av Emmeli | sep 22, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Vilken vecka.
I måndags, en alldeles vanlig dag. Jag var glad över att ha mannen hemma efter dagar borta. På eftermiddagen åkte Barnens moster M, kidsen, jag och M upp till stan.
Någon klippte sig och det handlades nödvändigt och onödvändigt. Till barnen känns allt nödvändigt, men till mig själv, den där brallan och blusen, bara som ren lyx. 
Ny polarn-vindfleece och pärlor och pärlplattor till Minimannen.
.. och världens sötaste vagnsleksak till Lillan.
Vi avslutade i stan med en riktig sån där småbarnsfamiljetur på läckra mathaket Max. Skitfestligt! Släng er i väggen alla husmanskostsmiddagar, hemma vid dukat bord. Där och då var den där hamburgaren så himla god. Vi kom hem, tog kväll, bäddade ner barnen i vagnen. Gick skön långpromenad och tog sedan tidig natt bland sussande barn.
Tisdag.
M och S åker till förskolan och jag går ut på mammig promenad med Juniflickan i vagnen. Går förbi affären och handlar på mig alldeles för mycket.
Vi tar oss knappt hem. Inte bara på grund av överfull vagn…. jag känner att kroppen säger ifrån. Hur jag plötsligt får feberkänning och otroligt ont i magen.
För några veckor sedan fick jag ju en sjuksväng, men tänkte att det var typisk förskolesjuka. Så fick jag småfeber för en vecka sedan, igen, efter att vi fällt träd. Jag hade tröttat ut mig totalt den dagen, och tänkte att det var orsaken då. Båda gångerna har febern varit över på en natt och därmed inte varit något jag brytt mig mer om. Men, när jag nu i tisdags då igeen känner feber, så börjar jag tänka att det är något som inte står rätt till. Jag brukar aldrig ha feber och nu har jag haft det tre gånger på tre veckor. Och när jag tänker efter, har jag fåtal gånger känt som något ömt i magen. Typ mitt i ingenstans… alltså inte när jag burit barn, lyft tungt, tränat eller så. Det har bara nån gång susat förbi en det-känns-som-om-jag-har-ett-sår-i-min-mage-känsla. Åh nej, tänk om det hör ihop med varandra.
Jag blir rädd. Bannar mig själv.
Jag är typiskt skitdålig på att vad man i folkmun kallar ”klaga”. Säga att jag har ont eller mår dåligt på något vis. Och likt dessa bekymmer har jag bara gjort min egen diagnostisering och tänkt att ”det är nog ingen fara”. Febern har ju bara kommit och gått. Och det smått onda i magen har inte varit av någon grad att jag ens tillnärmelsevis brytt mig.
Men i förrgår small allt till och febern sa pang och magen gjorde så ont att jag bara kved.
Vi blev skickade akut och åkte i sån där mot-BB-ilfart. Vi behöver inte stanna och vänta på vägarbete den här gången, sa mannen med sitt lugn. (Vi gjorde ju det i somras när vi åkte in och var på väg att föda Lillan..hann ju ändå vara på BB i 20 minuter, så….)
I alla fall.
Vi fick komma in på direkten och sen börjades det tas alla möjliga prover. Mycket ond väntan. Ultraljud. Röntgen. Ännu mer prover. Och till sist, kring midnatt, ammade jag lilla älskade Juniflickan och sen sövdes jag. Dom tog mig till Sovdalen, som Storan säger. Jag blev tillsagd att tänka på något jag tycker om. Så lilla familjen var på min näthinna. Och så galopperade jag på min häst längs vår lägda (typisk drömbild). 
Jag kände mig rädd och liten på jorden.
Somnade ändå ohyggligt gott. Vaknade några timmar senare som ett skakande, väldigt, väldigt trött och omtöcknat asplöv. Likt hela dagen var mitt största fokus på Juni, att hon skulle få sin mat. Så alla mediciner, smärtstillande och så vidare, anpassades efter henne. Mitt i allt det onda och sluddriga så var jag så glad att amningen stämt och att det antibiotika jag skulle få börja äta, var ofarligt för henne.
Och mitt i allt det där tråkiga, att ens behöva vara på sjukhus, så kunde jag inte låta bli att njuta. För vi var på BB igen.
Blindtarmen. Sa dom, ju.
Men när jag vaknade upp så var den blinde kvar och istället hade man hittat en infektion i min livmoder. Något ovanligt, men som ju förekommer. Tydligen. Typiskt o-kul och inte alls skönt, på något sätt. Men magen städades på sånt som inte ska vara där och så trocklades magen ihop igen. Och i och med att denna mamma-region av kroppen tas om hand på samma ställe som BB, så fick vi ligga på ett sånt där rum precis som om vi precis, precis fött barn och bli ompysslade därefter. När Juni föddes, så tyckte jag att BB-vistelsen var farligt kort. Det är ju så mysigt där. Så tokstollan i mig log, när jag fick lite bonustid. En utav stora skillnaderna med i somras när Lillan föddes, var att jag nu mådde som en pytonorm och inte som en prinsessa.
Likt när Juni föddes längtade jag efter Storebror, såklart. Fast han hade det ju världsbra med mostrar och kusiner, så honom gick det ingen som helst nöd på. Så skönt. (tack igen älskade familj för hjälpen!!).
Nu är vi hemma i alla fall. Kom hem igår eftermiddag, på pricken Lillans tremånadersdag.
Plockade en ros och kände mig lycklig över att vara Hemma igen.
Jag är allt annat än duglig till typ nånting. Har ont i såren och svårt att ens ta mig ur sängen. Ont i halsen efter slangar. Galet ont i nacken och axlar. Lite som en skrövel hela jag, helt enkelt. Känner mig än mer tacksam över det liv jag vet att jag brukar leva. Där jag snarare studsar ur sängen om morgonen. Nu får jag vara glad om jag kan sitta och hålla i Juniflickan i famnen och mata henne. Bästa är att ligga ner, så inget tryck kommer på magen.
Så det ska jag pyssla med idag. Marathonvila. Och vila lite till. Och amma. Och få en och annan kram av finaste pojkarna jag vet. Den minsta av dom där pojkarna, som nu är på Förskolan och leker, vill gärna titta på mammas omplåstrade mage, om och om igen. Och säga ha du ont, mamma? oj, oj, oj, ojoj, med liten farbror-röst.
***
Det är det här som kallas Livet. Det här, också.
Lillafrun
av Emmeli | sep 18, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Träning
Den här helgen har det varit jag och småttingarna. Storebror och Juniflickan.
Pappan drog iväg i onsdags, hann hem och krama familj på torsdagen, för att sedan åka iväg på fredagmorgonen igen. Mer än kramar hann han bland annat också med att hänga upp syskontavlan där i köket. Åh, gullbarn!
Vad vi här hemma roat oss med?
Lite sånt där. Världsmysigt. 
Tänkt åh vad härligt med nya utsikten från sovrumsfönstret! ..det blev när mannen fortsatte röjningen runt huset.
Jobbat i kotteaffären.
Barnen har fått kusinkärlek.
Så värdefullt.
Och där, ja; min träningsvän och Stora. Hujedamig som svetten drippdroppade, härligt. Särskilt efteråt!! Då följde Fredagsmys tillsammans. <3 
Vi har haft riktigt vackerväder, som sagt. Sådär så att man är ute så mycket man bara orkar.
Vi har vandrat promenad.
Och tittat på haavet som lillvännen sa. 
Kökssoffehäng med loppade leksaker i tillhörande godispåse. Allt tillsammans med en lillasyster som försöker hänga med allt hon kan. 
Dom där två, alltså. <3 
Juni har legat i gymmet och hytt med lillnäven och dragit zebran i svansen. 
Pellisskott är knyckta från Storpelargonen.
Och nu är det söndagmorgon. Jag läste saga för kidsen i storsängen strax innan 20 igårkväll, och somnade tydligen. Skönt med många timmar sömn. Det går verkligen bra att vara själv med S och J, dom är två stjärnor som är schyssta mot morsan. Men jag blir såklart tröttare än om M är hemma, sover inte alls lika bra till exempel. Men när tröttheten beror av mammakärlek, så känns det ändå gott i hjärtat. 
Två pyjamasflickor!
Snart, snart rullar en efterlängtad in på gården, och då ska vi ha söndag allihopa, tillsammans. Bästa jag vet!
Så det där är våra Helgbestyr, hittills.
Ha en god söndag alla ni!
Lillafun
av Emmeli | sep 15, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Träning
Det har varit på samma vis efter båda mina förlossningar av mina stjärnor.
Först, vill jag bara åka hem från BB och gå i bäbisbubblaide. Första dagarna, ja första veckan, i princip bos det i sovrummet. Försöker ta in vad i hela friden det var som hände, njuter så det står ut genom öronen på en och lär känna det nya lilla livet. Särskilt mycket av den där vad-var-det-som-hände-känslan, den här gången, med Juni. När vi liksom var på BB i 20 minuter och sedan var världens vackraste flicka hos oss. Helt galet.
Så, då vill jag bara vara. I vårt egna hem. Bland sköna fluffiga täcken, kuddar, våtservetter och så den där mjölkdoftande bäbisen som bara äter och sover. Tillsammans med min egna lilla familj.
Så småningom tittar vi ut från det där idet, lite i taget. I vår takt. Och nu, efter tolv veckor. Då är jag i det där läget att allt börjar kännas lite ”som vanligt” igen. På ett skönt sätt, alltså. Det rullar på, liksom. Vi känner lilla bäbisen så bra, nya familjekonstellationen är lika självklar som att vi andas, liksom.
Så fantastiskt uppskattat och inget, inget vi (jag och M, menar jag) innan tagit för givet.
Älskar, älskar, älskar att vara hemma och syta, pyssla och greja och känner mig precis hur nöjd som helst med det här HemmaMamma-livet. Räcker alldeles ypperligt med en liten sväng till lagomstor stad, en handling på lill-ica, en löptur. Eller en varm, lugn, dusch. Så tycker jag att jag är så ohyggligt tankad med ego-tid att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen.
Och ibland, titt som tätt. Så vill jag bara helt och fullt krypa tillbaka till den där bubblan igen. Och stanna där en stund och inte göra nånting annat…
Än att snusa bäbis. Och bara vara-vara. 
Precis som jag och Juniflickan gjorde igår morse.
När vi kramat Storebror hejdå på Förskolan och han var taggad för lek och bus. Då var vi istället mysa-i-storsängen-sugna och kröp ner där. Tätt, tätt. Och somnade tillsammans. Världens skönaste och mysigaste stund.
Sen gjorde vi dag av den där morgonen.
Kammade till ruffsiga frillorna och mötte upp en moster som kom på besök. Vi (syrran och jag, alltså) åt lunch tillsammans, innan vi sedan traskade vackerhöstig långrunda med Lillan i syskonvagnen. Hamnade vid målet; Storebror. Som sedan satt toknöjt bredvid sin lillasyster hem till gården. Väl hemma tvärpackades det, pryttlar och vagn och ungar. Och så drog vi iväg på loppis och jag hittade en hela massa fina saker. Gladeligen drog vi sedan vidare, hem till mormor och morfar. För ett sånt där stänksvettigt träningspass på pappsens gammcykel, god middag och en stunds mysig kväll innan jag till sist packade in mina barn och alla pryttlar i bilen igen och åkte hemåt.
”Mamma? Du är min bästa vän. Du är Flickan”
Så sa han där i baksätet. Och gjorde att hans mammas hjärta smälte. Helt och hållet.
Jag körde i (typ) snigelfart, alldeles på helspänn över att behöva vara med om vad jag och hennes M var med om för fyra år sedan (krocka med en älg men tack och lov ha änglavakt). Vi somnade sedan, alla tre i Storsängen. Jag, med ett barn om varsin sida om mig. Inget kan göra att jag känner mig rikare, än just det. <3
Lillafrun
av Emmeli | sep 11, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Där; Lördagsstarten!
Precis lika mysigt som det ser ut. Och utanför köksfönstret, där bakom pellisarna.. hade jag en gullig syn också;
Pojkarna som hjälptes åt att tvätta bilen tillsammans.
Efter att jag och Lillan myst en stund, hade jag sån där klassisk småbarnsföräldertid. När man gör tusen saker samtidigt på kort tid. Det där med att vara effektiv, har liksom fått en hel annan dimension.
Någon gymmade under tiden. Och blev tvärtrött därefter..
Storebror var så gosesugen efter att han varit ifrån syrran en stund.. men hon?
… trots ”jordbävning” , sa bara; Låt. Mig. Sova.
Så typiskt våran coola lilla Juniflicka.
När vi fått i oss lunch och allt var packat och klart, då åkte vi till lilla byn och hade skitmysig lördag hos päronen. 
Någon lekte med mormors gamla dockskåp. Jag och Storan var ute och sprang tillsammans. Och så hade vi bästa sortens spa. Bastuhäng alltså, i pappsens vedeldade bastu som är himmelskt skön. Och där utanför fanns fruktfat och grejer som kära mor ordnat. Verkligen hur mysigt som helst.
Det var piffat över allt. Inne i badrummet stod den sötaste lilla buketten.
Och det var till och med dukat med blommor på varje tallrik. S undrade; Ska vi äta blommol, molmol?”
Till kvällen piffade vi oss och så blev det Surstörmmingsparty. Så jädra äckelpäckligt. 
Men dom som gillar det, var i heaven. Och vi andra fick mammas goda köttbullar och kantarellstuvning och sånt, så det gick med andra ord ingen nöd på oss. Tvärtom.
Hem i mörka natten efter en ohyggligt fin lördag.
Idag har vi haft riktig söndag. 
Startade dagen med tända ljus och havregrynsgröt med våran denna-veckan-gjorda äppelmos.
Vädret har växlat mellan spöregn och strålande sol. 
Under en solstund hade Minimannen och jag sandlådehäng medan pappan drog ut på löptur.
Jag städade sedan bilen så att den nu ser precis lika ny ut som den ju faktiskt är. När regnet bestämde sig för att komma så myste vi här inomhus. 
Pappan klinkade gitarr och mamman piano.
Och i eftermiddags mötte jag upp Storsvågge och Storan. Vi drog till svampskogen och hittade typ inga svampar alls men hade precis lika trevligt som vanligt. Men, vart i helskotta är det folk hittar så ooooootrooooooligt mycket svamp!? Idag gick vi.. tjaa… 15 mil kanske. Och hittade.. typ tio svampar var.
Jädrigt goda var dom på mackan nyss i alla fall!
En bildsamling från en så mysig och skön septemberhelg, alltså. Som jag njuter av den här hösten! Bara mer och mer för varje dag. Och i helgen, tillsammans med min alldeles egna familj, sammanflätad med min stora. Ja, då har det helt enkelt varit på topp. Nu ska jag natta en liten älsklingspojke och sedan ha söndagsdate i finsoffan med den där skäggige.
Hoppas du haft det gott, du med!
Lillafrun
av Emmeli | sep 6, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Vilken tisdag!
Det måste ju typ vara olagligt att få ha det såhär bra. Precis så känns det. Känner mig som världens lyxknös som får ha tid till allt det som jag tycker är så mysigt och roligt och allt det där. Vara HemmaMamma, alltså. Med allt var det innebär. Jag kan absolut vara trött som stryk ibland, men det är liksom ändå en trötthet som har kärlek i sig. För den är kommen av just det. Kärlek.
I morse lämnade jag Minimannen på lekhaket några timmar. Såå skönt att förra tisdagens ledsna lämning kanske var en monsterlämning som inte tänkt dyka upp på i alla fall ett bra tag, igen. Jag drog sedan ut Juniflickan på långtur med vagnen. Kände att åh, nu är det verkligen den där hösten jag fantiserat och drömt om. Nu är jag mammaledig. Sådär på riktigt, liksom.
När vi kom hem var det matdags för Lillan. Bäbisgos. Och sen, när hon somnat igen, fick jag ett ryck och gjorde vad som står som en utav punkterna på Höstens Lista.
Det vill säga, byta storlekar i barnens klädlådor, röja bland barnkläderna uppe på vinden, städa i ordning bland en herrans massa kartonger och sedan shoppa på bästa sätt, genom att dra ner en massa ärveskläder. Jag blev såklart lite sentmental när pyttepyttestorlekarna bäddades ner tillbaka i sina kartonger..
”Men det är ju fantastiskt att dom små liven växer”. Jaag veeet. 
Alltså, hur bra!? Att ärva, alltså.
Lillan ärver av Storebror. Kommer så ihåg hur söt han var i den där gulrandiga. Och Storebror, han har fått ärva massor av kussarna. Så himla värdefullt. Jag är så förtjust i den där bruna fårdressen och blev så glad när jag hittade den i en storlek till uppe på vinden. Ren och skär lyx. 
Den där punkten tog sin tid, men var såå skön att få checka av. Jag firade med ett styrkepass i hallen. Och lite förvällning av svamp!
Innan hemmet plötsligt gick från med-bara-minibäbislugn, till full-fartig;
Liten hämtades från Förskolan och till sin lycka fick han även hämta hem sina kussar från skolan idag. Jag gillar skolan!, sa lillvännen där han gick och precis hade blivit omfamnad av sina gulliga kussar. Förstå vilken lycka. Små människor, i lite, lite olika åldrar. Som är kusiner och tycker så mycket om varandra. Snacka om något som värmer ett mammahjärta.
Sen hamnade vi till slut allihopa i lilla byn, hos barnens mormor och morfar. Så mannen och jag, alla barnen, Kussarnas mamma, Storan. Och moster M. Moster G och Morbror S. Vi, har haft typ världens mysigaste tisdagkväll, där hos mina päron. Moster M hade lagat palt som vi åt så det stod ut genom öronen på oss. Mina gullungar fick syskonpresenter och ja, kvällen var bara så fin.
Med magar mätta, ögon trötta och hjärtan varma. Åkte vi till sist hemåt Drömgården igen. 
Med två sovande stjärnor i baksätet.
Nu sitter jag i Salen och har tänt ljus i kakelugnen och det är så himla mysigt.Ska njuta sista stunden av den här dagen innan mina ögon slocknar för dagen.
Jag hade ju några dagar förra veckan när jag inte riktigt kände igen mig själv. Kände mig lite si och så. Men som alltid när små dalar dyker upp, försöker jag bara ta emot dom på bästa sätt. Tänka Jag är bara människa och liksom låta mig vara, på så vis. Dag för dag, sedan konstaterandet, blir knuten bara mindre och mindre. Och idag har jag känt mig alldeles över-livet-nipprig. Så himla, himla underbart.
Mammalivet på en pinne!
Hoppas att Du haft en fin dag. Natti!
Lillafrun
av Emmeli | sep 6, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Efter frukost gav vi oss ut för att göra något vi längtat efter.
Plocka äpplen från vårt eget äppelträd.
Finaste pojkarna på jorden.
Som det känns lyxigt, alltså. Att vi får ha så mycket tillsammanstid, hela familjen. Nu när jag är HemmaMamma, så känns det mindre påtagligt när mannen reser iväg på sina uppdrag. Jag menar. Då, när han kommer hem, och är jättehemma i flera, flera dagar på raken. Då är ju också alltid jag, och barnen, hemma. Så vi hinner ses och mysa massor. Känns så värdefullt. En livets Lyx. 
Och det där vi pysslade med igår, är sånt som jag bara älskar. Ett så mysigt familjeprojekt. Alla hjälpte till, på sitt lilla vis…
Lilla Juniflickan hjälpte alltså också till, på sitt vis.
Elva veckor gammal idag och helt och hållet underbar. Lyckan som sprider sig i kroppen när hon ler mot en, med det där lilla tandlösa leendet och dom glittranden ögonen. Att pussa dom där persikolena kinderna. Hålla lilla handen i min. Höra hennes andetag. Se hur hon blir alldeles glad när hon ser sin Storebror. Bli gråtig av att han, världens finaste pojke, säger jag ääälskar diig, Juni! x antal gånger om dagen.
Åh.
Och där; en mamma som konstaterade att hennes kropp mådde bättre än dagen innan. Precis hur skönt som helst.
Sen kokades det äppelmos, lingonsylt och gjordes småpaket av persilja som frystes in. Det är höstskörd nu. Frysarna fylls. Det saftas och syltas och plockas bär och svamp. Och man känner sig så rik att det inte är klokt.
Men vad jag känner mig mest rik utav, är det här;
Ni förstår precis vad jag menar, det är jag alldeles säker på.
Det blev eftermiddag och två småkusiner kom hit till gården och lekte med morbror M och liten Minimankusin. Mamman, det vill säga Storan, och jag. Vi gav oss ut på en sån där tur jag tycker så mycket om. Bara hon och jag, i skogen, småflåsandes upp för backar, med svampletarögon. Vi hamnade på hög topp, så vacker att man nästan tappade andan lite. Där satt vi, skalade varsin mandarin, pratade lite livet och såg ut över vad som var så vackert där med glittrande vatten i kring. Vår lilla by.
Jag hade dopat mig med vad jag typ aldrig tar (alvedon), och som verkligen hjälpte och gjorde att jag kände mig skitpigg. Tänkte att jag nog skulle få sota för det senare, men så blev inte fallet. Väldigt tacksamt.
Och den där grejen att efter några timmar borta, återigen få rulla in på gården, den där makalöst vackra hösteftermiddagen. Med lagårdsdörrar öppna, en drös ungar som sprang och lekte, Drömdörren på glänt i till huset och solen mjuk och som det vackraste glitter över hela alltet. Dessutom med en massa kantareller med hem. Faktiskt rätt och slätt hur fint som helst.
En sån där dag som åkte rakt in i hjärteasken. Vackra September.
Lillafrun
Senaste kommentarer