Torsdagsfrid och tre dagar av det bästa.
Håhå, vilken ljuvlig stund jag har just nu;
Huset är precisnystädat, ljusen brinner. Jag sitter i mitt kök, på favoritplatsen (i kökssoffan, på fårfällen och med ullfilten omkring mig) och tuggar illgrönt äpple. Det är alldeles, alldeles tyst. Liten ligger och sover i Storsängen, nybadad och med nyss-renbäddade lakan omkring sig. Och nu sitter jag här, också nyduschad och längtande efter den där Storsängen. Men först ska jag njuta en stund, av lugnet och tystnaden och att vi till slut blev färdiga med dagens alla to-dos vi önskade få klara.
Alltså. Det var så mysigt i eftermiddags, när jag rejsade hem från jobbet och lämnade bilen hemma på gården. Klädde på mig kläder för Antarktisvädret vi har just nu (kallt och blåst, uuh) och gick till Förskolan och hämtade hem min lillvän. Vi vandrade sedan en solig och såå vacker långpromenad, innan vi landade hemma igen. Liten hade också någonstans på vägen, lyckats köpa ljusrosa tullisar till sin mamma. Himla snällt. 
Som tack ordnade jag iskall mangosmoothie och goda smörgåsar. Bra deal, tyckte vi båda.
Sen hade vi en makalöst skön stund, då vi såg på Alfonsfilmen Liten fick i julklapp. Han gluttade och jag somnade visst en stund med Sisse i famnen. Så. Himla. Mysigt.
Och ja, nu är det kväll och vi har påtat på som bara den. Med tvätt och plock och städ (bland annat knäskurande med liten apa på ryggen, haha!) och middag och disk och badande och tandborstande och vällingkokande och alfonsläsande och… ja, nu är vi framme;
-Nu har vi helg, den där busiga Virvelvinden och jag.
Han som pussar på sin mamma och säger mm, nam nam! . Han som småskuttade in på Förskolan i morse, trots att klockan bara var strax efter sju. Han som kan hitta på så många bus under kort tid att morsan ibland blir alldeles vimmelkantig. Han som är den finaste lilla människan jag vet. Han, och jag, har nu vi tre dagar av tillsammanstid. Det bästa som finns. Att den där lilla människan är min, det… är nästan för bra för att vara sant. <3
Torsdagsfrid, alltså.
Lillafrun
Om det här att vara preggo igen.
…Det känns otroligt välsignat, roligt, spännande och bara så himla, himla fint och mysigt. Den där fredagsmorgonen i höstas, när jag satt i mannens famn på lilltoagolvet, hjärtat bultade extrahårt på oss båda och det där digitala gravtestet tänkte och tänkte. Plötsligt stod det GRAVID och kära nån vilken lycka. Den fredagen kommer jag alltid minnas. Sån ynnest att få vara med om detta, igen!
Och Jag mår så oförskämt bra. Just nu, i alla fall. Glad för varje dag som är så.
Till en början var jag, här hemma, jädrigt lättirriterad. Låt oss säga, lätt flyförbannad… sådär så att M skrattade rakt ut åt mig och jag med, åt mig själv, till slut. Inte arg hela tiden, såklart. Men liksom, inte sååå långsam på att explodera. Då har ni kanske förstått vid det här laget att jag aldrig är någon med långt mellan känslorna…. Och nu var det alltså ännu lite mer kryddat!
Och till skillnad mot Preggotet nummer 1, då jag bara sommarjobbade på det där lilla cafét nere vid ån, åt, tränade och sooooov… så har jag denna gång inte kunnat vara lika trött. Det har liksom inte gått, då jag ju nu haft en Miniman att ta hand om också. Fastän jag kanske varit trött, så har jag inte bara kunnat gå och lägga mig när jag kommer hem från jobbet eller så. Det var ett par månader i höstas som var riktigt tuffa, då var M borta jättemycket, jag roddade allt här hemma och på det var jag då Nypreggo.. och alla vet att man ju inte är världspigg då. Men det gick ju det också, jag var lite fransig i kanten där ett tag som ni ju vet. Men jag ville liksom inte säga allt rakt ut då, som ni säkert förstår.
Småilla har jag mått också. I en liten drös veckor. Från morgon till kväll. Det har varit en gåta varje dag, att komma på något jag kunnat tänka mig att äta. Ja, om jag nu inte skulle ordnat mig en kost som endast innefattade surdegsknäcke med skivbar leverpastej samt iiiskall apelsinjuice. Åhåå så gott!! Men nä, såhär mycket småkyvensilla som jag mått denna gång, det kommer jag inte ihåg att jag gjorde med S, bara yttepytte med han, och då bara när jag jobbade i köket på sommarjobbet och stod i mat-os. Så man kan väl säga att trötthet och illamånende har bytt plats denna gång. Mer illamående, mindre trött Preggotet nummer 2. Fast ändå förbenat trött, när jag väl fått, som om kvällarna när Sisse lagt sig…. då har någon annan också somnat, ofta före honom, där i Storsängen.
Men nu är den där första tröttiden över och jag känner mig sådär pepp och pigg ( piggare i alla fall!), precis som med Liten i magen. Jag bara hoppas att det får hålla i sig så, ett bra tag. Något jag är rädd för är den där Foglossningen från Avgrunden, som jag ju hade under ett par månader med Liten. Det var det enda som var något jobbigt med den preggoteten, jag mådde bara så himla bra hela tiden. Nu försöker jag tänka smart och till exempel nu inte hoppa utfallshopp under träningspassen, har redan en kudde mellan knäna när jag sover (himmmelskt) och tänker liksom att jag kanske kan försöka mota den där avgrundsvärken på så vis, med små knep. Om det nu gör någon skillnad, det vet jag inte.
Nu mår jag ju bra på alla sätt och är tacksam för det, kommer det något oroligt och knackar på dörren, då tar jag hand om det då!
Putar jag som bara den så har jag ju nu en mage också. Men jag tror att, som med Liten i magen, min mage hålls tillbaka av mina (inteinteinte för att skryta!!!) magmuskler. Så jag vet att en vacker dag, så ger dom med sig och vips har jag en mage. Längtar!
Så nu kör vi, liksom! Liten ska bli Storebror och jag och mannen; Mamma och Pappa till ännu en stjärna. Igår pussade Liten på min mage och sa Sena! (tjena!) och mitt hjärta svämmade över.
En Mini i magen, alltså.
-Svindlande!
Lillafrun
Att göra en Snålblåsig Januarionsdag.
Hujedamig vad det har blåst idag.
Och som sagt har graderna börjat krypa neråt och det har sannerligen varit helt och hållet skitkallt ute. Men vi trotsade det, i alla fall. Pojkarna gick ut först, medan jag fick lyxig stund här inne. Jag tränade ett svettigt och svidigt pass, innan jag också klädde på mig och gick ut.
Och när vi kom ut hade vi en så rolig stund, ja tycker jag och mannen i alla fall. Liten var ytterst skeptisk. Vi lånade helt sonika Farfars skoter och drog en sväng på vår egen mark. Partyparty! Jag blir som en galning när jag kör själv, och jättefeg när jag inte själv har kontrollen. Liten var i Farfars famn och hade inga planer alls på att provåka. Jag, jag började på en gång att drömma om Lilla familjen i fjällen. Jag har alltid varit med min familj till fjälls om vintrarna. Och mannen har varit med oss han också. Varje gång, sådär kring påsk, när man kan slänga sig i pappsens grävda grop och lapa sol, sticka iväg och åka skidor ute på vackra, tysta fjället och sedan bli matad med den största matsäcken man kan tänka sig. Nu skulle jag sååå vilja uppleva samma med min egna lilla familj, men tänker att det ju inte skulle skada med en skoter och pulka att pula ner ungar och sånt i… nåväl. Bara drömmar än så länge. Kanske får mina kids gå samma väg som sin morsa; skida upp på fjället varje dag, med packning på rygg och släp i liten pulka precis som övriga i familjen. Alla hjälper till. Något som säkert varit en del i min tjurighet idag och absolut inget jag tagit skada utav, snarare tvärtom! Målet var ju att till slut få dra pappas storpulka, och det fick jag också nån gång. Coolt.
Vart var jag?
Svinkallt var det ute, men löjligt roligt att åka och köra lite brum brum som Sisse sa. Liten sov sin vanliga lur i vagnen efter lunch, och då vandrade jag och mannen promenad under tiden. På sina ställen hade det drivit igen alldeles och det var tungt, tungt att dra vagnen. Så mysigt att komma hem igen och krypa upp på kökssoffan, kura in sig i filten och sörpla den nykokta fruktsoppan jag kokat på min-Mormor-vis.
Så lite sånt kan man göra en snålblåsig Januarionsdag; träna, åka skoter, drömma om fjäll, sörpla varm fruktsoppa och vandra i djupsnö som om vi vore Barna i frostmofjällen. Och krama på en Liten tills han är alldeles less på sin morsa. Så himla lyxig dag!
Nu ska jag natta en Liten! God kväll!
Lillafrun
Att mellanlanda lite.
Just så. Det är precis det vi gör idag; mellanlandar lite.
Ohyggligt skönt. Det kom ju tusan som en chock, både för knopp och knopp, det här med vardagståg och allt vad det innebär. Så börjar vi dessutom med en vecka som är en typisk sån vi kallar för småcrazy men som vi vet bara dyker upp ibland. Nu valde mannen att komma hem och vara hemma idag, fastän det innebar mil i bil han hade kunnat slippa. Men han är ju sån, det där M.
Så idag har vi lugnare tempo. Och som vi njuter. Fast vi ställde väckarklockan på tidigt så att inte den lilla rutin vi (tänker mest på Liten) kommit in i, suddas ut på en gång. Men vi har legat i storsängen och läst favoritböckerna och kramats och lurat lite på vad vi ska hitta på idag. 
Där ute börjar graderna krypa neråt igen, efter ett par dagar av alldeles perfa vinterkyla. Vi tussar runt i ullställ, äter god frukost och har ledig-onsdag. 
Att mellanlanda lite, vilket himla bra påfund!
Lillafrun
Med power, faktiskt.
Mamma, måååste jag kliva upp såhär tidigt, idag igen? Min vanliga Förskoletid när pappa lämnar, är mycket skönare ju.
Men jo, lilla hjärtat, du var tvungen till det. Då hade din morsa ändå varit vaken en bra stund längre än du, varit ute och sopat en bil och skottat ut den samme från en igendriven infart. Det var med en smärre svettning i morse faktiskt, att ta oss iväg i tid. Men vi klarade det! Älskar att Sisse applåderade åt sin morsa när vi landade i bilen och drog iväg! På förskolan vinkade jag hejdå till Liten, som hade fullt sjå med att säga Hejj! med lillrösten, till sina små vänner som också dom precis startat dagen.
En arbetsdag för mig sedan, version ovanligt kort för att vara tisdag. Vansinnigt passande, just idag. Annars skulle Sisses Förskoledag har blivit marathonlång. Jag hämtade hem en unge som jag längtat så efter. Nu har jag liksom vant mig igen, under jullovet, att vara med honom hela tiden. Så nu gör det ont i mammahjärtat att lämna ifrån mitt lillhjärta, än om han mår som en prins om dagarna fastän inte mamma och pappa är nära.
Handling hanns också med innan vi landade hemma. Med bland annat inköp av vad som nog kan klassas som min största craving just nu; Illgröna äpplen. Jag äter aldrig såna i vanliga fall, alldeles för sura. Men nu är dom så goda att det inte är klokt! Vi åt mellis innan vi klädde på oss igen och gick ut i snöyran. Infarten hade drivit igen och vi hjälptes åt att hitta åt den igen. Liten tyckte dock efter en stund att vädret var riktigt kasst. Det är ju faktiskt inte så skönt när snön bara piskar en i ansiktet. Men vi blev klara till slut och det firades med en snowracerfärd!
Bara en del av vår skottning. Vi kämpade som ett team, men när bilden togs då tusan hade vi bråttom att ta oss in, då vädret var försträckligt ”Ooouffa” (uscha)!
Nu är det kväll igen. Tvättmaskinen jobbar på. Tvätt hängs. Middagen är äten och bortdiskad. Jag har tränat ett överkroppspass tillsammans med en liten PT. Och nu äter vi sura äpplen, längtar efter pappan och highfivar över en bra tisdag. En tisdag med power, faktiskt! Imorn väntar lyxig ledig-onsdag, håhå så härligt!
Önskar er en skön kväll!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
