.
Såklart fick han låna kameran, inte första gången precis.
Så stod han där, knipsade bilder på livet samtidigt som han förde en redigt peppande monolog; ”oouj, riktig snygg bra!”, ”mamma, kan du ställa dig där bredvid pappa?”,”åh mamma, Du var en riktig snyggin!”. ”Säg omelett”, ”åh, det var snyggt!”, ”åÅ, den här blomman vill jag gäärna korta…”..
51 bilder senare var han färdig.
Minimannens foto, som jag bett om och fått lov att få låna, precis som sig bör när man själv inte är fotografen (!).
…
Sol. Friskluft. Långa promenader. Rödblommiga småkinder.
Så skönt.
En sväng på blomsteraffären också. Bästa, bästa. Som, i vanlig ordning, band en så himla fin bukett. 
Sköna stunder inne. Mys på Kökssoffan.
Och en sväng piffade vi till oss också. Någon hoppade i klänning, en annan i nystruken snyggskjorta. Som han toppade med Branhjälmen. Såklaart.
En lördagkväll hos mysiga Morbror S och Moster G. Blombuketten hamnade i precis rätt ägo och vi hade det så fantastiskt gott och gemytligt. Proppmätta åkte vi hemåt i vinterkvällen. Minimannen åkte dessutom hem med något han var så himla, himla glad över. Han kanske visar er någon dag.
Och där är hallen, ja. När Adventskalendern nu flyttade upp på vinden igen, så bara väntar den där väggen på att få sina nya tavlor uppsatta. Det får bli någon dag. Jag längtar!
Jo. Jag pausade lite från lampletandet innan jul, nu när stjärnorna hängdes dit. Jag drog ju bort all jul häromdagen, det barrade så förfärligt. Men tyckte faktiskt det plötsligt kändes lite vemodigt, samtidigt som det var skönt att få barrfritt, ljust och städat. Så dom där stjärnorna, och dom jag hade glömt ta ner på övervåningen, får hänga kvar ett tag till. Mysigt med lite, lite vintervit jul kvar. Sån som inte barrar…
Ja, ni ser ju. Lite stjärnor här och där, som fick vara kvar. Den där slingan vid Storebrors lilla säng, är så himla trevlig tycker jag.
Sånt där har den här helgen också innehållit. Älskad träning!
Lördag med TRX-bandet och söndagspasset blev ett tabatapass med olika hopp och övningar med fria vikter. Två grymma pass. Men nu ska den där träningstokan har vilovecka. Minsann! Jo, jag känner att det var cirkus tre evigheter sedan… Om man inte räknar någon liten vecka efter Junis födsel, eller återhämtningen efter operationen i höstas.
Jag slutar aldrig tycka att kroppen är så himla cool. Till exempel; Från stor bebbemage. Till tom-på-bäbis-mage. Till att magmusklerna tränas ihop igen. Till att ett halvår senare känna sig hel och skitastark. Älskart! Och vilan, är en stor del i det hela. Bara inte min starkaste sida…
Lek i Lekrummet har vi också ägnat oss åt.
Och ätit skitagod glass!
Vilken fin sista Jullovshelg.
Ha det så gott tills vi hörs igen!
Lillafrun
Massa minus. Och varma Vänner.
Det där var igår;
Jag och barnen var fortfarande den där slående Trion. Kylskåpet ekade tomt. Termometern stod på 24 minus. Vi väntade vänner. Och jag vågade inte försöka tina upp bilen, i fall att det skulle gå ännu en säkring, som dagen innan. Så jag bylsade på barnen och mig själv. Bäddade ner små kottarna varmt och skönt i vagnen och så gick vi iväg. Fruset snor och frostigt skägg. Det var så vaaansinnigt kallt, jag trodde min fejja skulle ha frusit bort innan vi var framme på affären.
Vi klarade oss alla, och jag har nog aldrig någonsin varit så nöjd över en med-vagn-och-barn-handling, tidigare. 
Minimannen gosade trasan och var så nöjd över sina vantar; ”dom ä så bra att spela hockey i, mamma!”.
Den där pojken alltså. Han gör mig till en blöt kärleksfläck till mamma, varje dag. Vi är oftast väldigt överens, men absolut inte alltid. Och jag kan omöjligt räkna en dags alla ”Mamma? Jag äää-äälskar Dig”. Precis så; Livet med min Prins Darling.
Och så den där, då. Min Juniflicka. Drömbäbisen.
Det var oerhört vackert, men så ohyggligt kallt. Så vi gick in precis när vi kom hem. 
Åt lunch, pusslade och dukade fram fika.
Och väntade in vännerna, som kom en stund senare. Så himla mysigt. Med timmar av pladder och skratt och bus med småttingar. Jag njöt av att vara nära min älskade Idan. Hon är liksom den där bästisen jag haft sedan jag var lill-liten. Min Brudtärna och hon som kan säga saker som ”så har du alltid varit”, ”du tycker ju…” och så fyller hon i med något klockrent. Hon känner mig. Så vansinnigt bra.
Spontant så lagade vi soft fredagmiddag tillsammans och hängde lite till. Hemmapizza och skålande i crush. Kan inte bli bättre om ni frågar moi! Och när vi kramats hejdå och ytterdörren slog igen med det där massiva ljudet, så kände jag mig alldeles varm inombords. Det är för fint med vänner, alltså. Efter nattande av barn och plockande efter dagen, rullade den där skäggige in på gården. Sån otrolig lättnad, samma visa varje gång.
Så idag vaknar vi till en alldeles fantastiskt vacker lördag. Snön har fallit i natt och graderna stigit, solen skiner och det ser lite ut som en Vintersaga ute. Nu ska här njutas av helg. Önskar er en god sådan, också!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
