Berg och dal och lösögon och sånt.
Aah, vilken jädra berg-och-dalbanedag det här har varit.
Vaknade i morse, på gott humör liksom hela familjen. Sen sköljde en sån där orosdusch över mig. Jag kände plötsligt hur himla liten jag är, här på jorden mitt i allt stort. Det är förstås en hel del vi har framför oss nu som ska falla på plats. Vi är i förändringens tider, om man säger så. Och som den kontrollfreak jag är, skulle jag helst stå här med ett litet facit i handen. För att inte veta, är tusan ännu värre än att veta, än om det man vet inte är vad man önskat. Hängde du med?
Men det är smått omöjligt, faktiskt. Vissa saker vet vi. Men jag är ivrig, så himla ivrig. Mannen också. Men nu gäller det bara att göra det bästa av den här spännande situationen och liksom flyta med, lita till att allt löser sig…
Jag och mannen riggade hemmagymmet när bäbisen somnat. Njöt av lyxen att få träna tillsammans, en onsdagförmiddag liksom. Passet blev helt och hållet galet. Vi var så fokuserade båda två, lyssnade på Lalehs En stund på jorden, om och om igen. Peppade varandra, pushade varandra och med tiden kände vi oss på ett sätt bara svagare och svagare. Men på ett annat; bara starkar och starkare. Emellanåt utbrast vi att vi ska klara det här!
Det ska vi.
Köksfönstret badar av vackra blommor, riktiga lyckopiller.
Träningen blev en skön urladdning och plötsligt var vi på toppen igen. Kände oss lite bättre till mods, lugnare i själarna och kunde fortsätta att ta vara på dagen. Efter lunch tog vi apostlahästarna ner på stan. Vädret är strålande här i norrnorr, idag också. Vi drog till ögonstället jag var hos i höstas när jag köpte mina glajjor. Gänget kände igen oss, Minimannen började rejsa där inne på direkten och inom två minuter var liksom hemmastadda. Det funkar lite så nu, Liten gör att vi blir kompis med hela världen, typ. Jag stod där och hängde i disken och bad om hjälp med linser. Jag använder min glasögon så mycket nu att jag är sugen på linser. När jag är ute och springer är världen allmänt dimmig, så att säga. Så ja, där var vi. Och i vanlig ordning när jag fått en idé, vill jag ha resultat nu. Ögonflickan i kassan såg det på mig och sa, när hon stod och skulle hitta en tid ”så småningom”, eller vill du komma in nu på direkten? -JA! , sa jag. Fick en snabbkurs i det där med lösögon och korades tydligen till den snabbaste jag någonsin varit med om, på att kunna sätta i och ur och fatta galoppen. Det hade helt sonika att göra med att jag höll på att få klaustrofobi av bara tanken att inte få ut den där linsen hon just hjälpt mig med. Jag bara haffade tag i hela ögot i princip, och slet ut linsen. Braa! , sa ögonflickan glatt medan jag satt där och blinkade febrilt. Jag hörde Minimannens VA!? och tala-vett-talan i vem det nu var där ute, och skyndade mig att slänga på en lins på varje öga, tydligen perrfekt på en gång!, för att kunna svischa ut ur ögonstället så snabbt som möjligt. Så ja, nu är jag alltså med linser. Oh, så bra! Vi var även och köpte nya löparskor till mannen. Blev tjenis med skosnubben, såklart, innan vi traskade hemåt igen.
Nu väntar kvällen, med laxmiddag och spännande hockeymatch på teveapparaten. Så ska jag krama på ungen som är livet självt och gör mig till lyckligaste morsan i världen!
Berg- och dalbanedag. Fint när dalen är mindre än toppen, får man ju ändå säga.
Lillafrun.
Nya vårkarameller. Och vad som händer nu.
En riktig leka-på-golvet-med-Liten-klänning. Eller världens mest perfekta frökenklänning. Eller helt sonika bara en väldigt skön och fin, mjuk och välkvallad jeansklänning. Jag är toknöjd över mina nya vårkarameller som mamma hängde på mig i söndags. Sjalen är helt ljuvlig också. Ibland är det så himla roligt med något nytt, än hur ytligt det må vara.
Så här så jag ut när jag var på det där tokuppstyrda seminariet i måndags. Klänningen matchade jag till mina redan välanvända Blundstone jag fått i gåva från Footway.
Kära nån. Jag och kompanjonen hade inte förstått att man kanske skulle ha förberett sig inför detta. Så väldigt olikt oss, vi är två riktiga kontrollfreaks båda två och lämnar sällan saker (särskilt inom skolan då) åt slumpen. Så när vi märkte hur en efter en bara rabblade upp en massa väl varlda ord… då började vi svettas lite. Men innan det var vår tur hade vi genom tysta väsningar och något slags hitte-på-teckenspråk mellan varandra, lyckats vifta fram en presentation, vi också. Livets absolut roligaste, med tanke på hur den uppstod..
När vi sedan ramlade ur salen och ut ur det där universitet vi hade gått som galningar fram och tillbaka igenom, i 35 minuter, för att ens hitta till salen. Efteråt, skrattade vi rätt gott. Om man säger så.
Och det där var livets sista seminarium, i alla fall inom denna utbildning.Kanske får jag för mig att sätta mig i skolbänken igen, någon gång. Det vet man ju aldrig, liksom.
Men nu… nu ska jag bara, bara njuta av att den här marathonlånga högskoleutbildningen är över. Att jag bara, bara ska få vara hemma och njuta av våren och mer än så, av min älskade lilla Miniman.
Så ska vi ju börja packa dom där makalöst efterlängtade kartongerna snart också. För inom ganska-kort ska vi iväg på nya äventyr. Det här älskade kapitlet i norrnorr, ska bytas mot något helt annat, om man säger så. Helst hade jag och M börjat packa igår…
Den här veckan är så himla lyxig. För vi har pappan hemma massor också. Så idag till exempel, ska vi ha fin-onsdag, alla tre tillsammans. Det blir en bra dag, det här.
Må så gott!
Lillafrun.
Följ med, vettja!
Det har varit en otroligt skön tisdag idag.
Jag har verkligen tänkt på att stå på bromsen. Och känner nu att jag behövt det. Och kanske en dag till. Och en dag till. Det bästa i det hela, är att veta att det är helt möjligt nu.
På torsdag och fredag ska vi skriva sista rapporten… några fjuttsidor i jämförelse med ex-arbetet. Och efter att gårdagens seminuarium nu är över… så känns det ju så om ”moderkakan” är mer än halvvägs ute (läs här för att förstå vad jag pratar om) och jag njuter så. Äntligen är vi här.
Idag har vi mest tagit det lugnt. Varit på dubbla promenader. En sån där svettsnabb och en mest för att leta videkissar och lapa sol. Det blev en solig dag istället för snöyrig så vi har passat på att frisklufta oss.
Och ni..
.. nu har jag äntligen tagit mig tiden att fixa ett instagramkonto för den här lilla dagboken. Jag har ett privat konto redan, som jag ser att en hel drös av er har hittat till, men där jag inte har accepterat eran förfrågan. Det är helt sonika för att jag vill ha ett konto för familj och nära vänner, där jag bara är Emmeli, liksom. Men såklart ska ni också få vara med, så nu finns det ett konto som heter lillafrunsdagbok där det säkerligen kommer dyka upp bilder som kanske inte landar här också. Ett helt gäng med bilder ligger där redan nu.
Så, följ med, på instagram också genom att klicka på ikonen nedan!
@lillafrunsdagbok
Ha en skön kväll!
Lillafrun.
Här är jag.
Har det rätt så rysligt gott just nu.
Varit ute i ishavsvindar och snöyra, som sedan byttes mot enbart storm och en värmande sol. Minimannen sover fortfarande i vagnen efter vår runda. Jag passar på att sörpla kaffe och fixa och dona lite.
Skickar mail, svarar på mail, ringer och har mig. Det händer saker här bakom kulisserna, som ni säkert förstår. I vanlig ordning berättar jag såklart, men inte nu. Ännu. 
Finaste almanackan används flitigt. Nu är den sådär skönt lagom-blank. Men dom där sidorna som går att använda till att anteckna, skriva listor, kludda på drömmar inför framtiden… dom sidorna, är väl använda nu.
Blommorna framför mig får mig att stanna upp och bara andas en stund.
Å ena sidan tycker jag att jag är rätt så bra på att njuta av nuet och av stunden här och nu. Å andra sidan är jag jättedålig på det och istället världsbäst på att trumma på, dundra på som en maskin och gå på autopilot. Målinriktad, minst sagt. En drivkraft, på ett sätt. Men ibland, som precis just här och nu, får jag säga åt mig själv att bromsa. Bara sitta stilla en stund, inte göra nånting. Jag är dålig på det, att bara-vara-vara.
Blommorna? Dom sjunger på sista versen men är vackra i alla fall.
Så ja, här är jag. Precis nu. Och andas. Bravo.
Lillafrun.
Den var ganska väntad.
Det är tisdagmorgon.
Vi morgonsuddar. Utan stress, tid att passa eller någon plan att avbryta vad vi gör just nu; bara är.
Utanför fönstret yr snön bestämt. Vivlar runt retligt på typiskt aprilvädervis. Nu är jag här igen! ,liksom.
Här inne försöker vi vakna till liv. Ja, Liten är mer än vaken redan. Läser Ingrid, svajsar runt i sitt nattlinne med trasan som en scarf och säger t-t-t-tittah!. Han är fancypancy, alltså. Om än den där trasan är så snuskig att jag kolavippar av bara tanken. Liten gillar den. Skarpt.
Idag ska jag bara njuta av att vara hemma. 5 veckor av gå-iväg på morgnarna, gör att jag lätt som en plätt kan tänka mig att vara inne precis hela dagen och göra allt-och-ingenting. Vädret är riktigt innemysarväder. Men känner jag mig själv rätt blir det garanterat en långpromenad i snöyran. Det låter ganska skönt faktiskt, med friskluft. Jag känner en liten retlig migränkänning, som var helt och hållet väntad idag. Det var väldigt längesedan sist. Men nu i slappna-av-tider så…
Dock inte något jag tror kommer bryta ut. Det är inte sådär att jag ligger och sliter mig i ansiktet för att jag inte har någon känsel i halva ansiktet, efter att då gått igenom synbortfall på ena ögat, och nu bara har så ont att jag smått kreverar och absolut inte kan titta upp ovanför täcket. Inte så. Som jag fått ett par gånger i livet. Nu är det snarare fy-tusan-vad-skönt-att-få-vara-ledig-huvudvärk. Och den kan jag obehindrat leva med. En kopp kaffe på det här så…
– tillsammans med han som är på letarjakt efter mormor och morfar…
Tisdag, alltså. Snön yr och vi sladdar på här inne. En smått väntad huvudvärk som botas med kaffe och synen av den gulligaste ungen jag vet. Vi har det bra, med andra ord.
Hoppas Du får en bra dag!
Lillafrun.
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
