av Emmeli | okt 7, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Träning
Vilket långt ord, va!
Dopförberedelsedagar.
Men det är just, just precis vad vi har. Så himla roligt och pyssligt och jag är sådär löjligt förtjust och har helt och hållet gått lös på favoritfärgen totalis denna gång. Den skäggige mumlar nåt om att Juni kommer att vara kräkless rosa alldeles snart. Men där har han så fel, så. Säger jag.
Här kommer ett svischande litet bildregn på hela alltet tänkte jag. Nån sneakpeak och sådär..
Han här;
Med mammas luva och iklädd pyjmasen.
Det var igår, när vi haft torsdag med förskolelek, dophandling, fått ärenden gjorda på stan, köpt presenter, bakat och på kvällen var på väg till kusinerna för att öva lite sång och spel inför lördagen. Mannens NorgeMorfar och hans A är här för Lillans skull också, och gulligaste A hade med present till Storebror; den där himlafina tröjan och tjocksockarna. I Norgemönster. 
Så fint! Både tröja och pojke.
Och så en massa fredag;
Jag var uppe tiiidigt och drog igång kaffebryggaren. Vi väntade strömavbrott vilken timme som helst och kaffe kändes mycket viktigt. Morgondimman drog sin kos.
Hela familjens klänningar och blusar och skjortor ligger beredda. Fasligt skrövliga ännu, dock…
Medan mannen tog J och S med sig och åkte iväg med Storebror till Mormor och Morfar. För att han skulle få ha en skitrolig fredag. Då, tog jag en liten halvtimme med snabbskorna på. Första springturen efter sjukan. Gick skittungt, för att jag hade sån träningsvärk, men var ändå skönt. Jättevackert väder och så var det härligt att känna att det bara var tidig morgon fortfarande. Hela dagen framför med massa göra. Roligt men ändå uttröttande. Jag visste att rundan skulle ge mig raketbränsle för att orka med. Och mycket riktigt! Såhär en massa timmar senare har dock raketbränslet sinat lite…
Ullmameluck och fodrad löparbralla. Jag är en frusen lort om ben och rumpa, så det var alldeles ypperliga kläder denna småkyliga höstmorgon.
Sen har jag och mannen och Lillan tillbringat dagen i församlingshemmet bredvid vår kyrka.
Medan jag och mannen teamat; lagat mat, pyntat, dukat och så vidare.. har vi haft gulligaste Juniflickasällskapet. Hon sov för det mesta. Men rullade runt på golvet och glodde ut pappan när han blåste ballonger. Det, gjorde hon också.
Åh! Så himla roligt att stå och pyssla på med vackra blommor och duka och göra fint. 
Och där är morsan, ja. Med sin nya ajfån och den där tröjan hon typ lever i.
Tänk att vi ska ha dop igen.
En andra gång i livet. För att vi har blivit päron. Igen (!). Till ännu ett litet mirakel. Vår Juniflicka. Det känns på ett sätt längesedan, och på ett sätt som nyss. Som mannen stod och hängde upp ballongerna, dagen innan Liten skulle döpas. Tänka sig, alltså.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid mina två småttingar. Dom ligger som två utslagna härs och tvärs. Mina hjältar. Sen, är vi redo för Juniflickans Dopdag.
Lillafrun
av Emmeli | okt 5, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Jag hade en så himla, himla vacker födelsedag igår.
Först den där födelsedagsmorgonen tillsammans med min egna lilla familj. Sen drog Minimannen iväg på Förskolan och jag och Lillan gav oss ut. Hösten visade sig från sin bästa sida och jag kände mig så glad. Hela dagen överöstes jag med grattis- och kärlekshälsningar, jagvetintehurmånga. Tack, för precis varenda en!! Samtal från Thailand, Storstan, hela kollegiet som ringde och sjöng i maffig stämsång. Alla sms, alla små videofilmer, facebook- och instagramhälsningar. Tack, tack, tack!! Det värme såå!
Den där darlingen var snygg som få. Men det hjälptes liksom inte…. han drog iväg i alla fall. Såklart han skulle, man kan ju inte ta ledigt för att frugan fyller år. Tokstolle som ens kommit med förslaget! Men det är kärlek, det är det.
Efter promenaden med lilla Juniflickan, klampade jag in i huset och snodde snabbt ihop en över-dagen-packning till mig och barnen. På köksbordet stod blombuketten från mannen och såg sådär kalasig ut. Jag ville inte ta bort prasselpapper och snöre, riktigt än.
Vacker, va?
Där ute på gården låg någon, nedbäddad i sköna voksin, i djup sömn..
Älskade lilla flicka, alltså.
Så packades hon in i bilen, fortfarande sovande så gott. Vi drog till Förskolan och hämtade hem någon som haft några få, men ack så roliga, timmar på Föris. 
Gullpojken. Där och då, såå taggad…. på att få åka till MOLMOL OCH MOLFAAAAL!
…
Så dit det bar. Till Mamma och Pappa. Mina pärlor som pysslade om ”Lillan” hela dagen lång. Precis så mysigt som det låter!
Mamma hade bakat tårta, sån där man fick när man var liten. Med strössel och jordgubbar och hela bilevitten. Så god!
Sen tog vi oss en promenad. Storebror i skrindan och Lillasyster i vagnen. På loppis, såklart. Och där hittade jag ram-heaven.
Åhåå… för ett rysligt bra paketpris fick jag dom alla. Det kan bli något bra av dom där ramarna, tror jag. En och en, eller kanske som en liten fotovägg?
Och vad mer?
Någon tränade sitt första riktiga träningspass sedan sjukan. Två veckors återhämtning. Penicillinkurerna är över för längesedan och jag har känt mig pigg i kroppen i många dagar. Men kände att jag ville vänta till allt kändes precis läkt-och-lite-till och har därför ”bara” knatat på med en herrans massa promenader. Fastän det bara var tre små titt-hål/små sår.. så gjorde det ju så vansinnigt ont i början. Såren, och att dom varit och hälsat på genom magmusklerna, var ju det ondaste. Klörigt och besvärligt att bära barn och sådär i början. Det jag egentligen åkte in för, försvann ju fort med lite städning och antibiotika. Nåväl. Kroppen förundrar igen och mycket hinner ske på 14 dagar, kan man konstatera.
I alla fall. Jag cyklade mig igenom första passet och det kändes ypperligt och ingen var gladare än jag! Så skönt.
Sen följde kvällen;
Med världens bästa päron och mina två gullungar.
Lek och mys och god mamma-lagad middag.
Och till sist packade vi in oss i Räserbilen, som S säger. Kramade dom två älskade människorna hejdå och åkte hemåt genom stjärnklara kvällen. Kröp ner i Storsängen tillsammans och somnade, alla tre. Och nånstans där mitt i natten, kom mannen hem också. Och då lättnadssuckade jag, i vanlig ordning. Och somnade ännu djupare. Varm i hjärtat efter en så himla fin födelsedag, med så mycket omtanke och kärlek från alla håll och kanter. Tack alla ni inblandade! <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 4, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Jag låg där i Storsängen. Försökte låtsas-sova, men var precis huur vaken som helst. Jättekissnödig, ammade en liten flicka och hörde klart och tydligt hur pojkarna dompade på och grejade ute i köket. Nån gång fick jag besök också. ”Mammaa? Jag viiill inte vara med pappa i söket!!!”.. Men hur det var så pös han ut till köket i alla fall, jag småslumrade bredvid den mjölkmätta Lillasystern och plötsligt öppnades dörren;
MAMMA, det är din fölsedá idag!! utbrast Minimannen
.., samtidigt som hans pappa, den där skäggige, sjöng för full hals. ”Vad är det för en dag? …. ”Nej, det är ingen vanlig dag, för det är mamma Emmelis födelsedag! ..hurra, hurra, hurra!”.
Och bredvid mig låg den där coola bäbisflickan och bara flinade åt hela alltet.
Sen följde frukost på säng och paketöppning. I ett raaasande tempo! ..som ni ser!
Minimannen var tempoledare, om man säger så. Juniflickan ville vara med hon också, och försökte typ sätta sig upp själv eller nåt. 
Pappret flög, juicen skvätte och titt som tätt sa den där lilla Minimannen ”uuuuunebaaat!!”, när han hittade något på frukostbrickan som var extra gott. Typ den där smoothien med färsk ananas och skogshallon i. Oh maj gadd, så god.
Älskade ungar. Och så han, den där Vackerpappan. Min rikedom.
Och den här mamman sitter här nu, med sovande bäbis i famn, och känner sig så ofantligt bortskämd. Världens finaste pojkar och flicka, har jag. I presenterna låg en sån där tung och väldigt efterlängtad kettlebell. En mamma-sport-BH… en sån med tutte-lucka. Hur bra som helst!! Dessutom så fick jag en ajfån, också!? Helt galet. Rosa träningsflaska och ett sånt där band man sätter på armen när man springer, för att ha telefonen i. Kära hjärtanes, alltså. Och så vackraste blombuketten.
Jojo. Den här morsan fyller 26 år idag. Känner sig som lyckligaste mamman på jorden och är alldeles mållös över den här födelsedagsmorgonen och all kärlek jag har i mitt liv. Livet tillsammans med mina pärlor. Det bästa jag har och största gåvan jag fått!
Lillafrun
av Emmeli | okt 3, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret i magen, Stora Lilla Familjen
Vi vaknade till frost i morse.
Så himla vackert. Och friskt. Och fasligt mysigt att inte ha bråttom precis nånstans, nån av oss. Vi åt frukost i lugn och ro, hela familjen. Inne, i värmen. Bland tända ljusen.
Sen såg det ut såhär;
Den småförkylde Minimannen slog sig ner i vad han kallar för hans fotölj. Är man krasslig kan det vara himla mysigt och lagomjobbigt sånt där; bli serverad mandariner i hjärteskål, se på favoritprogram och bara ta det lugnt. Åh som jag älskar att pyssla om honom. Du älskar mig. Du är min prinsessa, säger han till mig.
Alltså..
…
Och medan Lillan sov och Minimannen spanade Katten i Hatten eller vad det nu var, satt päronen som två nördar;
Pysslade med viktigheter. Eller, den ene (mannen) med viktigare saker än den andre (jag, alltså). Det såg bara så himla roligt ut, varsin dator och varsin kaffekopp.
Sen drog jag och Lillan ut på motionsrunda. Höstpremiär för det här;
Ullstrumpor!
Frisk luft i lungorna och kilometrar i benen. En handling på hemväg och sen hemåt. För att möta upp min hjälpande hand…
Älsklingspojken som älskar att vara med morsan i köket. Idag bakade vi limpor! 
HÄR finns receptet om du vill baka samma lika.
…
Medan båda barnen sov efter lunchen, passade jag på att öppna paketet jag skickat efter. Fullt av fina pyttekläder. Här är en del;
Alltså jag smäller av. 
Vi åt middag, pärlade pärlplattor, snusade bäbis och vips var det kväll.
Nu har jag precis sjunkit ner i Finsoffan. Nattade lilla frågvise underbaringen tidigare ikväll. Han som är två och ett halvt år och så mycket människa i liten kropp och så upp över öronen älskad att det inte är klokt. Klev sedan upp och gjorde sista rycket för dagen… lite tvättvikning. För imorn tänker jag låtsas att tvättkorgen är helt tom. Så det så! 
Doftljuset jag fick i present igår, doftar såå gott!
Och plötsligt- Tjugofemte året här i livet. Snart pasé. Det har varit ett fint år. Jag känner mig så tacksam. Vårat första år som Gårdsägare till vår alldeles egna Drömgård. Första musikfrökenåret. Litens första förskoleår. Mycket nytt. Och mestadels var jag preggo. Det är vad jag tänker på mest när jag tänker tillbaka på mitt tjugofemte år. Liten skulle bli Storebror.
Ännu en så fantastisk graviditet. All väntan, längtan. Som avslutades med den där förlossningen som var helt magisk. Snabb, men med sån kontroll mitt i allt. Och ut kom den underbaraste lilla flickan. Våran Lillan. Pusselbiten som gjorde vår familj komplett. Minimannen blev Storebror och jag och mannen, föräldrar till ännu en stjärna. Så stort.
Jag bara älskar att vara mamma till mina två. Och att få dela dessa två, med han jag beundrar så ord inte finns. Det, är en ynnest och något jag är tacksam för, precis varje dag.
Jag ber och önskar många, många år till, tillsammans med dom där tre. Det finns liksom inget bättre.
Godnatt!
Lillafrun
av Emmeli | sep 30, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Vi väntade och väntade.
Och till slut kom han hem. 
Mannen. Efter det obligatoriska puss- och kramkalaset i hallen, klädde vi på varsin unge.
Den enen hade det svettigare än den andre. Min kompanjon var på bushumör deluxe…
Men till slut så hade vi kläder på oss allihopa. Såna där som tålde vinden fasligt bra. Morsan drog på sig luva, hon med.
Höstigt!
På hallgolvet låg hon som är så söt och förnöjsam att det inte är klokt. Lillasyster, som bara hänger med på alla äventyr vi hittar på. 
”Nu har jag legat här och väntat ett tag. Ska vi inte gå snart, eller vad det nu är vi ska göra?… fast, jag kan vänta lite till . Det går bra!”
Pojkarna och Lillan bangar ytterst sällan på morsans ideér. Idag kom jag på att det ju var stentråkigt att laga lunch hemma, och ville istället packa barn i vagn och knata ner på byn. Köpa med oss varm mat från fräscha macken som är lite som ett mini-mat-hak efter upprustande. Och så skulle vi picknicka i lekparken.
Förslaget köptes rakt av, som ni ser.
Och ni kan tro att Minimannen blev så taggad att han höll på att kolavippa. Det var näst intill en plåga innan vi var framme vid den där himla lekparken.
Men till slut, så var vi framme. Åt oss mätta och lekte sedan järnet, hela högen. 
Förutom Juniflickan, som bara sov och sov. 
Fasligt vackert var det där. Och roligt hade vi.
Jag blir som barn på nytt och är sådär aslöjlig och vill att mannen ska ”putta”, för mera fart. Tur att jag kan mantla mig med den där lilla pojken som såklart tycker det är döroligt när hans mamma tjuter av skratt i den där storgungan.
Livet på en pinne!
Alla var mycket nöjda och glada… och skulle bara, en gång till och en gång till…
Till slut gav vi oss vidare. Till gulliga blomsteraffären. Köpte lite höstigt vi kan piffa bron med. 
Och sen vandrade vi vår runda. 
Nu sov båda två. Båda, med mössorna ner på näsorna. Gullbarn.
Mannen och jag turades om att putta vår dyrbara last framåt. Samtidigt som vi mumlade tvåbarnsföräldrar. Tvåbarnsföräldrar!? vad hände där!?
…
Vi vandrade längs grusvägar, förbi brinnande lönnträd. Genom stormbyar och med solen som värmde så mycket den orkade. 
En sån där familjetur, vi tycker så mycket om.
Den blev det finaste Septemberavslutet vi kunnat tänka oss.
Lillafrun
av Emmeli | sep 27, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Det är så oerhört vackert om morgnarna nu. Alldeles trollskt. Älvorna dansar och dimman lättar inte på många, många timmar. I träden hänger kristallklara vattendroppar, luften är så god att man vill andas djupt och spara den i bröstkorgen, så länge man bara orkar. Färgerna skiftar, från grönt, till gult, till orange och rött. Hösten är magiskt vacker just nu. Helt enkelt. 
Och det där var igår; när jag för första gången efter förra veckans herva, gav mig ut på en barnvagnspromenad tillsammans med Lillan. Hade hela tiden i huvudet att här kan jag svänga av, så blir det kortare. Kroppen blir verkligen för var dag, mer och mer på banan. Jag utmanade såklart ändå inte ödet och tog längsta rundan, precis. Men det var en gudomlig runda, på alla sätt. 
Samtidigt som jag försöker vila mig i form, börjar mannen känna igen sin fru. Hon som typ klättrar på väggarna om hon inte får göööra saker. Jag älskar att göra, fixa, dona, pyssla och greja. Men jag vet att lugna dagar är bra, också. Det är ju inte precis som att dom absolut inte existerar annars, heller. Men nu har det varit, i mitt tycke, väldigt många såna. På raken, liksom.
Ja, ni hör ju. Jag är piggare. Helt makalöst skönt.
Den här veckan försöker jag i sakta mak (typ omöjligt, särskilt i en småbarnsförälders liv där som sagt det där med att vara effektiv går till en annan dimension..) att fixa både inför en morsas födelsedag och inför en Lillasysters dop. 
Lillskrotan som ska döpas snart. Åh. Världens coolaste bäbis. Precis som sin Storebror. Fast kanske till och med ännu snäppet coolare, på det där viset att hon liksom ligger där och säger lite försynt att jag är hungrig nu mamma, men jag kan vänta en liten stund i fall det behövs?. Sådär lugn, precis som sin pappa. Storebror, han har lite mer sin morsas temperament, så att säga. Och det syntes ända från bebbeålder. Världsnöjd bäbis han också, men hade han bestämt sig för att det var nu han var hungrig, det vill säga skalmanklockan hans hade ringt, då var det DÅ han skulle ha sin mat. Punkt slut, liksom.
Älskade barn, alltså. Så lika, och så olika, på samma gång. Men båda två, helt fantastiska.
Nu har morgondimman gett med sig för dagen och det är tisdag. Jag myser med bäbis och bakar bullar. Storebror är på Förskolan… han som undrade var det var i luften;
äre damm, mamma? eller snö?
… varpå hans pappa, smartskaftet, såklart skulle förklara det überkorrekta… ”vatten i luften” bla bla blaaaa…
varpå jag kärlekstrackade mannen lite och då får till svar;
”Ja, vad säger du då!? Att det är booomull…. rooosa-vitt-bomull, Sixten. Shabby-chic, liksom…!”…
Det är skönt att leva med människor som älskar en. Utan och innan.
Lillafrun
Senaste kommentarer