Vår Lillminsting. Buren av sin världsvane Vackerpappas händer. Nyäten. Mätt och belåten. Klädd i farmorstickade overallen. Redo att bäddas ner i vagnen och gå långprom i senhösten med friskluftstörstige modern.
Mjölkdoftande lilla knyte. Som vi älskar dig!
”Titta på hans små tår, mamma!”. ”Å vad han gäspar/nyser/knorrar/snusar/hickar gulligt!!”…”O är mer värd än guld, mamma!”
Det är så mäktig känsla att få presentera Storfamiljen vår minsta älskling. Om än med lite avstånd mellan storfamilj och lillbäbis, då vi är så RS-rädda just nu. Vi har blivit så fint uppvaktade att det inte är klokt. Söta presenter och vackra blommor, framförallt det där kärleksströsslet som är det häftigaste av allt.
Här, en annan dags bäbisfika. Med vännerna vi inte träffat på vad som känns som en evighet. Det var för gemytligt.
Igår föll den första riktiga snön och vi här hemma drog fram julpyssellådan. Det var uppskattat. Nu är det bara mys och pyssel ända fram till jul!
Beskyddande LillaStorebroren… som är så kär i sin Lillebror. Treveckorsdagen är passerad och Lillminsting är redan så självklar för oss alla.
…
Den allra, allra intensivaste bäbisbubblan har spruckit en aning nu.. Storebroren är åter på skolan en skvätt varje vardag, pappan har återgått till sitt vanliga arbetsschema efter att ha maxat bäbisbubbla så långt det var möjligt och HemmaMammalivet är igång lite mer ”som vanligt”, fast väldigt nytt, förstås. Bäbisbubblamyset håller vi hårt om tills vi känner oss redo för annat.
Mitt känslojag skulle kunna deppa ihop för att denna bäbisbubbla sannerligen blev maxad med livets ytterligheter. Men, det känns ändå nu… ganska bra? Vackert på något vis, trots allt det skaviga. Och känslan är starkare för var dag.
Min ena livsförebild, som tyvärr sedan snart ett år tillbaka är en ängel.. hon sa alltid ”man får förhålla sig”. Människan fungerar ju så att man gärna vill skapa tankemönster för att ”få ihop det” och kunna förstå vad som händer… Det är helt enkelt liiiivet som pågår, och det förändras ju, hela tiden på ett sätt..
Förhålla sig, acceptera det man faktiskt inte kan göra något åt.. ”Hänga med i svängarna”. Jag tror det ger oss mest ro och lycka på färden. Inte försöka streta emot, trots att det kanske är tuffare tider… nu är livet så här och vi accepterar det, förhåller oss och gör det bästa vi kan av det hela. Så. LillaLillebroren och vi har haft 22 väldigt njutiga och bebbgosiga dagar.. men livet har också varit väldigt omtumlande och oroligt, samtidigt. Så är det.
Vi har ännu ett orosmoln att vänta svar på.. men det är ”inget allvarligt”.. har inget med något sjukdomstillstånd att göra. Mer en känslomässigt jobbigt grej. Men, ”vi tar det då”, försöker jag tänka. Och njuter så det står ut genom öronen på mig av allt mys som försiggår här hemma nu. Vi är sedan flera dagar penicillin-krångelfria och lilla lillprins som jobbat på med antibiotikan så tappert njuter av att slippa det nu, det är jag alldeles säker på. Himlagod känsla, på alla sätt. (Om du missade, så finns svar på frågan ”vadå antibiotika?” osv, HÄR)
Idag skiner novembersolen från klarblå himmel. Rönnbären lyser som de vackraste av pärlor där dom hänger starkt kvar på rönnträdets grenar. Vi ska klä oss varmt och gå ut. Alla vintermunderingar togs fram igår och dom nu nytvättade sommar- och höstytterkläderna ska tillbaka till klädförrådet. Rundan till lagårdsstallet väntar. Fylla vatten och se så att hästarna mår gott. Börja mata småfåglarna vill vi också hinna med!
Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.
Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.
Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.
Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.
Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..
När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.
Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.
Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.
Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.
..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.
Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.
Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!
…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.
Liivet, mer än fräsigt!
Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.
Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.
Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.
Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.
Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.
Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.
Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.
Vilken stjärna du är, Lilla O.
…
Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.
Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3
Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.
Några glimtar från Bäbisbubblan..
Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.
Hans små tår är dom vackraste jag har sett.
Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.
Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….
.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..
Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.
Älskad familj på små besök i bubblan.
Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.
”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.
Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.
Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.
.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.
En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.
En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.
Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…
…
TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3
Älskade lilla Du. Som vi längtat efter dig. Tänk att du är här nu.
Som du buffat och hickat där inne i magen, kickat mot mammas revben och försökt sträcka på dig, vänligt men bestämt. Nu, efter lite lurande, så bara tvärbestämde du dig för att äntra världen, några dagar innan hintat datum.
Den där månskensljusa, kallgradiga, klara oktobernatten. Då. Du kom till världen på ett helt fantastiskt sätt och din mamma och pappa skattar förlossningsupplevelsen med högsta betyg, vilket team vi var.
Går det att uppleva något häftigare? Tror inte det.
Och tänk, att du andats i vatten i nio månader och nu kommer ut till friska luften och andas med små vackra andetag. Letar dig till bröstet. Och knorrar med välmående små kattungeliknande ljud. Som om allt vore det självklaraste.
Håller hårt om mitt finger.
Tacksamheten går inte med ord att beskriva.
Vi befinner oss nu i bäbisbubbla.
Orden stannar innanför bröstkorgen. Livet känns så mycket, ni vet. Med allt som hör till, i det omvälvande skedet att välkomna ett nytt litet liv till världen. Så mycket kärlek, så mycket känslor. Att älska så hjärtat värker.
Nu, är vår Lillminsting här!
3906 gram tung och 52 cm lång.
Nu, två månskensnätter och tre oktoberdagar gammal. Och redan en så självklar pusselbit i vårat liv.
Tripp Trapp Trull har fått sin LilleLillebror.
Den skäggige och jag har blivit fyrbarnsföräldrar, till vår alldeles egna Fyrklöver.
Senaste kommentarer