av Emmeli | maj 7, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen
Just precis så.
Bland det trevligaste som finns, är det här med Familjeföretaget här hemma på Drömgården, tycker vi. Är det inte farliga grejer som görs, så får barnen alltid hänga med på vad det nu kan tänkas vara vi ska göra. Som att pricka av en (särskilt för mammans prydlighetshjärna allra helst) yeah-sak på Vårens Att Göra-lista; kratta gården och dra bort det sista från dom mastodontiga rishögarna efter trädfällningen.
Vi har hållit på i ett par dagar för drivorna med barr och så vidare.. Igår blev vi klara. Så himla, himla skönt.
Till skillnad mot fredagen, var lördagen rätt så kall. Men det var skönt med en mellandag och krattandet gjorde oss skönt varma. Det passade också feelingen på denna familj. Trött. Vissa delar av familjen var tröttare än andra, om man säger så. Det var visst en skäggig Brandispappa som hade åkt iväg på larm sådär mitt i natten, alldeles just bara timmen senare han och jag lagt oss på fredagnatten. Och sen var han borta till morgonen. Ramlade innanför dörren sotig om nosen och glad i goda lördagsfrukosten som stod klar. Så nä, det var inte konstigt att han var lite grön i fejjan.
Till skillnad mot om jag skulle ha varit vaken en hel natt, och då ha varit helt genomskinlig och med känslan av Äckelsjuka, typ. Så kan M istället mata på en hel dag till. Vilket vi gjorde. Jag krattade och krattade och krattade. M lastade och körde bort ris och ihopkratt. Drog iväg nån timme för mera såna där brandisgrejer och anslöt lagom till att vi skulle lasta sista högarna. Lillan antingen sov i vagnen eller lekte sådär oförskämt nöjt bredvid. Minimannen som tidigare i veckan var med och hjälpte till, såg vi knappt till på hela dagen. Han tog helg och drog iväg och åkte traktor med Farfarn. Timme efter timme. Typ hela lördagen. Ni förstår lyckan!
Alla somnade vi så nöjda till kvällen. Skönt trötta.
Och idag tar vi söndag. Inga planer ännu, vi får se vad vi hittar på. Jag funderade på pensel och falurödfärg…fast nu faller snön (!?)… Idag är det mamman som är tröttast tror jag. Och Lillan. Vi har brottats med småtänder på genomsprickning under natten. Ser så himla ont ut.
Hoppas att ni får en skön sista helgdag!
Lillfrun
av Emmeli | maj 5, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen
Å kära, kära hjärtanes vilken dag….
Vi vaknade till fredag, småttingarna och jag.
Igår räknade jag och M lite kallt med att jag skulle vakna än piggare idag, eftersom jag redan igår eftermiddag kände mig så på bättring. Men icke. Och det här märktes alltså först när M redan var restimmar iväg i morse, för ett utav sina få sista långt-hemifrån-uppdrag. Det var helt enkelt bara att göra det bästa av hela alltet. Och nej. Inte Äckelsjukan åter. Utan jag, bara så grymt orkeslös och svimfärdig från morgonen. Jag gasade igång dagen, som jag brukar. Och som en dag nära helg..
..med mattorna ute!
… men nä. Det gick inte. Det bara snurrade. Faktiskt helt hemskt. Jag kunde ju knappt ta hand om gullebarnen. Men på något sätt så gick det, jag var ju tvungen. Men jag ska erkänna att jag låg på kökssoffan för att mata Lillan med mellisbananen och suckade inombords när älsklingsMinimannen bad om mer att dricka för att jag då var tvungen att sätta mig upp… Jag hade noll blodtryck kändes det som. Jag tror på sviter från häromdagen och att jag helt enkelt inte haft matlust och hunnit äta i kapp ännu. Energin är inte tillbaka i kroppen, om man säger så.
I alla fall så vände hela skiten kring lunch och det var helt gudomligt. Vi kunde plötsligt börja njuta av den där helt fantastiska som-sommar-fredagen som fanns för oss.
Så vi spenderade sedan så många timmar vi bara orkade, ute i vackervädret. Lillan sköna timmar i vagnen. S studsandes på studsmattan. Och så har det fikats ute på bron. I bara tisha, som ni ser. Och gungats. Och lekts i sandlådan. Och spelats-hitte-på-boll-spel efter egna regler. Det var en fasligt söt domare vi hade, jag och S.
Firade in helgen gjorde vi med hel familj..
”välkommen hem pappa! kom nu, så går vi”… Vackerpappan i fredagsskjorta, som jobbat med Bo Kaspers Orkester under dagen och varit i utanför-småbarnslivsbubbla med flärd. Bytte direkt skepnad och var på direkten sådär hemma och närvarande. Kära nån, som jag älskar den där mannen .
… och någon jublade över att plötsligt få bort en massa strykning som legat och glott.
.. och så åts det god hemmapizza.
Sen en kväll i alldeles Klassisk Småbarnslivsanda…
Stormar av olika slag. Både såna man svämmar över av kärlek utav. Och även såna där som ger en jädrigt gråa hår (!!!).
Och prick nu, har dom där mattorna som hängt ute hela dagen. Fått komma in. Och har precis lagts på nyskurade golven. Det doftar liljekonvaljajax och linsåpa. Barnen sover sedan en lång stund. Men inte förrän nu, i sena kvällstimman, är päronens fix färdiga. Nu pustar vi ut, tänder ljus och lyssnar på diskmaskinen. Hinner titta på varandra och prata. Bara han och jag.
Finheter. Hela alltet.
Och ni. Tack så himmelens mycket för era ord och gilla och hejarop och lycka till!. Angående gårkvällens dagboksinlägg, alltså. Tack, tack, tack. Det betyder mycket för oss. <3
Ha en jätte, jättefin helg nu. Och ta hand om er!
Jag har en önskan i helgen. Eller två, förresten. Ett, en alldeles frisk familj. Två, att få komma till Blåsippsbacken!
Lillafrun
av Emmeli | maj 4, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen
Har ni sett?
Barnen har fått en Gung- och Klätterställning. Så fantastiskt fin. Mannen har gjort ett så fint jobb. Igen. Sådär M-noga och gjort efter egen ritning. Det var jag som precis, nästan lite i små-smyg då jag tycker M har nog, skulle klicka hem en gungställning i trä. Men morgonen efter hade M skissat ritning och några dagar senare, när det material vi inte redan hade hemma, var inhandlat. Då, var bygget igång. 
Och vips hade barnen den finaste gung- och klätterställningen jag någonsin sett.
Det var ren njutning idag, att se och höra glädjen hos småttingarna.
Att gunga är fest, tycker Juni. Och det där med att svischa rutschkanan, är prick hur roligt som helst, säger S.
…
Och vet ni.
Nu finns ord som inte blir för krångliga och svåra att första. Det där ni precis sett ovan, handlar en del om Vårt Nya Liv.
Inte bara att jag kommer kunna njuta av synen Vackerpappa + Barn, än mer.
Utan också, att den där älskade mannen som jag beundrar så. Att han, fäller ut ännu en vinge i sitt Uppdrags- och Arbetsliv.
Ni vet mannen. M. Han som ju är proffs på Ljud. Uppdragar åt svt, håller föreläsningar på högskolan och svischar landet runt för att sända tv. Direktsändningar och VM-uppdrag och sånt, är liksom något han vant sig vid. Fantastiskt roligt, att allt gått och går så bra.
Ett stort, stort minus bara…
Vi vill inte vara ifrån varandra så här mycket längre. Han och jag klarar oss. Men nu har vi två darlingar också. Varav den ena är så stor, att han nu börjat lägga ihop att ”pappa ska åka och jobba” med att han inte kommer hem på flera dagar. Det är inte kul, för någon av oss.
Och nej, jag skulle ljuga om jag sa att det inte är kämpigt stundvis att vara både mamma och pappa här hemma. Jag med mina ambitioner gällande ditt och datt också. Oftast går det bra, men det är såklart, såklart något annat vi egentligen önskar.
Det var inte riktigt meningen att vi skulle hamna här. På Drömgården. Men nu gjorde vi det och har inte ångrat det en sekund. Vi har till och med ”lekt med tanken” att; okej, vi flyttar då... Men den tanken har försvunnit lika snabbt. Det här är vår plats på jorden.
Kruxet som blev för stort, blev dom där långa resorna och alla bortatid för den där älskade skäggige.
Men nu är det slut på det. Och vi tror fortfarande inte att det är sant. Och M.. Han är så modig och fantastisk att jag till det inte har orden.
Under dom två åren vi bott här på gården, har det fötts ännu ett nytt intresse för mannen. Kanske ni kan ana? … Snickeri, konstruktion, hus… tänk att faktiskt jobba med det…
Hans fru har hejat på, såklart. Och plötsligt hade han skrivit det där mailet. Och någon trodde på honom. På en gång. Gav honom ett ”ja, kom till oss så får vi prata!” bara någon vecka senare. Och nu, jag det har faktiskt redan skett. Så har den där mannen tagit klivit in i något nytt. Rita och konstruera hus. Inte klokt. Så häftigt!
Att resvägen till arbetet, dessutom är typ fyra minuter. Gör liksom inte saker mindre fantastisk.
Han kommer förstås att fortsätta med sitt uppdragande som Ljudmannen också, men inte i samma utsträckning. Inte just nu, i alla fall.
Det här ger oss en rätsida. På livet, känns det som.
Vardagar, när det faktiskt är vardagar. Och helg, när det är helg. Lite så har vi ju haft det sedan i julas också. Men ändå mycket bortatid. Nu kommer M inte behöva bo borta varje vecka. Inga helger eller sena kvällar. På vintern kommer den ena kunna vara inne med barnen medan den andre är ute och skottar snö i yran. Jag kommer inte behöva knövla själv. Lösa saker som gör att jag ibland slår knut på mig. Han kommer finnas hemma för mig och barnen när det blir kväll. Vi kommer äta samtliga middagar med varandra. Och ingen oro över långa resor på vägen kommer att behöva finnas mer. Vi kommer att ha ett Vardagsliv jag bara i smyg längtat helt enormt efter. Vårt tidigare Vardasliv har inte känts som ett problem hittills, då vi som alltid, varit tacksamma för det vi har och gjort det bästa utifrån det.
Men nu, när ett alternativ version För Bra För Att Vara Sant, dykt upp. Då känns det här bara helt fantastiskt.
Och ni må tro att glädjetårar trillat.
Tänk alltså, så det kan bli. Ibland hänger man knappt med själv. När det nästan känns som om någon annan styr. Plötsligt bara fanns den där; den där pusselbiten vi saknat.
Vi bara tackar. Och säger
-Heja livet!
Lillafrun
av Emmeli | maj 1, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
För igår hade vi bjudit hem till Vårfest här på vår Drömgård.
Det var en lång att-göra-lista vi hade gjort oss och alla i Stora Lilla Familjen hjälptes åt på sitt vis.
Det lagades och förbereddes och efterrättspajer vilade ute i blåsten. 
En stund var också avsatt för en hela-familjen-springtur. Sånt behövs också.
Och tussilagoplock, såklart!
…
Det var sån trevlig dag och vi jobbade på tillsammans och allt flöt på förvånansvärt bra.
Barnbordet!
…som fick agera lite köksö emellanåt.
Att ordna storkalas med två småttingar kunde ju har varit lite för världssvettigt. Svettigt och fartigt, det var det. Inte tu tal om det. Än fastän dom var nöjda och så, så är det ju ändå passning alltid och det var balansgång mellan lagande och fixande till 20 personer och samtidigt ha ögonen på två busar. 
Där ser ni min eminenta dukningshjälp! Hon som hängde i pyjamas toklänge och lekte titt-ut under duken.
… morsan hittade sig en i-bra-tid-lucka för att tvaga och klä också. Igår fick det bli dom där mom-jeansen som legat i garderoben och väntat på premiärande. Mammigt och mysigt kändes det! Sån jeansmodell som säkert min lilla mor hade som ung mamma. <3
…
Ja. Allt flöt på fint….. tills klockan bara drog iväg och vi hade stått med en fyra-gånger-receptet-stor sats bearnaisesås som vi helt sonika haft i lite (ganska mycket) för mycket vit balsamvinäger i. 
Här var det ”panik” i lägret. Den smakade stryk… när klockan var 30 minuter innan gästerna skulle komma.
Ingen katastrof såklart. Men det kändes allt annat än kul när vi lagt ner så mycket tid på den så vi försökte allt vi kunde (det vill säga; tog allt smör i kylskåpet vi hade) och försökte rädda upp det hela. När klockan var några minuter i kalastid stod jag och försökte röja upp en diskbänk som såg ut som helsicket själv. Med bea alla over the place.
Mannen måste fullkomligt ha kutat genom duschen. För hur det var, så blev röran som bortblåst på nolltid och mannen stod ute med tänd grill och vi kunde hälsa älskade välkomna. Minimannen gjorde det sistnämna med bravur, i vanlig ordning.
”Välkomna iin!”
-Till Vårfest på vad som är vår Drömgård.
Det finns alltid mycket att fira. Vi firade in våren. Att vi har varandra. Att vi, Stora Lilla Familjen väntar, ja faktiskt, som ett helt nytt liv här framöver. Sa hejdå till April och hurrade in vackra månaden Maj och all extrahärlig tid som väntar här framför.
Åt årets första grillmiddag, med den där bean som bytt smak från oätlig till god. I ugnen brann det typ olja, då vi rostat potatis i omgångar i timmar. Hej ingen varmluftsugn. Hej inte jättesmart med klyftpotatis då. Men hej!! Det löste sig det också och alla mm-ade och åt.
Sen gick vi i kolonn mot Majbrasan.
Pussades efter vägen.
Och hamnade slutligen vid Valborsgfirandet vid kyrkan.
Hörde gulliga kyrkokören sjunga Vintern Rasat och Sköna Maj Välkommen!. Kan liksom inte bli mer rätt. Samtidigt som brasan sprakade och värmde mer än väl.
Så gick vi hem därefter och värmde oss i varma huset. Sörplade kaffe, åt Citronpaj med färska jordgubbar och vispad grädde. Jag och Storan satt som fängslade vid vad som är som både ett dyft Mormor och Farmor stöpt i ett för mig nu. När varken Farmor eller Mormor går här nere på jorden längre, menar jag. Mannens NorgeMorfars Fru A, alltså. Hon är fantastisk. Ja, både NorgeMorfar och hennes A. Vilket gulle-par, alltså.
Så blev det natt och småttingar knoppade. En efter en. Förutom Lillan. Hon höll igång, minsann ända till vi kramade alla hejdå och tackade för en så himla fin Fira-in-våren-kväll. Jag och mannen började inte röja det första vi gjorde, utan njöt av mysmusiken som spelades. Dansade lång-lång-kort-kort på fnissigt som-på-högstadiet-vis och pussades i kakelugnens ljussken.
Så kröp vi sedan ner bredvid dom två små människorna vi älskar till månen och tillbaka. Stjärnorna som är våra barn och det bästa vi vet. Somnade, med hjärtana fyllda av en så fin dag.
Och idag är det Första Maj.
Vårens Första Dag, tänker jag.
Och det är många känslor här hos denna känslomänniska.
Otrolig tacksamhet, över gårdagens Vårfest. Tillsammans med älskad familj. Att bara kunna, liksom. Att ha dom där människorna runt omkring oss. Som vi dessutom kan bjuda hem, till vårt alldeles egna hem. Som inte alls är så stort ännu att det finns sådär jättemycket plats för 20 personer. Men hjärterum finns. I massor.
Tacksamhet, alltså.
…Och trötthet. Såklart.
Men sån där skön, nöjd-trötthet. Ni vet, när man jobbat för något, svettats på vägen och så blev det sådär mysigt och lyckat till slut. Lycka, på det!
Och Kärlek. Som vanligt. Till Livet.
Att få ha det så här bra. Det är en ynnest jag aldrig kan tacka nog för.
Dessutom. Idag. Skulle M, om det hade varit i tidigare-års-ordning, åkt iväg till något ute-i-världen-land och jobbat på VM och varit hemifrån i flera veckor. Men istället, är han hemma och skruvar fast stödhjulen på sin sons cykel, så att han ska få ta sin cykel-med-stödhjul-premiär när än han vill. Inget kunde kännas mer rätt. Det förstår ni nog.
Så idag har vi välkomnat Våren med största famn;
Med gårdagen kvar i magen som varm bomull. Har jag skurat mig genom hemmet med gottdoftande skurmedel, medan pojkarna donat där ute och Lillan sovit timme efter timme i vagnen, efter att hon minsann var på Vårfest till halva natten igår! Stora vita dukarna vajar i vinden ute på strecket och lövkojan doftar himmelskt i vasen här bredvid. Sköna maj, välkommen!
Åh.
Vi hörs snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | apr 30, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen
Blommor i sol och vårblåst.
En sockersöt liten flicka i kalasklänning. 
Två pojkar som är dom finaste pojkarna jag vet. Den enen i full färd med att hjälpa till och den andre beredd att sjunga på sin blivande lilla fadderunges dop. 
Och där är mamman också, ja. Kände sig fin i blus och icketovigt hår.
Och sötaste kortet skrivet från Miniman till älskad kusin.
Det där;
Några glimtar från helgen hittills.
Som jag är tacksam för min älskade stora lilla familj. Lillan i blommiga klänningen. Minimannen i snygga sortan. Mannen med gitarren och sammetsrösten… åhå, tänk att han blev min!!! Jo. Det är sant. Vi är fortfarande töntkära efter alla år. En ynnest. Och fint hela-tiden-”arbete” från oss båda också, såklart. Att komma ihåg varandra. Klappa den andre på axeln. Lyssna. Berätta. Prata. Kramas. Se varandra. Och bara vara ”jag älskar dig!” Persionifierat. Kärleksreceptet. Som funkar. För oss.
…
Och idag är det Sista april.
Valborgsmässoafton, hela dagen lång. Och det ska bli fest här på Drömgården, förstår ni. Det ser vi så fram emot och håller i detta nu på att fixa och dona, duka och laga, för fullt. Så jag kikar bara in en snabbis för att önska er;
Trevlig Valborg! <3
Lillafrun
av Emmeli | apr 29, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Å.
Sådär inleddes den här helgen. Efter en fin fredag tillsammans med barnen, som nånstans kring den magiska middagstiden och några timmar framåt, slog om till småbarnslivet dans på taggggiga rosor..
(OBS! vill bara upplysa er om min stora sarkasm i att överhuvudtaget kalla småbarnsliv för ’en dans på rosor’. Underbart, ja visst. Men inte alltid enkelt och rosendans!).
Under några timmar igår var allt var fel, gnäll och grinfest och en mamma som försökte vara samtliga till lags men kände att hon var en famn för kort prick hela tiden.
Så rullade en skäggig in på gården. Och med ens blev allt bara lite bättre.
En Liten som äntligen fick träffa den efterlängtade Vackerpappan. M, som hade vackraste fånget med rosor med sig.
(passande..!).
Och så fick han höra ditt och datt. Typ att morsan var dum som tvättat håret på någon som inte ville det just då…
Kvällsljuset. Den där lilla tjejen som sitter sådär Junicoolt. Och sen-middagsätande mannen och Minimannen.
M hade inte bara med sig megafånget rosor..utan också ett alldeles nytt objektiv till frugan. Alltså. Han tar alla pris den där M.
Och ja, vår älskade kamera slog huvudet för ett tag sedan…ännu en gång. Så nu gav objektivet upp. Det jag gillar mest. Så det var lyx att få det som fredagsgåva bara sådär.
Vackraste kvällsljuset var det och jag provfotade lite såklart. En favorittrio. Småttingar. Och en man som jag älskar till månen och tillbaka.
Vi tog tidigtrasselhögskväll i storsängen. Allt för att vara så pigga vi bara kan idag. Lördag och minsta lillkusinens dopdag.
Här har morgongympats och varmduschats i lugn och ro. Nu väntar frukost med gänget, där alla vaknat med humören på topp. hurra! Senare ska vi göra oss dop- och kalasfina!
Önskar er en fin helg!
Lillafrun
Senaste kommentarer