Att kanske ha annan vind i seglet…
Hej i kvällen! Där ser ni en glimt av den nya stickade pläden jag köpte på GulBlåa varuhuset förra veckan. Den och en drös nya kuddar fick följa med hem.
Förra veckan blåste det mest motvind. Ja, kändes det som i alla fall. Sådär som det kan göra ibland. Det började egentligen med förra måndagen, en rysligt dålig start på arbetsveckan. Det låg mig i fatet hela veckan. Så var mannen, min klippa, sådär dag- och nattborta som det varit mycket senaste tiden. Och jag var helt tvärslut. Gick mest som en suckande Ior och tyckte det mesta var Blä. Inte allt, men mycket. Kände mig dålig, både som Morsa och Fru och trots att resten av arbetsveckan ju gick finfint, så kände jag mig tvärdålig ändå.
Nu, såhär en vecka av Motvind och Ior-suckar (ni vet den deppige åsnan i Nalle Puh= Ior), så tror jag att det håller på att vända. Kanske. Det känns så. Jag vågade inte känna efter så mycket i morse när jag vaknade. Satt i tystheten vid frukosten med ljusen tända, åt långsamt och tänkte positiva tankar. Sen drog jag iväg, mot jobbet. Och jädrans, vilken bra dag det blev!
Jag är omringad av underbara kollegor och en kollegas ord fastnade särskilt, jag kände mig träffad. Jag kommer ihåg hur det var, man lägger på sig på ett annat sätt när man är ny och inte har fått sån stor rycka-på-axlarna-förmåga. Precis så, tänkte jag. Jag tar på mig saker, tänker och grubblar och har mig. Sån är jag. Det gäller definitivt inte bara jobbet. Jag är en funderande typ i hela det övriga livet också. Tycker om att tänka och fundera, men det kan gå till en överdrift det också såklart. Kanske kommer jag bli bättre. Lite mer lagom, liksom. Men det vet både du och jag, att det där med lagom inte är min starkaste sida. Men vem vet…
Senaste veckan har jag grubblat så mycket att huvudet värkt. Jag tänkte till och med tanken att jag valt fel yrke och nog inte alls passade som Musiklärare. Så blir det ny måndag och idag kan jag inte tänka mig på något roligare och mer passande. Sidär! Och tackarr!
Återigen;
Livet går upp och ner.
Ibland blåser det motvind, ibland medvind. Ibland har man en förmåga att ta saker bättre, peppa sig själv och gå vidare. Andra grubblar man ner sig…. och rör ihop ditt och datt och allt som inte känns bra och till slut blir allt bara ett enda stort Blä. Och så måste det ju få bli ibland.
Det är väldigt mycket som har hänt oss på kort tid, och tankar och känslor, knopp och knopp måste få landa. Jag är ju en riktig känslomänniska och ibland måste jag bara få ha mina funderar- och småmolokna dagar.
Det är livet, som min kloka Systerdotter J brukar säga. <3
Ikväll dyker jag ner i soffan, efter en mysig kväll tillsammans med min Miniman; han som tidigare ikväll badade och till och med fick vatten över huvudet med ett skratt (helt galet!!) och har bjudit sin mamma på otaligt många kaffekoppar inne på sitt Lekrum. Jag dyker ner i soffan, men en skön, skön känsla i kropp och knopp. Mannen är iväg på sent uppdrag, men jag är så glad att han kommer hem ikväll för då vet jag hur gott jag kan sova. Bara en sån sak liksom. Känns som världens bästa måndag idag. Inget särskilt har hänt. Det är bara så det är.
Det bästa med en pissig motvind, är medvinden som ju faktiskt alltid, (…ibland tar det längre tid, ibland går det fortare) alltid uppenbarar sig..
Allt gott till er!
Lillafrun
Söndag.
Granris och Röda äpplen hemmahemma…
Vi fick visst sånt Palt- och Bastukoma igårkväll att Mamma och Pappas erbjudande om att ska ni inte sova här? hakades på på en gång. Och jag älskar ju att sova där hemmahemma. Få känna mig som lillEmmeli igen och äta frukost med mammas hembakta bröd och hemgjorda äppelmos och med pappas nygjorda brasa som brinner och värmer gott. Dom är bäst, dom där två.
Så fick jag dessutom chansen att ge mig ut i hardcoregymmet ännu en gång denna veckan. Cyklade så svetten sprutade och det där stället, med den där gammcykeln, är det absolut bästa träningsstället jag vet. Smågalet egentligen.
Sen åkte vi hemåt. Levererade palt till Storan och åkte sedan hem till Gården och stekte palt till oss själva.
För den som inte tycker om den här maten, den tycker nog att det ser ut som jordens snusk, särskilt uppstekt. Men vi, som fullkomligt älskar den, småsloss nästan över dom sista bitarna i stekpannan. Det vara samma sak idag. Mycket smör och lite, lite lingonsylt ska det vara till. Och massor av kall mjölk!
En massa lek på Liten rum har det också blivit. Han skulle promt leka med sitt födelsedagståg som står på hans hylla som prydnad. Tåget han fått av Moster M. Uff uff uff, (tuff tuff tuff) säger han och pekar på det.
Och när det blev eftermiddag drog jag och Storan ut till skogen. Traskade, fick friskluft, pladdrade på som vanligt och tog med oss lite skog hem. Nu väntar Chili Conkan-middag här hemma innan jag ska iväg på Sången, som min farmor sa (körövning). Jag älskar att sjunga på söndagkvällen såhär. Tredje söndagen idag, och jag känner att det gör mig gott!
Allt gott till er, ha en skön kväll! Så hörs vi snart igen.
Lillafrun
Sorg- och Familjelördag.
Där;
Denna sorgelördags lilla pyssel. En Cyklamen omringad av lite mossa jag plockade med Storan för någon vecka sedan. Och så ljus, som vi tänder och tänker på alla dom drabbade.
Hujedamig vilken sorglig lördag det är idag.
Vaknade i morse och tänkte att det här blir nog en bra dag, där jag vaknade och kände mig åtminstone halvpigg, bredvid mina två fina pojkar. Så blir jag efter några minuter varse om gårkvällen och hatet som inte verkar ha några gränser i denna värld. Jag känner mig livrädd. Hur ska jag kunna skydda min lilla Miniman från allt det onda? Samtidigt vägrar jag bli rädd, eftersom det är precis det dom vill, dom där ohjärtliga. Jag ber för att kärleken ska segra över hatet.
Lördag…tillsammans. Det är fint, i alla fall.
Vi var ute en stund på förmiddagen i solen. Gick till Farfar och fick kaffe och surrade lite. Sen vandrade vi hemåt samtidigt som solen gick i moln och vädret gick i stämning med dagen. Liten bäddades efter lunch ner i vagnen och jag och mannen följde hemskheterna via TV:n (den mackapären, som vi nu i dagarna prioriterat och som nu står på vardagsrumsbordet och söker en riktigt bra plats vi ännu inte funnit) samtidigt som jag pysslade lite med mossan och det där.
Och nu är vi hos Litens Mormor&Morfar. Jag hoppade av efter vägen och transportlöpte hit. Det var inte alls någon trevlig tur, jag blev både kissis och tyckte att träden anföll mig efter mörka vägen och ja, det var fasligt skönt att komma fram. Och såklart skönt att ha fått svettats.
Nu har vi hjälpts åt att göra min absoluta favoritmat här hemma; Mormors Palt. Efter Min Mormors recept, det som jag skrev en gång när jag var liten och var med och gjorde palt med henne och Storasyster M.
Emmelis Palt Resert…. jo, jo. Särskrivning och s och och r och sånt. ”Ha i mjöl tills det blir bra”…. finaste receptet jag vet.
Snart är palten klar och jag dreglar likt en hund av tanken. Håhååå så gott! Paltmiddag och efterföljande bastu väntar oss här. Kan omöjligt tänka mig en bättre kväll, faktiskt.
Det är Sorg- och Familjelördag. Hjärtat gör ont på ett sätt, men är varmt av kärlek på ett annat. Idag ber vi för mer kärlek och mindre hat.
Kram till er, och ta hand om er!
Lillafrun
Finaste fyra timmarna.
Han;
Älskade M. Han kom hem och var med mig och S i fyra värdefulla timmar idag. Han gör sånt där, mannen. Med hjärta och kärlek och med en sån självklarhet som gör mig så oändligt tacksam. Så sa han bland annat
–Emmeli, det där är ju också din största drivkraft här i livet; att du är en stjärna på att se på saker positivt, uppskatta det stora i det lilla och också att du har ett jädrar anamma. När jag tänker på dig så tänker jag på ordet Lycklig. Bara för att du känner att det är tufft nu, suddar det ju inte ut vem du är. Det är starkt, att som nu, också kunna visa sig svag.
Åh.
Ni förstår att jag är glad över honom, va? Han säger alltid bra saker. Som när jag säger att jag önskar att jag vore klokare; Innan du fyller 65 är du där…
För nä, jag är aldrig låtsas-glad. Jag är verkligen oftast glad och positiv, känner lycka bara över att få vakna till en ny dag. Men, mitt Jag förändras ju inte bara för att jag ibland, som nu, inte riktigt känner mig på topp-topp. Det är såklart att jag inte alltid gör, jag är ju precis som du, Bara Människa. En balans är bra; att dagar som när det känns småtungt ändå kunna peppa sig själv och kämpa på. Men att också ibland, dagar som dom där, kunna bromsa in och bara acceptera.
Så, det var dagens konstaterande. Kanske lite småklokt, faktiskt.
Efter att småfåglarna fått mat, gick vi ut på promenad. Liten kunde inte hålla sig vaken och snarkade efter en liten stund.
Hela världen var frostig och det gör mig på något vis alldeles lugn. Jag tror att det saknas lite snö och ljus nu. Vi har haft en fantastisk höst, varm och solig och vacker. Men nu är det så mörkt att jag längtar och längtar efter en Vintervit Värld. Håller du med?
Frostiga höstplanteringar.
Efter långpromenaden var vi rosiga om kinderna och jag och mannen hade haft en sån skön prata-bara-han-och-jag-stund. Liten sov fortfarande gott i vagnen, så vi gick inte och ordnade lunch.
Värmde den där Ärtsoppan vi råkade köpa fel förra veckan. Och stekte pannkakor. 
Minimannen vaknade lagom till att allt var klart, han hade ju somnat utan lunch i magen och vaknade likt en Skalman där mat- och sovklockan ringt. 
Nam, nam, namn! , sa lillvännen där han pulade in pannkaka på pannkaka. Med varma Skogshallon från sommaren och vispad grädde, såklart. 
Det var faktiskt barnsligt gott!
Sen trippade temperaturen upp där ute och frosten försvann, spöregnet kom och vi myste här inne. Mannen åkte sedan iväg på veckans sista uppdrag. Jag och Liten tog tag i veckostädningen och gjorde hemmet skinande rent. S fick till och med vatten i sin lilla skurhink idag och ni kan ju tänka er lyckan….. och vattenpölen Allan på köksgolvet. Men det var det värt. Han var så lycklig där han hjälpte sin mamma.
Nu har vi ätit hemmapizza till middag och skålat för fredag med våra mjölkglas.
Det bästa med att ha haft/ha en liten dipp, är när det börjar kännas bättre…
Nu tar vi helg. Önskar er den finaste, finaste helgen!
Ta hand om Er.
Lillafrun
Att visa sig svag.
Jag erkänner, det är inte min starkaste sida.
Att visa sig svag, menar jag. Känner jag mig någon gång nere och svag, då kickar min egen-pepp in och det ska mycket till innan jag liksom accepterar och bara tillåter mig själv att faktiskt känna efter. Men jag tycker också att det är fint, och en styrka, att även kunna visa sig svag. Och ert mottagande till mina många, många ord igår kväll gör att jag suckar och pustar ut och också känner att åh, vad skönt. det är fler som har det likadant. och det är inte så konstigt att man blir slut ibland. det är helt okej, liksom.
Igår var en skön dag, ändå. Jag kommer alltid hem från jobbigt mitt i Litens sovtid på torsdagarna, så då ringer Förskolan mig när han har vaknat istället för att jag ska hämta han och han vaknar hemma och inte förstår någonting. När jag då kom hem igår hade M precis tänkt träna innan han sedan skulle ge sig iväg på veckans sista borta-tripp. Jag hakade på honom och sedan gick jag till Förskolan och hämtade hem min lillvän som då hade vaknat. Vi gick en promenad i det vackra, vackra frostvädret. Sen hade vi bara världens lugnaste kväll, Liten och jag.
Den här fredagen vaknar jag och Liten bredvid varandra i storsängen. Vi gick och la oss 19.15 igår…. och har sovit i tolv timmar. 
Vi har mysmorgon med frukost och julmusikpremiär och så hänger vi inne i Litens Lekrum och där blir man serverad på en och sju kaffekoppar och sådär. Vi längtar också efter pappan som bestämt sig för att komma hem några timmar mitt på dagen idag, för att vara med oss. Han är borta ikväll igen, men imorn är det helg och bara helg. Åh.
Jag försöker att inte göra någon det-här-vill-jag-hinna-idag-lista för dagen, såna som jag vanligtvis älskar. Men, jag orkar inte det idag. Tar bara dagen som den kommer och det enda vi nu bestämt oss för att göra, är att klä på oss och gå ut i kylan och ge fåglarna mat. Dom ser småfrusna och hungriga ut!
Tack igen för era ord. <3
Hoppas att ni får en fin fredag.
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
