Hej från en trött och småsliten preggomorsa!
Men solig septembermåndag ju! ..och barn som är glada och leker, mycket mer behöver inte en mor för att känna sig lycklig. Jag ska inte svamla mer. Vi tar en liten tillbakablick på veckan som gick, lägesrapport och önskeplaner för nya veckan, vetja!

Veckan som gick!

Vi drog igång med vardagmåndag. Stora pojkar på jobb och skola och småsyskon hemma med mor. Vi gjorde handlingen i vanlig ordning och använde skrindan för att skjutsa alltsammans från bil till bro… man får sina knep som högpreggo..

Hovis kom och gav pållarna höstfina fötter. Alltsammans med obligatoriskt ”hovslagarfika” ute på lagårdsbacken efteråt. Blåbärskaka och allas favorit; Raw chokladkaka By Bertilen. Det receptet får ni bara inte missa. Finns HÄR!

Det var jourvecka med allt vad det innebär. Larm som går i tid och mest otid och timmar av brandövande. Där hemma gjorde vi det så mysigt vi kunde dom stunderna när pappsen var på vift. Som att fånga vad som kändes som Sommarens sista kväll.. spela finns i sjön på ett försök till ICKE blodigt allvar. Helt omöjligt. Men roligt hade vi!

Det blev dags för ”min bäbis” att (på eget bevåg) haka på Storasyrran mot några förskoletimmar. Jag hade graaav separationsångest här hemma dom små timmarna. Ni peppade så gulligt , så jag kände att jag ville skriva till er alla… om mina mammatankar där och då, så då gjorde jag det här i bilden ovan. Separationsångest hör förstås till utvecklingen hos både stora och små..nyttigt på ett sätt. Men jag är hutlöst glad över att vi får ha den på denna lyxiga, låga nivå.. att vi vågar fånga denna dyrbara tid i livet i livet så, och inte låta den skena iväg. Att jag och mannen tänker så lika så allt bara flyter på utifrån våra gemensamma värderingar.

Jag fyllde på mamma-energi-kontot med hästar, frisk luft, preggopromenader i lagom fart och skördande. I både köttfärssås och matbröd hamnade det zucchini!

..Brandismannen hästade, han också. Nu börjar längtan efter långa ridturer tillsammans att vara stor.. men allt har sin tid. Jag skulle inte förlåta mig själv om något hände bebben.. Ikran äär en cooling, men väldigt stor. Fjödur (islandshästen) är inte så stor, men istället en räserkille.. så ingen av dom två storhästarna känns särskilt lämplig för ett högpreggo som inte är i sin rätta balans, så nu får ridandet vänta ett slag.


Jag plockade blommor, band och levererade förbeställda buketter mest varje dag.. och fyllde Blomstervagnen mot helgen, förstås. Ett utav sommarens höjdare, alla blomster, tusan vad roligt det har varit och är… att den där ischias-nerven (eller vad det nu är) ömmar jäkel efter ett redigt binda-bukett-race… det låtsas jag inte om.

Det blev september. Magnifika, september.

Energin var god och vi fejade och grejade, bakade både söt- och matbröd. Går förstås som hejsan med dessa hjälpredor!

Varvade brädspel med makande av krusbärsmarmelad. Högst koncentrerad marmeladmakare som rensade bären, alltså!

Det är så fräsigt att få vara med om allt det här, Mamma- och Pappalivet alltså. En kväll var det fotbollsmatch och jag tog med mig alla barnen ner på byn. Minstingarna hejade på brorsan och lekte med sina småvänner samtidigt som jag stod och försökte ta in att vi har så stora små barn nu. Och till nattningarna är det inte bara mamman eller pappan som läser saga.. Storebror övar läsläxan för sina småsyskon också. Aj mitt mammahjärta, min första bäbis liksom… nu läser han och skriver egna sagor för fullt. Och tycker det är jätteroligt, det är det bästa! Älskling.

Det blev fredag och vi hade mysdag med vännerna. Jag provade baka ny variant av äppelpaj till knytiset. Päron pladdrade, barn lekte och så firade vi liten nybliven 2-åringsvän. … jag kände mig dock inombords inte helt hundra.. men tänkte att ”jag är bara trött och det blir bättre efter en lång natts sömn”..

Men lördagen blev bara ett enda kaos. Precis, precis som med Lillebroren i magen, vid samma tid av graviditeten, så har jag nu uppenbart kommit in i en svacka av väldigt kraftiga migränanfall. Som bara avlöser varandra. Jag har aldrig migrän annars, förutom när jag varit gravid. Under lördagen duggade tre, som ”strokeliknande” scenarion, och till kvällen tyckte mannen att nä, nu vill jag ringa 1177 och kolla så att det här verkligen är ”normalt” när hans fru återigen blev som ett jagvetintevad.. och preciis som med B blev det ett väldigt pådrag.. det handlar ju om ett litet liv och inte bara mitt eget ”lilla migränanfall”, så trots att jag kände mig som ett tjurigt barn som försökte vägra ta emot hjälpen, så är jag ändå tacksam för noggrannheten, förstås!! Jag domnar i halva kroppen, har ingen känsel i munnen, på tungan och det läskigaste; det går inte prata! .. det kommer bara strunt. Något vi inte visste men senare fick veta, är att havandeskapsförgiftning har vissa liknande symtom som kraftig migrän också,.. så då förstod jag varför mina sluddiga ”men det äär bara migrän” inte gick hem hos ambulanssjukvården och en tur till sjukan var ”ett måste”. Återigen konstaterades det att ja, det verkar vara något hormonellt megatjafs i kroppen i detta skede och bara ”att gilla läget”, typ.

..men hu, vad tröttsamt och ont det varit i helgen.

Lyckligt var, att det i helgen var Storebrors tur i kusinskaran av ha ”Eget dygn hos Farmor och Farfar” (sån världslyx för en liten storebrorsunge, med fullt mys och fokus av två favoriter).. och dom två småsyskon blev förstås ompysslade av vackerpappan medan morsan mest bara sovit och sovit och motat migränanfall. Lycklig var jag när jag kunde vara uppe på benen en stund.. njuta av en blombukett och samla in lite frön inför nästa år. Men i övrigt.. en soligt vacker helg.. som varit lite kämpig, milt sagt. Där jag gav mig den på att vila, vila, vila, vila…

… ganska tröstlöst att då vakna till tidigt måndag… och ett nytt, om än (peppar peppar!) mycketm mycket mildare bara ”ett klassiskt migränanfall” som sedan timmar redan dragit sin kos. Hoppas att det är som när B låg i magen.. då hade jag ca en vecka där det kom och gick migrän, sen gav det sig. Hoppas såå på samma nu. Jag lever på hoppet och tänker positivt inför veckan!

… det hade kunnat varit värre, kära hjärtanes ja. Nu tar vi en dag i taget.

Önskeplaner för v.36!

-Njuta av varje vacker septemberdag som bjuds nu, så mycket jag/vi bara kan och orkar.

Drömscenariot är att denna ocharmiga hormonhärva i kroppen drar sin kos och vi kan hitta på olika mys och hittepå….

-..Äppelträden dignar och vi läängtar efter att göra årets äppelmust! .. till exempel.

-Gå till barnmorskan och lyssna hjärtljud på Uno-Bebben.. ljuvligt ljud.

Jobba med ett par roliga samarbeten! .. med företag som passar oss och er som handen i handsken. Ja, det är bara såna samarbeten jag tackar ja till, det vet ni.

Börja göra slag i orden ”boa för bebbe”, på riktigt.. tvätta upp lite småkläder till exempel. Så overkligt på ett sätt. Tänk att vi ska bli en till <3 .. tänk att få byta migränont, mot att snusa bebbe? … den tanken gjorde mig megalängtig nu.

-Fira livet med lååång långhelg. Lite extra ledigt unnar vi oss nu. Lägligt. Efter en fartig sommar där ledigheten hade arbetsiver i massor från början till slut, kan vi nu ta ”ledigt med lite lägre tempo”. Gott både efter sommarfarten och att få återhämta oss nu. Livet på gården innebär alltid en fart, och vi älskar den. Vårbruk och slåttertid så fräsigt. Nu försöker vi skörda allt vi kan men också njuta av att naturens tempo börjar lugna ner sig…och helt sonika, bara ta hand om oss. <3

….

Vi tar en dag i sänder. Eller hur? Haffar tag i dagen och norpar guldstunder.

Jag tänker på storheten i doften från fruktdignande äppelträdet.. Känslan av kallt, nästan nollgradigt daggvått gräs mot handen… Höga, klara septemberluften i lungorna under promenaden .. Hjärtevänner. Kramarna från skäggig make och varma småbarn. Jag fantiserar om en tur i skogen. En favoritmiddag i hösttider.. Handen mot en varm mule… allt det där är det bästa och dyrbaraste jag har och precis vad jag tänker försöka norpa åt mig..



Ta hand om er, ni med! Så hörs vi snart igen!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4