av Emmeli | okt 16, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Köket, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Norra Drömgården, Trädgård & Odling, Träning
Det var ju bara som att vifta med en påse full av karameller framför någon som älskar godis, det där;
Att han kom hem i natt och sov och sen bara hann äta frukost innan han skulle dra igen. Okej, vi hann också ut på en sån där långpromenad i vackra, vackra hösten. Det var fint. Men sen, då var det bara att kramas hejdå igen. Kändes faktiskt fasligt tungt idag. Det brukar gå bra, vi har det så bra liksom, på båda håll. Jag tycker det är jättemysigt att vara själv med Liten och M har verkligen fått fart på sitt uppdragande och gillar det han gör. Men nä, det sög hästpung att han drog iväg idag igen, helt enkelt… Det tyckte vi alla tre..
Någon ville helst följa med, såklart.
Och ni vet ju hur jag är vid här laget; en obotlig optimist som ibland nästan blir less på mig själv över att jag så sällan tillåter mig själv att klaga, tycka saker är dåliga. Eller grinar över att det tar emot eller så. Det är så mycket skönare att försöka se saker från den ljusa sidan. Jag är tjurig som en gammal get och gör alltid ett och tretton försök till att göra varje dag till den bästa. Ibland går det lättare, ibland är det trögare. Ni vet, livet. Sen kommer det dagar som idag, när jag inte har den minsta lust att göra ens ett försök. Och då får det vara så. Punkt slut.
Så idag har jag mest gått runt och varit melankolisk och Ferdinandsuckat. Dels tyckt lite småsynd om mig själv och sen gått runt och bara vacker-suckat åt allt och inget. Det äär ju så makalöst fint ute nu att det tusiken gör ont i kroppen. Och den där solen tar sig in i huset också på ett sätt som gör att allt är lite gyllene, på något vis.
Efter en morgon ute i friska luften och efter att M åkt, så gick vi in i huset igen. Deppmorsan och den lilla Solstrålen som jag tackar för, varje, varje dag. Slängde kläderna och napp och trasan på köksstolen, satte igång och bakade limpa (HÄR finns ett inlägg med mina bästa brödrecept. Idag blev det Trishas Sirapslimpa). 
… och så röjde vi bort en liten bit slagbord som ni ser, så att S kunde rejsa mer än helt fritt genom huset..
”Å, min trasa, mamma!”
Så åt vi lunch och sen var det sovdags för S. Han somnade på några minuter där ute i sköna luften. Jag satte mig med en kaffekopp på järntrappen till Gårdshuset. Det är prima solläge där. Och så Ferdinandsuckade jag lite till, såklart. Sen blev jag snorless på mig själv och väntade bara en liten stund, till limporna var färdiggräddade..
..och sen körde jag igång ett träningspass som både innehöll hög puls och svidiga muskler. Det gick så jädra bra och jag tog ut mig till max. Finns intresse kan jag dela med mig av det! Svetten rann och känslan efteråt åt var grym,
Endorfinhög så känns det lite bättre nu. Vi ses ju imorn natt, säger jag till mig själv. Och sen är det söndag och då är vi hemma alla tre igen..
Jo. jo. Träning är bra på så många vis. Jag mår så himla bra av att det. Älskar att känna mig stark och svettas och få den där energin. Träningen gör att jag känner mig stark under hela vardagen. Stark i både kropp och knopp, alltså. För mig har träningen blivit en naturlig del i vardagen, den glöms inte bort liksom. Den prioriteras och koms ihåg på samma sätt som veckohandlingen ska bli gjord… Idag fungerade passet lite som ett lyckopiller! Väldigt skönt.
Liten sover fortfarande ute och går snart i mål på sin tredje snusande timme. 
Jag fullkomligt älskar hösten. Så nu ska jag ut och sätta mig på trappen och försöka njuta en stund och vänta på att min lillfis ska vakna så att jag kan få bjuda honom på lite nybakt limpa till mellis.
Melankoli, Ferdinandsuckar, Träning och Vacker-Höst.
Hoppas att ni får en mysig fredagkväll! -och trevlig helg till er, också! <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 10, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år
När Morsan fyllde 25 år för snart en vecka sedan och det var en finklädd liten familj som svajsade omkring, då passade det helt enkelt sig med ett familjefoto där ute under äppelträdet. Det var när alla gästerna hade lämnat oss med kramar och varma hjärtan och jag försökte helt enkelt agera både fotograf och mamma-på-bild. Och med äpplen att halka på vid snabba inbromsningar från löpningen, ”stativet” (gamla staketet) till familjen. Jamen, då fick vi ju till det rätt bra.
Det där är det finaste jag har.
Och det blir så påtagligt, på något vis.
Nu när han har varit borta i flera dagar och flera nätter. Så kommer han hem, småskäggig, lite småtrött och med det där längtanslendet på läpparna som säger att han är så glad att se oss. Hans fru och son. Det är speciellt att vara ifrån varandra såhär, lite då och då. Jobbigt kan jag tycka ibland. Särskilt när jag ligger som en stirrögd om natten och lyssnar efter tjuvar. Annars älskar ju att vara tillsammans med min Miniman. Och på jobbet, ja där är ju ändå aldrig M med (ha ha, det skulle ju se fullt normalt ut..).
M. Han är min klippa i livet. Med det där lugnet han har för oss båda, tryggheten han ger oss, hela familjen. Kärleken han har för mig och S, som är så stor att den känns i precis hela kroppen. Han gör allt för oss.
Det påtagliga?
Han är min självsfrände. Ett liv utan honom skulle inte vara något liv för mig.
Idag vaknar vi bredvid varandra, med lillvännen emellan oss från att ha vaknat tidigt i morse och sovit vidare hos oss. Vi äter frukost tillsammans. Det är så fint att vara tillsammans att det inte är klokt.
Och det där pirret i magen, E och M emellan, som man kanske tror ska ha försvunnit under alla år…. är där precis lika mycket nu som den där sommarkvällen han kom till Sommarstugan med gitarren och sjöng och kramade mig på det där sättet som gjorde att jag förstod att vi nog inte skulle kunna hålla oss som bara vänner längre…..
Livet, alltså. Ibland för stort för att greppa.
Lillafrun
av Emmeli | okt 4, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Köket, Lilla familjen, Norra Drömgården
… som 25 år.
Jag är varm i hjärtat och har orden gömda i bröstkorgen.
Det är sen kväll och så tyst att varje smygande steg hörs. Liten sover i stora sängen, bredvid sin pappa. S hade lite svårt att varva ner efter en så kalasig dag (med x antal bullar och tjuvade kakor….) och pappan var visst trött. Helt förståeligt. Jag tittar mig omkring, vilar ögonen på alla vackra blombuketter som påminner mig om dagens firande och så fnissar jag lite för mig själv. Där jag skurar runt, och är så vansinnigt nöjd….. över den nya, rosa, skurhinken som jag fått av mannen….
Åh. Kärlek på den, va?
Men nu är kalaset undanstökat och jag säger ett stort och varmt;
Tack för idag. <3 
Jag berättar mer om dagen imorn. Nu ska jag njuta kvällsfrid och avslutet av min födelsedag. Och sidär… mannen är vaken! En stund att bara vila innan vi lägger oss på kudden. Prata och njuta det sista utav den här makalöst fina tillsammans-helgen. Det ska vi göra nu.
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | okt 4, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Norra Drömgården
Jag är varm i hjärtat efter världens finaste födelsedagsmorgon med den sötaste av uppvaktningar.
Jag var förstås redan vaken… låg och lyssnade på hur pojkarna grejade ute i köket, slamrade och mixade smoothie och till slut kom in genom sovrumsdörren. Den enen sjöng ” VAD ÄR DET FÖR EN DAG…..” med murrig morgonröst, så högt han bara kunde. Medan den andre, stod bredvid ytterst missnöjd, med plutig underläpp och tjöt för full hals…… han tyckte det var fasligt märkvärdigt att han inte fick börja äta från frukostbrickan på en gång…
Det var dramakomedi på hög nivå kan jag lova!.
Men när jag fått min frukostbricka på sängen och pussar och kramar, hurran och satt omringad av paket, då skyndade Liten sig upp i sängen och började äta på en gång. 
Sådärja, liksom. Då var det frid och fröjd igen.
Och den skäggige har förstås varit sådär finast på jorden igen. Först den där frukostbrickan med god smoothie, tända ljus och så många mackor att det inte fanns den minsta risk att den mack-galne frugan skulle bli omätt. Och så den där vackra, vackra blombuketten med ljusrosa, stora rosor. Samt så fina presenter att det inte är klokt.
Han såg fasligt nöjd ut, så jag och Liten högg in på direkten. Liten var förstås med på blommorna och presenterna också… han låtsades bara inte om det.
Åh. Han (och Liten <3) har gett mig min dröm-OddMolly-kofta. Den som jag suktat efter i åratal; när jag klarat den där tentan, då! när jag klarat föda fram Liten, då! När jag tagit min examen, dååå ska jag… men icke. Den är alldeles för snordyr för att jag skulle unna den mig själv. Finaste mannen. <3
Frosten ligger ännu kvar i gräset efter natten. Den första för i år, tror jag. Det är otroligt vackert ute. Vi håller på och dukar och kalasfixar och grejar för fullt här inne för att snart kunna ta oss en långpromenad hela lilla familjen. Senare väntar kalas för min familj och Svärisarna… kommer sakna den där vän-hopen jag brukar ha kring mitt kalasbord. Men jag tänker på er, älskade vänner. Sen har jag ju mina två guldkorn Idan och Bobban här i närheten och det är så fint att det inte är klokt. <3
Mitt och mannens 24e år var maxat. Vi njöt av familjelivet. Kärade ner oss i en Gård. Jag studerade med Miniman. Mannens uppdragande sköt i höjden, han toppade säsongen och drog iväg på Hockey-VM medan jag och Liten spenderade fina veckor hemma hos Litens Mormor och Morfar. Vi packade ihop en älskad lya. Morsan och Liten tog sin examen, gick i mål. Vi flyttade. Sa hejdå till älskade vänner. Och allt gick i kloss med ja, precis allting… vi landade på den där Drömgården och plötsligt var den vår. Och nu är vi här, lever livet och nyper oss i armen titt som tätt. Jag vågar nästan säga att jag inte tror att det 25e året kommer bli så mycket sämre;
Vi är ju här, har varandra och alla kära runtomkring oss. Och lever vår Dröm. Oändlig tacksamhet. <3
Nu ska jag fortsätta fira födelsedag.
Lillafrun
av Emmeli | sep 28, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten ett år, Norra Drömgården
En lugn-och-ro-morgon här hemma. Och äntligen kom mannen hem också.
Jag bakade i mitt älskade kök där det inte alls är särskilt topp-praktiskt över huvudtaget men där jag bara älskar att greja.
Vaniljhjärtan. Recept finns HÄR! 
Innetid följt av drygt tre timmar i skogen, med stövlarna på, i världens bästa Storan-sällskap. En drös kilometrar vandrade, mängder av ord surrade, stegande uppför och utför i dom bergiga Höga-Kusten-skogarna. Och svamp fick vi med oss hem också.
En middag lagad av han jag kallar M och som är den människan jag beundrar, varje, varje dag. För att han är han. Världens finaste.
Pressad potatis, ugnsrostade rödbetor, god sallad och den där grytan som stått på spisen och puttrat i timmar. I glaset; vår egen vinbär- och hallonsaft.
Sen grejade mannen ute medan jag hängde med en Liten människa här inne. Plockade, söndagsstädade och gav lillvännen ett bad innan jag bäddade ner honom, strök hans panna, bad Gud som haver.. och viskade till honom att mamma älskar dig.
När kvällen var sen möttes jag och mannen i finsoffan. Kvällsfikade och funderade tillsammans, på allt mellan himmel och jord. Det var en helt makalöst fin söndag.
Sannerligen den bästa uppladdningen för en ny vecka!
… lite lummer snodde jag med mig från skogen igår också.
Idag är det måndag och jag har sovit som en kratta och vaknar dessutom med riktig näpp-i-täsan-snuva, precis som Liten haft/har fortfarande lite. Men! Jag sover ju typ aldrig dåligt, men däremot när det är fullmåne och så länge jag slipper feber och halsont och bara är lite snuvig… Jamen, då är det ju ingen fara på taket, alls. Jag är knäpp och kan till och med tycka lite snuva är mysigt. Höstsnuva, liksom! (ha ha). Så länge det håller sig bara så. Jag har haft min lilla egna morgonstund nu på morgonen, ett skönt lagom-för-just-idag-pass inne på min gröna matta med ljusen tända runtomkring, det fick bli starten för idag. Nu- mot jobbet!
Lillafrun
av Emmeli | sep 25, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Norra Drömgården, Trädgård & Odling
Där;
Veckans version av fredag. Men det spelar liksom ingen roll att regnet slår mot fönsterrutorna, att träden står på snedden av den bestämda stormen och att det är så grått att blyerts ses som färgglatt.
Det. Är. Ju. Freedag.
Denna morgon hade det inte gjort något om vi kunde göra en brasa i kakelugnen.
Ett sånt där samtal som bara glöms bort hela tiden. Vi måste ju ringa någon, typ sotarn (M har koll på det där, så don´t you worry) eller någon. Ser den framför mig. precis som i Madicken när han kommer cyklades med den där sotsopen och bara fixar i ett nafs.
I alla fall. Verkligheten; vi måste provtrycka och greja innan vi får elda.
Men fasiken, idag ska jag ringa! åt något håll och be om det där så att vi så småningom kan få höra elden spraka här hemma.
Det får bli dagens lilla uppdrag.
I övrigt har vi inte så många uppdrag på vår att-göra-lista idag. Vi betade ju av en massa igår för att kunna ha lugnare fredag idag. Smart drag! Ljuvligt att vakna till ledig fredag och det är nystädat och tvätt-tunnan är tom och sådär. Okej mannen är inte ledig, men är i alla fall hemma med oss nu och någon timme fram. Mysigt! Sen kör jag och Liten vidare med morsan- och Litentid.
Denna veckodag, alltså. Jag får aldrig nog.
Lillafrun
Senaste kommentarer