Att vara mamma.

Jag hade inte i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig att det skulle kännas såhär. Så mycket, så starkt, så stort, så omvälvande, så himlastormande, så roligt och så, så rätt. Det är ogreppbart. Och hjärtat värker på ett vis som betyder kärlek, rädsla, tacksamhet, glädje och allt på samma gång. Mammahjärtat.

Jag trodde kanske, att jag skulle bli en hispig morsa; inte kunna sova en blund om natten, vara livrädd för allt och så vidare.  Ja, man vet ju inte. Det går ju som sagt inte att föreställa sig. Men jag hade, tack och lov, fel. Fel, fel, fel. Jag har aldrig mått bättre än jag gör nu. Jag känner mig trygg. Jag känner mig fullbordad. Lugn, inifrån och ut. Jag är överväldigad. Ja, det är jag.

Jag är mamma nu.

Och jag fullkomligt älskar det.

Vi har förstått nu, jag och mannen, efter att ha fått höra det ungefär 192983 gånger; men viiiilken snäll bäbis!!, att vi är riktiga lyxpäron. Ja, han är snäll, minimannen. Eller jag skulle hellre vilja säga att han mår väldigt bra. Jag tror nämligen inte att det finns några osnälla bäbisar. Onöjda möjligtvis, för att dom har ont eller så. Jag tror inte en bäbis är ledsen, bara för att. För att vara taskig med päronen liksom…

Men ja. Vi är otroligt lyckliga över en bäbis som njuter så, utav livet. Och dessutom, har  S fått in en så skön dygnsrytm (ska man våga skriva sånt, förresten?), så vi sover gott alla tre om nätterna. Jag och M slipper, än så länge, lida av någon sömnbrist. Så, som det varit och är, så är det verkligen bara mysigt, mysigt, mysigt. Vi har haft magtjorv, magknip?, tror vi; två gånger. That´s it.

Sen är ju jag en känslomänniska utan dess like. Och om jag säger så här: det har inte blivit mindre svajjigt på den fronten. Jag kan gråta för ingenting. Titta på honom, han är ju så vacker! Och fort kan jag förvandlas till lejonhonan som vill skydda sin son.

Jag förstår, såklart, att det kommer komma tider som är jobbiga, när Liten inte kanske kommer vara lika nöjd med allt vad livet ger. Men, vi tar en dag i sänder, njuter så det står ut genom öronen på oss, av nuet. För det är ju där vi är. Här. Och nu.

Och något som är så gulligt att jag fullkomligt håller på att gå sönder av kärlek; han sjunger. Formar den där vackra, lilla minimunnen till ett oooaöö. Och sen kör han som om det inte finns någon morgondag. oooooOOOOOOOOAAAAOooOAAA. Det låter fantastiskt säger vi till honom. Och han ler.

Att vara mamma, småbarnsförälder, en i gänget, Lilla familjen.. 

Det är det bästa jag vet.

Det här är ord jag skrev för en sisådär tre månader sedan. Ja, ganska precis faktiskt. Och jag kan skriva under på allt det där fortfarande. Bara det att jag och M är varmare i kläderna och har en liten skopa erfarenhet att luta oss tillbaka på. Vad roligt att läsa och se på bilderna. Vad han har vuxit och vad jag har krympt? Och vad mycket vi varit med om sedan bilderna togs? En hel sommar, ett liv i ett Sommarhemma, har vi hunnit med. Men Liten, han är fortfarande lika fantastiskt. Det är knappt så man tror att det är sant. Ett halvt år idag. Jag har varit mamma i ett halvt år. Det är så häftigt!!! Vips sa det, så kunde han plötsligt sitta själv och leka med alla leksaker. Han älskar sin hoppgunga, sin mammas mat men tycker också om att ibland få smaka något, lite,  ytterst på en tesked.  Att sova hela nätterna med sina päron, är bland det mysigaste som finns, det tycker alla inblandade. Och att skratta och le- det gör han mot alla.   Vi är så tacksamma, för vår prins, lilla Minimannen som tagit oss med storm. Han, som är en blandning av mig och M.

Livets mirakel.

Kram/lillafrun