Hej i måndagen bästa ni!

Tänk att just jag får ha er som min följarskara. Det är lyx.

Hoppas att ni hade en god andra advents-helg!

På sin plats med en Måndagshälsning, tillbakablick och liten veckoplan, visst?

Vi kör.

-Veckan som gick..

-Började mjukt. Tillsammansmåndag. Bertilen i pappas famn.

.. Lillebroren, som där var på väg att få vad som senare visade sig vara Tredagarsfeber. På toppen av Vattkoppshärvan liksom. Jag grät en skvätt. För att mammaoron tog över, ”varför har han feber, inget snor och krax, bara feber!?”. Men efter prick tre dagar kom små prickar på magen och sen var lilla pojken som vanligt igen.

Jag mockade mig lycklig och orosfri och fick grav träningsvärk till på köpet. Hade glömt hur tungt det är med frusen hästskit.

Barnen mötte post i NisseNissans postlåda varje dag och ”det är det bästa jag vet” uttryckte en utav ungarna. Så uppskattat med den lilla inneboende, mao. En dag bad han barnen skriva önskelistor.

En annan dag hade NisseNissan skickat en liten slant var till barnen, att loppis-shoppa preciiis vad man ville för. Det var lycka så det förslog! (morsan, mäkta nöjd över att ha fostrat ungarna till riktiga loppistokar!)

Vi lekte ute i snön och hängde hos hästarna.

Plötsligt försvann vintern och kvar blev hösten… inte så kul, alls. Nu har jag ett Hästmammahjärta, ju. Och blött och kallt är ingen favorit, alls. Men vacker solnedgång, det var det i alla fall!

• 

• 

Jag visade er Lekrummet på instagram stories, som det ser ut allra mest (till vänster) och ni överöste med tack, för att ni inte längre kände er ensamma med era stökiga lekrum där hemma.

Men alltså, kan vi bara en gång för alla mota den där grejen, att tro att ”alla andra har det så tipp topp, i liv och hem, jämt”?.. alla lever ett liv, tänker jag. Och ett sånt, har nyanser. Alla sorters.

Nåväl. Vi gjorde ett ryck och tvärstädade Lekrummet och det höll sig i ungefär tre och en halv minut… precis som det ska vara i ett Lekrum, tänker jag!

Jag njöt av Hemmaliv tillsammans med alla barnen. Vattenfärgsmålningen var poppis. Det tyckte även Bertilen.. fast han målade mest på möblerna och sig själv.. det hann jag inte få någon bild på, av någon anledning…..

Det blev fredag och vi fick trevlig julklapp skickad till oss från Akademibokhandeln. Nissenissan hade passande nog utmanat oss i pusselbygge den dagen, och vi beslöt att bygga det där nya 300-bitarspusslet, hela familjen tillsammans… vilket fredagsmys! Ett utav livets mysigaste. Inte för att vi fick ihop pusslet, det var så rackarns svårt.. men såna där tillsammansbestyr är det bästa jag vet.

Det blev helg för hela slanten och Svärmor tog hand om våra barn en stund, tre dagar i rad, för att jag och M skulle få bekanta oss med hästarna i lugn och ro. Det var enormt härligt. Och det är svårt att beskriva hur det känns att leva häst igen…

Fina stora hästpojken. Svettig och nöjd efter lördagens tur i skogen.

.. meen igår, söndag, var vi för ivriga och provade att ge oss iväg utan lilla hästkompisen. Jag och M till fots, tillsammans med storhäst. Det gick bra, en bit. Tills Ikran kom på att han var tvungen att springa hem och skydda sin lilla flock. Ikran är inte van att bo hos oss, han är inte van att vara flockledare, han är inte van att gå själv… som ni förstår, har vi en del att jobba på.

Vi hade inget att säga till om när den där 550-kilosälsklingen stegade hemåt. Vi blev i alla fall varse om att han nu vet vart hem är….. puh. Vilken puls vi hade jag och M där ett tag, innan vi visste det.. det var bara att gå hemåt och backa i svårighetsgrad. Hämta liten ponnyvän och gå iväg igen, mao. Fortsättningen följer… jag och mannen är lika pepp båda två på att vinna I´s förtroende. Det får ta sin tid. Ännu har vi inte haft två veckor tillsammans.

Vi avslutade helgen sådär.. -med början till foderbordsbygge.

-Pepparkakshusbygge… med alldeles ohyggligt många ”chokladpluttar” att tillgå till pynt… och för att äta. På toppen av veckan var vi på mysig Julskyltning nere på byn, i snön som precis börjat falla. Varm i hjärtat stöp jag i säng en bra bit efter midnatt och mitt kvällsjobb vid datorn.

Är så förbenat tacksam över att få skapa dagarna, precis som vi önskar, här och nu i livet.

Och här är vi precis just nu, med en alldeles ny decembervecka framför oss.

Veckans planer:

-Mysa vidare i decemberbubblan tillsammans med småttingarna. Att tända änglaspelet om morgnarna är en kär tradition.

-Skapa Julkort

-Försöka göra klart inköpen av lilla hopen julklappar

-Springa!

-Ta farväl av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet

-Fira lucia

-Sända er inlägg, Årets Julekrans, något smarrigt recept och som vanligt så är livet min vägvisare, så vi får se vart vi landar!

…

Ta hand om er! Och var extra snäll mot dig själv nu inför jul. Det kommer bli jul, i år igen…

-Gör juletiden kravlös, och på köpet så ljuv. Fokusera på det som är viktigt för dig.

Det är fantastiskt med sociala medier.. där det kan insupas inspiration i massor. Men det är också en farlig fälla att lätt gå i; både gällande det jag tog upp ovan, att ”alla andra har det så perfekt i hemmen” och särskilt som nu i juletider..”alla andra hinner så rackarns mycket”… och så vidare. Men alltså, det funkar inte så.

Hos oss här hemma på gamla gården i norr, finns det en människa som älskar att pyssla och greja (undertecknad erkänner sig) och därför är det bara roligt för mig, liksom. Men! ..jag får också hejda mig, för att inte sätta orimliga krav och istället känna stress… än fast det är så mycket som ”bara är roligt”. Jag håller hårt i vad jag tycker är viktigast; att barnen får ha juletid med tindrande ögon och en mamma och pappa som är närvarande med på tåget, utan stress och press i korsryggarna. Vi upplever julen tillsammans. Bland stökiga lekrum, vattenpölar i hallen från snön som smält från vinterskorna efter snöleken, ordning är varvat med kreativt kaos…mest överallt,… ljusen brinner, musiken är mjuk och det känns varmt i magen… på oss alla. -Tacksamt.

…

Vi hörs snart igen!

Emmeli