av Emmeli | mar 18, 2015 | Liten ett år, Mammalivet, Träning
Min lilla polare. Nu är det bara ett par gummistövlar som fattas ditt leka-ute-i-vårig-geggamojja-kit.
Så fin dag idag, alltså!
Inte den soligaste, men fin på andra sätt. Som att mannen och Minimannen dök upp på morgonens föreställning. Jag blev så glad och alldeles varm i hjärtat när jag stod där på scenen och spelade och såg mina två pojkar där i publiken. Sen hann jag med en rejäl springtur precis innan M åkte iväg på uppdrag. Jag sprang till Lalehs En stund på jorden. Alltså, världens bästa springlåt!! Idag var jag beredd på en tungrunda, kände mig trött innan. Men det slår tusiken aldrig fel; dom gånger man tror det ska gå dåligt, när man släpper alla förväntningar, då går det som bäst. Jag tänkte knappt på att jag sprang idag, det gick så lätt. Det är en sån häftig känsla! Som inte dyker upp så ofta som man kanske önskar. Det är därför sagolikt när tillfället är där.
Men det bästa med dagen är alla timmar av Litenledighetslunk här hemma.
I eftermiddags klädde vi på oss och gick ut.Det är blött och lerigt och snöigt och isigt om vartannat. Plaska i vattenpölarna och åla i gegga är favoriterna! Går väl bra, liksom. Så länge den där geggan inte är nån gammal framtinad bajskorv från en vov-vov…. Bläähää… Det gäller att hålla koll. Om jag säger så.
Alla bebbetider har verkligen sin charm.
Och nu är vi inne i ännu en ny tid. Än om pyttebäbistiden är fantastiskt mysig, så känner jag hur jag bara älskar det här med minimänniska. När vi går ute tillsammans och han håller mig i handen och knatar på med sina småben i en väldig fart. Plaskar i vattenpöl, säger titta dääh! och rätt som det är blir han tvärkramsugen på sin mamma. Att kunna gå hand i hand, en minipromenad på ett par hundra meter, tillsammans. Det är han som bestämmer väg och fart, det är vi båda väldigt medvetna om. Vi går där och filosoferar och pratar med varandra, på vårt vis. Och där och då, njuter jag så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Han är så mycket människa nu. Min pojke. Min fina, fina stora, lilla pojke.
Så slår det mig…
Vad lugn och tillfreds jag känner mig. En härlig sak med att bli mamma, är det där fokuset som flyttas från en själv till sitt barn. Han är viktigast, liksom. Mår han bra, mår jag bra. Det är så skönt tycker jag. Och tack vare min Miniman, så har jag blivit så hakuna-matata-tänkande. Allting löser sig…
Hade jag inte haft Liten nu, hade jag garanterat varit sketanervös för vad som väntar här framför oss. Men jag har en bra känsla i kroppen, så jag fäster mig vid den. Allt löser sig. Nu blev jag helt nervös bara därför… äh…hakuna-matata-hakuna-matata-hakuna…. ja, så!
Ännu en sak jag älskar med att vara mamma, är den där småberusade känslan, över livet. Hjärteöversvämningen. Värmen inombords. Kärleken. Man behöver liksom inte hitta på en massa stordåd eller så. Ett par hundra meter, hand i hand med sin Miniman. Eller att på morgonen få mötas av ett leende där bakom spälorna. Det, är så lyckorusigt att det räcker och blir över.
Uppskattningen av Det stora i det lilla, är liksom ännu mera nu…
Visst, det är intensivt, det är fartigt. Ibland är jag så trött att ögonen går i kors, trots att vi får sova om nätterna och S sover mycket på dagen och är en sån nöjd unge. Ibland kanske jag ändå inte alllltid har den där ängelns tålamod utan suckar när han till exempel sitter och vevar mat hejvilt åt alla håll och kanter, när han prompt ska äta själv. Eller vad det nu kan vara. Jag är ju fortfarande bara människa, liksom. Men det där är bara en pluttdel som inte tar någon plats i det stora hela.
Jag älskar att vara mamma åt min Liten. Det är det bästa jag vet. Och tacksamheten är så stor, så stor.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 18, 2015 | Emmeli funderar, Musik
Så var det onsdag och jag sitter och sörplar morgonkaffet och försöker vakna till liv. Hoppas på en sån där fin utestund idag, som igår. Men det får bli i eftermiddag i sånt fall. Nu ska här rosas lite kinder och sedan knatas ner mot stan.
Den här veckan är musik- och dansskolan här i stan, där jag låtsasjobbar, ute och showar på en massa småskolor här i Norrnorr. Musikkalas kallas det. Väldigt roligt påfund, måste jag säga. Lärargänget är ute och spelar och sjunger och showar för dom yngre barnen i skolorna. På så sätt får småttingar som ännu inte börjat spela några instrument, se och höra och inspireras och bli nyfikna på vad dom skulle vilja testa på. Så har man under senaste veckorna övat en del av dessa låtar med barnen också, så dom flesta kan dom och sjunger med av glatta livet. Musikglädje!
I år är temat 5 myror är fler är 4 elefanter och nostalgin är maximal… eller, egentligen inte. Jag känner mig lite för ung och minns inte så väl, men alla runtomkring mig är väldigt nostalgiska. Så då hakar jag på, haha!
Så jag ska dra på mig mitt grönglittriga paljettlinne, den lila fjäderboan och stämma fiolen. Så är jag redo för ännu en showdag!
Må så gott!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 17, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Det bästa just nu, med den här tiden på året, tycker jag är känslan av att ha allting framför sig.
Nu är vi liksom igenom mörker-och-kyla-tunneln. Den där extra energin som äts upp under det mörka halvåret, återvänder. Det är redan så ljust så det räcker och så varmt att man inte fryser och kan lämna tjocka, otympliga dunjackan i vintergarderoben och solen skämmer bort oss och har lyst varje dag nu. Värmer gör den också! Det är nog härligt som det är nu. Men så kommer det dessutom bara bli bättre och bättre. Ljusare och ljusare. Varmare och varmare. Så småningom grönt, sedan grönare och till sist så grönt att man knappt tror att det är sant.
Morsan våldkramar en virvelvind samtidigt som hon håller på att trassla in sig i sina egna fötter…
Vi är ute så mycket vi bara kan nu.
Att äta mellis ute på trappen är så himla mysigt. Idag när jag kom traskandes från låtsasjobbet så möttes jag av mina pojkar som var ute och lekte. Dom där två, alltså. Pappa och son. Mina stoltheter.
Liten hade premiär med tunnare overall och var mer än nöjd över att känna sig lite lättare och smidigare utomhus. Jag fick ett ljust falsett- eeeeeii (heeeej!) av Liten och såna där puss-med-öppen-mun-pussar när han såg sin morsa komma gåendes. Sen hade vi en sån där tokmysig stund ute tillsammans med mellisfika. Liten skulle prompt äta av mamma och pappas 86 %-iga choklad… förstår inte att han tycker den är god. Smakar ju jord..
Vi spatserade på lillvägen lite, innan både morsan och Minimannen tog eftermiddagsvila. Jag kan nog räkna på en hand, max två, som jag vilat på dagen under Litens liv. Men ibland är det ju bara så himla skönt! Jag bunkrade energi inför kvällen..
Jag och mannen ska få känna på att vara tvillingpäron för en kväll. Vi ska få äran att vara barnvakt åt en liten sessa. Himla mysigt ska det bli! Är så imponerad av tvillingpäron, förresten. Det är ju liksom nog att mata, syta och byta.. för att inte tala om jagandet!, när man har en liten. Tänk då två, på samma gång. Håhå! Nu är ju kidsen ett år båda två och inte sådär yttepytte längre. Men det är fart på dom, det kan jag lova! Det kommer bli en sketamysig kväll, det känner jag på mig. Två minimänniskor som leker hejvilt och diggar med sina små kroppar när dom hör musik. Åh.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 17, 2015 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Liten ett år, Mammalivet, Recept, Söta kakor, bullar och pajer!
Kommer du ihåg förra året, alldeles innan Liten skulle födas, hur jag var helt manisk med min bakning?
Kunde kliva upp i ottan på söndagmorgon och dra av en kaksort innan frukost. Var helt ointresserad av att äta vad jag bakade. Det skulle bara göras. För att Liten skulle födas. Och mannen, han lät mig, såklart. Kysste mitt höggravida jag, i min halvsvettiga nacke och sa vad gott det ser ut! om vad än det var jag bakade. Trots att han alla dagar i veckan föredrar fruktsallad framför allt annat sött i världen. Han lommade gång på gång till frysen för att försöka hitta någon liten, liten plats att trycka in ännu en kak- , bull- eller brödsort.
Men det där, det var mitt sätt. Och en del av mitt boande.
Då i alla fall, hade jag snöat inne på att jag ville göra vaniljhjärtan. Jag och mannen åkte runt på jag vet inte hur många affärer och sökte dom där speciella hjärtformarna. Men vi gav upp, hittade inga. Så i höstas när jag fyllde år, hade ena vännen lagt min vaniljhjärtefrenesi på minnet och lyckats fixa precis såna där formar jag önskade. Så jag fick en helt bunt i födelsedagspresent. Hur fint?
Och veckorna innan Liten fyllde ett, fick jag nästan precis samma bakmani igen. Och en självklarhet, var givetvis vaniljhjärtat. Nu skulle jag äntligen få knyta ihop säcken..
Dom tog mig en halv söndag att göra. Tålamodet prövades, särskilt mot slutet när jag insåg hur pillrigt det var att få ut vissa hjärtan ur sina formar. En totalkrasch, resten hela. Till sist, var jag framme. Jag hade mitt hjärta i handen. Och än fast dom var så vansinnigt pillriga att göra, så var det värt alla timmar. Det kändes som om mitt lilla mission, var fulländat. Och på kalaset, vågar jag nog säga att det var dessa som blev favoriterna. 
Såklart, jag hade ju gjort dom med kärlek till han jag gör vad som helst för.
Vaniljhjärtan, ca 16 stycken
Du behöver:
- 4 dl vetemjöl
- 1 dl potatismjöl
- 3/4- 1 dl socker
- 200 g smör
Vaniljkrämsfyllning:
- 1,5 dl grädde
- 1 äggula
- 2 tsk socker
- 1 msk potatismjöl
- 2 tsk vaniljsocker
Garnering:
Hur gör man?
- Smöra alla hjärtformar
- Blanda båda mjölsorterna och sockret. Tärna smöret och häll i blandningen, arbeta snabbt ihop allt till en smidig deg. Lägg i kylen en liten stund.
- Blanda alla ingredienser utom vaniljsockret till fyllningen i en kastrull.
- Sjud under tiden du rör och vispar som bara den, tills krämen är tjock.
- Kyl krämen och smaksätt den sedan med vaniljsocker.
- Kavla ut degen rätt så tjock. Klä formerna med den.
- Fyll med vaniljkräm och täck med ett lock av degen.
- Ställ formarna på en plåt och grädda i nedre delen av ugnen i ca 15 minuter i 200 grader.
- Stjälp upp kakorna försiktigt medan dom är varma.
- Låt dom svalna och sikta sedan florsocker över precis innan servering!
- Färdigt. Ät och njut!
Ja. Så mycket känsla i ett litet hjärta.
Och där är han… 
Min ettåring.
Jag är så kär i honom att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Den där lilla nacken med fjunigt, virvellockigt hår. Hans pigga, pliriga ögon. Minimannen med en vilja så stor att man inte förstår hur det får plats i den där lilla kroppen. Pojken, med den där lilla mjuka handen som ta min hand i sin, och visar vägen.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 16, 2015 | Liten ett år, Mammalivet, Träning
Åhå, vilken rysligt skön eftermiddagsstund jag har här och nu.
Har precis avslutat ett träningspass. Minimannen sover ute i vagnen. Jag har baltandörren lite, lite på glänt för att det är så varmt här inne i lyan, som bara badar i sol. Och som för att späda på vårfeelingen så gasar glassbilen precis här utanför och tutar med sin trudelutt. Angenämt, alltihop. Minst sagt.
Men nu ska jag lyfta min spagettikropp från sköna soffan och börja med middagen. Pappan är på uppdrag, så ikväll är det lilla ettåringen och jag. Denna unge alltså. Ett år. Vilken fantastisk ålder. Tycker att han blir mer och mer minimänniska för varje dag. Så himla häftigt! En halva-halva av mannen och mig. Större än så blir det inte!
För han, är lyckan total när han får vara med och plocka fram träningsgrejer. Han älskar vikterna med sina silvriga skruvafastgrejer. Silver och sånt blänkigt är überfint tycker Liten. Och han älskar att klättra på pappsens hemmabygge till step-bräda. Så, såklart fick han vara med och fixa inför passet som jag sedan körde när han somnat.
Svettig morsa. Fräsch nu och redo att börja med middagsfix! Obs! enbart endorfinhög på bilden. Är egentligen trött som en lort. Det blir tidig kväll ikväll. Någon låg klaaarvaken till sent i natt och knatade iväg tidigt i morse..
Ha en skön måndagkväll alla ni!
Lillafrun.
Senaste kommentarer