En sån dag.
Vissa dagar blir verkligen precis, precis som man tänkt sig. Fast tvärtom, ni vet? Den här torsdagen blev sannerligen en sån. Men äsch, ingen skada skedd, det blev något annat och på ett annat sätt. Och faktiskt fasligt fint.
Jag stannade upp mitt i knäskurandet för en stund sedan. Tittade ut genom ytterdörren, med det helt ljuvliga septemberljuset och den otroligt vackra hösten som mötte min blick.
Och han som är ägare av dom där bruna dockstatofflorna, är hemma igen efter att ha varit söderut och uppdragat. Himmelrike!
Nu tar vi torsdagkväll. Går lilla vägen till Farmor och Farfar, för där är nämligen en efterlängtad kusin och hennes päron. Så vi har en pojke här hemma som är omåttligt taggad och vi andra också, såklart.
Sen ser jag fram emot att krypa ner i renbäddade storsängen sedan och somna gott som en snarkande gris.
Ha en skön torsdagkväll!
Lillafrun
Den där bubblan.
Det har varit på samma vis efter båda mina förlossningar av mina stjärnor.
Först, vill jag bara åka hem från BB och gå i bäbisbubblaide. Första dagarna, ja första veckan, i princip bos det i sovrummet. Försöker ta in vad i hela friden det var som hände, njuter så det står ut genom öronen på en och lär känna det nya lilla livet. Särskilt mycket av den där vad-var-det-som-hände-känslan, den här gången, med Juni. När vi liksom var på BB i 20 minuter och sedan var världens vackraste flicka hos oss. Helt galet.
Så, då vill jag bara vara. I vårt egna hem. Bland sköna fluffiga täcken, kuddar, våtservetter och så den där mjölkdoftande bäbisen som bara äter och sover. Tillsammans med min egna lilla familj.
Så småningom tittar vi ut från det där idet, lite i taget. I vår takt. Och nu, efter tolv veckor. Då är jag i det där läget att allt börjar kännas lite ”som vanligt” igen. På ett skönt sätt, alltså. Det rullar på, liksom. Vi känner lilla bäbisen så bra, nya familjekonstellationen är lika självklar som att vi andas, liksom.
Så fantastiskt uppskattat och inget, inget vi (jag och M, menar jag) innan tagit för givet.
Älskar, älskar, älskar att vara hemma och syta, pyssla och greja och känner mig precis hur nöjd som helst med det här HemmaMamma-livet. Räcker alldeles ypperligt med en liten sväng till lagomstor stad, en handling på lill-ica, en löptur. Eller en varm, lugn, dusch. Så tycker jag att jag är så ohyggligt tankad med ego-tid att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen.
Och ibland, titt som tätt. Så vill jag bara helt och fullt krypa tillbaka till den där bubblan igen. Och stanna där en stund och inte göra nånting annat…
Än att snusa bäbis. Och bara vara-vara. 
Precis som jag och Juniflickan gjorde igår morse.
När vi kramat Storebror hejdå på Förskolan och han var taggad för lek och bus. Då var vi istället mysa-i-storsängen-sugna och kröp ner där. Tätt, tätt. Och somnade tillsammans. Världens skönaste och mysigaste stund.
Sen gjorde vi dag av den där morgonen.
Kammade till ruffsiga frillorna och mötte upp en moster som kom på besök. Vi (syrran och jag, alltså) åt lunch tillsammans, innan vi sedan traskade vackerhöstig långrunda med Lillan i syskonvagnen. Hamnade vid målet; Storebror. Som sedan satt toknöjt bredvid sin lillasyster hem till gården. Väl hemma tvärpackades det, pryttlar och vagn och ungar. Och så drog vi iväg på loppis och jag hittade en hela massa fina saker. Gladeligen drog vi sedan vidare, hem till mormor och morfar. För ett sånt där stänksvettigt träningspass på pappsens gammcykel, god middag och en stunds mysig kväll innan jag till sist packade in mina barn och alla pryttlar i bilen igen och åkte hemåt.
”Mamma? Du är min bästa vän. Du är Flickan”
Så sa han där i baksätet. Och gjorde att hans mammas hjärta smälte. Helt och hållet.
Jag körde i (typ) snigelfart, alldeles på helspänn över att behöva vara med om vad jag och hennes M var med om för fyra år sedan (krocka med en älg men tack och lov ha änglavakt). Vi somnade sedan, alla tre i Storsängen. Jag, med ett barn om varsin sida om mig. Inget kan göra att jag känner mig rikare, än just det. <3
Lillafrun
Att ha en ny plats, nästan.
Det är förfärligt risigt ute på vår gård nu, om man säger så. Men alltså, vilken himla stor skillnad det blev på vår ena sida av gården. När dom där träden fälldes. På äppelträdssidan är det sol i massor nästan precis hela dagen. Men på den där stora-träden-sidan, har det varit väldigt skuggigt och inget ställe man velat vara på, liksom. 
Men plötsligt fick den där sidan ett annat ljus, en helt ny känsla och man bara vill vara där. Det är som en helt ny plats som dykt upp här på Drömgården. Det kliar i mina fingrar och jag önskar någon bara kunde dunsa ner från himlen och säga ”Hej Emmeli! Jag tänkte hjälpa dig med den där trädgården du drömmer om. Eftersom du själv inte riktigt verkar veta vad du önskar och är fasligt velig när det gäller att bara bestämma sig för att ’Här ska ett träd vara’ till exempel… så tänkte JAG ordna det åt dig!”
Det, hade varit något….
..men, det ordnar sig nog med tiden, tänker jag!
Jag och Minimannen hade affär där igår eftermiddag, i sköna sköna eftermiddagssolen som var som vilken eftermiddags-sommarsol som helst.
Älskade lilla pojken.
Där i bild höll han på att koka broccoli som jag skulle köpa. Jag var bara iväg på jobbet… för att jobba ihop mer kottepengar, förstår ni. Och jag jobbade på, en herrans massa gånger…
Så handlades det och Minimannen räknade kottar på livet. Bra grej, på alla vis! Frisk luft, lek med det enkla, tillsammanstid och så vidare..
Vi hittade ett hjärta också. Ser ni det?
***
Idag är det onsdag, ja. Liten är redo för Förskolan, Lillan ligger ensam mitt i storsängen och sover, och ser ut som en riktig liten minichef. Jag klickar hem vårlökar, trädgårdsfunderar och sörplar kaffe.
Typiskt god onsdagsstart!
Ha en braig dag!
Lillafrun
12 veckor och den finaste, någonsin.
En så himla, himla vacker höstpromenad tillsammans med min lilla Juniflicka. Vår älskade bäbis.
12 veckor gammal, precis idag. Åh. Coola och söta lilla J. Hon är helt ljuvlig på alla sätt.
Älskar att titta på henne när hon sover. Samma sak med Storebror. Det finns knappast något mer rofyllt än att titta på ett barn som sover?
Underbara vakna också, såklart! När Lillan tittar på en med dom där glitterögonen, tillsammans med det där tandlösa leendet. Det är fullständigt obetalbart. Lite bebbe-snack på det och man liksom smälter. Precis på en gång.
12 veckor har Lillasyster funnits hos oss och inget känns mera självklart. Än att vi ska vara en familj på just det här sättet; Mamma, Pappa, Storebror och Lillasyster. Inget är dyrbarare än det.
Och nu är det kväll.
Till och med ganska sen sådan. Medan mannen drog ut efter middagen och fortsatte med vad han jobbat med under hela dagen; röjt ännu mera runt gården och plötsligt trollat en igenväxt skogsdunge till en vacker skogsglänta. Så, myste jag med kidsen. Och så hjälptes vi åt och tisdagsstädade lite, för här inne hade vi typ en halv skog eller så. Sen mysig nattning av Storebror tillsammans med Lillan. Inte klokt, vad jag plötsligt blivit rutti på det där. För några veckor sedan kändes det ju som hur i hela friden ska jag få ihop nattningarna!?. Så skönt med känslan nu.
Nu sitter jag och mannen i ett kök fullt av tända ljus, efter att ha tränat ett core-pass och tagit varsin sväng i badevarelset. Barnen sover, vi nattfikar. Den här stunden, ni vet när man vilar innan man ska sova? Den är helt ljuvlig tycker jag. Och faktiskt himla nödvändig. Jag somnar så gott sen.
Den här September-månaden, alltså. Måste vara den finaste, någonsin.
Lillafrun
Att ha fällt några vansinnigt stora träd.
Det där var igår;
När jag vandrade runt på gården och kände mig alldeles smånervös. Fyra stycken träd skulle fällas. Och inte vilka som helst…
Tre av dom där och så granen på bilden överst. Det vill säga träd som är 18 meter höga och inget annat. Hujedamig. 
Men som ni ser, så hade vi Världens bästa hjälp. Mannen, Svärfar och snälla, snälla M. Dom hjälptes åt. Jag pep ut ibland men höll mig mestadels inne med barnen, servade fika och kaffe och lagade middag och sådär.
Det knakade rätt bra när träden var på väg till marken… 
Faktiskt skithäftigt och jag fick riktigt adrenalinpåslag när jag stod på verandan och vyshade ungar i vagnen. Och det plötsligt, rätt framför näsan på mig, fälldes ett träd. Det var det första, vid Gårdshuset, och innan jag liksom blivit van det hela. Till slut vågade jag, som ni ser på bilderna ovan, till och med stå ute på gräsmattan och kika. Männen hade stenkoll och var helcoola, såklart.
Och till kvällen såg det ut lite såhär. Määängder med ris och galet stora träd som låg efter marken. Och plötsligt, började vidder komma fram åt ännu ett håll;
Huset kom liksom fram mycket mer. Mycket finare så. Håhå, som vi längtar till den dagen huset har sin nya brädfodring och ny färg på sig. Det kommer bli såå fint då!
Någon var i sitt esse, såklart..
.. medan pappan stod och sträckte på sig där i bakgrunden. Pratade med hjärtevän i telefon och såg rätt nöjd ut över att det här projektet äntligen blev gjort. 
Så det var vad vi pysslade med igår. Fällde träd stora som as och konstaterade glatt till kvällen att vi fått en ännu ljusare gård, bara sådär.
Vi firade genom att bädda ner barnen nattklara i syskonvagnen, vandra skön kvällspromenad och sedan ramla i säng som två hysteriskt trötta. 
Och idag är det tisdag. Lilla S är på Förskolan och jag ska nu bädda ner min redan snusande lilla flicka i vagnen. Vi ska ut på sån där riktig mamma-ledig-promenad i sköna höstluften och sen får krattan åka fram. Vi har typ en miljon grankottar på gräsmattan.
God tisdag!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
