Så blev det sista julidagen och vi tackade älsklings-ön för den här gången. Helt och hållet magiska dagar har vi haft. Så vemodigt, som alltid, att säga hejdå. Men så fantastiskt att alltsammans finns kvar och väntar tills nästa gång. Och också.. väldans pirrlängtigt att åka hemåt gården igen..
Mannen är uppväxt med att ha den här ön som en helt naturlig del i livet.
”Förstååår du lyxen!?”, sa jag, när vi planerade vår första han-och-jag-tur till Gotland. M konstaterade att han då, som nittonåring, just hade insett lyxen. Ja, sådär som det ska vara, tänker jag, när man varit barn och bekymmersfri liksom. Men nu, som högst vuxen och trebarnfar, är han rysligt tacksam över varje gång här på ön. Först var det ju han och jag. Sen plötsligt, är vi fem i familjen. Och alla våra han-och-jag-ställen, vill vi visa barnen ett efter ett.
Häromkvällen drog vi till Högklint!
Så otroligt maffig plats. Som alltid känns med skräckblandad förtjusning.
Storasyskonen höll hårt i sin pappa. Så vacker syn. Älsklingsungar i Pappas trygga famn.
Ståendes här, blir det nästan för mycket alltså. Pulsen höjs och adrenalinet rusar i mig.
Att snegla lite, lite neråt?
Huuu, det är så högt. Och havet är så mäktigt.
En maffig och lite småläskig plats, som samtliga i familjen tycker är väldigt, väldigt häftig. Och vacker!
Och synen av det där; när darlingar är på väg från häftigheterna och åter mot skog och lugnare land. Den synen är ljuuv för en hare som jag.
Högklint, alltså. Ligger tyyp i Visby. Värt ett besök om du har vägarna förbi!
Juliveckan som gick, fyllde vi med så mycket Gotlandshärligt. Vilka dagar, alltså. En efter en.
Just vyn ovan, är så speciell för mig. Kommer så väl ihåg när mannen tog mig hit till ön för första gången, för tio år sedan. Vi cyklade till stranden och när vi kom hit, till det ni ser i bilden, tappade jag nästan andan. Var det på riktigt!?, liksom. Himmel mötte hav och vita sandstranden fortsatte i all oändlighet..
Nu är vi här, med tre små barn. Bertilens allra första gång. Helt fantastiskt.
Om kvällarna har vi bäddat ner barnen nybadade i vagnarna. Gått upp på berget och njutit solnedgång. Och plockat blommor i dikeskanterna, förstås.
”Familjefemman!”, som femåringen säger. Uppe på berget.
Älskade, älskade familjen. Men nej, vi är ingen familj som är olik någon annan småbarnsfamilj. Det är lite tjolahopp nu och då, ibland bråkar storasyskonen så jag och mannen tittar på varandra och andas genom sekunderna som pågår, för att några minuter senare återgå till kärleksfullt och lyckligt. Vi är som ett hajchaparall när vi ska ut på stranden med alla pinaler. Handduken glöms hemma ena dagen, för att vi i nästa kommer ihåg den men glömmer något annat. Jamen, ni vet. Fem stycken människor. Och ooh som vi har njutit av denna resa tillsammans. Ett Sommarlovsminne av högsta rang!
Veckan har bjudit på många springturer i skogen. Nästan olidligt varmt, redan på morgonen.
Utflykter och äventyr. En dag var vi på Kneippbyn (mer om det i ett annat inlägg) och med åtta timmars nöjesfält i kropparna, avslutade vi dagen på Leva Kungslador. Ett favvisställe som ligger lite, lite söder om Visby!
Vi avnjöt maaagiska stenugnsbakade pizzor. 
En endaste dag råkade vi ut för vad som finns i massor kring ön just nu; alger.
En bra dag att snusa på stranden, menade Juni.
Och titta där då! Medan algerna fick gegga på bäst dom ville, glög Minimannen drake med sin Farfar. Det är lyx att ha en Farfar. Som dessutom har ett hus på en paradis-ö. Vi har varit här samtidigt, Svärisarna och vi. Mestadels susat på olika håll och äventyr, men ibland sammanstrålat. Alltsammans så otvunget och härligt!
Om kvällarna har solen varit mjuk och temperaturerna så sköna. Samtliga har pustat ut. 
En endaste dag av alger, sen har vi bara njutit av sånt där; klart, klart alldeles sagolikt varmt havsvatten. 
Glassigt värre har vi haft det!
En del av en Dagens Strandpackning. Och japp, här på öjn tar Husmor så himmelens ledigt. Köper smoothies och bröd och kakor hejvilt. Känner lyxen i vilan. 
Lillebror har älskat ö-dagarna precis lika mycket som vi anade. Att bada är liksom livet enligt honom. 
Efter många dagar här på söta gården, så känner vi oss så hemma här nu.Vi har sovit i lilla gula stugan, som heter Bertilbo. Hur passande? 
Så mysigt att ha ett eget litet krypin.
Och tvätten har vajat mellan träden precis utanför.
-Veckans sista dag? Den innehöll fem timmar av något vi knappt minns hur det var, jag och mannen. Storasyskonen var medbjudna på en heemlig utflykt med Farmor och Farfar och vi andra tre åkte till årets favvisstrand och lekte ”Lilla Familjen”, liksom. Ett barn. Vi kunde plötsligt SÄTTA OSS i VARSIN SOLSTOL medan bebben sov.
Mamma och Bertilen i ljuva havet!
Mannen lät så rolig när han sa, där vi satt och lapade sol och tomglodde, att vi nästan måste sätta upp en skylt för att döva något slags dåligt samvete.. som om vi inte tog hand om våra barn, liksom. ”Vi äär faktiskt trebarnsföräldrar. Vi har barnvakt till två av tre i fem timmar idag bara. Vi är väärda det här. OK!?”
…
Nu har vi ny måndag. Några få dagar av juli är kvar. Vi ska Gotlandsnjuta så det står ut genom öronen på oss. För att så småningom börja packa ihop och åka hemåt. Men, det tar vi då det blir dags. Nu; njuta, njuta, njuta.
Hoppas att ni har det sommar-gott, ni med!
Det var lördagkväll. Alldeles i slutet av juli.
Vi hade haft en lång dag på stranden. Och direkt från havsbadet, satte vi oss till bords vid fina restaurangen. Bland många andra människor med frisyrer på havssalt-sniskan och solrosiga kinder. Vi åt en god middag och skålade för livet. ”Tillsammansskål!”, utbrast storasyskonen i kör. Och sedan, förstår ni. Masade vi oss till Rymdskeppet.. snofsade till oss lite där, drog på finskjortor och klänning, kammade hår och sprutade parfym, ni vet. Så fortsatte vi den varma, varma sommarkvällen med en date. För precis hela familjen.
Almedalen. 
Med så många nya vackra planteringar. Vi vandrade vidare. Mot strandpromenaden!
Alltsammans, var bara ett endaste wooow!.
”Är det här en fakestrand, mamma!?”, undrade femåringen som häpnade över vackerheten, som han nog glömt sedan sist vi var inne i gulligaste staden på jorden.
Skrållan. Hon checkade ut, så att säga. Ja, alltså. Det hade hon gjort direkt efter restaurangmiddagen och sedan lyfts från bilen till vagnen. Och där snusade hon vidare. Gott, så gott.
Medan brorsorna var vakna och hade high life!
Vi gick längs vattnet och häpande. Någon utforskade allt möjligt. Innan vi sedan vek av, och gick genom Kääääärlekstunneln…
Av deras förstfödde, förevigades dom. Mitt i kärlekstunneln. Dom där två, som liksom är lika kära nu som för en hel hop år sedan, när allt var så pirrigt nytt. Det finns ingen jag beundrar så, som den där skäggige mannen jag får äran att kalla för min.
Storebroren klättrade i muren och tittade på utsikten. Vilken han bara var tvuungen att få ta en bild på, eftersom den var så vacker…. han ska bli fotograf när han blir stor också, förstår ni.
Så gick vi in i den Botaniska Trädgården.
Häpnade.
Häpnade, över ljuvligt vackra blommor och planerade rabatter och en helt hejdlöst stor murgörna.
Sen behövdes ammepaus!
Innan vi gick vidare. Bland smågränder. Uppåt. Mot vad vi kallar ”Utkiken”.
Så otroligt vackert. Och vi fångade ännu en solnedgång.
Familjedaten fortsatte. Mott Glassbaren och efterlängtad Guteglass.
Mannen tog Kaffi och jag Saffran. Minimannen choklad, förstås. Samtliga väldigt nöjda.
När vi njutit av både hav och blommor, solnedgång och glass. Så började vi tjava neråt hamnen igen.
I lampornas sken gick vi bland rosor och de gulligaste av små gränder.
Så säger jag till mannen, där vi rullar varsin barnvagn fyllda med tre snusande älsklingar; tänk att vi varit på date ikväll, tillsammans med alla barnen.
Varpå mannen direkt svarar; på ett sätt den bästa någonsin, tycker jag. Och jag kunde inte varit snabbare, när jag höll med honom på enan gång.
Den där kvällen. När vi gick på Familjedate i Visby. Den glömmer vi nog aldrig, han och jag, som nu flätat våra händer i prick tio år och inte kan vara mer lyckliga och tacksamma över att få leva det liv vi lever. Var eviga dag tillsammans, är en gåva.
Bland lavendel, ö-luft och mjuk kvällssol. En liten ettåring som påtar och är i sin egna lilla värld. Den synen. Bland det absolut gulligaste jag vet.
Bertilen tycker om att påta för sig själv i stunder. Och här, i och kring gården på Gotland finns så mycket nytt att upptäcka. Tänk liksom, Livets första Gotlandsresa.
Att lomma på bland blommorna, titta på humlorna som surrar (ständigt med en hönsmamma bredvid som är beredd att rädda från brännande). Tjava fram och tillbaka. Kasta en sten hit. Bära en annan dit. Ett väldans bra bestyr.
Att få avsluta sommardagen med att plaska havssaltet av sig i badbaljan. Somna i vagnen rullandes upp på berget medan syskonen rullas i vagnen bredvid och förnöjsamma föräldrarna njuter av solnedgången. 
Alltsammans. Ett rent nöje, menar Bertilen!
…
Dagarna här på ön. Är så -klyschigt men sant- som balsam för själen!
Önskar er alla en fin sista julilördagskväll!
Senaste kommentarer