Trillande glädjetårar. Vi är i mål!!!!!!!
Just nu, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Uppsatsen är klar! Vi är i mål med denna crazy-bananas-höst.
I huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Som vi har kämpat denna höst.
Det har varit tufft. Många gånger. Men vi har inte gett oss. Målet har varit vårt mål. Och är det något vi är, jag och mannen, så är det tjuriga.
Bäbisen, har varit min hjälte. Mannen, min klippa. Trots att jag hållit på med en hel del saker som hör min utbildning till, så känner jag inte att jag tappat tid med min älskade Miniman, vilket är det allra viktigaste i det hela. Pappan har haft så herrans många uppdrag denna höst, att jag och Liten snarare har tumanhand-hängt så mycket, att vi nu är varandras absoluta favoriter! När jag tänker efter.. så förstår jag inte hur vi hunnit med allt.
Vi har stöttat varandra och team-workat, på det där sättet som gör oss till dom Tre musketörerna. Teamwork, lagt Lilla-familjen-pussel med ett ständigt prio-ett-fokus på att Liten ska ha det bäst. Det där, en gudomligt snäll bäbis och en stor skopa jädra anamma. Det är vinnarkonceptet.
Eftersom Liten ammats/ammas så har jag inte varit från honom längre tid än typ tre timmar på en dag. Ofta, ofta har vi ju dessutom skrivit här hemma, så då har jag haft bäbis nära trots allt. Guld värt. När det har knipit, att pappan inte kunnat ha honom, har Liten fått hänga med på allt. X antal gånger har han och pappan kommit rullandes med vagnen till universitet, för Liten-matpaus. Minimannen har suttit med på ett par föreläsningar, på PM-seminarium. Och tänk i våras… när jag hade två dagar av examinationer (det enda jag inte kunnat läsa in under förra året innan han föddes. ). Då langades han in genom fönstret för att äta mitt i redovisningsracen. Han har bläddrat i tråkig litteratur, som han upplevt som latjolajban. Han har myst i mammas knä, när hon skrivit uppsats. Vid vår sida har världens bästa skrivarkompanjon och vän suttit. Käraste, käraste C. Tack. <3 När vi bor i norrnorr utan familj nära, så har det förstås varit ännu lite trixigare när allt ska pusslas och det ibland har kört ihop sig. Men det har gått.
Bäbisen.
Han är en hjälte.
Och nu är jag så tom i huvudet och full av lycka, på samma gång. Att tårarna bara trillar från kinderna.
Vi är färdiga. I mål. M jobbar imorn, men annars har vi flera veckor framför oss. Av tillsammanstid. När det nya året börjar återstår opponering och respondering, men det högsta berget av alla är bestiget. Senare i vinter väntar några veckor av slutpraktik. Men min plan och dröm om att stå där i juni, med resten av klasskompisarna. Ta emot vår examen.
Jag hoppas. Och faktiskt, tror. Att jag kommer klara det. Dessutom, med en (då) liten ett-åring med handen i min.
Nu. Väntar jullov. Och i huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Dom tre musketörerna. Det är vi, det.
Kram/lillafrun
Årets första, livets sista. Och om några timmar…
God morgon fredag!
Åh. Det känns som julafton idag. Kan knappt tro att den här dagen är kommen. Men det är den, baske mig! Nu bländar det där ljuset mig. Det som varit svårt att se i skrivartunneln, stundvis. Åh.
Men innan vi tar fredag, så måste vi titta lite mer på gårdagen. Vi var ju på julfest, förstår ni.
Liten fick feeling och drog på sig snyggbralla och Nisseluva. Han undrade in i det längsta om vi inte skulle ta resväskan med ändå. Men morsan sa nej, faktiskt.
Håhå.. Igår skulle du har sett oss. Innan jag hade prånglat oss ut genom dörren,fått alla saker på plats och kunde börja traska mot hjärtevännerna som vi höll hus hos. Ja, då hade jag behövt en dusch igen. Först ut med vagnen, som jag fyllde med omeletter jag precis tagit ur ugnen och så en herrans massa prinskorv. En överfull skötväska med allt vad man kan tänkas behöva, bland annat en knyta-fast-i-en-stol-stol (en sån här typ. as-smart) till Liten och kameran förstås. Och så bäbisen, den viktigaste ”pinalen” av dom alla! Och alla vändor hit och dit som jag gick bara för att till slut ta steget ut på backen med alla dörrar låsta och hej och hå. (åh vad jag längtar efter hus. har jag sagt det?)
Men vi kom fram. Rödrosiga och festfixade!
Vänner kom från höger och vänster med den ena maträtten efter den andra. Bordet fylldes till bredden och magarna kurrade. 
Nu är det väl ändå varsågod! utbrast vi. Och plötsligt stod alla som gamar över bordet och tog för sig. Det ser ut som om vi aldrig sett mat tidigare! , sa någon. Vi skickade emellan varandra, berömde varandras mat och njöt av sällskapet och årets första julbord. 
Det var så fantastiskt gott och på bordet fanns allt och lite till. I år överträffade vi oss själva.
Sill, potatis, Janssons, köttbullar, gravad lax. Omelett, prinskorvar, spenat- och fetaost-knyten. Fyllda ägghalvor, brysselkål, rödbetssallad, skinka. En syrlig, fruktig sallad. En supermegalyxig sallad med rödbetor och chèvre och allt vad det var. Vörtbröd. Frukt. Och till efterrätt fanns det hemkokta karameller och kola och pepparkakscheesecake.
Det var så mysigt att få umgås med vännerna. Det tyckte Liten också, stundvis. Och om han bara var nära, nära morsan. Det där med folksamlingar, trångt, högljutt och många han inte känner… det är inte jordens höjdare, om man frågar S. Lilla vännen.
(Det är synd om honom nu. Och det värker i mammahjärtat. Det märks så väl på Liten, då han typ aldrig gnäller och är ledsen. Ja, förutom om han inte är trött, hungrig, har ramlat, blivit rädd eller blyg. Det är tänderna… Nu är ju en igenom i alla fall).
Minimannen sov ute i sköna luften medan mamman lekte ”Maffia” med hela gänget. Jag skrattade så jag kved stundtals. Den där leken går ut på att man få roller tilldelade sig. Dom är superhemliga. En grej är att man går runt hela gänget och alla ska säga sina roller. Säga, som i att ljuga. Men någon, en i hela gänget, fattar såklart inte det och säger rakt ut vad hon fått för roll. Jag. Kan. Inte. Ljuga.
Nåväl. Jag bjöd i alla fall på ett skratt! Och kvällen var förbenat god. Årets första julbord. Och livets sista julbord med mina fina klasskompisar. Tack vännerna, för allt! <3 Vilka år vi har haft tillsammans.
Nu. Nu kör vi fredag! Inom några timmar ska jag klappa mig själv på axeln. Och M och Liten och världens bästa skrivarkompanjonen.
Kram/lillafrun
Att undra vad han menar. Och ladda för kvällen.
hoho!
Tänk vad 30 minuter av total avkoppling kan göra. Jag njöt så in i bomben mycket i morse. På det där stället, får man liksom inte bara färg på fransarna, utan även ansikts- och huvudmassage under tiden. Alltså, himmmelskt skönt!
När jag kom hem sa jag till mannen att hörru du, jag tror att jag skulle bli en bättre fru om jag kilade iväg på massage och sånt liiite oftare. Typ bli bättre på att andas genom näsan lite mer.
Då svarar han, med det där finurliga leendet och murvliga rösten;
Jaha..Istället för att det ryker ur den ibland, menar du? Förresten, så tycker jag att du är en bra fru redan.
…ja,ja. Ibland ryker det. Jag är sån. Men det där andra. Antingen sa han det för att han tycker det. Eller, för att han kom på att de ju kunde bli rätt dyrt och skicka iväg mig på sånt där stup i kvarten.
Nåväl.
Och annars då?
Vi har skrivit i några få timmar. Det är så lite kvar att det är löjligt. Jag känner hur axlarna blir lättare och lättare. I eftermiddag har jag unnat mig ännu mer mamma-lyx; ett styrkepass. Hann med det innan mannen drog iväg på kvällsuppdrag. Med spagettikropp har jag sedan varit ute med Liten. Han tycker att det är så festligt att sitta i vagnen och kan hänga med. Men innan vi var hemma från långrundan, så sov han och gör så fortfarande.
Jag passar på att dagboka och laga mat. Sen ska vi piffa morsa och bäbis och traska iväg. Vi laddar för en kväll med gänget och det årliga knytisjulbordet med vännerna. Såå gott det ska bli!
Jag och Liten ska matcha. Han med röda strumpor och jag med röda kalasbyxor. Det blir festligt!
God kväll, alla Ni!
Kram/lillafrun
Ren och skär mamma-lyx.
Åh, det är torsdag, redan!
Vi fick ett ryck och inför-helgen-städade redan igårkväll. Så vi skulle hinna njuta av allt som hör det till, innan vi ska trassla till hela lyan och packa och åka härifrån.
Det är bara så lite kvar nu. Idag och imorn. På lördag är stora packar-dagen. Sen åker vi, på söndag. Jag har i huvudet redan tagit lov. Skrivit listor som börjat gå överstyr. Jag målar upp julen i bilder, i mitt huvud. Nu vill jag bara sätta igång och göra verklighet av det. Åka dit jag älskar att vara. Göra jul, pyssla, baka.
Det är ofta så jag gör. Ser bilderna framför mig, hur jag önskar ha det. Sen så försöker jag få det så.
Men i alla fall.
Det är torsdag idag och vi är fortfarande hemma i lyan. Vi har startat dagen under täcket i soffan, tittat på julkalendern och ätit frukost. Och nu, ska jag iväg på ren och skär mamma-lyx. Jag älskar att gå på salong och färga ögonfransarna och bli lite extra ompysslad. Det händer, typ aldrig. Denna höst har varit crazy bananas och inte alls givit någon lucka för såna saker, precis.
Nu är vi tusiken snart i mål. Och idag, kan vi nästan hissa flaggan. Ja, i alla fall unna sig en tidig morgon-halvtimme, innan näst sista skrivpasset, att gå och få ögonen att se lite låtsas-pigga ut, lyxa med lite ego-mama-tid och njuta av känslan att ha så himla lite kvar.
Må så gott!
Kram/lillafrun
Tomteverkstad och tacksamhet.
Idag har det varit tomteverkstad här hemma i lyan.
Jag älskar ju sånt där. I timmar har jag suttit och klippt och klistrat och skrivit och stämplat. Stundvis har det rykt ur öronen på mig. Jag tog mig ett break mitt på dagen och var ut och sprang. Klockan var 13.15 och det var nästan helt mörkt. Igår var det ju nästan-ljust, tack vare solen, men idag har det varit mörkt, stormat och sen är det helt glashalt också. Men det spelade liksom ingen roll, för jag njöt ändå. Till skillnad från den senaste löpturen. Idag kände jag att kroppen var med mig. Det är en skön känsla.
Det är så vansinnigt svårt att stämpla snyggt men sånt där. Lack och stämpel, menar jag. Men till slut fick jag in snitsen. Typ lagom tills jag var färdig. Nåväl. Bättre sent än aldrig!
Mannen och Minimannen har lekt och lekt. Och jag må vara partiskt deluxe, men den där lilla pojken, alltså. Han har ju fått en framtand nu. En. Inte riktigt helt och hållet framme. Men vid varje leende så skymtar den.Och, han äär så söt! Nu kryper han med vanlig krypteknik också. Han tyckte, till i morse, att det där med att åla, kräla och kravla sig fram gick alldeles tillräckligt bra. Men nu tusan, är det andra krypbullar!
Idag är jag alldeles varm inombords.
Det har hela dagen funnits ett tacksamhetstäcke i magen. Jag tycker att det är så fantastiskt med den här tiden. Juletiden. Att jag har min son och man att dela allt med. Och finaste stor-familjerna. Och alla vänner.
Vissa dagar känns det bara extrahärligt att leva. Idag är en sån dag. Och jag är så tacksam.
Ta hand om Dig!
Kram/lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
