av Emmeli | maj 6, 2014 | Laga, Baka, Äta, Liten 0-3 månader, Middagsmat!, Recept
Nu är jag trött.
Ja, kära nån. Idag har hjärnan fått vara igång, på ett vis som den inte varit på ett tag. Något som känns väldigt ovant men också lite småroligt, liksom. Och en dag, eller rättare sagt typ tre timmar, var alldeles lagom för en Liten-ledig morsa med en lika ledig hjärna. Och idag, hade jag ändå Liten precis bredvid mig och han sov dessutom. Så jag tappade liksom ingen tid med honom. Men ändå, all tid är så dyrbar och just nu bara, baara till för att leva bäbisbubbla. Ja, den fortsätter och jag älskar det. Att jag har möjlighet att bara vara här. Mitt i vackra dimman av bäbisdoft.
Produktiva timmar, effektiva timmar, lika med en brinnande hjärna för min del. Som tur var hade jag och mina kompanjoner ett skönt mål med dagen; en världsgod sopplunch som serverades av världens bästa M. Du måste få receptet, som i grunden är ett Per Moberg-recept. Här kommer det:
Sparrissoppa
(typ 6 portioner… eller 4 superhungriga!)
Det du behöver:
- 500 g grön sparris
- 5 st schalottenlökar
- 5 dl vispgrädde
- 5 dl kycklingbuljong
- 1 dl vitt vin (vitt matlagningsvin gick finemang!)
- salt
Och sen då?
- Skala sparrisen och skär upp i 1 centimeter långa bitar. Lämna gärna topparna oskurna. Koka upp lättsaltat vatten i en kastrull och koka sparrisbitarna och topparna i 2-3 minuter. Häll sedan bort vattnet.
- Skala och hacka löken (M använde 4 istället för 5 lökar) och fräs lätt i en kastrull. Häll över vinet och buljongen samt grädden och koka upp.
- Lägg sparrisen i gräddsåsen (utom knopparna som skall vara garnityr). Låt koka i 10 minuter och kör sedan i mixer.
- Smaka av med salt och peppar.
Piffa genom att lägga sparrisknopparna övers i tallriken!
Och i eftermiddag drog vi på äventyr ner på stan. Vagnen rullade fint och jag och M traskade på i rask takt. Det var nödvändigt, den raska takten alltså, för fy tusan så kallt det är här. Det ser så härligt ut, solen skiner, men ooh så lurigt. I alla fall. Vi drog till BVC, för att mäta, väga, kolla höfterna, hjärtat, lungorna, magen, reflexer, och så. Har du grädde i tuttarna? undrades det. Javisst, det har jag! , svarade jag…..Orden han växer så det knakar! och så stark han är! …fick vi också höra. Malliga, stolta och tacksamma föräldrar som rullande ut den så kallade Rolls royce-bäbisen. Ja, han fick beröm för sin fina vagn och sina snygga namnnappar, därav fick han namnet Rolls-royce-bäbisen.
Och nu är det kväll. Jag har redan hoppat i den überrutiga pyjamasbrallan och är redo för bäbismys hela kvällen lång.
En tisdag. Med smygroligt måstefix. En galet god lunch. Ett lyckat BVC-besök. Och en kväll i rutiga pyjamasbrallor.
Allt gott!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 6, 2014 | Lilla familjen, Liten 0-3 månader
åh, hej. det är bara jag.
Mamma har sagt att ju högre man ropar, desto större chans är det att någon lyssnar. Det var därför jag skrek titta!!! så himlarns högt.
Men- God morgon!
Jag ligger i gymmet och försöker väcka den där nedrans elefanten, som hänger ovanför mig, till liv.
Vet du?
Igår var jag hemma med pappa, alldeles själv, igen. Mamma skulle på en konsert. Och det var nästan sådär preciiis i mattid för mig. Men min pappa, han är världens coolaste så han sa bara till mamma, att det är luugnt, gå du. Jag tinar väl ett par mammaisbitar och ger honom i flaska om han blir hungrig. Till mammas stora stress, så satt lugn-pappa där, lugnt och beskedligt, mamma gick iväg och jag sov. Men jag skulle ju vakna, det hade mamma sagt. Pappa tog varken fram flaska, kokade den (eftersom den aldrig är använd) eller kände den minsta gnutta stress. Jag har ju faktiskt aldrig provat flaska… Ja, mamma kände stress över pappas lugn. Hon är ju liiiite hispigare, om man säger så. Dom kompletterar varandra rätt bra, dom där två. Päronen alltså.
I alla fall.
Snurrmamma vinglade iväg på cykeln. Satt på nålar under konserten, var beredd på ett sms där det skulle stå han är så ledsen, aaashungrig, du måste komma hem!!! men samtidigt lyckades hon njuta av konserten, som var heelt fantastisk. Direkt efter den var slut (inget sms hade kommit), sprang hon iväg. Ryckte tag i cykeln och cyklade så gruset sprutade och håret flög i vinden. Fullkomligt flög in genom dörren, kastade av sig kläderna, bytte om till nattlinne i ett knyck och var på cirka 15 sekunder redo att ge mig mat.
Men…
En liten detalj bara…som hon hade missat att kolla eller tänka på. Skrek jag? Vad var klockan? Och var jag ens vaken?
Pappa stod bara och kollade på det där snurriga molnet som precis hade anlänt in genom dörren, men ändå lyckats göra sig mata-Liten-redo och nästan stod med tuttarna rakt ut… Att jag inte var vaken, utan fortfarande sov som en prins. Det, hade hon visst inte registrerat.
Tokmamma, alltså. Men vet du?
Jag älskar min mamma så det är inte klokt. Snabbt därefter vaknade jag ju faktiskt. Och sedan låg vi i storsängen. Åt och myste heeela kvällen. För ja, klockan var inte ens åtta när hon kom hem- så det var inte direkt nattlinnestid för henne.
Och idag är det tisdag. Jag ska mysa med min älsklingspappa en massa, idag igen. Mamma ska göra lite måste-fix. Den här månaden, maj eller vad den heter, har hon några smågrejer som hon måste göra.
Jag?
Jag har inga måsten. Jag njuter av livet. Att det är tisdag, att solen skiner in genom sovrumsfönstret, att elefanten faktiskt rör på sig nu och då och att jag, ska få vara med världens bästa pappa. Och du.. titta här:
…är jag inte stark, så säg?
Fridens!
kraaam! / Liten
av Emmeli | maj 5, 2014 | Emmeli pysslar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten 0-3 månader
Ja. Den här senaste veckan har det bäbispysslats. En hel del, faktiskt.
Måndag, för precis en vecka sedan, höll vi på med dom där, hiiiimla, gipsavtrycken. Dom, där vi först kletade ner lilla foten och den motsträviga handen i trolldegen som mannen fixat. För att sedan kunna fylla dom små avtrycken med gips, för att på ett snitsigt vis föreviga vår älskade prins fot och hand. Dom är ju så gulliga!
Men oom det krävdes sitt tålamod? – Oooh, yes.
Men, vi lyckades. Rätt bra faktiskt. Titta!
Handen ser lite motsträvig ut. Och precis så var det. En morrande Liten som tyckte vi var knäppa i huvudet. Så rätt han hade! Det var mig en mysig stund det där. Jag, tillsammans med dom bästa jag vet.
Och pysslet, det slutade inte där.
Näpp. Man kan föreviga på andra vis också. Genom foton såklart. Men också genom avtryck i färg. Och det.. gick också sådär..
Liten undrade VAD HÅLLER NI PÅ MED!?!?!?!?!? samtidigt som han spretade, bestämt, med tårna. Vi gav upp det där med färgen för en stund.
För att i fredags göra ett nytt försök. Och denna gång med proffshjälp. Vi fick fint främmande av näranära.
Och mannen snodde ihop en hallonpaj med grannmannens recept. Gott som bara den! Och finfrämmandet hade finbullar med sig. Såna med vaniljkräm i. …och med lite fredagsfika i magen gick det där med avtryckandet som en dans. Ja. Nä. Men much better than första försöket. Om man säger så!
Liten blev återigen inkletad i färg. Han kollade lika konstigt på oss denna gången. Men det kändes på något vis som om han tänkte okejdå era klantstollar, få det här överstökat nu då!
Och idag, har vi avslutat det hela. Lilla handen, full med blåfärg, satte avtryck som vi kommer spara i evighet.
Att pyssla med en Liten. Kanske inte alltid det lättaste. Men så förbenat mysigt, att det ju inte är klokt!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 5, 2014 | Träning
… ja. Vad slår ett måndagspass. Med skyhög puls. Ute. I solen?
Pustar ut efter X antal armhävningar, upphopp, burpees, dips, rygglyft….
Har du möjlighet; starta veckan genom att låta hjärtat jobba, pulsen höjas och endorfinerna kicka.
Vad som slår allt det där, för mig?
Inte mycket.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 5, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta
Jag skulle kunna tänka mig, att det är lätt att glömma bort.
Ja, man har liksom kärlekskontot påfyllt på något vis, eftersom det är det dagarna går ut på i stort sett; att pussa och krama bäbis. Men, något viktigt att komma ihåg, är att det i längden inte vattnar den där gräsmattan. Den som är min och mannens, alltså.
Igår tänkte vi att vi skulle pre-reparera. För nä, vi har än så länge inga problem alls med att hinna med varandra. Men i alla fall. Det var en kväll med fokus på oss. Vi stängde av alla såna där manicker som skulle kunna tänkas störa. Gjorde i ordning en bricka av en massa gott. Väntade tills den lilla minimannen somnat. Och sedan var det bara han och jag, en bricka med kex och ost och en stund att bara vara vi, E och M.
Så galet mysigt. En date, liksom.
Och idag vaknar vi till måndag. Årstiden verkar heta vår, för stunden i alla fall. Solen skiner in här genom köksfönstret. Jag ska dricka morgonkaffet i lugn och ro, under tiden Liten sover sin lilla morgonblund.
Men helgen alltså. Den avslutades på bästa vis. Och jag slogs återigen av tanken på hur lyckligt lottad jag är, med en sån prins till man.
Nu? – Måndag!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer