Så blev det äntligen den 24e december. Självaste Julafton.

Ungar vaknade tripp, trapp, trull. Storasyskonen blev skyhögt begeistrade över att Nissen varit framme med paket under natten.

Det var en magisk känsla att få önska tre små darlingar God Jul. Och den skäggige, förstås. Min klippa!

Så dukades julefrukost fram. Nygriljerade skinkan och Lillafruns limpor (hehe) och så vidare. Barnen lekte med sina morgonjulklappar. Juni fick ett gäng pippi-figurer och Sixten fick kompletteringsgrejer till sin tågbana, som ett eldrivet lok som kan dra hela tågrasket framåt. Alltsammans så uppskattat. Bertil tittade storögt på!

Pappa och dotter. Typ väldigt, väldigt tighta.

Känner ni fridfullheten?

Tomtenissen sörplade mjölk och allt var frid och fröjd.

Iiiingen hade det minsta koll på klockan. Så jädrarrrr i min lilla låda. Vad det blev åka av! Det nästan obligatoriska julaftonsrallyt bröt ut. I år, med tre små darlingar. Puh.

Nån fullkomligt sladdade bort frukosten. En annan gjorde sig julefin alldeles på egen hand och knäppte vad som kändes som oändligt många skjortknappar. Någon fick sin juleklänning på sig. Bäbisen undrade vad i hela friden han gjorde mitt i tågstationen. Och så hon som dog kärleksdöden över alltihopa och bara var tvuuungen att föreviga hela alltet, där hon stod nyduschad och blöt som en hund med drippdroppande hår. Min familj, liksom. Hur fint kan det bli, liksom!

Men vi börjar ha snits på det här med att vara en kvintett nu, så plötsligt var vi ju klara med allt och alla. Julklapparna packade, blombuketten med och i Salen förevigades mamman och Lillebroren. ÄlsklingsBertil som firar livets första Jul.

Så knatade vi lilla vägen till Svärisarna. Minimannen tjöt rakt ut ”NUUU FIRAR VI JUUUL!!!!”. Som han längtat.

Hos barnens Farmor och Farfar blev det tomtegröt och kramar och..

…tomten kom! Ni förstår ju själva. Lyckan. En hel proppfull Clas Ohlson-påse med klappar, ju!

Juni stod tryggt bredvid sin pappas ena kusse. Vi päron och andra vuxna bara njöt synen av barnen och deras tindrande ögon.

När vi vinkat tomten hejdå, susade Kvintetten L vidare!

Julepuss!

Ja. Sån prioriteras, förstås. Innan vi slirade in genom dörren här hemma, hämtade klappar och ytterligare en blombukett och susade iväg och hamnade här…

Hemmahemma.

Hos mamma och pappa. Så varmt och gott. Och jag var så hjärtans glad över att få fira jul där, för det var sisådär hur många år sedan som helst.. som vi var just där alltså. Vi gjorde en liten ny konstellation av julafton i år med andra ord, och det blev så charmigt. Mammalagade julbordet var himmelskt.

Och ja, inte klokt.. men vet ni?

Tomten kom, igen.

Kramades som min pappa och kändes lika hjärtevarm. Mycket märkligt. Fyraåringen uttryckte på sitt farbroraktiga prosfessorvis att ”jag har rrräknat ut att det är morrrfar som är tomten!” och drog sedan ut till förrådet för att försöka luska fram några tomtedräktiga spår, men si, det hittades inte så återigen befästes han tomtetro.

Kakor och glass med varm hjortronsylt som toppen av allt.

Efter en så alltigenom god julafton, kramade vi älskade tack och hejdå och susade hemåt Drömgården.

Det var ett mycket trött och nöjt gäng som rullade in på gården och slog igen sina blå en efter en, med vackra månskenet skinandes in genom sovrumsfönstret.

Det var Julafton 2018, det. Bortskämd på livet, det är min känsla för hela alltet.

Jag hoppas innerligt att ni också hade en härlig julafton!

Lillafrun