av Emmeli | sep 1, 2016 | Jag och M, Norra Drömgården, Salen, Stora Lilla Familjen, Träning
En höstpiffad och tvärstädad Sal. Med en liten efter-Förskolan-trött pojke där i fotöljen.
September. Den första. Och det känns för mig som den allra, allra första dagen på Den Riktiga Hösten. Jag älskar hösten. Särskilt den här första delen utav den. Det där tokmörka novemberkapitlet… tjaa, då får man väl jobba på lite extra för att känna pepp. Om man säger så. Typ tända hur många ljus som helst. Och kramas lite extra..
Jag tänkte visa Salen lite!
Ljusrosa och blommigt, spetsigt och somrigt. Allt det är nu puts-veck. Nu är hela stora lilla huset helt tipp topp.
Så konstigt egentligen, vårt hus är ju så stort. Men det är bara en våning som är inredd. Så vi bor ju bara här nere, liksom. Tänk den dagen vi kan gå upp för den där trappan, in i vårt sovrum, eller det där vackra badrummet. Eller bara ta klivet ute genom vackerdörren och ut på balkongen.
Tåååålaaaamoood.
Men nog kan man bli nipprig ibland och önska fäkta lite med ett trollspö eller så. Fast, det skulle inte vara lika charmigt, faktiskt. Och vi har det fasligt bra som det är, nu också.
Och i Finsoffan känns det så nytt. Blått är flått. Eller hur?
Så himla skönt med kväll.
Och att slippa känna sig som en Häxan Surtant… Att pussa på småttingar, vräka på med såpa under jagvetintehurmångatimmar det tagit att bli klar idag (inte gått som på räls precis..) och ett träningspass tillsammans med M. Den där mannen som då och då bara kommit med sina armar och omfamnat mig. Allt det där, har gjort susen för den här dagen som varit en lite sur, smådeppig och morrig dag för min del. Avskyr såna, men dom ingår ju liksom. Nu ska vi, två trötta småbarnspäron, krypa ner i en renbäddad storsäng och sova ruset av oss.
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | aug 24, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Det där var igår;
När den där morsan som inte varit ute bland folk på typ en hel evighet, plötsligt hamnade i en stad med lite fart och fläkt (jo familjen, ni är också folk.. men ni fattar vad jag menar!). Det var smygkul, kändes småsnurrigt och jag var shoppingpepp så det förslog. Ja, i vanlig nuförtiden-ordning så var det inte åt mig själv jag shoppaholicade, utan åt kidsen såklart. Åt mig själv rafsade jag åt mig en ansiktskräm då jag smort mig med typ nån gammal handkräm eller bäbissalva senaste tiden. En oprovad (ännu oprovad dagen efter..) gammelrosa tröja hivade jag också med till mig själv. Älskade småbarnstider!
Juniflickan lät sin morsa gå lös i affärerna bäst hon ville. Någon låg bara i vagnen och småsnarkade. Bjossan kom hem häromdagen med lite snorigt i näsan, första Baseluskansvängen efter förskolesart, alltså. Så Lillan har såklart också fått lite fräsigt i näsan. Tack och lov bara så, än så länge. Hoppas vi klarar oss från feber och sånt.
En ilfartssnabb lunchdate med en snygg och skäggig fick jag mig också. Inte illa!
Sen drog vi hemåt och mötte upp en älskad liten stjärna. Han som fått massa nya saker efter stadsrundan. Två nya gungor, lite nytt till sandlådan och massa bra lekkläder.
Vi pausade lite hemma på gården, innan vi klädde oss i kalaskläder och drog iväg till Morfar och Mormor. 
Småtrött Miniman i snyggskjorta.
Morfar fyllde år, alltså!
Så vi sjöng och åt tårta och Morfar fick paket och blev precis hur glad som helst för vad han fick. Mannen hann kuta jobbiga rundan också, innan han och hans svärfar drog ut i bastun och hade det till synes tup hursköntsomhelst. En vedeldad bastu, en sån borde alla ha.
Och Kusinerna hjälpte den lille att cykla och det lektes för fullt till småsena kvällen. Festlig tisdag, minst sagt!
Och sen?
Det där; onsdag och morgonmys.
Det är ibland lite smådrygt när mannen jobbar sina uppdrag, eftersom hans arbetsdagar snarare är arbetsdygn. Han är liksom då oftast borta både dag och natt. Till och med dagar och nätter.. För det mesta går det finfint, men jag du fattar. Det jag skulle komma till, är att det också är väldigt lyxigt att han utöver sina vara-iväg-uppdrag, kan styra sina egna arbetstider bäst han vill. Till exempel kan han välja att äta lunch på stan med sin fru, en vanlig tisdag. Eller som idag, mysa med sina barn i lugn och ro på morgonen. Ovärderligt! Det känns på så vis nästan som att jag och mannen är päronlediga tillsammans ibland. Mysigt!
Men nu är det onsdag och dagen är igång;
Stjärnan med äggklockan drog iväg, iklädd stjärniga, mjuka och sköna kläder i morse. Eftersom jag inte skulle rusa mot jobb då jag lämnade honom, så kunde jag istället stanna några minuter extra och fick se vad hans favoritlekar är just nu. Så himla fint!
Så nu är han på Förskolan några timmar, medan mamman är hemma och tar hand om lillasyster. Undra om jag kommer vänja mig vid det här, alltså? Känns ju precis hur konstigt som helst att jag ska vara hemma med Juniflickan, men inte ha Storebror med oss. Har lika dåligt samvete varje gång jag lämnar honom… men han älskar det ju? Leka med sina kompisar och allt det där. Håhåjaja. Det där Mammahjärtat…
Nåväl.
Jag påtar på här hemma. Kikar på nyheterna från gårdagens shoppingtur, plocka och donar. Nu dimper jag ner här en stund, efter att ha ammat och återigen lagt ner en trött liten flicka i sin vagn. 
Tror minsann att jag ska dra ut under äppelträdet för ett träningspass, precis NU!
Har haft träningskläder på mig sedan i morse, men liksom inte kommit iväg på någon motionsstund ännu. För mig, som är en sån kontrollfreak, är det så befriande det här småbarnslivet. Sedan jag blev mamma har jag inte längre samma möjlighet att styra exakt hur min dag ska se ut. Med en stjärna förändrades det litegrann, men med två stjärnor att ta hand om går det i ett, i ett mest hela tiden. Tvärmysigt, småsvettigt och alldeles underbart. Att jag ska träna den tiden, exempelvis. Så funkar det inte längre. Det blir när det passar. Eftersom det är något jag prioriterar, så blir det ju av, det vet jag ju.
Höstkonsumtionspepp. Morfarkalas. Och ny dag. Precis så, ja.
Hörs snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | aug 18, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vi började vår dag sådär, jag och Minimannen;
Bakade hallonkaka, alltså.
Låter ju supermysigt, visst? Fast vi hade verkligen skitbråttom så vi var faktiskt inget dreamteam idag. Jag ville att det skulle gå fort och att kakan skulle in i ugnen så snabbt som möjligt. Eftersom vi väntade fikafrämmande typnärsomhelst. Men så hade jag ju en liten vän som så gärna ville vara med, såklart
När vi till slut hade fått klart smeten, då var receptet lite för litet för den form jag valt, så då var det bara att börja om. Å hoppsan, där hann inte morsan med och hela bakpulverburken for visst i den nya smeten… shit happens. Bara att börja om, (IGEN). Sno ihop ny sats, med en drös nya hjälpande händer. Mitt i allt, när jag kände mig tokstressad inombords men höll någorlunda lugn mot den lille. Ja, då sket jag i stresskänslan. Det är ju det där jag älskar och som är livet; baka hallonkaka med min tvååring. Jag brukar ju vanligtvis alltid känna så, men i morse blev jag stressad istället. Det måste man få bli nån gång också, tänker jag. Tur jag tog mitt förnuft till fånga där mitt i.
Och precis när kakan var klar, så rullade govännerna in på gården. 
Så då fick vi mysigt besök, Minimannen bjöd på låtsaskaffe inne på sitt rum och på riktigt kaffe i stora köket. Och så var han såklart stolt över hallonkakan han bakat. Fina pojken. Och den blev faktiskt precis hur god som helst.
Sen har vi haft torsdag med fixande av allt möjligt.
Jag tror jag hållit på totalt i tre timmar bara med att få bort alla klamrar som äääälskade mannen satt fast vårt jädra kökssoffetyg med. Sofftyget jag älskar och helt sonika vill ha kvar, inte bara sätta över med något annat, som mannen trodde var min tanke. Så klamrarna satt med, pjta, låt säga; 3 millimeters avstånd. MAX! Helsicke vad jag muttrat över det idag. Mest för mig själv, M har inte hört mig utan donat med annat. Tur det.
På bilden är ett parti där rara klamrarna satt glest..
Nåväl.
Sofftyget är tvättat och som nytt igen, ska bara torkas och på soffan på nytt. Denna gång tänker jag klamra.
Och kvällen? 
Efter middagsfix var pojkarna över till Farmor och Farfar och bjöd på lite hallonkaka. Lillasyster sov och jag passade på att gå ut och hämta in lite färska blommor. Sen var kvällen tänkt att innehålla en date, klockan 21 tillsammans med den skäggige. Sovande barn, nystädat hem. Helst ett träningspass tränat också.
Verkligheten?
Klockan är typ 22 nu. Daten ströks för längesedan. Barnen badades, klockan drog iväg, det blev en trög nattning av en älskad som inte ville komma till ro. Nu är hela städningen kvar, det är kolsvart ute och något träningspass tänker jag inte träna mitt i natten. Där går gränsen, liksom. Men barnen sover nu gott, i renbäddade sängar. Den ena betydligt mer lättsövd än det andra. Båda så oöndligt älskade. Och nu, äntligen, sovande och med orden mamma och pappa älskar er, i sina små hjärtan.
Ibland blir det ju bara inte som man tänkt sig. Men är det inte lite det som är charmen, tänker jag? Livet, liksom. Allt som gått i stöpet är ju världsliga ting, menar jag.
Det kan bli bra ändå. Huvudsaken är att småttingarna har det hur bra som helst. Det är det som är det viktigaste. Jag och mannen dejtar ju nu, pratar om livet och hjälps åt med städningen. Det sista, ovanligt men väldigt mysigt. Vi tar den där finsoffandaten, en annan dag. En annan dag, igen.
Hoppas att ni har en god kväll, alla ni.
Lillafrun
av Emmeli | aug 9, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Litens Lekrum, Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
En Lillasyster i Lekrummets mysiga läshörna.
7 veckor idag. Sedan tre blev fyra. Juniflickan, alltså. Vilken stjärna. Den där fjärde pusselbiten som gjorde Lilla familjen till en större och ny variant. Den bästa.
Jag är så kär i min stora lilla familj. Känner mig rikast på jorden när jag tittar på mina barn och som den mest bortskämda; hur kunde just JAG få dessa två helt underbara skapelser?.
För några månader sedan, ja för bara sju veckor sedan, så hade vi svårt att föreställa oss. Sätta oss in i hur det skulle bli och vara. Nu känns allt hur självklart som helst.
Vi försökte tänka och göra oss ”beredda” på en lite mer utmanande bäbis, än Liten. Han åt och sov ju bara, slapp krux med liten mage och kunde liksom bara njuta och hans föräldrar likaså. Till vår stora glädje, så är Lillan hittills, precis likadan. Helt underbart. Såklart är hon Juniflickan och inte Minimannen, var sina individer.
Det var så himla mysigt när vi satt och lekte, alla tre. Inne i Lekrummet strax innan läggdags. Jag blev serverad jagvetinte hur många kaffekoppar. Och sedan ville Storebror mysa med Lillasyster i läshörnan och det såg så himla gulligt ut att jag small av en smula.
Juniflickan. Lillasyster. Lillan. Vår älskade Juni. Världens bästa Storebrors li-i-lle vän. Den han säger ”jag älska dig, juni. älska mig, juni?” till..
Åh.
Och nu sitter jag här, tvåbarnsmorsan, och känner mig mer än nöjd. Det kommer, precis som ju livet är, vara både lätt och mindre lätt stundvis. Så är det. Men ibland känns vissa situationer kaosiga, som dagen därpå inte alls upplevs på samma vis. Ikväll fick jag revansch på förgårkvällens jobbiga nattande. Jag var inte alls lika trött idag och allt flöt på. Yeah! Smög ut från sovrummet där två små snusande sov. Tränade sedan ett skönt träningspass, och nu är jag nyduschad och redo för nattafika tillsammans med han som försökt snickra och överlista ett gammalt hus byggt på 1800-talet någon gång.
Småbarnsliv och Renoveringsprojekt. Precis som vi fantiserat och drömt om.
Godnatt!
Lillafrun
av Emmeli | jul 30, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Som vi njöt igår, alla fyra, av att vara hemma.
Det lektes och grejades. S och jag plockade in blommor och satte i vas på köksbordet. Hemtrevligt konstaterade vi!
Och pojkarna klippte gräset medan flickorna hängde, tvättade och vek en herrans tvätt.Och dessutom ”shoppade” vi en himla massa fina kläder till J.
Min yngsta systerdotter kom med tre proppfulla kartonger till oss, med så fina pyttekläder från när hon var liten. Vilken lyx,va! Att kunna shoppa gratis. Mina systrar har varit och är så himla generösa med sånt där. Vi får ärva så otroligt fina kläder och saker!
En liten sovande Juniflicka i liten rosa klädkartong. Inget konstigt alls.
När barnen sov passade jag på att slå mig ner på gräsmattan.
Sörplade vatten. Slumrade i värmen. Sneglade på klätterros och njöt av stunden så.
Dagen i övrigt?
Ett styrkepass för överkroppen fick jag mig. Mannen gjorde hela gården så fin, klippt och nytrimmad. På eftermiddagen var vi och badade i gulliga Mäjasjön. Sedan åkte vi hem och piffade till oss för en superdupermegamysig kväll i Mäjadalen; hos Storan och hennes fina familj.
Vilken fin dag, alltså.
Idag vaknar vi till lördag. Aningens grusiga i ögonen steg vi upp, jag och mannen. Mysigt att äta frukost och sörpla kaffe tillsammans. Vi och så Lillan som också har en vaken stund. Liten sover och sover… idag är det inte alls konstigt. Det blev så herrans sent för honom i natt. Han fullkomligt älskar att vara med sina kusiner, och bara matar och leker och leker.
Så;
Lördag. Mannen har nu åkt iväg på jobb… kära hjärtanes så konstigt. Vi höll aldrig på att kunna säga hejdå till varandra. M vände nog om uppför trappen i alla fall två gånger, för att pussa lite mer. Jag och barnen har inga planer för dagen.. det är varmt redan nu, så det blir nog en fin sommardag! Nu sover båda kidsen så jag ska passa på att sörpla färdigt kaffet och bädda nån säng och sådär..
Ha en mysig helg, alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | jul 28, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten två år., Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Vi njöt av Gotland till allra, allra sista stund igår..
Mannen och S var iväg till lilla byn en sväng på morgonen och fixade med olika saker. Och jag och Juniflickan packade och städade ut oss ur Bertil-bo. Sen drog vi till stranden en allra, allra sista gång för den här gången. Jag hoppade av på vägen dit och sprang halva vägen. Det var helt makalöst skönt att slänga sig i havet när jag väl var framme. Helt galet varmt i vattnet. Pojkarna var redan i när jag kom dit, såklart. Vi hade en ljuvlig sistastund av strandhäng..
…innan vi sedan åkte hemåt gården, sköljde bort saltvattnet från kropparna och packade in oss i den nystädade, återigen osandiga bilen.
Så drog vi iväg. Mot Visby!
..Och Färjan! Kommer aldrig mer att åka med det där Rederiet vi åkte med igår. Vi åker alltid Destination Gotland, men tyckte den nya båten, Gotlandsbåten, som börjat gå i sommar verkade intressant. Det braiga var till exempel tiden 18.35 på dygnet. Men det var väl typ det enda braiga. Enligt den hariga mamman i alla fall. Jag, som är rädd för trånga utrymmen, fick verkligen bita ihop när vi körde in på bildäck. Fy. Oootroligt lågt i tak, ruckligt, parkeringskillar överallt som pekade hur vi skulle stå (..så man kom knappt emellan bilarna… och då är vi inte stora människor precis) och så lät det hur högt som helst av apläskiga fläktar (så Sisten drog, cool som han likt sin pappa är, på sig sina hörselkåpor som han ju hade med sig i packningen för traktor-rejset skull)… men nä, mer behövde inte jag för att bli rädd och måla upp värsta titanic-scenen i huvudet.
Den där älskade, lugn-för-oss-båda-mannen. Han hade ju såklart rätt. Allt gick bra, resan flöt på hur bra som helst och vi drog vidare med våra sovande två älsklingar i baksätet. Minimannen sa innan han somnade;
”Mamma älska mig. Pappa älska mig. Juni älska mig. Fajmoj älska mig. Mojfaj älska mig…” och så vidare. Plötsligt längtande till gänget där hemma. Blev lite pist på sina päron när vi sa att ”men du Sixten.. vi ska bara sova på hotell en natt först.. sen! imorn! då, ska vi åka hem till vårt eget hus!”.
Så;
Här vaknar vi till torsdag, på HotelleT, som S säger. I vårt stora familjerum. Som vi skrattade i natt när vi kom hit. S fick vakna när vi skulle ta oss in, så han visste lite vart vi var och sådär. Himla konstig grej att förklara vad ett hotell är. Men mamma, vart ä hotellet vägen? undrade han när vi kom in på rummet… då tyckte han hotellet försvann. Utifrån kan man nästan förstå lite lättare, liksom. Men fort var han varm i kläderna här. Vi fick dra ur telefonen det första vi gjorde, för någon sa jag mååste linga telesonen! och höll på att börja terra roomservice det första han gjorde. Sen var han i heaven när hans mamma gick bananas och lät han få en kaka med chokladpluttar i, som vi fick härifrån. Alltså, den minen… lycklig tvååring.se…
Nu har vi sovit som bara den och ska traska till frukosten. Bara Minimannen som ska väckas först. Denna sjusovare. Mysigt och fesligt med hotellfrukost. Att mannens alla borta-på-hotell-nätter under året ger en massa poäng att utnyttja såhär, -Himla bra alltså!
Vilken semester vi har!!
Lillafrun
Senaste kommentarer