av Emmeli | dec 7, 2018 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Köket, Liten 4 år., Norra Drömgården
(Inlägget innehåller reklamlänkar till något fiffigt för liten älskling)
Adventskök.
.. Snöfall efterlängtat utanför. Spontana Junipussar. MammaMormor-vävda köksmattan. Julerosen jag fick av Storan. Och en Lillebror som idag funnits hos oss prick ett halvår.
Och Memoryspel med min fyraåring.
Han vinner, varje gång. Eller också blir det oavgjort. Men jag ger inte upp! Och det viktigaste är att vi har det så himmelens trevligt tillsammans, ju. 
Så stort, alltsammans.
Sånt som gör mig bubblig i hjärtat av lycka.
Har ni sett söta kaninen?
Det är Bertils. Som han fick av M´s farbror och faster med familj, i doppresent. Ni vet, det är en liten värmekudde som man kan ta ur, värma och stoppa tillbaka.. så finns sedan en lurvig liten kaninkropp att krama när det är hurvigt. Eller kanske om en liten älskling har ont i magen? Eller bara behöver hjälp att slappna av lite. Hur mysig?
Jag kikade runt lite på nätet och hittade tre liknande mjuka varma gosedjur.
HÄR, HÄR och HÄR.
Ett sött julklappstips!
Minstingarna har snuviga smånäsor och pappan har ännu ett fredagsuppdrag med sitt TV-ljud-företag.. lite tråk, alltså. Men vi har det ju gott här hemma. Det är varmt och skönt. Vi kan vila, kurera småttingar och strax ska vi ut och möta snön. Så efterlängtad. Och friskluft är alltid en god idé!
Önskar er en fin fredag!
Lillafrun
av Emmeli | dec 2, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Och när adventsfrukosten var bortstökad, började vi klä oss i finkläder och drog fram loppade juleduken och förberedde för resten av söndagen. Något undertecknad jobbat inför och längtat till precis hela veckan som gått, lite sådär både dag och natt. Och nu äntligen blev det ju söndag!
Titta, den skäggige har som sagt på framtrollad tid, till och med hunnit snickra igen lite i salen. Så himla härligt där blev och med adventspiffet är det där nu ett rum vi bara villll vara i. En ommöblering jag ska visa er mer av såklart!
Det har blivit tradition nu.
-Att vi första söndagen i Advent, efter Gudstjänsten i kyrkan (som idag var liiite svettig stundvis, med tre småttingar.. men så innerligt underbar också, tack vare samma anledning som gav svettkänslan)…att vi fyller hemmet med älskade hjärtenära. För Det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!
Först ses vi i kyrkan, lyssnar till fina Präst-M, söta kyrkokören, vackerspelande kantorn och sjunger Hosianna tillsammans. Sen åker vi varma i hjärtana, hemåt.
Mot gamla gården med knarrande trägolv, mormorsgolv, rangliga pinnstolar och historia i väggarna, inte ett perfekt hus på något sätt, men vi älskar det, från stengrund till kallaste vinden. Det är vårt hem. Så högt älskat.
Vi öppnar dörren och hälsar Välkommen!
Barnen sköter den grejen så väl. Och är ungefär hur söta som helst där dom står och gastar, Väääälkomnaa!!
I köket dukas det fram en massa gott. Idag fylldes kökksbänken med tunnbröd från Tunnbrödgubben, juleskinka, korv och stark senap och alldeles nygräddad limpa. Kokta karameller, Saffranssnittar, Kardemummaskorpor, Pepparkakor, ädelost och Saffransbullar.
Småttingar plockar småhänderna fulla.
Traktor-peppisar, nog det bästa av allt. I alla fall om ni frågar Liten, Storebroren.
Vi sörplar Kyrkkaffe och äter och njuter värmen från älskade människorna och tända ljusen. Barnen leker och vi vuxna avhandlar livet i stort och smått. Mitt i är vi, Storlilla familjen, som ett handfull människor som bara älskar hela alltet, att ha alla här, och jag känner så en smula Emil-i-Lönneberga-Katthult-kyrkkaffe-känsla.. förstår ni?
(Kom igen.. en Lucas där ute på åkern snart, mannen?)
Minsting hade famnar åt alla håll att gosa i. Moster M och Morbror C, från stora Huvudstaden, var en duo som gick finfint att stepdansa på bordet med.
Medan småungarna lekte satt coola killarna i finsoffan inne i Salen. Det där är egentligen två bäbisar, sådetså. Mina två Gudbarn. Världens finaste pojkar. Dom svarar vi veet när jag säger ”Gudmor älskar er, ok!?… sa jag att jag älskar er?”.. och deras moster Emmeli får alltid varma leenden och kramar, alltid alltid när vi ses. Gullbarn. Bäbisar. Som växt. Liksom.
Och där; vår älskade Mor och hela syskonskaran samlad.
Det blev sån julstämning. Det är något alldeles särskilt att bo i ett såhär gammalt hus, kring juletid. Onekligen väldigt, väldigt mysigt.
Alltså, det är inte alls så praktiskt med gamla hus. Men nu råkar både M och jag inte lägga så mycket fokus på just det…livet är alldeles för vackert för att bara tänkas praktiskt, ju! Så tro inte att här är en plats för lyx, som i överdriven bekvämlighet. Vi är arbetssamma både jag och M, så är det. Annars tror jag inte man skulle trivas lika bra här. Jag råkar nu vara så romantiserat förälskad i denna gård också, att jag inte kommer på något negativt alls med ett gammalt hus.. eller jobbigt med det… jo fasiken! Kära nåån, som vi ju sliiter med att ta hand om hemmet vårat, förstås. Men det är en ynnest. Alltsammans. Vi gör det tillsammans, bit för bit, steg för steg och ”vi har aldrig varit närmare färdigt – vaddetnuärvihållerpåmed – som vi är nu”… så peppar vi oss när det känns tungt mitt i renoveringsprojekten.
”Åå, det är här vi firar jul framöver!”, sa den ena och den andre höll med. Och jaa, det är en dröm. Att kunna fira jul här, allihopa tillsammans. Vi får se när det blir. Vårt Sovrum ska bli en Matsal först. Sen så. Så drömlikt.
…
När mörkret fallit blev det hejdå-kramkalas i salen. Kvar var kaksmulor, ett hem som stod stilla men ändå var så fyllt med liv.. och värmen, eftersom dom där människorna vi är så glada att ha omkring oss. Om än det fattades en hel hop för att vi skulle vara precis alla i Storfailjen.
Så, så gick det alltså till. När vi ännu en gång hade det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården. Firade advent och omringades av värmen från hjärtenära. En annan kan bli gråtmild för mindre.
Lillafrun
av Emmeli | dec 2, 2018 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Första adventsfrukosten dukas fram.
Det ryker om risgrynsgröten och nygriljerade juleskinkan är uppskuren sådär tunt, tunt. I storsängen ligger en liten prinsessa och sover gott. Storebror är så förväntansfull, drar på sig finskjortan på direkten. Föräldrarna donar i köket tillsammans. Lillebror? Han ser alltsammans som den roligaste underhållningen, som ni ser.
Jag får hjärteont. Känner mig så tacksam över att kunna ge det här till mina barn. Det varma hemmet. Goda frukosten. Tryggheten. Varje dag. Det är lycka. Och inte alls någon självklarhet, egentligen.
Nu är det Första Advent. Och det första ljuset är tänt!
Samtliga storögda inför ljuständandet. Lillebrors allra, allra första. Han tycker att brinnande ljusen, stjärnorna, änglaspelet…Ja, alltsammans, är så himmelens snyggt och härligt att titta på. Visst håller vi med honom, lillprinsen?
Nu firar vi, hela dagen lång!
Önskar er en härlig Första-Adventssöndag!
Lillafrun
av Emmeli | dec 1, 2018 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Å.
Första December.
Julens tid är här!
Ni må tro att synen var alldeles ljuvlig (och glädjetjutet lite för högt) när storasyskonen klev upp i morse, knatade ut i hallen och såg den paketdignande adventskalendern. Himmel, alltså. Jag bara njuter av allt adventspåtande.
Barnens Adventskalender 2018.
”Å taack mamma, för att du har fixat det här till oss”, sa han med glittriga ögon.
Ni förstår ju själva. Värmen. I mammahjärtat. Saliga var dom, över sina fyra (!) guldpengar var, i första-december-lördags-luckan. Älsklingar.
Nu råder adventsmys i varje hörn här hemma.
Första adventshelgen är ju något alldeles särskilt, eller hur? Sån härlig myspirrig förväntan. Jag dyker in i barnens värld och det är fantastiskt att få uppleva, precis allt, tillsammans med dom och deras syn.
Igår morse frågade jag (när jag i tystnad precis konstaterat att ”fyy vad grått det är idag!”) vilka färger dom såg när dom kikade ut genom fönstret… ”ääh… grönt! blått! gult!… inte vitt!…fast jo, vi har ju vitt hus så då ser vi vitt också!” …. dom nämnde förstås inte ens grått. För vad är det att lägga fokus vid liksom…?
Idag har vi äntligen samlad familj, bästa som finns.
Är så stolt över min tusenkonstnär som susar från husritande, till tv-sändande, till att landa hemma och vara världens bästa pappa och man… alltid med en puss eller kram på lut till oss alla. Rätt som det är kanske han susar iväg och räddar någons liv också, brandismannen. Själv skulle jag bli alldeles yr av att arbeta som han gör, med så många olika saker. Och han säger detsamma om mitt arbete, som HemmaMammaFru. Beundrar mig, lika mycket som jag beundrar honom. För jo, nog är det ett arbete alltid, här hemma också. Nummer ett är att ta hand om tre små barn på mitt allra bästa sätt. Ett ganska så slitsamt arbete stundvis, men mest livets lyx, tycker jag. Sen kommer hemmet med allt vad det innebär. Men jag känner mig som en prinsessa här idag. Alla uppskattar så allt mys och piff och det gör mig så lycklig. Vi är ett familjeteam, helt enkelt.
Nu är ugnen på i köket och alldeles strax redo att grädda ett par limpor. Jag tror nog vi tar och kokar lite karameller idag också. Och som toppen av den här dagen, ska vi senare få träffa hela storfamiljen. Det blir mer än fint, att ha alla storasystrarna samlade hemma hos mor och far.
Jag känner sån evig tacksamhet. För jag vet, vet, vet att ingenting av någonting ovan, är någon självklarhet ett endaste dugg.
Och ni!
-Ta hand om er. Tack för att ni kikar in här och gör lillafrunsdagbok till en så snäll plats att kika in på. Alltid bara goda, varma ord. Precis som jag önskar. Jag önskar att ni ska må bra när ni kikar in här, att ni bara suger åt er av vad som passar er och skiter fullständigt, i det ni inte hakar på. God energi. Och en mjuk känsla i magen. Det är det, jag vill ge er när ni kikar in här hos mig. Stor kram från mig till er.
Lillafrun
av Emmeli | nov 28, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader
Den där dagen vi har i våra hjärtan? Den där vi, jag och småttingarna, klädde oss vintervarmt, hoppade in i rymdskeppet och susade iväg till Lillabyn och mina föräldrar, för en utav årets mysigaste dagar?
Den. Åh.
På vägen till mamma och pappa var jag ”tvungen” att få stanna och fota. Min Minimannen, tillika Livets Sidekick och min stora kärlek (jag har tre till), han bara skakade på huvudet och sa Mamma, du är ju gaalen!
Men se.
Det. Var. Så. Vackert.
Till sist rullade vi in på kära barndomsvägen och stannade vi röda älsklingshuset. Och redan innan jag kommit fram till dörren, så kände jag hemmahemma-känslan.
Vi möttes av kramar. Värmen från elden. Doften från mammas doftljus. Torehundens überpepp-skall. Varje vrå med adventspiff. Därefter hade vi en alldeles underbar dag. En sån som gjorde mig gråtig också. Både lite vemodigt, förstås. Men mest himla lyckogråtig.
Titta, två av mina Älsklingar!
Där stod dom och bakade pepparkakor. Med degen som Sixtens mormor gjort, efter min mormors recept. Mormor Syrena. Älskade mormor, som jag kan sakna henne, men är så glad över alla minnen som finns i hjärtat.
Minimannen var förstås pepp. Och allt gick i en väldig fart. Ett tu tre hade han kavlat, stansat, mormor gräddat och så satt dom där, S och hans Lillasyster, och mumsade på första nygräddade peppisarna.
Juni var inte alls så intresserad. Hon som hade taggat heeela veckan på att få åka till Mormor och Morfar och baka pepparkakor. Men, det viktiga för henne var han hon vaar där. Sen degade hon med sina färgglada degar istället. Och glodde på teveapparaten… för nån sån har vi inte hemma längre… (den har varit trasig i en evighet. Står bara och är ful. Turligt så finns ju ”Pappas Dator” att glutta på.. så ni kan vara luugna.. Våra barn får skärmtid, eller vad det kallas, så dom ”klarar sig”)…
Ännu en liten människa som är glad i sin mormor.
Så tog vi paus. Gick iväg för en loppistur och vidare till lilla affären nere på byn. Barnen fick lördagsgodis och det fanns ingen hejd på karamellpeppen!
Så gick vi hemåt. Med trötta ben. Miniman och Juniflicka kämpade på.
… sista biten, ordnade Torehunden räserbränsle till trötta små ben. Vem blir inte glad av en alldeles ofarlig, jätteglad liten svart hund som kommer och möter en med gladkropp? Lillan hoppade upp i morfars starka famn. Min fina pappa.
Sen bakade jag peppisar en lång, lång stund, alldeles för mig själv. Det var som en spastund. Barn sov eller lekte. Jag stod där, njöt av pepparkaksdoften, värmen, lugnet… och av att höra Sixten och mormor där uppe på övervåningen, lekandes Sixtens Bilverkstad. ”åå, vad bra att du har ordnat. Vad kostar det nu då?”, hörde jag mormorn säga till verkstadsmannen S. Varpå han svarade” Men det kostar ingenting. det är gratis. LEV LIVET! Det är inte bara saker som betyder något. Köp mat. Lev livet”.
Lilla Miniman.
Till kvällen rullade vi in på Drömgården. Trötta och nästan bolmandes doft av pepparkaka. Varma i hela kropparna. Och med hjärtat fyllt av Mormor- Och Morfarkärlek. Så dyrbart. Och alldeles ovärderligt.
En utav årets bästa dagar. Precis så.
Lillafrun
av Emmeli | nov 27, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Titta där då, största älsklingsungen min, denna tisdagmorgon så nära första advent. Han var där så ivrig att det nästan rök om det! Min pysselpojke som älskar att vara med och dona.
…
Så var alltså första-advent-veckan igång!
Igår hade vi en så att säga; välfylld dag. Fyllde förmiddagen med tre riviga timmar från hemmadörren, till tippen med fyllda släpet, vidare mot lyckad Rymdskeppsbesiktning, till sist storstorhandling med svetten på ryggen hos päronen, lunch och sen svisch hemåt. Och oom det var skönt att landa hemma sedan igen. Alla fem var sådär löjligt nöjda över att vara hemma igen. Barnen lekte, pappan städade kylskåp och packade in varor. Mamman putsade köksfönster. Alltsammans i en välda fart. Så ägnade vi timmar inne i salen.. Barnen tyckte det hela blev ett endaste lekland och hoppade från soffbord till soffa och var allt annat än särskilt tama.
M har i helgen jobbat bort synen av trasighet där inne (får visar er senare); sågad timmerstomme och framstickande isolering. Sånt som inte rör oss i ryggen i början, när man precis satt in ett nytt fönster, men som efter ett tag är smärre pesten och inte ett dugg vilsamt att titta på. Det trasiga, har fått lite tid och kärlek senaste dagarna (läs: kvällarna/nätterna). Vi påminner oss om att det är en stor lyx att renovera ett 1800-talshus till vårt drömhem. Lätt att glömma stunder där det också känns jobbigt.
Till måndagkvällen pep jag iväg på själagod snabb-gå-timme, med min största storasyster. Kom hem med massa härlig energi. Nattade tre små medan M fortsatte i salen.. och när vi möttes där inne bara dunsade vi ner i finsoffan, tände ljus och kände så skön känsla över ett litet steg närmre drömsal.
Idag har pappan varit på arbetet förstås. Här hemma har jag och mina tre kottar adventsstökat tillsammans.
Frukosten fick stå kvar till nästan mitt i dagen. Det var omöjligt att hejda den där ivern och dom tindrande ögonen över välfyllda kartongen som ”någon” ställt där under natten. Alldeles pirriga i magarna bara slets det fram grejer. Jag hade å-kära nån-snart-får jag-psykbryt-känsla där jag försökte rädda porslinsgrejer och stoppa mini-psykbryt hos någon som är väldigt lik sin mor och absoluut inte hade lust att vänta en sekund på att få ihop den där ljusslingan han gett sig den på att montera ihop. Den känslan, blandat med å-tack-tack-tack-för-att-jag-får-vara-med-om-detta-obeskrivliga-julemyset-med-tre-skatter-känsla.
Där korkisarna möter varandra, mellan köket och hallen alltså, låg några favoriter. Änglaspelet, Mormors röda ljusstake (den är liksom värd mer än guld för mig) och så den där loppade julegranen och bjällerhjärtat.
Minsting var så engagerad han också, både i att nypa tag i sina egna fötter och att försöka få tag på hans gammelmormors gamla adventsljusstake. Den var ju i en så förfärlig snygg färg, ju. För att inte tala om hur fint han tyckte änglaspelet var, när det sken och plingade senare.
När vi pyntat och grejat en lång stund var alla helt trötta. Storasyskonen slog sig ner framför en julig pettsonfilm och jag tog min kaffekopp som stått på vänt länge. Sörplade kallkaffe och ammade bäbis. Sittandes på kökssoffan. I tyst kök. Blickandes ut genom rena köksfönster. Himmelrike, alltså!
Vi har fyllt stora och små lungor med frisk luft också. Det är så frostigt ute att det ser ut som om snön fallit. Så vackert, och spännande att leka med tyckte barnen. Som toppen av vår mysdag har vi julebakat ännu något gott också, lovar visa vad förstås.
Åh. Vilka stunder som strösslas nu. Att göra advent tillsammans. Minnen för livet. Just nu är det så larvigt rörigt i nästan precis hela hemmet. Det finns vrår i alla rum, som viskar om adventsfrid. Sen är det lite hajchaparall på mitten i varje rum. Typ så. Som sig bör, menar jag.
Vi fyller dagarna med adventsstök. Och njuter så det står ut genom öronen på oss.
Hoppas, hoppas att ni har goda dagar! Blir så himmelens glad för alla era hälsningar här och där. Så roligt att ni uppskattar det jag delar med mig av!
Lillafrun
Senaste kommentarer