Att stänga av superkrafterna en stund.
Det är torsdag mitt i november och världen är frostig och vacker.
–Senaste dagarna har jag bara känt mig slut. Och som att jag kämpar på, för varje dag… bara för att allt ska gå ihop.
Var det det här vi kämpade för hela förra året? Att ha en Drömgård, men aldrig hinna ses? Veckorna är nog svischande nu, och då finns ändå planer att ta in ännu ett jobbuppdragande till… Igår hade jag inte träffat M på flera dagar och kände mig, som ensamroddande i mörka november, väldigt trött.
I tisdags var Mormor&Morfar snäll och hämtade S från Förskolan. Jag slutar så sent och vill inte att han ska behöva ha en så lång dag som sin mamma. Jag ramlade innanför dörren hos mina föräldrar och blev sådär omhändertagen som jag alltid blir där; fick äta mammalagad mat, njuta av att vara flera vuxna i samma hus, vilket gjorde att jag till exempel kunde ta mig en skön dusch i lugn och ro efter det där cykelpasset jag svettades mig igenom i pappas hardcoregym. Vi sov som en prins och prinsessa, jag och Liten i mitt gamla flickrum, den natten. Men jag vaknade också, då och då och tankarna bara snurrade.
Förra hösten var tuff men vi hade en mållinje att blicka framåt på, det var bara under en begränsad period som vi höll på med det där påhittet. Dom där tuffa höstmånaderna… Jag och Sisse läste tillsammans med målet att ta Examen, M hjälpte till på alla sätt han kunde, samtidigt som han hade ett galet tempo på sitt uppdragande, med målet att tjäna pengar för att kunna köpa en hel gård till sin lilla familj. Jag var klar redan till efter jul och kunde vara ledig med S på våren, pusta ut. Det var en småbesvärlig vår, för huvudet. Mycket förväntningar och ovisshet, men ändå en lyckans vår. Vi jobbade ju för Drömgården och kände att det nog kanske, kanske kunde gå vägen.
Vi kom i mål.
Jag fick min Examen och Drömgården blev vår. Hallelujah! Ett utav livets galnaste lyckorus!
Men såklart, hårt arbete kostar på. Och Sommaren? Den gick i ett vansinnigt tempo. Underbart. Men också slitigt. För än om vi var lediga, så jobbade vi och grejade dygnet runt. Vi kunde knappt sova om nätterna i början, så ivriga på att vi nu äntligen fick sätta igång och börja forma gården till våran.
Och nu är det höst med massor av nytt-för-livet-nytt; nytt jobb för mig, nya rutiner, M har återigen otroligt mycket (såklart väldigt bra) med jobb. Jag är mycket själv hemma; jobbar, lämnar och hämtar på Förskolan, ror vardagslivet i hemmet med tvätt och städ och ser till att lillvännen får mat i magen och somnar gott om natten och ja ni vet, allt det där. Jag älskar ju att jobba och jag älskar ju att vara Mamma med allt vad det innebär och jag älskar ju att städa, leva livet här på gården och jag älskar också att längta efter min M…
… men ibland måste man bara få bli tvärtrött. Och slut. Stänga av superkrafterna, och faktiskt få tycka att saker kan kännas jobbiga hur underbart mycket är, och hur bra vi än har det.
Och det gjorde jag igår. Eller egentligen senaste dagarna.
Så man kan säga att jag varit lite som ett korthus senaste dygnen. Ett sånt som faller bara det blåser lite grann. Ett vingligt korthus med inget stopp på tårarna. Igår hade jag ledig dag och den tillbringade jag med min Storasyster Storan, hela dagen. M kom hem efter flera dagar borta och umgicks med sin son, dom hade världens bästa dag tillsammans. Och jag var med Storan som sällskap till staden en dryg timme bort. Vi pratade konstant hela dagen, 12 timmar. Jag grät, hon lyssnade, vi resonerade, jag lyssnade. Vi kramades, åt, köpte dyra och goda smoothies, skrattade. Och skrattade lite till. Och köpte doftljus att tända i det där hemmet jag ju älskar så att det värker i kroppen. Vårat hem. Våran Gård.
Innan jag var hemma igen, där på sena kvällen igår. Så kändes det annorlunda än senaste dagarna. Älskade, älskade M hade snabbt tänkt om. Han är världens finaste, det är han. Och den tid framöver som skulle fyllas med ännu mera Uppdrag än han redan har, nya uppdrag utöver, den tiden har han pausat och skjutit på framtiden när det passar sig bättre. Ett beslut han tog utan att jag visste om det. Men ett beslut som gjorde mig överlycklig och gör att livet känns lite luftigare.
Det är ju det här som är livet och som ska pågå länge, länge. Vi är båda så måna om att vi ska hinna leva också. Hinna leva det där livet, som vi älskar över allt annat. Vardagen är såklart tuffare än exempelvis lediga sommarlovsdagar, men det måste finnas en bra balans.
Vi drog i handbromsen igår och började tänka lite klokare. Och inget kunde kännas bättre just nu, det känner både han och jag.
Så, nu vet ni.
Jag är fortfarande lite fransig i kanten, gråtig och småslut. Men just nu också världens tacksammaste och lyckligaste. För; kära nån, vilken fin familj jag har. Både den stora och den lilla. Och vilka underbara vänner, som skickade hjärteord till mig så fort dom anade att allt inte var bra med hon som ju för det mesta alltid är glad, tuffar på och tycker saker går finfint. Och så ni, mina fina här-ute-på-nätet-vänner som också är helt fantastiska. Här på bloggen skrev jag inget igår. Men jag skrev en hint på instagram att allt inte var så bra, och direkt överöstes jag med värme.
Man måste ha dalarna för att nå topparna, visst?
Det är fasligt fint att ha fallskärmar här i livet, när det känns som att man faller och inte mäktar med på egen hand. Tack alla ni. <3
Lillafrun
Raggsocksgrått och tisdag.
Vi vaknar till en raggsocksgrå dag, även idag. Gnuggar sömnen ur ögonen och tar oss ann tisdagen. Hade gärna suttit i finsoffan och den där Stora Fotöljen och läst Tio Vilda Hästar för Liten. Boken han fått av min Hästmamma, hans HästMormor. Så himla gulligt.
På tal om hästar, så saknar jag verkligen den där delen av mitt liv; hästarna, stallet, pussa mule, mocka skit och vara helt lyrisk över en rivig galopp uppför grusvägsbacken. Det där ljuvligt vilsamma i att vara i ett stall med hästdoft och vackra, mäktiga fyrbenta.
Min dröm har alltid varit att ha en egen Häst. Nu har jag ju till och med chans att göra eget stall av lagårn och världens bästa hage av lägdan utanför. Men som ni vet; var sak har sin tid.
Tisdag var det, ja..
Vi ser fram emot kvällen, jag och Liten. Då ska vi på lyxigt tisdagsmys! Men först lite jobb och Förskola, fint det med.
Må så gott idag!
Lillafrun
Hallelujah för kväll!
Håhå, vilken dag;
Fick världens mysigaste start då jag lämnade Liten på Förskolan. Han är så hemma där nu och jämfört med i början av lämningarna när han avskydde när vi gick, så småflinar han nu och tar Fröken i handen och vinkar till Mamma. Jag åkte från Föris alldeles varm i hjärtat. Min stora, lilla duktiga pojke, tänkte jag.
Sen… har det helt sonika varit en rätt, låt säga; megamegakrävande dag. Nog om det. Den tog musten ur mig i alla fall. Så det var därför vaaansinnigt mysigt att efter jobbet hämta hem den lilla Minimänniskan igen och överösas med pussar och kramar från första stund. Vi åkte hemåt och jag kastade av mig Frökenstassen och hoppade i Fjällisarna och snörde håret i en knut.
-H i m m e l s k t!
Vi bestämde oss för att gå ut. Liten sa mm! och nickade när jag frågade om han kunde tänka sig en vagnspromenad. Jag behövde rensa hjärnan helt enkelt och Sisse bangar sällan en runda där traktorer och lastbilar kan dyka upp. Det var skymning och mörkret föll i en rasande takt, men vi var inte mörkrädda alls utan hade en så förbenat skön stund. Ibland är det helt enkelt bara så himla skönt att komma hem till sitt igen efter en ansträngande dag, och friskluft och motion i kombination- kan verkligen göra susen.
Nu myser vi här i kvällen. Middagen är undandiskad. Liten ser på Bolibompa och jag viker lite tvätt och gör i ordning för morgondagen.
Ja, vi säger Hallelujah för kväll, helt enkelt.
Ha en skön kväll alla ni!
Lillafrun
Att ha firat.
Det där var igår på Fars Dag;
Efter en morgon och förmiddag här hemma, med frukost på sängen och sånt så piffade vi ju då till oss för att åka på Finlunch hos Mormor&Morfar. Jag hade visst slagit till med ett så stort paket till Pappa att papperet var tvunget att skarvas. Det är han värd, min pappa. 
Pojkarna hade gjort sig fancypancy; 
Så fina att klockorna stannar.
Och så Morsan då! Med nyputsade dojjor dagen till ära (tack mannen! en sån sak ids jag aldrig själv) och test av tredje varianten lösöga…. funkade skitbra, i ungefär tjugo minuter. Då slet jag ut dom aporna och satte gladeligen på mig mina kära vänner; glasögonen.
M hade sin nya Farsdagsskjorta på sig.
Så satte vi oss i Pärlan och drog iväg. Och landade hemmahemma. Hos älskade Mamma och Pappa. 
Hembakt tunnbröd. 
Och en herrrans massa mat. Jag dregglade likt en tiggande hund. Jag tränade nämligen ett sjuhelsickes pass (som idag känns i hela kroppen. Både skönt och inte om jag säger så) innan och var så vaansinnigt hungrig. Men jag behärskade mig, strök mig efter mamma likt en katt som vet att hon ska få mat, när som helst…
Världens Bästa Pappa öppnade sitt paket och blev helt sonika lycklig ägare till en Gigantmatare från Wildlifegarden. Min Fågelälskande far blev mycket nöjd och hans dotter likaså. Mamma fick rosor. För att hon är Världens Finaste Mamma. 
Och nu var det nära; Storanfamiljen stod för dörren och lunchen kunde börja. 
Och alltså, det var som ett smärre julbord den där lunchen. Potatisgratiäng, rostbiff, svampstuvning, annan god sås, sallad, grönkål, Janssons, omelett, köttbullar, det där hembakata tunnbrödet….. ja ni hör ju. Vi var i mathimlen allihopa! 
Jag åt så att jag blev alldeles vimmelkantig. Hörde mig själv sitta och säga mm, å kära nån mamma, åå vad gott! vid varje tugga. Lät till slut helt tjatigt, men det GICK INTE att vara tyst. Det var tamigtusan den godaste lunchen någonsin. 
Och när vi var så mätta att vi såg stjärnor, då dukades vad-den-nu-hette-pajen upp… typ key lime pie, kanske? Väldigt god var den i alla fall. Och så fanns det såklart två andra efterrätter att välja på också. Och alltihopet kunde man strössla med skogshallon som påminde oss om hallonsommaren som var.
Så. Himla. Gott.
Vi åt och skålade för älskade Pappor och pratade om ditten och datten och skrattade och pratade lite allvar och barnen lekte och lekte och vi bara mådde så himla, himla gott. Där i det där hemmet jag älskar att vara och där jag en gång bodde och kallade för mitt Hemma. 
Tack älskade Mamma och Pappa för en så fin FarsdagSöndag.
-Den som toppades med körrep till sena kvällen, tillsammans med en massa rara människor. Och lyckan över den där lyxen att få kvalitetstid med min Storan som ju också sjöng som bara den.
En söndag att kalla uppladdning för ny vecka och måndag och sånt. Oh yes!
Lillafrun
Fars Dag.
Sång, paket och frukost-förrätt-på-säng.
Jag var uppe i ottan och grejade, så vandrade jag in i sovrummet med tofsen på sned och försökte sjunga med min vackraste morgonröst; Vad är det för en dag, är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är Pappa Ma-ar-tins Dag, hurra, hurra hurraaa!
Varpå den där minsta älskade vaknade och gallskrek och undrade vad i hellskotta det var som lät och mannen fick ett sånt där riktigt gemyyytligt uppvaknande. Nåväl. Liten samlade sig i sekund två och förstod att det var Morsan som höll på med något påhitt och plötsligt var han med på noterna, sa ooooij, woww! när han fick syn på alla mackor och så pussade han sin Pappa Grattis på Fars Dag!
M´s andra Farsdag här i livet.
S har den finaste Pappan på jorden. Vår klippa. Den absolut vackraste människan jag vet. Han gör allt för sin familj och är värd att firas alla dagar om året. Men idag firar vi honom lite extraextra. Jag beundrar den där människan så, och S gör detsamma.
Älskade M, Vi älskar Dig.
Mysig stund med mack-inferno (och massor av smör i typ hela sängen) och tända ljus. Sen har jag fräschat upp den smöriga sängen, söndagsstädat och jobbat i tvättstugan. Oerhört effektiv morgon! Nu är pojkarna på väg ut och jag ska träna ett tabatapass här inne innan jag också går ut i gråvädret. Senare väntar fancypancy-sen Farsdagslunch i Lillabyn där vi ska fira min Pappa tillsammans med älskad Storan-Familj och så min lilla familj.
Tänk att det inte bara är S som har Världens Finaste Pappa. Jag har det, jag också. En sån som alltid finns där och försöker göra allt han kan för sina döttrar. Optimisten som tycker att det ser ut att klarna hur tjock än snön faller när vi sitter där i kalla snögropen uppe på fjället. Han som säger bastun är varm och lukt (han menar doft <3)ljusen är tända! och vill att man ska ha en skön stund där ute i ”Relaxen”. Och så är han en fantastisk Morfar och Svärfar och en sån som säger tooo! när jag säger Love You, Pappa.
Fars Dag. Idag firar vi er, papporna!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
