Ja!!!!!!!!!!
Morgonens vinkande hejdå.
Och nu?
Ja!!!!!!!!!!!!
-Jag är färdig.
20 mars, 2015. Dagen då sista pusselbiten föll på plats. Dagen då jag vandrade hemåt, genom blåst och solsken.
Dagen då det var solförmörkelse (mannen och Minimannen fångade på bild) …. men jag säger som min kloka storasyster (som jag helt sonika citerar rakt av)
”Jag förstår att man uppmärksammar solförmörkelsen med tanke på att det är originellt och inte kommer ngt liknande på typ 30 år. Men tänk om man skulle ge varje dag den uppmärksamhet den förtjänade med tanke på att ”dagen idag” ALDRIG kommer tillbaka?!
Härlig tanke, eller hur?” ,
….samtidigt som jag spelade musikkalaslåtar för glatta livet tillsammans med ett gäng nya människor jag lärt känna.
Dagen då jag, på min vandring hemåt, kände hur jag inte kunde hålla mig längre; tårarna bara släpptes lös och jag gick där och grät som ett barn. Av lycka. Dagen då jag ringde pappa, med rösten skakig av glädjetårar, och sa (okej, halvgastade): PAPPA, JAG ÄR FÄRDIG NU!!! Vi har klarat det. Allt. Och lite till.
Pappa gav mig kärlek och pepp och jag kände mig så stolt över mig själv.
Så kom jag in genom lyandörren och möttes av mina älskade pojkar. Dom två, mina största superkrafter i livet. Kära nån som jag älskar dom. Den lättnaden och lyckan jag och vi tillsammans, känner idag. Är obeskrivlig.
I eftermiddag har jag bara svävat på moln. Kramat på mina pojkar, rivit av ett träningspass med hejjaklack. När Liten sov lur nummer två för dagen ute i vagnen, hade jag och M firarstund med morotskaka, kaffesöplande och framtidsdrömmande. Bästa.
Han är min klippa, den där mannen. Vilken resa vi gör tillsammans genom livet. Jag njuter.
Så plötsligt skulle mannen bara åka och hämta ut paketet på posten, till Liten…
… och kom sedan tillbaka med, ja paket till Liten, men också med en blomma gömd bakom ryggen. Sa, grattis älskling, det är en Gerbera! (skitnöjd över att veta vad blomman heter, ha ha!) och jag har aldrig sett finare solgula gerbera.
Varm i hjärtat, av hela tillvaron, tassar vi på här hemma. Med den ena mer mönstrade sockan än den andra. Vi har såklart hängt på rocka-sockorna-dagen. Dagen som hyllar alla olikheter!
Håkan är också med på noterna, förstås.
Och nu väntar fredagkväll och en ledig helg tillsammans. Bara en sån sak. Inte konstigt, att jag känner mig alldeles salig.
Jag är i mål. Vi är i mål.
Det är en liten skvätt av efterpraktiksgöra nästa vecka, men ingenting som behöver pusslas med , eller som kan gå fel. Allt är fixt och färdigt.
Nu är drömvåren här. Och jag har långt, långt ifrån förstått. Att det faktiskt är på riktigt.
Life is good.
Trevlig helg alla! ..och tack för er ständiga pepp! <3 Ni är tusiken en del i att vi nu är vid det här målet, som vi bara kunnat fantisera om. Tack.
Lillafrun.
En vansinnigt efterlängtad fredag.
Det är fredag, jag vaknar bredvid mina två i den där stora sängen jag helst hade legat i ett par timmar till. Kliver upp och njuter av att gå i en nystädad lya. Försöker piffa till mig med lite rosigt på kinderna och få nån slags ordning på ruffset uppe på huvudet. Så tänker jag; Det här är ju inte klokt, vad underbart.
Det sista, sista av vad som känts som bergsbestigningar, är nu över. Just den här pusselbiten har jag varit smånervös inför. Hur vi skulle få ihop det, liksom. Framförallt hur jag skulle klara mig från Liten. I höstas skrev jag ju stort ex-arbete och tenta.. men jag var ju ändå hemma och skolgrejsade när bäbisen sov och så. När jag tänker på hösten så tänker jag ja, men då var jag ju hemma med S.. så förstår jag inte riktigt hur det andra hanns med.
Nu, var det en annan femma, med det här berget. Men, det känns som att någon har tagit hand om det här åt oss. Som att varje pusselbit bara lagt sig på plats, speedat på tiden lite, och allt har flutit på. Så himla, himla skönt.
5 veckor har gått. 6, med sportlovsveckan på mitten. Ja, snart 5 år (!!!) har gått, hela utbildningen alltså. Och i och med den här sista pusselbiten, så är bara längtan och väntan till juni och examen kvar, att göra. Helt och hållet magisk känsla. Första dagen på låtsasjobbet var skitjobbig, jag trodde aldrig att jag skulle stå ut tiden ut. Tänkte nej, jag kommer inte klara det här. Att vara borta från Sixten, alltså. Men att se hur himlabra han har det med sin pappa, har gjort att jag känt mig heltrygg och tiden har helt sonika bara sagt svisch.
Bara en dag kvar.
Idag. Fredag. Och jag avsluta på topp. Med musikkalas, glammigt glitter, brokiga bokstäver, dansanta dansare och bara njuta av att vara uppe. På toppen, av vad som kändes så långt borta att klara av.
Hurra, vad himlaglad jag är idag!
Lillafrun.
Dom är ofta mina superkrafter.
Torsdag!
Tidig morgon. Traskade ner till låtsasjobbet. Rev av tre föreställningar (puh). Gick hem. Hade den obligatoriska pussa-och-krama-ikapp-stunden med Liten. Sen fick jag ett ryck och städade ur kylskåpet innan vi drog på införhelgenhandling.
Monsterhandling, med trött Liten familj. En tappad sko när vi väl var framme vid kassan. Bara traska genom hela affären igen. Hittade den. Tillbaka framme vid kassan.. jädra avstämning… såklart. Ni vet, då man blippat själv, packat alla varor i kassar, och så måste man upp med dom i kassan igen, stämma av så man blippat allt och sen packa ner igen. Alla varorna var inblippade. Det var ju tur. Men det slår aldrig fel, det där. Har man massor av varor, då blir det avstämning.
Så har det idag samlats en massa nytvättad, tokblöt, monstertvätt tänkt att traskas med till tvättstugan där några hundra meter bort för att utnyttja stora torktumlaren. När M väl fick läge att gå, kom han kånkandes på allt tillbaka nästan direkt.. det var fullt.. Typiskt. Nu får lyan invaderas av blöt tvätt istället… det går bra det med.
Ibland får man vara lite tjurigare än man kanske egentligen tänkt, helt sonika. Det är ju ändå bara hungriga, trötta och alldeles vardagligt småotursdrabbade vi är. Det hade ju kunnat vara något värre, minst sagt.
Nu ska här tankas ny energi!
Snart är middagen klar, något nytt vi testar. Kycklinggryta av något slag. Verkar väldans gott!
Så njuter jag av att klockan är efter fem och solen fortfarande skiner in i vardagsrummet. Och av kassen full med gula påskiga blomster jag norpade åt mig på affären. Dom lyser så fint.
Tête-à-têtes, mina påskfavvisar!
Efter middagen ska här städrejsas… längtar tills jag får krypa ner i den renbäddade sängen ikväll, bredvid mina två pojkar, i en lya som doftar nyskurat. Målbilder, målbilder, målbilder…. dom är ofta mina superkrafter!
Hoppas ni haft en fin torsdag!
Imorn är det helg, hörreni! Jädrar vad jag längtar till just morgondagens fredag…!
Lillafrun.
-Nu är det morgon!
Det är tidig morgon och så tyst, så tyst. Jag vaknar ute på en ytterkant av storsängen. Pojkarna sover gott här bredvid mig.
Jag och Liten gick och la oss samtidigt igår… strax efter 20. Det var rent himmelskt, faktiskt. Jag är så dålig på att komma i säng om kvällarna. S sover ju vanligtvis i sin säng, men ibland kan jag inte hålla mig från att ha honom bredvid mig. Som i natt. Att få somna bredvid en bäbis. Oslagbart. Så trots att ögonen är grusiga, känner jag mig ändå utvilad, på något vis.
OJ, Hoppsan!
Småfötterna som legat sovande, korslagda som alltid, vaknade precis.
Och nu,
-Nu är det morgon!
Lillafrun.
Några mammatankar…
Min lilla polare. Nu är det bara ett par gummistövlar som fattas ditt leka-ute-i-vårig-geggamojja-kit.
Så fin dag idag, alltså!
Inte den soligaste, men fin på andra sätt. Som att mannen och Minimannen dök upp på morgonens föreställning. Jag blev så glad och alldeles varm i hjärtat när jag stod där på scenen och spelade och såg mina två pojkar där i publiken. Sen hann jag med en rejäl springtur precis innan M åkte iväg på uppdrag. Jag sprang till Lalehs En stund på jorden. Alltså, världens bästa springlåt!! Idag var jag beredd på en tungrunda, kände mig trött innan. Men det slår tusiken aldrig fel; dom gånger man tror det ska gå dåligt, när man släpper alla förväntningar, då går det som bäst. Jag tänkte knappt på att jag sprang idag, det gick så lätt. Det är en sån häftig känsla! Som inte dyker upp så ofta som man kanske önskar. Det är därför sagolikt när tillfället är där.
Men det bästa med dagen är alla timmar av Litenledighetslunk här hemma.
I eftermiddags klädde vi på oss och gick ut.Det är blött och lerigt och snöigt och isigt om vartannat. Plaska i vattenpölarna och åla i gegga är favoriterna! Går väl bra, liksom. Så länge den där geggan inte är nån gammal framtinad bajskorv från en vov-vov…. Bläähää… Det gäller att hålla koll. Om jag säger så.
Alla bebbetider har verkligen sin charm.
Och nu är vi inne i ännu en ny tid. Än om pyttebäbistiden är fantastiskt mysig, så känner jag hur jag bara älskar det här med minimänniska. När vi går ute tillsammans och han håller mig i handen och knatar på med sina småben i en väldig fart. Plaskar i vattenpöl, säger titta dääh! och rätt som det är blir han tvärkramsugen på sin mamma. Att kunna gå hand i hand, en minipromenad på ett par hundra meter, tillsammans. Det är han som bestämmer väg och fart, det är vi båda väldigt medvetna om. Vi går där och filosoferar och pratar med varandra, på vårt vis. Och där och då, njuter jag så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Han är så mycket människa nu. Min pojke. Min fina, fina stora, lilla pojke.
Så slår det mig…
Vad lugn och tillfreds jag känner mig. En härlig sak med att bli mamma, är det där fokuset som flyttas från en själv till sitt barn. Han är viktigast, liksom. Mår han bra, mår jag bra. Det är så skönt tycker jag. Och tack vare min Miniman, så har jag blivit så hakuna-matata-tänkande. Allting löser sig…
Hade jag inte haft Liten nu, hade jag garanterat varit sketanervös för vad som väntar här framför oss. Men jag har en bra känsla i kroppen, så jag fäster mig vid den. Allt löser sig. Nu blev jag helt nervös bara därför… äh…hakuna-matata-hakuna-matata-hakuna…. ja, så!
Ännu en sak jag älskar med att vara mamma, är den där småberusade känslan, över livet. Hjärteöversvämningen. Värmen inombords. Kärleken. Man behöver liksom inte hitta på en massa stordåd eller så. Ett par hundra meter, hand i hand med sin Miniman. Eller att på morgonen få mötas av ett leende där bakom spälorna. Det, är så lyckorusigt att det räcker och blir över.
Uppskattningen av Det stora i det lilla, är liksom ännu mera nu…
Visst, det är intensivt, det är fartigt. Ibland är jag så trött att ögonen går i kors, trots att vi får sova om nätterna och S sover mycket på dagen och är en sån nöjd unge. Ibland kanske jag ändå inte alllltid har den där ängelns tålamod utan suckar när han till exempel sitter och vevar mat hejvilt åt alla håll och kanter, när han prompt ska äta själv. Eller vad det nu kan vara. Jag är ju fortfarande bara människa, liksom. Men det där är bara en pluttdel som inte tar någon plats i det stora hela.
Jag älskar att vara mamma åt min Liten. Det är det bästa jag vet. Och tacksamheten är så stor, så stor.
Lillafrun.
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
