En vinterdag med lite spänning och en efterlängtad guldkant på toppen!
En morgonmysande bäbisflicka i ljuvlig rosenpyjamas.
Det var faktiskt helt och hållit makalöst skönt att vakna igår morse.
I den där renbäddade Storsängen, bredvid varma gullungar. Min fixardag i onsdags gick ju som hejsan och till midnatt var allt klart och vi tackade Julen för den här gången. Storebrors tredje och Lillans allra, allra första.
Natten mot igår sov vi alla fyra tillsammans, det hade liksom blivit prick huur kallt som helst ute och kylan kändes även lite in också. Så jag njöt av värmen från duntäcke, ungar och den där älskade skäggige som kom innanför dörren där mitt i natten.
Den här tiden på året känner jag alltid sån pepp. Tycker Julen och allt som hör den till, är dömysig. Allt pyssel och allt familjehäng. Men så älskar jag den här tiden som känns så fräsch och nystartig. Älskar att ljuset håller på att återvända och blir alldeles pirrig i magen. 
Det var ljuvligt att vakna till toknystädat, vårvinterfräscht och ana att det skulle bli sol. Njuta synen av den där gullebäbisen i ny, rosig, pyjamas, äta frukost hela familjen, tända ljus och kura i kökssoffan.
Innan mannen drog iväg på uppdrag igen, så passade jag på att träna. Under tiden pysslade övriga familjen med annat…
Pusselmys.
Efter en massa höga knän, armhävningar, burpees, upphopp, kettlebellsvingar, plankor och så vidare, då rann svetten och hon som huttrat under morgonen, gjorde så inte längre. Skönt! Hela alltet.
När vi pussat pappan hejdå, fortsatte vi skrota här hemma. Det eldades ljus och dockan pysslades om.
Kökssoffan blev med fårfäll och någon nöp den platsen på en gång. Ni anar nog vem…
Familjens Donnadonna.
Denna katt, alltså. Hon är en vansinnigt kelskjuk skapelse. Här vaknar vi inte utav ungar om nätterna, utan katten, som minsann tycker att vi är alldeles för ickekeliga och att hon minsann, typ 03.00, bör får sig några varma strykningar på mjuka lilla ryggen. Gosiga Sallykatten.
Till Minimannens stora, stora lycka kom sedan älskade kusinen, strax innan lunch.
Pojkarna lekte och lekte. Full fart! Kusinen tyckte sedan det var konstigt att man var tvungen att gå på toa med kammarljusstake istället för att tända lampan. Men vi tänkte inte mer på det. ”Lampan håller nog på att paja, men jag ids inte skruva bort den där glaskupan nu. Det här går också bra”. Hörde jag mig själv säga. Det är så många saker man lever lite halvkrångligare ,i ett gammalt hus, att jag liksom inte rycker på axlarna ens. Det vore nästan roligt att göra en lista någon dag, ha ha. Men, jag älskart!
Lunchen tog en faslig tid att få klar, men till slut, och till sist hade precis alla fått i sig mat; barn och bäbis och till och med mamman. Bort med disk och på med varma kläder på alla barnen. Så gav vi oss ut i kylan. Det var så vackert, och friskluft mår man ju alltid gott av! Bäbisen snarkade i varma, varma voksipåsen. Och vi andra åkte räserdyna.
Med rödrosiga kinder kom vi sedan in igen.
Jag tände en massa ljus och dukade fram mysfika till pojkarna. ”Här skulle jag kunna tänka mig att sitta, på kökssoffan, och fika,läänge”.. sa kusinen och värmde mitt Mostershjärta. Minimannen bjöd stolt på hemkokta karamellerna och kardemummakakorna han själv bakat och peppisarna som gullebarnen ner från byaskolan sålt för nån skolresa eller så. 
Kall mjölk sörplades…
Själv satt jag bredvid, med min kaffekopp och njöt. Där satt vi, och pratade om livet. Typ om vilka fiskar man kan fiska om sommaren och vad Förisfröknarna heter och så vidare. Viktigheter, alltså!
Pojkarna konstaterade att dom ju stött på precis samma fröknar. Kusinen för några år sedan, och Minimannen nu. Dom lyssnade med glittriga ögon när MammaMostern berättade om sina, vad dom fröknarna hette och vad för tokigt jag minns att dom brukade säga. Vi spelade memory och sprang det fortaste vi kunde runt i huset. Roligaste var det att vinna över MammaMostern, såklart. Det sprangs, sådär så mattorna for på halvfjärs, utav farten. Huset var fullt av liv, mao!
I min tystnad hade jag insett, att något måste vara fel med strömmen, för plötsligt lyste ingenting. Jag la ihop långsamma spisen, trötta lamporna och den där bilen som aldrig blev upptinad. Mannen, 40 mil bort, trodde på en huvudsäkring men tyckte inte att jag skulle krångla mig ut. Han ringde Räddaren i Nöden ( Svärfar) som skulle komma så fort han kunde.
Mörket föll och graderna sjönk i huset. Det blev kolsvart inne, bara ljusen som brann. Typiskt superspännande. Pojkarna satt och myste i en och samma fotölj. Fick ha paddan och knappra lite själva, och sånt är ju poppis.. det gick alltså ingen nöd på dom.
Så kom Svärfar och fixade allt i ett knyck. Farfar är grrrrym på å fixa alla saker!”, sa Minimannen.
I samma veva kom också gulliga Lillsvågge och Storsvågge och jag hade inte mindre än tre långa karlar i min hall som skulle hjälpa den där lilla frun. Fasligt fint och jag kände mig varm i hjärtat av alla gullemänniskor jag och vi har runtomkring oss. Tänkte också; det här bara måste jag lära mig fixa själv.
Vi avslutade sedan dagen med mys i Mäjadalen. Hos gullekusinen och hans familj. Vi har inte setts på ett par veckor, då dom varit bortresta till Varma Landet. Så, det var med andra ord en mycket, mycket efterlängtad kväll.
Det var våran Trettondagsafton, det! Nu kör vi fredag och Trettondag!
Lillafrun
Iskall, solig och småspännande.
Sidärja;
Den här dagen har varit iskall, strålande solig och lite småspännande också. Men vi tar det där imorn, eller så.
Nu vill jag bara önska er,
-en fin Trettonhelg!
Lillafrun
Att ha ett stycke nyinflyttat Leksaksskåp!
Där;
Minimannen igårkväll, som försöker hjälpa Sallykatten ner från övre delen av det där nya, skitgamla, Leksaksskåpet. Det var så himla högt att kattstackarn inte vågade sig ner.
I Lekrummets begynnelse såg det ju ut sådär, där i det där hörnet.
Men hur blev det nu då, med lilla förändringen?
-Sådär!
Tvättat, såpat och med stjärnigt och prickigt papper, och lite spets, så blev det där ett alldeles ypperligt Leksaksskåp!
Fastskruvat i väggen så mamman kan andas lugnt. För ja, det är skittungt och högt och riktigt åbäkigt. Rymmer massor.
Fi, fi tusan så bra!
Leksaker. Och en del barafingrejer.
…som Världens Vackraste Initialer …
..och ett par Mini Tramps från när morsan var liten.
Och högt uppe; Leksaker som varken Bjossan eller Lillan leker med just nu, eller sånt som inte leks med varje dag.
Och så vidare.
Ser ni tavlan som äntligen fått en plats också? Fotat bara dagar innan vi skrev på köpespapperna för vår älskade gård. Blir alltid pirrig i magen när jag tittar på just den där bilden. Med den där underbara ettåringen på, i oklippta gräset fullt av maskrosor. I Farmorstickad tröja och för stora gummistövlar. Med sin kommande alldeles egna åker, mitt framför sig.
…
Till en viss höjd är det grejer, sånt som leks med dagligen.
S var själv med och fyllde. Med brandhjälmarna och Traktorn och så vidare.
Parkeringsgaraget där i nederdelen och så vidare.
Ett stycke Leksaksskåp blev det alltså.
I övrigt är det här en dag där den här morsan absoluuut i n t e behöver fundera på vad hon ska hitta på, utöver att hänga med småttingar och göra allt det bästa för dom, menar jag. För här finns mängder av tvätt att vikas, hängas och tvättmaskinen surrar i kapp. Det hänger nytvättade mattor här och där och typ inte en endaste finkudde har sitt fodral på sig. Sängarna är urfattiga på sängkläder och du trampar i barr, eller ris från korvstråganofflunchen, var än du sätter fötterna. Kattlådan stinker och blöjhinken är överfull. Det är så jädra omysigt att jag får dåndimpen. Det är nog tusan bara i barnens rum var sak är på sin plats. Hujedamig. Det är bara att sätta fart och fortsätta, helt enkelt!
Men hey! Kidsen har en nytt leksaksskåp. Typ 200 år gammalt och helt och hålligt drömmigt. Om ni frågar mig!
Ha det gott i snöyran!
Lillafrun
Att ha gjort slag i något.
Där;
Den mörkbruna pardörren inne i Gårdshuset, som leder till en liten hall där trappen upp på övervåningen är. Jag gick där idag. Och gjorde slag i något jag funderat på ett tag.
Ni vet i barnens Lekrum? Där, gjorde jag ju i ordning en myshörna. Som visserligen var fasligt mysig men som vi inte alls suttit värst mycket i. Juni har nog varit där mest, tror jag.
Och sedan Julafton har vi sisådär ett dussin fler traktorer, nya pussel, parkeringsgarage och en herrans massa andra roliga leksaker som helt sonika inte har någon plats att sova om natten… mer än utspritt över golvet. Och sånt går ju bara inte, det vet ju alla.
Så, ett skåp, vore väl på sin plats tänkte jag och bad mannen om bärhjälp. För ja, jag hade hittat ett där uppe på övervåningen som jag trodde skulle kunna passa.
Medan M småskrattade åt mig, och vad jag så romantiskt pratade om som ett drömskåp, mumlade han att det där var mer ett levande lik, än något annat.
Joho, ibland jobbar man i motvind förstår ni. Men det går bra det med!
Min förstfödde var otroligt pepp och slog sina nylackade för magen, gjorde munnen till ett stort O och sa; ”äre sant?! ska JAG!? Få ett nytt!? SKÅP!? … Får JAG öppna det!?”
…min Prins Darling alltså.
Ni ser ju själva.
Myshörnan föll för obestämt lång paus, och medan pojkarna grejade där inne i rummet, tog jag hand om mitt senaste gårdsfynd. Så vaaansinnigt skitigt. Jag vägrade dock ge mig och grovdammsög, såptorkade sisådär fyra-fem varv och toppade med extramycket såpa och till sist lite kalasigt papper som täckte botten av hyllorna.
Tio minusgrader gjorde det lite småkallt, men det var härligt att vara ute i alla fall. Och jag tror, att det kan bli bra till slut det här.
Mannen åkte iväg på brandövning tidigare ikväll och har inte kommit hem ännu, så saker och ting är inte på plats ännu. Jag behöver ju den där bärhjälpen liksom. Därför ingen färdigt-bild. Men det kommer!
Det är ju så löjligt roligt, sånt där. Att få en idé och bara köra.
Förresten hade vi julgransplundring idag också. Dansade först ringdans genom huset, hela familjen. Sen plockades varedaste pumla bort och granen drog ut genom huset med en stadigt bred, grön och rysligt barrig fartrand efter sig. Som en dröm ju. Hela alltet.
Nu viner vinden utanför och den här nytränade och nyduschade och löjligt nöjda morsan, ska strax krypa ner under duntäckena tillsammans med barnen.
Lillafrun
Årets första Måndag.
Sådär startade vår Årets Första Måndag;
-med en otroligt sjusovande liten bäbisflicka som väcktes av sin Bjossa på mammans bevåg, kring 10…
Gullefossingarna och småbenen, som stack fram lite väl mycket från pyjamasen. Efter frukost blev det utrensning ur lilla garderoben för J. Ännu en storlek urvuxen! Och jag och S hjälptes åt att laga lunchockså, till karlarna (mannen och Svärfar) som jobbade på övervåningen.
Efter lunchen var vi ut hela familjen.
Jag och mannen tog barnen i varsin enkelvagn (ja, vi har typ en egen vagnhall. Ett par vagnar har vi ju köpt själva och ett par har vi fått av mina syrror. Skitlyxigt att kunna variera!) och knatade rundan. Jag och M konstaterade att vi var möra i kropparna efter helgen cyklande. Skönt!
Det där ser ju alltid så vansinnigt skönt ut! Så glad att J också tycker om sin vagn så och att sova ute. Så bra på alla sätt.
Och sen?
”Pappa, är det sant!?”
Den där lilla, lilla flickan som ju nu faktiskt är drygt 6 månader. Hon, fick för första gången smakis-äta något annat är mamma-mat. Och ni ser ju lyckan. Ja, hon älskade det. Jag kände mig både glad och hade ont i hjärtat, samtidigt. Mannen var dock 120 procent überpepp, den här gången också. Nu får han äntligen också mata, liksom.
Och där, ligger något jag känner mig så nöjd över att ha hunnit med idag.
Jag för dagbok för båda barnen och fyller i såna där söta när-jag-var-liten-böcker. Det är faktiskt en riktig skatt! Men, det finns ju inte sådär överdrivet mycket tid till sånt där, så ofta hamnar dagboksanteckningar och sånt, typ på mobilen. Som när Minimannen säger något vansinnigt roligt och jag bara vill spara det, då springer jag oftast inte efter pennan utan rycker typ åt mig mobilen, trycker på diktafonen och babblar in vad han just sagt. Funkar fint som snus. Men idag ville jag få in allt i böckerna och skriva ut alla dom där dagboksanteckningarna till varje barn. Så nu är allt i fas. Hurra så härligt och så otroligt mysigt att sitta och läsa. Så, där blev jag lite försjunken ett tag.
Sallykatten kände lugnet.
…plötsligt kikade älskade mamma och pappa in genom dörren med min önskade från-staden-leverans; superlim. 3 tuber till och med. Vilken grej! Maj gadd. Jag hade jagvetintehurmånga saker som jag sparat i ett skåp, som av en eller annan anledning inte var hela, men som nu skulle kunna bli det igen. Tack päronen!
Och med det, råkade jag och S bli toksugna på att bara börja stöka och röja. Nipprigt när julen börjas tas in, och minst lika nipprigt när den ska ut! Någon tyckte att det var fasligt festligt när morsan sa Vill du smaka lite av pepparkakshuset? . 
Han drog till med en dans, helt enkelt.
Vi drog sedan vidare in till Lekrummet och hade Mini-Julgransplundring!
Där är en rymmande liten Lillasyster, som placerades i mysiga myshörnan med alla dom där mjuka djuren hon tycker så om, men som i vanlig nu-ordning var på väg åt något håll. Minsthjärtat vårat.
Nu är det kväll och vi gäspar stort, hela familjen. Det är betydligt mindre pryttlar här i hemmet, stora granen står och glor, barrar utav bara vettet och väntar på The Real Julgrans- och Hela-Julen-Plundrardagen. Jag bara känner Nytt-års-ivern i mig!
Ja. Så kan man spendera en Årets första Måndag, alltså.
Må så gott!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
