Potatis- och purjolökssoppa

Preggo-kaos-måndag.

av Emmeli | jan 27, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten i magen

Vilken dag alltså.

Jag vaknade redan fyra i morse, av det där lilla livet som (jamen, nästan!) håller på att jag göra mig lite småtokig. Jag är öm i revbenen efter alla kickar och i övrigt så är rörelserna så crazybananas starka och stora och pågår mest hela tiden, att jag ibland tror att Liten är på väg ut genom den vägen som man trodde när man var 8 år ungefär; ut, genom magen alltså!

Mitt i det där lite småonda så tycker jag förstås att det är himla häftigt och mysigt, men i morse var det också så att jag hade så förbaskat ont i fogarna, att jag inte riktigt såg tjusningen i det hela. Hur kunde jag vara så urbota dum i huvudet som spark-racade igår!? Det var för roligt för att jag skulle känna efter hur ont det egentligen gjorde. Det förstår man ju, att det är världens sämsta rörelse om man har foglossning (ojämn belastning). Men helt ärligt så kändes det inte dåligt just då, inte igårkväll och på morgnarna när jag ska ur sängen så brukar jag nästan alltid, sedan några veckor tillbaka, ha svinont. Jag behöver bara komma upp så brukar jag liksom rekas igång och det blir genast bättre. Men i morse, var det annorlunda. Jag kunde inte lyfta fötterna utan att vilja skrika rakt ut.

Det kändes då något jobbigt att veta att jag dessutom skulle säga hejdå till M. Och jag såg på honom hur jobbigt han tyckte att det var, att han inte skulle kunna hjälpa mig, utan vara tvungen att stanna på halva vägen och vinka hejdå till sin megapreggiga fru som för en gångs skull hade slut på jädrar anamma-bensin och mest bara ville gråta. Och jag gruvade mig för att komma hem till en tom lya utan någon som kan hjälpa mig av och på med skorna när jag har såhär ont. Jag visste att kylskåpet skulle vara tomt. Och att jag skulle åka en busstur som skulle stanna på typ 25 ställen och ta längre tid än vanligt (oskönt att åka buss med stormagen). Och sista klumpen i magen, handlade om att jag skulle måsta gå ifrån stan och hem, med väskorna. Dessutom, höll vi på att missa den där bussrackarn som skulle ta mig till norrnorr, eftersom det var så mycket trafik, snörök och tunga lastbilar som somnade uppför backarna.

Jag är inte den som gnäller och klagar i onödan, faktiskt. Biter allt som oftast ihop och bara kör. Men i morse förbjöd mannen mig; Avboka det du har idag. Och be någon att komma och hämta dig. Punkt slut. 

Och ibland är det så skönt när någon annan säger åt en. Jag har liksom inte förmågan själv. Så dagens to-dos avbokades, ingen katastrof. Men det där kruxet att jag skulle ta mig ifrån stan var fortfarande olöst. Men det hela löste sig, 1000-tack och lov, på bästa vis. Tack vare vänner. Jag var så glad så jag brann av kärlek och tacksamhet när kära vännen C kom och hämtade mig vid bussen, med grannarnas bil. Med ett leende Heeej! Jag tar din väska! . Sedan stannade vi på affären på vägen hem och jag kände mig ungefär som mormor 88 år, där jag stod och fick varorna packade år mig. Att be om hjälp, det är inte heller något jag har lätt för. Men det är ju helt fantastiskt, att be och att få. Jag älskar ju att hjälpa andra, varför är det så himla svårt åt andra hållet?

Nååväl.

Många, långa rader. Mest för att jag känner ett så stort behov av att bara skriva av mig. Och för att säga TACK till alla goda jag har runtomkring mig.

Nu är jag hemma, med en brummande tvättmaskin, en mätt mage (tack älskade mamma för lunchlådan! <3) och ett lugn i kroppen över att vara på plats. Hemma, i lyan. Dom flesta dagarna blir min foglossning bättre av att gå och röra på mig, men nu är det bara vila och att ligga still som gäller. Och definitivt ingen sparktur, såvida ingen vill skjutsa runt på mig. Den idén nappar jag nämligen mer än gärna på! 😉

Nu ska jag lägga mig under filten och vila. Åh, jag är så barnsligt glad över att vara hemma.

Hoppas att Du har en fin måndag!

Kram/lillafrun