av Emmeli | okt 17, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet
Nä, jag vet tusan inte vad jag ska skriva.
Ni är helt enkelt fantastiska. Eran pepp, spåren med hjärteord, går inte av för hackor och kan rädda en Melankolisk och Ferdinandsuckande Morsa en fredag, hur lätt som helst. Tack. Både här och på Instagram (@lillafrunsdagbok). <3
Igår eftermiddag stötte jag och S på Farfar som direkt bjöd oss på middag. Mina Svärisar, alltså. Dom bästa. Jag och S tackade glatt Ja, tack! till middagsinbjudan och sa då ordnar vi något fredagsgott! och drog ner med vagnen på affären och köpte banan och kiwi och vit choklad och vindruvor och god vaniljglass. Jordgubbarna hade vi hemma i frysen. Så bjöd vi på Gino med vaniljglass till efterrätt. Nog min favoritefterrätt. Valfri frukt och/eller bär, med hackad vit choklad som gratinerats i ugnen en liten stund. Det blev en så mysig fredagkväll och S tyckte det där med varm frukt (jo det är ju lätt att hoppa över den vita chokladen till pyttisar) och en egen klick glass var fasligt gott. Han och jag vandrade sedan lilla biten hem, med stjärnorna som trygga lampor ovanför oss. Så somnade vi i en liten varm hög tillsammans. Med pappan i luren på nattduksbordet. Han är så fin, den där M.
Och idag är det lördag!
Liten väckte sin mamma genom att hoppa på henne, krama henne, hålla småhänderna om ansiktet och dela ut riktiga långpussar till sin mamma. Håhååå som jag älskar vår lillunge!!
Klockan var strax efter 09 när vi vaknade, jag och min Sisse. Det är så han heter nu, enligt han själv. Det är så vaansinnigt gulligt när han försöker säga sitt namn själv. Först får jag lite ont i hjärtat av dåligt samvete, det är ju ett väldigt svårt namn vi gett honom. Men så himla fint. Och sen, när han väl får fram sitt lilla namn på ett vis som gör honom såå nöjd, då blir jag så varm i hjärtat att det kokar över.
S i s s e
I alla fall. När vi vaknade så hade vårt samtal med pappan passerat 10 timmar…. jag och Sisse hade tydligen varit med på både hotellfrukost och annat under morgononen (vi sov och M gjorde annat liksom). När vi sa godmorgon till pappan så satt han i bilen och var på väg mot veckans sista uppdrag. Ikväll kommer han hem. Hurra!!
Så idag känns det som att det blir en lite mindre deppig dag. Helt klart.
Jag och S har haft frukostdate och sen bjöd jag min Miniman på ett lördagsbad och fiiii vilken dum mamma jag var då ett tag. Plötsligt har han kommit på att det är förfärligt med vatten över huvudet.. det som inte varit några problem hittills. Nåja, det går nog till sig. Samma vändning har vi haft med tandborstningen; först gick det som hejsan, sen har vi haft några nej-jag-vill-inte-veckor och nu går det bra igen. Aaah säger han och gapar och när han är färdig slår han av kranen, tar sin lillpall och ställer den på rätt plats och stänger dörren. Inte klokt vad han lär sig mycket nu.
Nu sitter han här bredvid mig, nybadad och lördagsfräsch och tittar på lite Katten i Hatten medan mamman bloggar så fort hon bara kan. Men nu är jag färdig och vi ska ut och njuta i sol och friskluft!
Tack igen, för alla fin ord. Jag har läst alla era spår men inte hunnit svara ännu. Och det där träningspasset ni var intresserade av, som jag körde igår och som idag har gett en skön träningsvärk, det ska jag såklart ordna åt er inom kort.
Ha en god lördag!
Lillafrun
-och Sisse.
av Emmeli | okt 16, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Köket, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Norra Drömgården, Trädgård & Odling, Träning
Det var ju bara som att vifta med en påse full av karameller framför någon som älskar godis, det där;
Att han kom hem i natt och sov och sen bara hann äta frukost innan han skulle dra igen. Okej, vi hann också ut på en sån där långpromenad i vackra, vackra hösten. Det var fint. Men sen, då var det bara att kramas hejdå igen. Kändes faktiskt fasligt tungt idag. Det brukar gå bra, vi har det så bra liksom, på båda håll. Jag tycker det är jättemysigt att vara själv med Liten och M har verkligen fått fart på sitt uppdragande och gillar det han gör. Men nä, det sög hästpung att han drog iväg idag igen, helt enkelt… Det tyckte vi alla tre..
Någon ville helst följa med, såklart.
Och ni vet ju hur jag är vid här laget; en obotlig optimist som ibland nästan blir less på mig själv över att jag så sällan tillåter mig själv att klaga, tycka saker är dåliga. Eller grinar över att det tar emot eller så. Det är så mycket skönare att försöka se saker från den ljusa sidan. Jag är tjurig som en gammal get och gör alltid ett och tretton försök till att göra varje dag till den bästa. Ibland går det lättare, ibland är det trögare. Ni vet, livet. Sen kommer det dagar som idag, när jag inte har den minsta lust att göra ens ett försök. Och då får det vara så. Punkt slut.
Så idag har jag mest gått runt och varit melankolisk och Ferdinandsuckat. Dels tyckt lite småsynd om mig själv och sen gått runt och bara vacker-suckat åt allt och inget. Det äär ju så makalöst fint ute nu att det tusiken gör ont i kroppen. Och den där solen tar sig in i huset också på ett sätt som gör att allt är lite gyllene, på något vis.
Efter en morgon ute i friska luften och efter att M åkt, så gick vi in i huset igen. Deppmorsan och den lilla Solstrålen som jag tackar för, varje, varje dag. Slängde kläderna och napp och trasan på köksstolen, satte igång och bakade limpa (HÄR finns ett inlägg med mina bästa brödrecept. Idag blev det Trishas Sirapslimpa). 
… och så röjde vi bort en liten bit slagbord som ni ser, så att S kunde rejsa mer än helt fritt genom huset..
”Å, min trasa, mamma!”
Så åt vi lunch och sen var det sovdags för S. Han somnade på några minuter där ute i sköna luften. Jag satte mig med en kaffekopp på järntrappen till Gårdshuset. Det är prima solläge där. Och så Ferdinandsuckade jag lite till, såklart. Sen blev jag snorless på mig själv och väntade bara en liten stund, till limporna var färdiggräddade..
..och sen körde jag igång ett träningspass som både innehöll hög puls och svidiga muskler. Det gick så jädra bra och jag tog ut mig till max. Finns intresse kan jag dela med mig av det! Svetten rann och känslan efteråt åt var grym,
Endorfinhög så känns det lite bättre nu. Vi ses ju imorn natt, säger jag till mig själv. Och sen är det söndag och då är vi hemma alla tre igen..
Jo. jo. Träning är bra på så många vis. Jag mår så himla bra av att det. Älskar att känna mig stark och svettas och få den där energin. Träningen gör att jag känner mig stark under hela vardagen. Stark i både kropp och knopp, alltså. För mig har träningen blivit en naturlig del i vardagen, den glöms inte bort liksom. Den prioriteras och koms ihåg på samma sätt som veckohandlingen ska bli gjord… Idag fungerade passet lite som ett lyckopiller! Väldigt skönt.
Liten sover fortfarande ute och går snart i mål på sin tredje snusande timme. 
Jag fullkomligt älskar hösten. Så nu ska jag ut och sätta mig på trappen och försöka njuta en stund och vänta på att min lillfis ska vakna så att jag kan få bjuda honom på lite nybakt limpa till mellis.
Melankoli, Ferdinandsuckar, Träning och Vacker-Höst.
Hoppas att ni får en mysig fredagkväll! -och trevlig helg till er, också! <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 14, 2015 | Emmeli funderar, Liten ett år, Mammalivet
Precis lika lyxigt som det låter.
Jag är verkligen så himla tacksam över att få ha båda världarna här i livet. Att både få jobba som Musiklärare och dessutom vara Litenledig med min stora lilla pojke. Att bryta av början på veckan som bestod av undervisning, att träffa massor med människor, försöka inspirera och vara en bra lärare. Till att få en hemmaonsdag här på gården, där det är tyst och lugnt på det där sättet som det blir när man bara är på två. För nä, så hel-lugnt är det väl inte med en ettochetthalvtåring i huset. Du förstår nog vad jag menar, både hit och dit. Återigen; det jag surrade om i morse. Kontrasterna.
Så idag har vi jobbat på här hemma istället. 
På förmiddagen togs alla blommor om hand. Och den där på bilden är för mig en riktig Svårblomma á la Farmorstyle. Mamma måste helt plötsligt, i och med 25årsdagen, ha tyckt att jag nu är mogen för en Azalea, eftersom hon gav mig en. Tack för förtroendet, älskade mor. (Håhå.. )
Sen hjälptes jag och Liten åt att packa upp en flyttkartong full med grejer som nu plötsligt ryms i vårt Tvätt- och Duschrum (mannen ordnade upp en hylla igår också. hejja så bra!) tvättmaskinen och torktumlaren fick jobba på och så lästes det en herrans massa böcker,
..innan vi sedan drog ut på långpromenad med vagnen.
Och den aktiviteten, är ju inte jättesällsynt i vår familj. Men, jag känner mig alltid så ohyggligt rik där jag går med min lillvän i sin vagn. 
Idag har det dessutom varit helt ljuvligt höstväder och jag njöt så. Liten också. Och skitnöjd blev han när vi stannade vid lekparken på hemvägen, och gungade.
Så blev det lunch och sånt som hör det till. Ännu lite mera lek här inne, vikning av tvätt, och sen bäddade jag ner min Miniman i vagnen, traskade efter grusvägen och vände trynet mot solen. Slog sedan ner rumpan ute på trappen, med en mörkchokadbit och kaffekopp i handen och med Liten sovandes i vagnen bredvid. Det är så att man får dåndimpen över lyxen.
Och när han vaknade efter långsovning och mamman ordnat med såna där viktigheter som mailande hit och dit, då slog vi till och mixade jordgubbssmoothie och värmde tekakor från frysen, till mellis.
Och nu är det kväll.
Hejja Liten-lediga oktoberonsdagar.
Hoppas att ni har haft en fin onsdag också, vad än ni pysslat med.
Lillafrun
av Emmeli | okt 12, 2015 | Liten ett år
Det där var igår, när jag var ute på upptäcksfärd med mamma och pappa och farmor och faster och min kusin som är nästan-på-pricken-lika-gammal-som-jag.
Just det;
Det är ju jag, Liten!
Det var hundra år sedan sist, ju? Jag är i alla fall ett och ett halvt år nu och bor på en Gård tillsammans med mina päron och så går jag på Förskola två och en halv dag i veckan. Jag lever livet, helt enkelt.
Och vet du!
Jag Älskar Traktorer.
Ni vet;
Dagarna som går, tiden… det är livet, liksom. Nu är ju jag bara en Miniman som inte får bestämma så mycket själv, ännu. Det får ju ni vuxna. Lyckos!
Mamma och Pappa försöker såklart göra allt för mig och dom veet att jag älskar traktorer, så dom blir lika glada dom så fort dom ser en traktor som jag kan få inspektera och bli lycklig i lillhjärtat av. Som igår, då jag fick en lång stund att bara titta, småkänna och säga men, ooiiij! , men titta! bbrruum! men, ooiijjj!
För jag menar, den där tiden som vi nu har.. den borde vi ju använda, så gott vi bara kan, till att göra sånt vi mår bra av. Sånt vi blir glada av (typ gå och klappa en traktor). Umgås med såna vi tycker om och som tycker om oss tillbaka. Tänka på (försöka i alla fall, så gott det går) det där sättet som gör livet lite enklare (positivt, tror jag det heter sådär lite klämcheck..). Att känna sig tacksam över att bara få vakna om morgonen…. till en ny dag, liksom.
En ny dag, en ny chans.
Det var bara en tanke.
Ha en god måndag min vän!
/ Liten
av Emmeli | okt 11, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år, Norra Drömgården
Morgonbus i merinoull.
Alltså, jag kommer inte ihåg senast vi hade en sån här dag;
Det är absolut första gången under vårat liv som ägare här på Drömgården. Där vi bara, bara haft en heeel dag av bara-vara-vara-tid. Bara, bara njutit ute av höstens kanske hittills vackraste dag. Förra året när vi hyrde denna gård, då var det här stället vårat hit-kommer-vi-och-bara-är-och-gör-knappt-någonting-ställe…. men, så är det inte riktigt nu, som ni säkert förstått. Och vi föredrar såklart att äntligen få börja förvandla detta ställe till vårt, men det är också skönt att bryta av med en sån här dag då och då som ger oss precis den där vilsamma känslan vi alltid tidigare hade när vi var på denna gård. Jag är av den typen att jag älskar göra saker, det sticks i tårna av att bara sitta och göra ingenting längre stunder. Har liksom inga problem att greja dagarna i ända, men det kräver såklart en hel del. Mannen är likadan. Så ibland är det bra med en sån här ladda-batterierna-dag.
Efter frukost var vi ute med ungarna. Det var Svärmor, Sväggan, Lill-kusinen, Liten, M och så jag. Så vansinnigt gulligt med dom där två små som spatserar bredvid varandra. Fast för det mesta var såklart Sixten-Blixten en drös meter före oss alla. Han var fancypancy i höstig stass.
Så har mannen hjälpt mig ordna med lite saker här i trädgården också, som ni ska få se snart. Ett fotouppdrag jag har här i höst. 
Så jag har fotat en massa, och det är ju bland det roligaste jag vet. Sen, till råga på denna skönsöndag, blev vi bjudna till Svärisarna på Söndagslunch. Lika fantastiskt som det låter. 
Efter den var vi så trötta och mosiga att vi slängde oss i soffan och bara mättnadssuckade.
Nu ligger middagen i magen också. Ryggbiff, rostade rotsaker och kantarellsås. Tack Gode Gud för att min man tycker om att laga mat och dessutom gör det så bra. Jag gör gärna allt det där andra; bakar allt matbröd vi äter, sköter tvätten, städar, tänker ut vad vi ska äta och sådär.. tur att man kan komplettera varandra så bra.
Medan M lagade maten var jag och S ute på promenad och tog till vara på dom sista solstrålarna för dagen. Kalldimman har krupit in över åkern och nu väntar skön söndagkväll. Packa Förskoleväskan, checka Vardagspusslet inför nästa vecka, vika ett sjuhelsickes Tvättberg och sen, när Lillvännen är söndagsbadad och nattad, då ska jag slänga mig i Finsoffan och dega hela kvällen lång. Lite pyssel i kanten är bara mysigt.
Hujedamig vilken bra dag.
-In i hjärteasken med den bara!
Önskar er en skön söndagkväll! <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 10, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år
När Morsan fyllde 25 år för snart en vecka sedan och det var en finklädd liten familj som svajsade omkring, då passade det helt enkelt sig med ett familjefoto där ute under äppelträdet. Det var när alla gästerna hade lämnat oss med kramar och varma hjärtan och jag försökte helt enkelt agera både fotograf och mamma-på-bild. Och med äpplen att halka på vid snabba inbromsningar från löpningen, ”stativet” (gamla staketet) till familjen. Jamen, då fick vi ju till det rätt bra.
Det där är det finaste jag har.
Och det blir så påtagligt, på något vis.
Nu när han har varit borta i flera dagar och flera nätter. Så kommer han hem, småskäggig, lite småtrött och med det där längtanslendet på läpparna som säger att han är så glad att se oss. Hans fru och son. Det är speciellt att vara ifrån varandra såhär, lite då och då. Jobbigt kan jag tycka ibland. Särskilt när jag ligger som en stirrögd om natten och lyssnar efter tjuvar. Annars älskar ju att vara tillsammans med min Miniman. Och på jobbet, ja där är ju ändå aldrig M med (ha ha, det skulle ju se fullt normalt ut..).
M. Han är min klippa i livet. Med det där lugnet han har för oss båda, tryggheten han ger oss, hela familjen. Kärleken han har för mig och S, som är så stor att den känns i precis hela kroppen. Han gör allt för oss.
Det påtagliga?
Han är min självsfrände. Ett liv utan honom skulle inte vara något liv för mig.
Idag vaknar vi bredvid varandra, med lillvännen emellan oss från att ha vaknat tidigt i morse och sovit vidare hos oss. Vi äter frukost tillsammans. Det är så fint att vara tillsammans att det inte är klokt.
Och det där pirret i magen, E och M emellan, som man kanske tror ska ha försvunnit under alla år…. är där precis lika mycket nu som den där sommarkvällen han kom till Sommarstugan med gitarren och sjöng och kramade mig på det där sättet som gjorde att jag förstod att vi nog inte skulle kunna hålla oss som bara vänner längre…..
Livet, alltså. Ibland för stort för att greppa.
Lillafrun
Senaste kommentarer