av Emmeli | maj 12, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Trädgård & Odling, Träning
Åh, vilken otroligt fin dag vi fick igår.
Hängde till en början med pappan på facetime, som var med oss i bokläsning och trolldegsdegande och allt vad vi hittade på. Sen vinkade vi hejdå till pappan på skärmen och jag och Minimannen gick ut i vackervädret. Satt först på trappen och åt äppelbitar. Finulade på stort och smått. Det går liksom att sitta och småprata med den där Minimänniskan nu. Saaanslöst trevligt! Sen tog vi oss en upptäcksfärd ute på gården. Fann fina blommor, gröna träd och maaaassor av pissmyror. En höjdartur för en tvååring, mao.
Efter världsmysig förmiddag här hemma på gården, packade vi in oss i bilen med tanken att Liten skulle få egen-älskad-Mommoj-och-Moffaj-tid medan mamman åkte iväg för ett par timmar hoppa-in-jobb. Så plötsligt, får jag ett sms och hela dagen blev visst sådär alldeles tok-ledig för morsan ändå. Det blev en vanlig-onsdag, med andra ord. Vi drog till Lilla Byn i alla fall, såklart. Vi var så fasligt taggade på det, förstår ni.
Sisse somnade på vägen dit och fortsatte på samma vis i vagnen när vi kommit fram. Preggomorsan passade på att vila och klappa magen när Minimannen sov sin långlur. Någon har visst blivit preggo? Lite så känns det. Jag mår fortfarande väldigt bra, men poff så är det mycket bäbis i magen nu, halvsvårt att lyfta en barnvagn in i bilen och Liten springer i från mig med lätthet om jag inte tvärbestämmer mig för att hänga med. Att bära på ett barn, så häftigt att det inte är klokt! Men jag nojjar ungefär varannan dag om att Tänk om Pyret i magen plötsligt skulle komma alldeles för tidigt? . Vi är i åttonde månaden nu, så det är ju”luuugnt att åka iväg på VM i tre veckor…”. ha, ha. LivsPlanerandet… som jag nu småskrattar åt och visst tycker vi är lite halvgalna som genomför.
Men ja. Där, hos älskade päron, låg jag och vilade. Typ väldigt ovanlig syssla, men döskönt faktiskt. Sen hade vi det bara sådär helbra. Med hammockgungande, Skrindaåkande och Jordgubbskrämsätande. Massa mysiga lekar och påhitt med Sisses älskade Mommoj och Moffaj. Så åkte vi hemåt under kvällskvisten, den ene iklädd bilpyjamas och den andre alldeles eftersvettig och tvärnöjd efter ett cykelpass.
En strålande dag som innehöll en massa pissmyror och en massa vårhärligt. Och idag är det TorsdagFredag och i sociala medier delas för fullt tidningsreportaget om han jag är gift med .. Den där M som styr drömjobbet och beskrivs med orden; ”Alla i hela världen som ser VM i hockey på tv nu har den här killen att tacka för ljudet”. ”Det gäller att hålla tungan rätt i mun för Martin som sköter ljudet under ishockey-VM som hundratals miljoner människor tittar på världen över.”… osv, osv, osv.
Vi är så stolta över honom, jag och S. Framförallt oändligt tacksamma över att han är våran. Den finaste pappan och mannen på jorden.
– Här hemma på Drömgården styr vi kosan mot Världsbra Förskola och Musikfrökenjobb. Så himla fint, det med! Tacksamhetsdusch, javisst!
(8).
Lillafrun
av Emmeli | maj 9, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten två år., Mammalivet
Precis så, fick den där älskade, älskade lilla Minimänniskan somna ikväll.
Sisse, som tuffar vardagståg här hemma tillsammans med mamman. Sisse och mamman som känner sig lite som att en väldigt viktig pusselbit i deras liv är ute på vift. Och precis, precis så är det ju också.
Älskade lilla S.
Han som säger Pappa är bäst, precis innan han somnar. Och han som artigt säger ”Tack fö hjälpen, mamma! Tackk!” när jag hjälpt honom med något. Som att ha bytt blöja, eller hållit honom i handen nerför branta trappan från vinden. Minimänniskan som skiner upp när mamman under kvällspromenaden utbrister, ”Åh vad härligt! Det luktar så gott och träden är så gröna!”.,Promenaden, som var så vacker så klockorna stannade, doftade så gott, hade regndroppar i trädkronorna och mjuk sol över åkrarna.
Lilla pojken som älskar när Vi säger, Mamma och Pappa älskar Sixten. Det lilla Livet som lyser av lycka och gör hans Päron så obeskrivligt lyckliga.
Han är vårt Allt.
Ingen ny nedräkningssiffra. Fortfarande 11 dagar kvar… håhåjaja.
Lillafrun
av Emmeli | maj 3, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten två år., Mammalivet
Stiligare Miniman får man leta efter, alltså. Iklädd vitskjorta och sprojlans nya vårskor. Det där var i söndags, när vi var på väg till Mormor på kalas. Mamman ville så gärna att vi skulle stanna till där i blåsippsbacken där hon alltid plockat blåsippor om vårarna, som barn. Så då gjorde vi det. 
Liten tog pappan i handen och så stegade vi iväg uppför backen och ååh-ade åt allt det vackra. 
Litens mössa är också sprojlans och enligt Liten ungefär huuur snygg som helst. Nåde dig om du tar av honom den…!
Och jag njöt.
Av dom där vackra, vackra blåsipporna och av synen av mina älskade två, där dom liksom ännu en gång ställde upp på Morsans tokiga idéer; som att stega in i skogen med kalaskläder och sjunga Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår.. 
Naturens Under.
Och, titta här;
Sådär fina att hjärtat värker till och orden göms i bröstkorgen. Precis så. Kärleken är för stor för att sättas i ord, liksom.
Någon var mycket, mycket nöjd över sina nya vårskor. Riktiga snabbskor!
Och sen vandrade vi tillbaka längs den där gamla grusvägen, hoppade in i bilen och åkte iväg på det där kalaset som var så trevligt på alla sätt. Men där, som ni ser på bilden nedan, hade min grävande känsla i magen börjat blixtra till då och då, och det syntes..
Ja,
… gårdagens morgon var inte så rolig. Jag kände närmast att jag bara ville kasta mig i famnen på M och säga Åk inte. Men det fanns ju inte som alternativ såklart, så efter att vi vinkat av älskade M, packade jag ihop mig och Liten. Vi drog mot Förskolan och där stod Sisse som en förstelnad, med fötterna precis mot tröskelkanten.. han skulle INTE gå in. Det syntes. Helt tyst var han och såg så tvärbestämd ut. Barn är inte dumma. Han kände att mamman tyckte något var jobbigt. Men plötsligt sprang han in och lekte och jag drog mot jobbet. Otroligt trött dag då jag och mannen sovit cirkus 4 timmar natten mot måndag. Kände mig därför rysligt nöjd när jag klarat dagen och susade hemåt igen. Hämtade hem gladungen från Föris och konstaterade att Vi klarade det, Sisse! .. första dagen, med hejdå och allt, det måste ju vara den jobbigaste liksom.
Sisse och jag satt på trappan och njöt i varma, varma eftermiddagssolen när vi kom hem. Det var en så ljuuvlig vårdag igår! Och när vi satt där, så sa S att Sisse åka Jyssland (Ryssland) när jag förklarade vart pappa var. Jo, jo. Skulle S få bestämma hade pappan besök pronto.
Och sen hade vi mysmåndag. Busade och sjöng så mycket vi orkade (dör så gulligt det är med en tvååring som sjunger som bara den!!) och till sist bäddade jag ner Liten vid sovdags och gick långrunda samtidigt som någon sörplade välling och tog natt där i vagnen. Själv somnade jag på två röda efter att ha facetajmat med mannen, fått dataskärmspussar och höra hans röst. Han är på plats, staden är tydligen jättevacker, hotellet tokstort och idag börjar förarbetet inför första VM-matchen, på fredag.
Här hemifrån hejjar vi på. Vaknar till tisdag, gnuggar sömnen ur ögonen och konstaterar att svisch hade det visst redan gått ett dygn!
(17).
Lillafrun
av Emmeli | maj 2, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten två år.
Äntligen och Ve och fasa. Villl-inteee, Pepp och jädrar anamma. Kärlek och nu-kör-vi-känsla!
-Allt på samma gång.
Det är Måndag den 2 maj. En dag som ”ingått i livsplaneringen”, om man säger så. En dag som känts långt fram, länge. Men som nu plötsligt är här.
Han har åkt nu, vår älskade M.
Ännu ett sånt där Megastort uppdrag väntar honom. I år, likt förra våren. Ett uppdrag han nog som barn skulle trillat i kull om han visste att han skulle få i framtiden. Ännu ett Hockey-VM. Den där människan jag beundrar så, som vad än han tar sig för gör det med bravur, har börjat resan mot Sankt Petersburg denna gång. Och står inför sitt andra VM-uppdrag som överste ansvarig inom sitt område, på en utav dom två arenorna. Att fylla dagarna med direktsändningar ut till typ 150 länder, låter ju fasligt spännande. Det är så att jag får svindel av att tänka på det. Och ännu en gång slås jag av hur fantastisk han är. På alla sätt. Han, med det Största Hjärtat och det där lugnet jag fullkomligt älskar och skulle vara glad om jag så bara hade en liten del utav. Jante får stega till sidan; Jag tycker det är så häftigt, mitt i känslan att jag inte vill släppa iväg min älskade man, att det gått och går så himla bra för den där mannen jag är gift med. Han har alltid litat på sig själv, kört sitt race och är tusan den intelligentaste människan jag känner. Hejdå Jante och Hejja M!
Jag och Sisse är så glada för hans skull och ska göra allt vi kan för att ha det så bra som möjligt här hemma.
Vi är så himla, himla stolta över vår M. Han är finast på jord och den vi beundrar mest.
Nu kör vi, igen!
Lillafrun och Sisse hejjar på dig, M!
(18).
Lillafrun
av Emmeli | apr 26, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten två år., Mammalivet, Pyret i magen
Jo just så… den är här nu, deluxe;
Preggohjärnan.
-som gör att jag bara, bara, baaaara vill vara hemma och pyssla och bona och måla barnsängar i älskad pastell till en blivande vackerunge, tillika Storebror. Jag tänker på familj och ny bäbisfamiljemedlem 24/7, känner mig alldeles lite luddig i huvudet… som jag skrev om förra veckan, när jag glömde nycklar, låste ut oss, glömde almanackan på biltaket och sådär. Tydligen helt normalt. Så har jag också nästan ständigt en hand på magen och njuter så av att känna det lilla livet möblera om i sin preggolya. Lilla vännen där inne jobbar på, om jag säger så. Rätt som det är får jag mig en så kraftig spark att jag hostar till lite… den är ju fasligt benig ännu, den där lilla kroppen. Som ju är ganska så stor, ändå… 40 centimeter drygt, enligt ord man kan läsa i bebbeböcker och så.
Förresten, titta så good färg! Mintigt ljust, turkost. Svårt att se så här på bild, i en färgburk. Men snart så är Lillsängen på plats i Sovrummet och då blir det nog lättare att se, liksom.
Jo,
Till en början av preggoteten, och typ fram till nu.. har Pyret i magen liksom bara fått hänga med. Stor skillnad från första preggoteten, där jag (och M) hade stenkoll och visste precis vecka och dag och hela köret, alla veckor igenom. Den här gången har det som sagt inte funnits lika mycket tid för det fokuset, av helt naturliga skäl. Det har passat mig, för jag är ju en fasligt otålig typ och jag minns med Liten i magen att jag efter 6 månader höll på att krevera av längtan. Längtade men ville samtidigt inte bli av med magen då jag ju tyckte det var lika mysigt då som nu. Nu har jag ju haft och har en Liten att ta hand om och det är perfekt. Vi längtar tillsammans, pappan, Minimänniskan och jag. Så mysigt att det inte är klokt!
Nu går jag in i både möbler och människor och påminns då om att jag ju är preggo. Magen börjar vara stor, liksom. Mår fortfarande väldigt bra och hoppas så himla mycket att det ska fortsätta så… åtminstone en sisådär 4 veckor framåt. Jag njuter extraextraextra av min M denna vecka och ni kommer snart förstå varför…
Och vet du! Nu tappade jag tråden, eller nåt. Och det får vara så. För jag har preggohjärna och njuter utav det och ska snart få bli mamma igen till ännu en stjärna och på övervåningen står en färdigmålad glassig Lillsäng och det är tisdag och jag ska gå och väcka min S, han som nickar så instämmande när jag säger att Du är mammas prins!
Åh.
Lillafrun
av Emmeli | apr 25, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Köket, Lilla familjen, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Träning
Tända ljuus, mamma?
…frågar den där lilla pojken mig, varpå jag så snabbt jag bara kan med mammahjärtat värkande (ja, det värker mest hela tiden.. Minimänniska, alltså. Så vansinnigt gulligt!!) hämtar tändsticksasken och tänder ljuslyktorna han gått i aja-baja-skåpet (skåpet proppfullt av porslin) och omsorgsfullt valt ut och sedan ställt på köksbordet.
Det är ju för fint, det där. Att komma hem.
Efter en måndag proppfull av undervisning. Ett litet eftermiddagsglapp, där jag passade på att dra iväg till simhallen och simma en massa längder och bli sådär skönt slut i hela Preggokroppen. Och sen följde ett par timmar jobb till, som inte hör till min vanliga måndag, men som idag fanns där för att vi nu börjat repa inför vad jag minns som det roligaste jag visste när jag själv var fiol- och pianoelev; Vårens stora Temakonsert. Kommer så ihåg det där året jag och M, han jag nu är gift med, spelade elfiol och elgitarr, som en battle mot varandra i vad det nu var för låt (kommer inte ihåg). Jag var så pirrig i kroppen av att bara titta på honom… men det fick jag inte säga högt.
Njuter därför ännu lite mer av busiga synen i köket, när jag nostalgisk kommer hem från ett sånt där Temarep som jag och mannen själv ägnade tid åt för sisådär 10 år sedan. Den där pojken med gitarren, isblå ögonen och det där leendet som fängslade mig då, och så gör än idag. Pojken, som ju är mannen jag är gift med och älskar så. Han som är pappan till det vackraste jag har.
Mina äskade pojkar, i full lek.
”Buusig få!” … säger den lilla, med det största lilla leendet. Då pappan just sagt att han är busig som få. Mamman kramar kapp dagen och säger Mamma älskar Sisse, och du är en riktigt Busråtta! varpå han skrattar och upprepar vad jag just sagt. Buuusjååtta!
Måndagkväll. Bra fint, alltså.
…den där snön som lagt sig som ett tjurigt täcke över gården. Den skiter vi i.
Lillafrun
Senaste kommentarer