av Emmeli | nov 18, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Litens Lekrum, Mammalivet, Norra Drömgården, Träning
Där;
En älskad unge iklädd nattsärk och strumpläst, på väg att gå lite i skymundan så att han kan få prata ostört. Det är Mormor han pratar med ena sekunden, och pappan den andra. Och det spelar ingen roll om pappan faktisk befinner sig i salen. S ska prata med honom ändå, sådär på riktigt-vis i telefonen. Att prata är väldigt roligt tycker Sisse. Inte bara i telefonen såklart. Han pratar så att det står härliga till hela tiden, och faktum är att vi också förstår hans språk väldigt bra, om än det är ”lite oklart” ibland. Tänk så stor vår lilla pojke börjar bli!
H-a-å?
(Hallå?)
Igår var det en Milalång tisdag som började tvärtidigt. Senaste veckan har jag inte tränat på morgnarna utan istället andra tider på dygnet. Det är inte värst charmigt att vara ute nu sådär snortidigt, när det bara är bäcksvart och regnigt, tycker jag. Men så fick jag feeling igår morse i alla fall, drog inte ut, men tände ljus i Salen och körde ett skönt morgonpass här inne. Det fick bli mitt raketbränsle för den lååånga dagen, som avslutades med att mina fina päron kom på middag hos oss. Och till sist-sist, så lämnade jag och M hemmet, för att åka på Sången tillsammans. Mormor&Morfar var barnvakt och Liten hade en toppenkväll. Otroligt mysigt för mig och M att åka iväg sådär bara vi också för ett par timmar. Det var längesedan vi sjöng i samma kör, så det var hur mysigt som helst. Jag somnade i soffan när vi kom hem, helt utslagen men glad för en så fin dag.
Idag vaknar vi till ledig-onsdag. Ja, mannen är faktiskt hemma på förmiddagen med oss. Så vi har morgonmys alla tre. Himla fint!
Nu ska vi dra igång den här onsdagen på riktigt; Grahamsgrynsgröten ligger i magen och vi ska klä på oss och gå ut!
Ha en god dag!
Lillafrun
av Emmeli | nov 15, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Norra Drömgården, Träning
Granris och Röda äpplen hemmahemma…
Vi fick visst sånt Palt- och Bastukoma igårkväll att Mamma och Pappas erbjudande om att ska ni inte sova här? hakades på på en gång. Och jag älskar ju att sova där hemmahemma. Få känna mig som lillEmmeli igen och äta frukost med mammas hembakta bröd och hemgjorda äppelmos och med pappas nygjorda brasa som brinner och värmer gott. Dom är bäst, dom där två.
Så fick jag dessutom chansen att ge mig ut i hardcoregymmet ännu en gång denna veckan. Cyklade så svetten sprutade och det där stället, med den där gammcykeln, är det absolut bästa träningsstället jag vet. Smågalet egentligen.
Sen åkte vi hemåt. Levererade palt till Storan och åkte sedan hem till Gården och stekte palt till oss själva.
För den som inte tycker om den här maten, den tycker nog att det ser ut som jordens snusk, särskilt uppstekt. Men vi, som fullkomligt älskar den, småsloss nästan över dom sista bitarna i stekpannan. Det vara samma sak idag. Mycket smör och lite, lite lingonsylt ska det vara till. Och massor av kall mjölk!
En massa lek på Liten rum har det också blivit. Han skulle promt leka med sitt födelsedagståg som står på hans hylla som prydnad. Tåget han fått av Moster M. Uff uff uff, (tuff tuff tuff) säger han och pekar på det.
Och när det blev eftermiddag drog jag och Storan ut till skogen. Traskade, fick friskluft, pladdrade på som vanligt och tog med oss lite skog hem. Nu väntar Chili Conkan-middag här hemma innan jag ska iväg på Sången, som min farmor sa (körövning). Jag älskar att sjunga på söndagkvällen såhär. Tredje söndagen idag, och jag känner att det gör mig gott!
Allt gott till er, ha en skön kväll! Så hörs vi snart igen.
Lillafrun
av Emmeli | nov 14, 2015 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Familj och Vänner, Lilla familjen
Där;
Denna sorgelördags lilla pyssel. En Cyklamen omringad av lite mossa jag plockade med Storan för någon vecka sedan. Och så ljus, som vi tänder och tänker på alla dom drabbade.
Hujedamig vilken sorglig lördag det är idag.
Vaknade i morse och tänkte att det här blir nog en bra dag, där jag vaknade och kände mig åtminstone halvpigg, bredvid mina två fina pojkar. Så blir jag efter några minuter varse om gårkvällen och hatet som inte verkar ha några gränser i denna värld. Jag känner mig livrädd. Hur ska jag kunna skydda min lilla Miniman från allt det onda? Samtidigt vägrar jag bli rädd, eftersom det är precis det dom vill, dom där ohjärtliga. Jag ber för att kärleken ska segra över hatet.
Lördag…tillsammans. Det är fint, i alla fall.
Vi var ute en stund på förmiddagen i solen. Gick till Farfar och fick kaffe och surrade lite. Sen vandrade vi hemåt samtidigt som solen gick i moln och vädret gick i stämning med dagen. Liten bäddades efter lunch ner i vagnen och jag och mannen följde hemskheterna via TV:n (den mackapären, som vi nu i dagarna prioriterat och som nu står på vardagsrumsbordet och söker en riktigt bra plats vi ännu inte funnit) samtidigt som jag pysslade lite med mossan och det där.
Och nu är vi hos Litens Mormor&Morfar. Jag hoppade av efter vägen och transportlöpte hit. Det var inte alls någon trevlig tur, jag blev både kissis och tyckte att träden anföll mig efter mörka vägen och ja, det var fasligt skönt att komma fram. Och såklart skönt att ha fått svettats.
Nu har vi hjälpts åt att göra min absoluta favoritmat här hemma; Mormors Palt. Efter Min Mormors recept, det som jag skrev en gång när jag var liten och var med och gjorde palt med henne och Storasyster M.
Emmelis Palt Resert…. jo, jo. Särskrivning och s och och r och sånt. ”Ha i mjöl tills det blir bra”…. finaste receptet jag vet.
Snart är palten klar och jag dreglar likt en hund av tanken. Håhååå så gott! Paltmiddag och efterföljande bastu väntar oss här. Kan omöjligt tänka mig en bättre kväll, faktiskt.
Det är Sorg- och Familjelördag. Hjärtat gör ont på ett sätt, men är varmt av kärlek på ett annat. Idag ber vi för mer kärlek och mindre hat.
Kram till er, och ta hand om er!
Lillafrun
av Emmeli | nov 13, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten ett år, Norra Drömgården
Han;
Älskade M. Han kom hem och var med mig och S i fyra värdefulla timmar idag. Han gör sånt där, mannen. Med hjärta och kärlek och med en sån självklarhet som gör mig så oändligt tacksam. Så sa han bland annat
–Emmeli, det där är ju också din största drivkraft här i livet; att du är en stjärna på att se på saker positivt, uppskatta det stora i det lilla och också att du har ett jädrar anamma. När jag tänker på dig så tänker jag på ordet Lycklig. Bara för att du känner att det är tufft nu, suddar det ju inte ut vem du är. Det är starkt, att som nu, också kunna visa sig svag.
Åh.
Ni förstår att jag är glad över honom, va? Han säger alltid bra saker. Som när jag säger att jag önskar att jag vore klokare; Innan du fyller 65 är du där…
För nä, jag är aldrig låtsas-glad. Jag är verkligen oftast glad och positiv, känner lycka bara över att få vakna till en ny dag. Men, mitt Jag förändras ju inte bara för att jag ibland, som nu, inte riktigt känner mig på topp-topp. Det är såklart att jag inte alltid gör, jag är ju precis som du, Bara Människa. En balans är bra; att dagar som när det känns småtungt ändå kunna peppa sig själv och kämpa på. Men att också ibland, dagar som dom där, kunna bromsa in och bara acceptera.
Så, det var dagens konstaterande. Kanske lite småklokt, faktiskt.
Efter att småfåglarna fått mat, gick vi ut på promenad. Liten kunde inte hålla sig vaken och snarkade efter en liten stund.
Hela världen var frostig och det gör mig på något vis alldeles lugn. Jag tror att det saknas lite snö och ljus nu. Vi har haft en fantastisk höst, varm och solig och vacker. Men nu är det så mörkt att jag längtar och längtar efter en Vintervit Värld. Håller du med?
Frostiga höstplanteringar.
Efter långpromenaden var vi rosiga om kinderna och jag och mannen hade haft en sån skön prata-bara-han-och-jag-stund. Liten sov fortfarande gott i vagnen, så vi gick inte och ordnade lunch.
Värmde den där Ärtsoppan vi råkade köpa fel förra veckan. Och stekte pannkakor. 
Minimannen vaknade lagom till att allt var klart, han hade ju somnat utan lunch i magen och vaknade likt en Skalman där mat- och sovklockan ringt. 
Nam, nam, namn! , sa lillvännen där han pulade in pannkaka på pannkaka. Med varma Skogshallon från sommaren och vispad grädde, såklart. 
Det var faktiskt barnsligt gott!
Sen trippade temperaturen upp där ute och frosten försvann, spöregnet kom och vi myste här inne. Mannen åkte sedan iväg på veckans sista uppdrag. Jag och Liten tog tag i veckostädningen och gjorde hemmet skinande rent. S fick till och med vatten i sin lilla skurhink idag och ni kan ju tänka er lyckan….. och vattenpölen Allan på köksgolvet. Men det var det värt. Han var så lycklig där han hjälpte sin mamma.
Nu har vi ätit hemmapizza till middag och skålat för fredag med våra mjölkglas.
Det bästa med att ha haft/ha en liten dipp, är när det börjar kännas bättre…
Nu tar vi helg. Önskar er den finaste, finaste helgen!
Ta hand om Er.
Lillafrun
av Emmeli | nov 13, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år
Jag erkänner, det är inte min starkaste sida.
Att visa sig svag, menar jag. Känner jag mig någon gång nere och svag, då kickar min egen-pepp in och det ska mycket till innan jag liksom accepterar och bara tillåter mig själv att faktiskt känna efter. Men jag tycker också att det är fint, och en styrka, att även kunna visa sig svag. Och ert mottagande till mina många, många ord igår kväll gör att jag suckar och pustar ut och också känner att åh, vad skönt. det är fler som har det likadant. och det är inte så konstigt att man blir slut ibland. det är helt okej, liksom.
Igår var en skön dag, ändå. Jag kommer alltid hem från jobbigt mitt i Litens sovtid på torsdagarna, så då ringer Förskolan mig när han har vaknat istället för att jag ska hämta han och han vaknar hemma och inte förstår någonting. När jag då kom hem igår hade M precis tänkt träna innan han sedan skulle ge sig iväg på veckans sista borta-tripp. Jag hakade på honom och sedan gick jag till Förskolan och hämtade hem min lillvän som då hade vaknat. Vi gick en promenad i det vackra, vackra frostvädret. Sen hade vi bara världens lugnaste kväll, Liten och jag.
Den här fredagen vaknar jag och Liten bredvid varandra i storsängen. Vi gick och la oss 19.15 igår…. och har sovit i tolv timmar. 
Vi har mysmorgon med frukost och julmusikpremiär och så hänger vi inne i Litens Lekrum och där blir man serverad på en och sju kaffekoppar och sådär. Vi längtar också efter pappan som bestämt sig för att komma hem några timmar mitt på dagen idag, för att vara med oss. Han är borta ikväll igen, men imorn är det helg och bara helg. Åh.
Jag försöker att inte göra någon det-här-vill-jag-hinna-idag-lista för dagen, såna som jag vanligtvis älskar. Men, jag orkar inte det idag. Tar bara dagen som den kommer och det enda vi nu bestämt oss för att göra, är att klä på oss och gå ut i kylan och ge fåglarna mat. Dom ser småfrusna och hungriga ut!
Tack igen för era ord. <3
Hoppas att ni får en fin fredag.
Lillafrun
av Emmeli | nov 9, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Det där var igår på Fars Dag;
Efter en morgon och förmiddag här hemma, med frukost på sängen och sånt så piffade vi ju då till oss för att åka på Finlunch hos Mormor&Morfar. Jag hade visst slagit till med ett så stort paket till Pappa att papperet var tvunget att skarvas. Det är han värd, min pappa. 
Pojkarna hade gjort sig fancypancy; 
Så fina att klockorna stannar.
Och så Morsan då! Med nyputsade dojjor dagen till ära (tack mannen! en sån sak ids jag aldrig själv) och test av tredje varianten lösöga…. funkade skitbra, i ungefär tjugo minuter. Då slet jag ut dom aporna och satte gladeligen på mig mina kära vänner; glasögonen.
M hade sin nya Farsdagsskjorta på sig.
Så satte vi oss i Pärlan och drog iväg. Och landade hemmahemma. Hos älskade Mamma och Pappa. 
Hembakt tunnbröd. 
Och en herrrans massa mat. Jag dregglade likt en tiggande hund. Jag tränade nämligen ett sjuhelsickes pass (som idag känns i hela kroppen. Både skönt och inte om jag säger så) innan och var så vaansinnigt hungrig. Men jag behärskade mig, strök mig efter mamma likt en katt som vet att hon ska få mat, när som helst…
Världens Bästa Pappa öppnade sitt paket och blev helt sonika lycklig ägare till en Gigantmatare från Wildlifegarden. Min Fågelälskande far blev mycket nöjd och hans dotter likaså. 
Mamma fick rosor. För att hon är Världens Finaste Mamma. 
Och nu var det nära; Storanfamiljen stod för dörren och lunchen kunde börja. 
Och alltså, det var som ett smärre julbord den där lunchen. Potatisgratiäng, rostbiff, svampstuvning, annan god sås, sallad, grönkål, Janssons, omelett, köttbullar, det där hembakata tunnbrödet….. ja ni hör ju. Vi var i mathimlen allihopa! 
Jag åt så att jag blev alldeles vimmelkantig. Hörde mig själv sitta och säga mm, å kära nån mamma, åå vad gott! vid varje tugga. Lät till slut helt tjatigt, men det GICK INTE att vara tyst. Det var tamigtusan den godaste lunchen någonsin. 
Och när vi var så mätta att vi såg stjärnor, då dukades vad-den-nu-hette-pajen upp… typ key lime pie, kanske? Väldigt god var den i alla fall. Och så fanns det såklart två andra efterrätter att välja på också. Och alltihopet kunde man strössla med skogshallon som påminde oss om hallonsommaren som var.
Så. Himla. Gott.
Vi åt och skålade för älskade Pappor och pratade om ditten och datten och skrattade och pratade lite allvar och barnen lekte och lekte och vi bara mådde så himla, himla gott. Där i det där hemmet jag älskar att vara och där jag en gång bodde och kallade för mitt Hemma. 
Tack älskade Mamma och Pappa för en så fin FarsdagSöndag.
-Den som toppades med körrep till sena kvällen, tillsammans med en massa rara människor. Och lyckan över den där lyxen att få kvalitetstid med min Storan som ju också sjöng som bara den.
En söndag att kalla uppladdning för ny vecka och måndag och sånt. Oh yes!
Lillafrun
Senaste kommentarer