av Emmeli | maj 29, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner
Jag låg under äppelträdet igår.
Det där lilla, mitt ute på gården. Det som är litet men blommor med mängder av blommor. Jag fick helt enkelt bästa fotoläget genom att lägga mig ner. Och väl där, med gräset under mig och den blå himmelen ovanför mig, så var det himlaskönt.
Och idag är det en ny dag. Kanske tar jag och dimper ner där under trädet igen. En liten stund. Och andas några djupa. Det behövs idag… monsterhandlingen är nära nu. Jag ser kaoset framför mig. Att Liten kommer tycka vi är uuurtråkiga, och kanske tänker han berätta det för hela världen. Men han är ju en prins av rang, en sån som är så snäll att man får dåndimpen. Men, man vet ju aldrig. Bäbisen har en härrrlig vilja. Ja, och sen ser jag hur jag och mannen står där med varsin överfull vagn med allt möjligt i, vitlök och toapapper och disktrasor i massor, men ändå hälften glömt och ingen av oss tänker på att vi har en barnvagn med oss och sen är det säkert aasmycket folk och hoppsan nu är Liten hungrig och hej och hå. Typ så, kan det bli, om vi har osis. Jag hoppas såklart på motsatsen.
Frukosten ligger i magen, den där älsklingsbäbisen leker med mormorn som just fått sitt hår beskrivet av Litens morfar; Hörrudu, din frisyr ser ut som en hashtag!
(Fullkomligt äääälskar att pappa går och mumlar om hashtags, som om det är något man verkligen måste lära sig vad det är… ungdomen självt, det vill säga jag (moohaha!), vet ju knappt vad det är! Älskade päron alltå.)
Näpp. Dags att drag iväg, på kristihimmelsfärd- Till willys.
Ha en fin kristihimmelsfärdsdag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 27, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Sommarhemma
Nu är det kväll.
Och den här dagen, hos mina päron, tillsammans med min älskade miniman. Den har varit hur mysig som helst. Han är så rolig nu, lilla S. Så liten och med så stort hjärta. Skrattar och ler, sjunger och pratar högt, högt och tittar på mig som visst förstår du vad jag menar, mamma?
Vi har gått långpromenad tillsammans med Torehunden. Det blev sol helt plötsligt och då drog vi ut. Ut i det där landskapet som är så magiskt vackert just nu. Och som sällskap hade vi världens bästa B i telefonluren. En älskad vän jag är så rädd om och så glad för. Och sen kom vi hem. Myste lite ute på altanen och sedan somnade jag och Liten i hammocken. Och vaknade precis när mamma-mormor kom hem ifrån jobbet. Och sen serverades det mammalagad laxmiddag. Så vansinnigt gott. Något jag inte skulle ha tyckt förra sommaren…
Och på tal om det. Så tycker jag att det är så himlarns festligt att vara här hem ikring denna sommar. Jag blir alldeles nipprig av bara tanken på att vi redan är här, det är bara maj, och allt vi har framför oss. Månader av ljus, värme, sommar, tillsammanstid… ja, bara en massa sånt. Som är så underbart. Bara den där grejen att kunna äta en vardagmiddag hemma hos mina älskade föräldrar. Att bara komma och hälsa på över dagen. Att kunna hjälpa till med såna där vi-gör-det-på-en-vardagkväll-saker; som att måla huset, där högst upp.
Mannen flög upp, högt,högt. Jag stod nedanför och skrek. Svårare än så? Näpp. Och minimannen, han myste hos mormor. Bara en sån sak. Att ha sin mormor på nära avstånd.
Ja. Den här sommaren betyder massor för mig. Jag ska njuta så mycket jag mäktar med. Jag gör det redan nu. Det känns så mysigt att vara här hemmahemma, att ha alla på nära avstånd. Ja, förrutom bönorna nere i storstan då. Men vi är ju i alla fall närmre dom än vanligt. Och det känns så nytt det här… men det är det ju inte. Det är faktiskt bara en enda sommar, förra sommaren, som vi inte varit här på sommaren. Men en sommar med en massa sommarlov och ett alldeles eget sommarhemma, det är något nytt.
Och jag känner att jag är mera vaken den här sommaren, än förra.
Jag kör inte bara den där sova-äta-jobba-träna-sooooooova-cirkeln. Den där, jag-är-nypreggo-och-vill-bara-soooova-cirkeln. Nä, i sommar är jag vaken. Har mina två älskade bredvid mig och känner mig hel.
Och tänk, det är bara maj ännu. Och en massa hjärtegott är framför oss. En sommar som jag blir alldeles nipprig av att tänka på.
Och idag har det varit tisdag. En väldans fin en!
Godnatt!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 25, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 0-3 månader
Jag har en speciell känsla i kroppen.
För ett år sedan denna dag, då var jag inte mamma. Idag, är jag det. Och jag är så oändligt tacksam för det. Jag har aldrig varit lyckligare än jag är nu. Och tänk, vad mycket som har hänt på bara ett år. Från att bara vara drömmande om att få bli mamma, till att vara preggo och bara älska det, till att springa det där marathonet som gick som hejsan och resulterade i den vackraste pojken på denna jorden.
Tack älskade Du, vår Sixten, för att jag får vara din mamma.
Så idag firar vi. Att jag är mamma och att jag har världens bästa mamma.
Mamma.
Du finns alltid där. Jag vet att jag kan ringa dig viiilken tid på dygnet, när som helst. Du svarar alltid. Och dig kan jag prata med om allt. Inget är varken för stort eller smått. Och en sån mamma som du är, en sån drömmer jag om att vara. Jag älskar Dig. 
Det regnar idag. Men det spelar ingen roll. Jag har haft min första morsdag och det är viktigast. Och du, presenten jag fick av Liten i morse. Hör på dom här orden:
En avslappnande behandling för dig som är nybliven mamma. I behandlingen ingår ansiktsrengöring, peeling, ansiktsmassage, mask, ögoncreme, dagcreme, vårdande foundation, kroppspeeling, avslappnande massage, kroppsinpackning, dusch och bodylotion.
…”Och fransfärgninig, förstås”, hade han lite snitsigt skrivit till. Älskade miniman.
Alltsåå…. Jag kommer ju vara som en ny människa efter den där dunder-spa-grejen som Liten gav sin mamma. (Mannen verkar ytterst med på det hela… eftersom det på lappen stod ”pappa har lovat att paya!”). Mina älskade pojkar.
Så ja. Idag är det söndag, en regnruskig sådan. Och det är morsdag. Förrutom att pussa på dom där två, M och miniM, så har jag och mannen tränat veckans sista träningspass. Det var tungt och svettigt. Liten hade mys med sin gullmormor under tiden. Efter passet var bastun varm. Och det var himmelskt skönt för musklerna att få sätta sig i den och låta kroppen bli sådär varm och avslappnad, inifrån och ut, liksom. Och vips satt visst Storan bredvid mig också. Med kofta, långbrallor och sockar på. Det vara bara att skratta åt den nya versionen av ”Farbror Melker”, som badar med kläderna på. Lillhjärtat R, systersonen, hade spelat fotbollsmatch i detta kalla busväder och mamman, Storan, hade helt enkelt blivit svinkall. Helt klart dagens roligaste stund. Den synen alltså.
Och nu är det kväll. Och vi ska äta morsdagstårta. Gräddtårta med färska jordgubbar. Det finns ingen annan tårta jag hellre vill ha. Den är bakad av hon jag älskar så det gör ont i kroppen. Mamma.
Och efter det ska vi ut på kvällspromenad. Jag ska göra något efterlängtat!
Grattis till alla er andra mammor!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 23, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Musik
När klockan närmade sig middagstid igår, blåste vinden rätt stark, om än varm. Det kändes som om himmelen kunde öppna sig vilken minut som helst och att kvällens efterlängtade grillhäng tillsammans med den där fantastiska klassen som jag haft turen att hamna i, kanske skulle måsta ställas in. Vi skulle fira att det fjärde året är över, att vi är så hiiimla, himla nära att vara heelt, helt klara. För nä, än hur mycket vi kanske önskar att vi skulle kunna säga att vi har examensbeviset i handen… så är vi inte riktigt där ännu. En liten skvätt av denna evighetslånga, men ack så roliga utbildning, är kvar. Jag var kanske så uppe i mitt lyckorus över att ha klarat året i kombination med preggomage, minibäbis och allt… att kanske verkade det som om jag var i målets mål. Vi kan kalla det för att jag nått ett delmål. Ett stort ett. Det är svårt att förklara. Så vi skiter idet. Men! TACK ni fina, för alla grattis och hejjarop. Ni veeet väl att ni är som en underbar hejjaklack som jag får världens boost ifrån!? TACK. <3
Nu går vi vidare.
Helt plötsligt, så la sig vinden och himmelen öppnade sig. Men inte för att ge plats för regnet, utan för att släppa fram solen. Det var galet varmt och vännerna strömmade från alla håll. Den ena gullvännen, med pallar bak på cykeln, vindruffs i håret och världens snällaste leende. Jag njöt så av att se allihopa, ibland kom jag på mig själv med att bara stå och titta på dom. Det där är lycka för mig, att träffas och att vara tillsammans. Jag vet att det inte är för evigt, på detta sätt, så jag hade stundvis en vemodig känsla i kroppen. Att säga hejdå är det värsta jag vet. Och nu var det ändå bara ett hejdå, för sommaren.
Alla var på strålande humör. Grillarna leverade den ena goda grillningen efter den andra. Vi körde på den där versionen att alla fick ta med precis vad dom ville, ingen behövde rådda något mer än någon annan. Det var det lilla i såna fall. Alla hjälptes åt. Och bara den grejen, kan få mig rörd.
Att alla är där och vi gör kvällen tillsammans.
”Våra barn” som vi säger. Klassbäbisarna. Jag fullkomligt äääälskar när vännerna är så nära oss, tre gringos. När älskade C kommer med våtservetterna i högsta hugg, när det behövs, som om det inte vore det minsta ovant att torka bort vaddetnukantänkasvara. När gull-N säger jag går och byter en blöja på Liten. När mamman och pappan i Lilla familjen får halvt ta kol på varandra, genom att spela kubb på olika lag… Liten? han satt tryggt i olika famnar och hejjade. På mamma såklart!
Baby team.
Ja, du ser ju. Lyckligt lottade, det är vad vi är.
Alla levererade snygga kubb-poser och jag funderade samtidigt på om det verkligen är nyttigt att vara sån tävlingsmänniska som jag är. Dom där avgrundsvrålen som bara kommer av sig självt, utan att jag ens hinner vara i närheten av att stoppa mig själv, när jag inte lyckas slå ner dom där jädra kubbarna.
Så, sådär hade vi det igår. Skålade för oss alla. Grillade en massa olika,goda saker. Sjöng En vänlig grönskas… i fyrstämmig sats. Skrattade. Spelade kubb. Njöt. Myste med bäbisarna. Och konstaterade att vi hade det himla bra. Och när det började bli natt, graderna var fortfarande varmare än 20, så öppnade himmelen sig. Och denna gången, för regnet. Sommarens första sommarregn. Då var det dags. Att kramas, säga hejdå och gå in och sova. Jag somnade som en prinsessa med den härligaste känslan i magen; Tacksamhet.
Tack klassen för igår. Vi är allt… i en klass för sig.
Och idag vaknar vi till fredag.
Jag fick mig en låång sovmorgon, så fantastiskt skönt. Och nu är det bara den där ”lilla, korta, inte alls jobbiga” att göra-listan som ska tas tag i. Men igår fick vi ju en bra början, det mesta i klädväg är nog packat. Nu är bara att komma ihåg allt från Litens D-droppar, till morsans pilatesboll. Håhåjaja. Och när packningen är klar är det hundra saker till som ska göras. Det är helt klart dags att sätta igång! Men jag bara mååste få sätta mig ute på trappen och njuta av kaffekoppen, en liiiten, liten stund till. Ja, det får jag.
Vilka dagar vi har alltså. Det är så att jag får nypa mig i armen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 20, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Musik, Träning
Och så var det kväll.
Jag sitter i köket och har precis ätit middag. Köttfärsbiffar och sallad. Och hinkvis med vatten. Jag är så förbenat törstig hela tiden. Och idag är jag både törstig och trött. Fantastiskt trött, faktiskt. I huvudet. Dagen har ju, för första gången på 3 månader, innehållit timmar på skolan. Väldigt roligt, men oj vad ovant det kändes. Under föreläsningen på förmiddagen så sov Liten och när det började närma sig matdags kom pappan och lilla prinsen. Jag fick ett sms där det stod ”vaknar<3”. Och ut som jehu flög jag ur föreläsningssalen, ut till han som jag längtat mig galen efter . Ur munnen kom orden Bbbbääbiis!! Mamma är här nu!! Folket i foajén måste trott att jag var galen. Och jag säger inget om den saken. Jag säger bara som det är. Jag är galen i honom, min älskade miniman.
Tre dagar av måste-fix är alldeles lämpligt, faktiskt lite smygroligt, trots att det är examinationer på g. Det har ju med dom där vännerna att göra. Dom vi lunchade med på kåren idag. Det var Litens första kårlunch. Och som den musikbäbis han är, svidande han om till ny blöja, i ett övningsrum, såklart. Och sen for han från den ena vännens famn till den andra. Och det värmer i hjärtat att se; han är älskad, lille S.
Mina älskade rullade sedan hemåt medan jag och kompanjonen kämpade på lite till. Sen drog jag hem. Och jag vet inte hur många pussar dom där gosiga minikinderna har fått sedan jag ramlade innanför dörren. Det är det enda jag har gjort sedan jag kom hem.
Älskade handen i min.
Sen har jag varit ute på en löprunda i skogen också. Och! Hör på det här: yogat. Jaa… jag har kommit på att det nog kanske är bra för mig. Jag är ju så himla hyper av mig. Att andas låååångsamt (får lite fnoskler av att bara skriva ordet långsamt… ett tecken! Yoga är bra för mig.) och inte bara göra träning som innebär maxpuls och massa galna hopp, blodsmak och sånt, jag tror på det. Det också, alltså! Yoga. Ja vem vet, kanske min nya grej? Jag började med solhälsningen. Den kan jag sedan förut. Men lite bortglömd var den delvis, så mannen drog ut en beskrivning åt mig. Med bilder och text och hela faderittan. Första varvet höll jag på att dö. Ja,för innan jag hade läst varje positionsbeskrivning, där varje mening började med antingen andas in eller andas ut, följt av en lååång beskrivning av hur man tog varje position…så var jag typ lila i ansiktet. Det småblåste lite, så papperna flög. Jag höll ändå andan. Myrorna bet mig på fötterna. Jag började känna hur arga Lilla-My-typen klev fram. Kände mig också lite småskum som stod där ute på gräsmattan, flåsandes, ja menar; aaaandandes luuugnt. Men annars! – så gillade jag det! Och till slut fick jag lite flyt på det hela. Och efteråt kände jag mig inte lika snart-kommer-kanske-åskan-tung i huvudet.
Och nu ska jag fira med en dusch och en lugn kväll. Det är ljuvligt väder ute. Kvällssolen är vacker, graderna varma, det grönskar så det knakar, fåglarna sjunger, himlen är blå. Ja, du förstår. Ljuvligt.
Min tisdag alltså. Den har innehållit lite av varje, kan man säga.
Ha en god kväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 20, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen
Vilken dag det var igår.
Du vet en del, men inte allt. Vi skulle ju iväg på lyx, som jag sa. Middag hos gullvännerna. Och attt bara få gå bort en vardag och få middagen serverad, är ju lyx. Men att middagen nu visade sig vara i klass med Nobel och jag och mannen grämde oss lite över att han inte hade knutit på sig slirren och jag inte kammat håret lite noggrannare. Det var ju bara för lyxigt för att vara sant. Och gott.
Det. Var. Så. Gott.
För det första; att promenera längs med vattnet dit. I den ljummaste eftermiddagen som lillastaden, hittills i år, har bjudit på. Jag kunde inte se mig mätt på allt det så-grönt-som-det-bara-är-den-här-tiden-på-året-gröna. Den där blåa himmelen och så det där färska, gröna. Jag stannade en sväng och bara andades och blundade. Mannen sa lite retsamt vad gör du nu då? Nå töcke den yoga eller? Jag njuter, svarade jag. Den här tiden är helt ljuvlig, men har en tendens att bara säga svisch.
Så, vi gick där, som två flåsande typer och lät vårdoften sätta bo i näsan på oss.
Sen kom vi fram. Till gullvännerna. Och där serverades vi världens brakmiddag. Förrätt: ljuvlig räksoppa. Varmrätt: Egenfjällfiskad röding. Efterrätt: Creme brulee.
Alltså, jag höll på att smälla av. Min mor skulle varit nära mig, hon brukar sitta och titta på mig när jag äter något som jag tycker är himlagott, åh, nu ser jag att du njuter! brukar hon säga. Och det hade hon fått upprepa typ 1000 gånger igårkväll.
För andra gången i livet åt jag creme brulee. Så makalöst gott! Och som om det inte vore nog. Så fick vi paket också, både jag och mannen. Vi hade tydligen varit snälla och hjälpt till med en grej, något jag och mannen bara tyckt varit roligt att kunna hjälpa till med, men som betytt mycket för gullvännerna. Så fint, alltså. Med vänner och den där grejen att kunna hjälpa till.
TACK tack tack, sa vi. Och sen rullade vi hemåt. Ja, en av oss i alla fall. Mamma och Pappa Gringos gick faktiskt. Tog längs-vattnet-vägen även på hemvägen. Och det var lika vackert då. Alldeles stilla, stilla. Och tyst. Bara några kvällspigga fråglar som kvittrade. Och så vi; snurriga familjen. Jo, precis; veckan hade knappast kunnat börja bättre.
Och idag fortsätter den, veckan menar jag. Med en tisdag, där regnet hänger i luften och vi gnuggar sömnen ur ögonen. Jag är otroligt mör i kroppen och går och mumlar för mannen en bastu. en massage. ett varmt bad…vore skönt för denna kropp. Det hinns inte nu. En dusch, ja! Och sedan väntar frukost, bäbismys och sedan ska vi iväg på lite måste-fix. Men vi följs åt, hela familjen. Det blir roligare så, helt enkelt. Liten har lovat att viska till mamma när han hungrig. Viska. Han är ju som han är den där minimannen; ljuvlig.
Ha en bra dag!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer